– röntgenabsorptions-bild. bild (använd för att bestämma preparats kemiska sammansättning) utvisade variationer i det genomlysta föremålets absorption av röntgenstrålning, röntgenbild. NaturvForsknRådÅb. 1946– 47, s. 45.

– RÖNTGEN-AMBULANS. jfr -bil. RINGERTZ Curie Mor 322 (1937; om franska förh.).

– RÖNTGEN-ANALYS. 1) fys. o. kem. med hjälp av röntgenstrålar (röntgenspektrograf) utförd analys av ett ämnes sammansättning l. struktur. En på senaste tid tillkommen metod att.. (bestämma ett grundämnes atomvikt) går ut på att genom röntgenanalys bestämma elementets plats i det periodiska systemet. STARCK Kemi 292 (1931). 2) (mera tillf.) med. analys av sjukdomsfall med hjälp av röntgenbilder. OSCARSSON SkärmbFotogr. 12 (1954).

– RÖNTGEN-ANALYTISK. (i fackspr.) adj. till -analys 1 LAHT 1932, s. 96.

– RÖNTGEN-ANATOMI, (i fackspr.) (vetenskapen l. läran om) organismers byggnad sådan den framträder på röntgenbilder. FörhLäkS 1908, s. 35.

– RÖNTGEN-ANATOMISK. (i fackspr.) adj. till -anatomi. FörhLäkS 1908, s. 36.

– RÖNTGEN-ANLÄGGNIN ~⁰²⁰. anläggning med apparatur för röntgenundersökning l. röntgenbehandling. 2NF 24: 188 1916.

– RÖNTGEN-APPARAT. apparat för röntgenundersökning l. röntgenbehandling. BtRiksdP 1899, 4: nr 9, s. 211.

– RÖNTGEN-APPARATUR, ap¹aratω²r, r.; best. -en.

[senare leden är apparatur, samling apparater o. d., av t. apparatur, till lat. apparare (se apparat)]

sammanfattningen av alla de apparater o. all övrig utrustning som erfordras för röntgenbehandling l. röntgenundersökning. Sv UppslB 1935.

– RÖNTGEN-ARKIV. arkiv för röntgenbilder. SvTandläkT 1950, s. 144.

– RÖNTGEN-ASSISTENT, assistent med tjänstgöring vid röntgenavdelning. SFS 1924, s. 257.

– RÖNTGEN-ATLAS. (i fackspr.) atlas (se atlas, sbst.⁴ 2) innehållande röntgenfotografier (t. ex. visande olika väl utförda svetsskarvar o. använd ss. norm vid bedömning av svetsskarvar med hjälp av röntgenundersökning). Röntgenatlas(.) Bågsvetsning. (1945; titel på av Svetskommissionen utgiven samling röntgenfotografier).

– RÖNTGEN-AUTOMOBIL. (numera bl. mera tillf.) == -bil. 3NF 2: 565 (1924; om utländska förh. under första världskriget).

– RÖNTGEN-AVDELNING ~⁰²⁰. avdelning (av sjukvårdsanstalt o. d.) för röntgenundersökning l. röntgenbehandling. NYSTRÖM StridSår 79 1915.

– RÖNTGEN-BEHANDLA. med. behandla (ngn l. ngt) med röntgenstrålar. LbInternMed. 2: 1330 1918.

– RÖNTGEN-BEHANDLING. med. behandling med röntgenstrålar. Hygiea 1899, 1: 568. Genom upprepade Röntgenbehandlingar hade tumören bringats till läkning. Därs. 1919 s. 42.

– RÖNTGEN-BELYSNING. (numera föga br.) röntgenbestrålning. BtRiksdP 1899, 4: nr 9, s. 212.

– RÖNTGEN-BESTRÅLA. (i sht i fackspr.) bestråla (ngn l. ngt) med röntgenstrålar. ÖSTERGREN 1937.

– RÖNTGEN-BESTRÅLNING. (i sht i fackspr.) jfr bestrålning 2 o. -bestråla. SDS 1904 nr 345 A, s. 3.

– RÖNTGEN-BIL. bil utrustad med apparatur för röntgenundersökning; jfr -ambulans, -automobil, -buss. KrigVAH 1921 s. 138. RINGERTZ Curie Mor 322 (1937).

– RÖNTGEN-BILD. bild som uppstår, när röntgenstrålar efter att ha passerat undersökningsobjektet falla på ett plan belagt med ett för dessa strålar känsligt ämne (t. ex. fotografisk film l. fluorescerande skärm). Hygiea 1898, 2: 540. särsk. a) mer l. mindre bildl. (jfr b); särsk. i fråga om beskrivning av en persons inre egenskaper o. d. Man är inte mindre fäst vid.. (människor som man beskrivit i en bok) därför att man lyst tvärsigenom dem och uppvisat de mer eller mindre retuscherade röntgenbilderna för allmänheten. HEERBERGER NVard. 242 (1936). b) bildl., om (tecknad) bild av ett föremål som på en gång återger föremålets yttre konturer o. vissa inre detaljer som icke kunna ses utifrån, röntgenskiss. "Röntgenbilden" (av flygplanet "Lansen") ger ett starkt intryck av vilken komplicerad konstruktion ett modernt jetplan är. KontKrigsm. 1958, nr 5, s. 19.

– RÖNTGEN-BUSS. jfr -bil. SvD(A) 1960, nr 270, s. 13.

– RÖNTGEN-CHOCK. med. tillstånd uppkommet ss. en följd av röntgenbestrålning o. karakteriserat av illamående med kräkningar o. d. WERNSTEDT 1943.

– RÖNTGEN-DIAGNOS. med. diagnos baserad på röntgenbild(er). FörhLäkS 1908, s. 35. TT 1944, s. 789.

– RÖNTGEN-DIAGNOSTIK. (läran om l. gren av medicinen som sysslar med) diagnostisering med hjälp av röntgen(bilder). STENBECK Röntg. 72 (1900).

– RÖNTGEN-DIAGNOSTISK. , med. adj. till -diagnostik (o. -diagnos). SFS 1937, s. 1133.

– RÖNTGEN-DIFFRAKTION. (i fackspr.) röntgenstrålars diffraktion. NaturvForsknRådÅb. 1948 – 49, s. 15.

– röntgendiffraktions-bild. (i fackspr.) bild framställd med hjälp av röntgenstrålars diffraktion. NaturvForsknRådÅb. 1948– 49, s. 14 (i bildtext).

– RÖNTGEN-DOS. (i fackspr.) dos av röntgenstrålning. 2NF 24: 170 1916.

– RÖNTGEN-DOSERING. med. dosering av röntgenstrålning. SvLäkT 1935, s. 1723.

– RÖNTGEN-EFFEKT. (i fackspr.) 1) effekt (se d. o. 2) av röntgenstrålning. NaturvForsknRådÅb. 1950 – 51, s. 174. 2) om den effekt (se d. o. 4) l. röntgenmängd som en röntgenapparat presterar. OSCARSSON SkärmbFotogr. 54 1954.

– RÖNTGEN-ENHET ~⁰², äv. ~²⁰. (i fackspr.) == röntgen sbst.¹,; ofta förkortat r. AHLBOM Strålbeh. 84 1939.

– RÖNTGEN-EXPERIMENT. experiment med röntgenstrålning. NaturvForsknRådÅb. 1950 – 51, s. 171.

– RÖNTGEN-EXPERT. expert på röntgen. LbInternMed. 1: 861 1917.

– RÖNTGEN-FILM. film använd vid röntgenfotografering l. röntgenfilmning. 2NF 38: 142 1925.

– RÖNTGEN-FILMA, -ning. upptaga kinematografiska röntgenbilder av (ngt), spela in (ngt) på röntgenfilm. Röntgenfilmning av vårt tal gör språkstudierna lättare. SvD(A) 1959, nr 275, s. 19 (rubrik).

– RÖNTGEN-FILTER. (i fackspr.) filter använt för att avlägsna viss typ av röntgenstrålning. WERNSTEDT 1935.

– RÖNTGEN-FOKUS. (i fackspr.) område på antikatoden (elektrod mittemot katoden) i ett röntgenrör, varifrån röntgenstrålning utgår. SvTandläkT 1950, s. 3.

– RÖNTGEN-FOTO. fotografisk röntgenbild. WERNSTEDT 295 1935.

– RÖNTGEN-FOTOGRAF. (numera bl. tillf.) person som sysslar med röntgenfotografering. 2NF 24: 176 1916. särsk. bildl.; jfr -fotografi slutet. Den psykologiske röntgenfotografen. JOHANSON Stärbh. 8 (1929, 1946).

– RÖNTGEN-FOTOGRAFERA. taga fotografisk röntgenbild av (ngn l. ngt). STENBECK Röntg. 53 (1900). TT 1943, M. s. 57.

– RÖNTGEN-FOTOGRAFERING. jfr -fotografera. DN 1896, nr 9453 B, s. 1. särsk. bildl.; jfr -fotografi slutet. BLANCK GeijerGötDiktn. 346 (1918).

– RÖNTGEN-FOTOGRAFI. röntgenfotografering; konsten att röntgenfotografera; ofta konkret: fotografisk röntgenbild; jfr röntgeno-grafi. Röntgenfotografier, förmedels hvilka en revolverkulas läge i hjernan kunnat bestämmas. FörhLäkS 1896, s. 100. Eu hufvuduppgift för Röntgenfotografien är (osv.). Hygiea 1897 2: 303. särsk. bildl., om framställning l. beskrivning som ger en inträngande analys av ngt l. som avslöjar det beskrivna föremålets inre o. d. Politiska röntgenfotografier. ZWEIGBERGK (1896; boktitel).

– RÖNTGEN-FOTOGRAM. (i fackspr., numera mindre br.) fotografisk röntgenbiid, röntgenfotografi. GeolFF 1899, s. 507. 2NF 33: 1163 1922.

– RÖNTGEN-FOTOGRAMMETRI. (i fackspr.) (vetenskapsgren som sysslar med) mätning i röntgenbilder (i syfte att rekonstruera det avbildade föremålet till storlek o. form). Globen 1943, s. 21.

– RÖNTGEN-FRAMKALLAD ~⁰²⁰, p. adj. (i fackspr.) framkallad gm röntgenbestrålning; särsk. om mutation (vid växtförädling). Kromosomökning och röntgenframkallade mutationer. SvGeogrÅb. 1945, s. 80.

– RÖNTGEN-FYND. med. sammanfattande, om fakta som (kunna) iakttagas på röntgenbild(er) vid en röntgenundersökning; jfr fynd 1. FörhLäkS 1908, s. 36. MAGNUSSON Röntgendiagn. 225 (1937).

– RÖNTGEN-FYSIOLOGI. (i fackspr.) (vetenskapen om) levande organismers fysiologi sådan den framträder på röntgenbilder. SvUppslB 23: 805 1935.

– RÖNTGEN-FYSIOLOGISK. (i fackspr.) adj. till -fysiologi. SPÅNGBERG DuktFolk 121 (1930).

– RÖNTGEN-FÖRSÖK. försök (se d. o. 1) med röntgenstrålning. SvVäxtförädl. 1: 660 1951.

– RÖNTGEN-GENERATOR. (i fackspr.) generator använd för att alstra ström till röntgenanläggning. SvUppslB 23: 792 1935. – -GENOMLYSA~¹⁰²⁰. i sht med. undersöka (ngn l. ngt) med röntgengenomlysningsapparat. ÖSTERGREN 1937. – -GENOMLYSNING~¹⁰²⁰. i sht med. röntgenundersökning enligt en metod varvid röntgenbilden framträder på en fluorescerande skärm; jfr skärmbilds-undersökning. PETERSSON FysUnders. 365 (1908).

– RÖNTGEN-GITTER. (i fackspr.) gitter använt för att åstadkomma diffraktion av röntgenstrålar. NaturvForsknRådÅb. 1949– 50, s. 183.

– RÖNTGEN-GRÖT. (i fackspr., ngt vard.) kontrastmedel av grötliknande konsistens. SVARTZ MatsmältnSj. 78 (1932).

– RÖNTGEN-INGENJÖR. ingenjör som är specialist på röntgenstrålning o. dess användningar l. på framställning av röntgenapparatur. FotogrHb. 883 1942.

– RÖNTGEN-INSTITUT. jfr institut 1. STENBECK Röntg. 77 (1900).

– RÖNTGEN-INSTRUMENT. (i sht i fackspr.) instrument (särsk. mätinstrument) hörande till röntgenapparatur. SvTeknUppslB 1: M 95 1937.

– RÖNTGEN-INSTRUMENTARIUM. i fackspr. jfr -apparatur. 2NF 24: 177 (1916). MAGNUSSON Röntgendiagn. 95 (1937).

– RÖNTGEN-KANCER. med. == -kräfta. SUNDBERG 1926.

– RÖNTGEN-KASTRATION. (i fackspr.) == -sterilisation. SvLäkT 1935, s. 1321.

– RÖNTGEN-KINEMATOGRAFI. (i sht i fackspr.) framställande av (l. konsten att framställa) kinematografiska röntgenbilder. 2NF 24: 177 1916.

– RÖNTGEN-KINEMATOGRAFISK. (i sht i fackspr.) adj. till -kinematografi. Röntgenkinematografiska bilder. 2NF 38: 142 1925.

– RÖNTGEN-KLINIK. klinik för undersökning l. behandling med röntgenstrålning. 2NF 35: 852 1923.

– RÖNTGEN-KONTRAST. (i fackspr.) kontrast framträdande på röntgenbild. SvTandläkT 1950, s. 471. – -KONTRAST-MEDEL. i sht med. medel använt för att åstadkomma kontrast på röntgenbild; jfr kontrast-medel. SVARTZ MatsmältnSj. 173 (1932).

– RÖNTGEN-KONTROLL. kontroll utförd med hjälp av röntgenstrålar. NYSTRÖM StridSår 130 (1915).

– RÖNTGEN-KONTROLLERA. kontrollera (ngn l. ngt) med hjälp av röntgenstrålar. Röntgenkontrollerad förpackning, förpackning som genomlysts med röntgenstrålar för att kontrollera att inga främmande partiklar kommit med i förpackningen. OSCARSSON SkämbFotogr. 64 (1954).

– RÖNTGEN-KRISTALLOGRAFI. (vetenskap som behandlar) undersökning av kristaller med hjälp av röntgenstrålar. 3NF 4: 776 1925.

– RÖNTGEN-KRISTALLOGRAFISK. adj. till -kristallografi. JernkA 1923, s. 124.

– RÖNTGEN-KRÄFTA. r. med. kräfta (se d. o. 5) förorsakad av röntgenstrålning. LbInternMed. 2: 1318 1918. – -KUR; pl. -er. (numera bl. tillf.) jfr kur, sbst.³ ¹. STENBECK Röntg. 86 (1900). ÖSTERGREN 1937.

– RÖNTGEN-KVANTUM l. -KVANT. (i fackspr.) jfr kvantum 5. NaturvForskn RådÅb. 1950 – 51, s. 174.

– RÖNTGEN-LABORATORIUM. laboratorium för experiment med röntgenstrålar l. för undersökning l. behandling med röntgenstrålar. STENBECK Röntg. 29 (1900).

– RÖNTGEN-LAMPA. (numera bl. tillf.) == -rör. Hygiea 1898, 2: 540.

– RÖNTGEN-LAVEMANG. med. lavemang innehållande kontrastmedel (t. ex. bariumsulfat), som i vissa fall gives åt person som skall röntgenundersökas. 2NF 24: 173 1916.

– RÖNTGEN-LINJE. (i fackspr.) 1) linje i röntgenspektrum. TALLQVIST Röntgenstr. 128 (1923). 2) linje (se d. o. 7 c) som uppkonimit gm röntgenmutation. SvVäxtförädl. 1: 669 1951.

– RÖNTGEN-LJUS, n. jfr ljus, sbst. 1, o. -strålning. WRETLIND Läk. 8: 65 (1900).

– RÖNTGEN-LÄKARE. läkare som ägnar sig åt röntgenologi. SvD(A) 1919, nr 83 A, s. 2.

– RÖNTGEN-LÄRA, r. l. f. läran om röntgenstrålningen o. dess användning. ÖSTERGREN 1937.

– RÖNTGEN-MATERIEL. jfr materiel 1. SEN P 51: Förord 1950.

– RÖNTGEN-METALLOGRAFI. (i fackspr.) vetenskapsgren som sysslar med bestämning av metallers o. legeringars struktur, egenskaper o. sammansättning med hjälp av röntgenstrålar. TNCPubl. 15: 113 1951.

– RÖNTGEN-METOD. metod varvid röntgenstrålning användes; särsk. dels om metod använd vid röntgenbehandling, dels om metod vid röntgenundersökning. En förening af röntgenmetoden och den kirurgiska behandlingen. SDS 1908, nr 106, s. 2. Ny röntgenmetod som revolutionerar materialundersökningarna. SvD(A) 1935, nr 346, s. 3.

– RÖNTGEN-MIKROSKOP. (i fackspr.) mikroskop i vilket avbildningen sker med hjälp av röntgenstrålar. 2SvUppslB 1952.

– RÖNTGEN-MIKROSKOPI. (i fackspr.) (läran om) förstoring med hjälp av röntgenstrålar. FotogrHb. 884 1942.

– RÖNTGEN-MUTATION. (i fackspr.) mutation framkallad gm röntgenbestrålning. NaturvForsknRådÅb. 1950 – 51, s. 170.

– RÖNTGEN-MÅLTID ~⁰², äv. ~²⁰. måltid innehållande kontrastmedel (t. ex. bariumsulfat, toriumoxid, vismutnitrat), som en person som skall röntgenundersökas får inta. 2NF 24: 172 1916.

– RÖNTGEN-MÄNGD. (i fackspr.) mängd av röntgenstrålning. SvVäxtförädl. 1: 661 1951.

– RÖNTGEN-OMRÅDE ~⁰²⁰. (i fackspr.) om det område av spektrum för de elektromagnetiska vågorna som täckes av röntgenstrålningen. NaturvForsknRådÅb. 1948– 49 s. 23.

– RÖNTGEN-PAPPER. (i fackspr.) fotografiskt papper använt vid röntgenfotografering. FotogrHb. 869 1942.

– RÖNTGEN-PATOLOGI. (i fackspr.) (vetenskapsgren som behandlar) levande organismers sjukliga förändringar sådana de framträda på röntgenbilder. MAGNUSSON Röntgendiagn. 88 1937.

– RÖNTGEN-PERSONAL, r. l. m. l. f. personal som tjänstgör vid röntgenanläggning. 2NF 24: 170 1916.

– RÖNTGEN-PLÅT. fotografisk plåt (i sht förr) använd vid röntgonfotografering; äv. (särsk. i uttr. ta en röntgenplåt) om röntgenfotografi (på plåt); äv. mer l. mindre bildl.; jfr plåt, sbst.¹ ⁴. FörhLäkS 1908, s. 35. Taga en röntgenplåt. WESTERGREN LungSj. 27 (1932). Det naturalistiska nakenfotot förtydligas med genomlysande röntgenplåtar för det inre skeendets vidkommande. GULLBERG i 3SAH LXV. 1: 11 (1955; i fråga om Eyvind Johnsons beskrivning av Odysseus i boken "Strändernas svall").

– RÖNTGEN-PROV. (i fackspr.) (material)prov utfört med hjälp av röntgenstrålar. TT 1940, Allm. s. 322.

– RÖNTGEN-PROVNING. (i fackspr.) (material)provning med hjälp av röntgenstrålar. SvTeknUppslB 1: 586 1937.

– RÖNTGEN-ROTATIONSMETOD ~¹⁰¹⁰². med. metod vid röntgenbehandling av ett mindre parti inne i kroppen (t. ex. matstrupen) varvid man för att minska skadlig bestrålning av andra delar av kroppen låter patienten rotera så att den del som skall bestrålas hela tiden befinner sig i röntgenstrålningen. LD 1959, nr 207, s. 6.

– RÖNTGEN-RÖR. (i fackspr.) gasfyllt l. (numera nästan bl.) högevakuerat katodstrålrör använt för att alstra röntgenstrålning. ÅNGSTRÖM Röntg. 17 (1898). Kräftsjukd. 194 1930. – -SEKUNDÄRSTRÅLNING~¹⁰⁰²⁰. (i fackspr.) strålning utgående från föremål som utsatts för (primär) strålning från röntgenrör. HANDERSSON hos FRIESEN o. GRAPE CodArg. 198 (1928).

– RÖNTGEN-SENSIBILITET. (i fackspr.) känslighet för röntgenstrålar. Vävnadsarternas.. olika röntgensensibilitet. LbInternMed. 2: 1306 1918.

– RÖNTGEN-SKADA, r. l. f. i sht med. skada uppkommen gm röntgenbestrålning. Hygiea 1914, s. 1289.

– RÖNTGEN-SKARP, adj. (tillf.) , bildl., om öga l. blick: genomträngande (liksom röntgenstrålar). Han.. ser rakt igenom en med sina människovänliga men röntgenskarpa ögon. GbgMP 1946, nr 301, Bil. s. 1.

– RÖNTGEN-SKISS. == -bild b. Motorför- 1955, nr 3, s. 7.

– RÖNTGEN-SKUGGA, r. l. f. (i fackspr.) om mörkare, skuggliknande parti på en röntgenbild, som uppkommer därigm att vissa delar av det med röntgenstrålar belysta föremålet absorbera mera röntgenljus än andra. SVARTZ MatsmältnSj. 105 (1932).

– RÖNTGEN-SKÄRM. (i sht i fackspr.) (till röntgengenomlysningsapparat hörande) skärm som belagts med ett vid röntgenbestrålning fluorescerande ämne o. på vilken röntgenbilden framträder; jfr fluorescens-skärm. BtRiksdP 1903, 8 Hufvudtit. s. 35.

– RÖNTGEN-SKÖTERSKA. sköterska med tjänstgöring vid röntgenavdelning. SvD(A) 1922, nr 333, s. 2.

– RÖNTGEN-SPEKTROGRAF. (i fackspr.) apparat för registrering av röntgenspektrogram, 2NF 38: 142 1925.

– RÖNTGEN-SPEKTROGRAFI. (i fackspr.) (vetenskap som sysslar med) undersökning o. analys av ämnen med hjälp av röntgenspektrograf. JernkA 1920, 2: 118.

– RÖNTGEN-SPEKTROGRAFISK. (i fackspr.) adj. till -spektrografi. JernkA 1920, 2: 101.

– RÖNTGEN-SPEKTROGRAM. (i fackspr.) spektrogram visande ett ämnes röntgenspektrum. Dædalus 1953, s. 21.

– RÖNTGEN-SPEKTROSKOPI. (i fackspr.) (vetenskap som sysslar med) undersökning l. analys av (våglängds- o. energiförhållanden inom) röntgenspektra. TALLQVIST Röntgenstr. 80 (1923).

– RÖNTGEN-SPEKTROSKOPISK. (i fackspr.) adj. till -spektroskopi. TALLQVIST Röntgenstr. 80 (1923).

– RÖNTGEN-SPEKTRUM. (i fackspr.) spektrum visande fördelningen över våglängdsområdet av energien i röntgenstrålningen från ett ämne (som bringats att utsända röntgenstrålar). 2NF 34: Suppl. 462 1922. (Det undersökta) grundämnet (utsänder) utom ett kontinuerligt spektrum.. vissa karakteristiska linjer, elementets "karakteristiska röntgenspektrum". STARCK Kemi 347 (1931).

– RÖNTGEN-STEREOSKOPI. (i fackspr.) (vetenskap som sysslar med) undersökning l. tilllämpning av metod(erna) att med hjälp av röntgenstrålar uppnå ett plastiskt intryck av avbildade föremål o. därigm kunna uppskatta avstånd i djupriktningen. FotogrHb. 885 1942.

– RÖNTGEN-STERILISATION. (i fackspr.) sterilisation (förstörande av fortplantningsförmågan) gm röntgenbestrålning; jfr -kastration. WERNSTEDT 1943.

– RÖNTGEN-STRÅLE. om var o. en av de strå lar som utsändas vid röntgenstrålning; i sht i pl.; jfr x-stråle. Hårda l.mjuka röntgenstrålar, kort- resp. långvågiga röntgenstrålar med stor resp. liten genomträngningsförmåga. DN 1896, nr 9453 B, s. 1. Röntgenstrålar äro en svängningsrörelse av samma art som ljusets, endast med mycket kortare våglängd .. och motsvarande större svängningstal. STARCK Kemi 346 (1931). särsk. i jämförelser l. i bildl. anv., med särskild tanke på röntgenstrålars stora genomträngningsförmåga. Jesu Kristi sanning, Guds röntgenstråle, måste få genomlysa oss, varenda en i Guds här, och komma oss att själva utstråla sanning. BOLANDER HerrKrig 67 (1946).

– röntgenstrål-spektrometer. (numera mindre br.) fys. röntgenspektrograf. 2NF 34: Suppl. 782 (1923). Därs. 38: 142 1925.

– RÖNTGEN-STRÅLNING. elektromagnetisk strålning l. vågrörelse (med våglängd kortare än den ultravioletta strålningens) som uppstår då elektroner som accelererats i ett elektriskt fält bromsas upp av en (materiell) kropp o. som har förmågan att genomtränga ämnen som äro ogenomträngliga för vanligt ljus. Hård l. mjuk röntgenstrålning, kortvågig resp. långvågig röntgenstrålning med stor resp. liten genomträngningsförmåga. ÅNGSTRÖM Röntg. 17 (1898). (Ett grundämnes) karakteristiska röntgenstrålning. TALLQVIST Röntgenstr. 139 (1923). Patienter, behandlade med röntgenoch radiumstrålning. SFS 1937, s. 1134. GrafUppslB 710 1951.

– RÖNTGEN-TEKNIK. teknik vid användande l. framställning av röntgenstrålar. STENBECK Röntg. 57 (1900).

– RÖNTGEN-TEKNIKER. person som sysslar med röntgenteknik l. som tillhör den tekniska personalen vid röntgenavdelning. AdrKalSthm 1921, s. 264.

– RÖNTGEN-TELEVISION. (i fackspr.) television för överföring av röntgenbilder. LD 1959, nr 38 s. 16.

– RÖNTGEN-TERAPEUT. med. person som utövar röntgenterapi. ASvLäkT 1904, s. 488.

– RÖNTGEN-TERAPEUTISK. med. adj. till -terapeut o. -terapi. ASvLäkT 1904, s. 484.

– RÖNTGEN-TERAPI. med. sjukdomsbehandling med hjälp av röntgenstrålar; jfr radio-terapi. STENBECK Röntg. 10 (1900). – -TÄTHET~⁰², äv. ~²⁰. (i fackspr.) (ämnes) förmåga att hindra röntgenljus att tränga igenom. SvTandläkT 1950, s. 558.

– RÖNTGEN-UNDERSÖKA ~¹⁰²⁰. jfr -undersökning, SAOL 1950.

– RÖNTGEN-UNDERSÖKNING ~¹⁰²⁰. undersökning med hjälp av röntgenstrålar. STENBECK Röntg. 53 (1900). – -UTBILDNING~⁰²⁰. utbildning i röntgenologi, röntgenologisk utbildning. SvLäkT 1935, s. 623.

– RÖNTGEN-UTLÅTANDE ~⁰²⁰⁰, n. med. utlåtande rörande sjukdomsfall o. d., grundat på röntgenundersökning. FörhLäkS 1903, s. 36.

– RÖNTGEN-UTLÖSARE ~⁰²⁰⁰, r. l. m. (i fackspr.) på röntgenapparat: utlösningsanordning för röntgenstrålning. SEN P 51: 11 1950.

– RÖNTGEN-UTRUSTNING ~⁰²⁰. konkret; jfr -apparatur. RINGERTZ Curie Mor 321 (1937). – -VÅG; pl. -or. jfr -strålning. JernkA 1920, 2: 104.

– RÖNTGEN-ÖGA. bildl., om öga vars blickar tänkas liksom röntgenstrålar ha förmågan att genomtränga sådant som normalt är ogenomträngligt för (det mänskliga) ögat. Reporters äro henne ständigt i hälarna... Hon förkläder sig, men dessa demoniska satyrer med röntgenögon slita av henne kläderna. ENGSTRÖM Nak. 253 (1934).

– RÖNTGEN-ÖGD, p. adj. bildl.; jfr -öga. (Dostojevskij är) det mänskliga psykets obarmhärtige röntgenögde genomlysare. NDag 1948, nr 194, s. 2.