RÖKA rø³ka², sbst.², -er, -te, -t, -t; äv. (i vissa trakter) -ade ( pr. ind. sg. akt. -ar KKD 5: 42 1709 osv.; -er LPETRI Sir. 24: 21 1561 osv. – pr. ind. sg. pass. -as BRAHE Oec. 112 (1585; uppl. 1677) osv.; -es BRAHE Occ. 98 (1585; uppl. 1920), TÖRNER Vidsk. 68 (c. 1740) osv.; -s FAHLCRANTZ 1: 169 (1846, 1863) osv. – ipf. -ade KKD 2: 16 1704 osv.; -te OPETRI 1: 427 1528 osv. – sup. -at VRP 1677, s. 171, osv.; -it STRINDBERG Brev 1: 11 (1862); -t TEITT Klag. 288 1555 osv. – p. pf. -ad VgFmT I. 8–9: 93 (1554: rökett sill), KlädkamRSthm 1573 D, s. 22 (: Röckatt Sildh). HovförtärSthm 1692 A, s. 2842, osv.; -d PH 6: 4753 (1758); -t G1R 3: 214 1526 osv.) . vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -ERI (se avledn.), -NING; -ARE, -ARINNA, -ERSKA, se avledn. ( röch- 1555 (: röcht, sup.) – 1704 (: röchte, ipf.). röck- 1526 (: röckth, p. pf. n.), 1575 (: Röckatt p. pf.) – 1734 (: röckt, p. pf.). rög- 1530 (: rögtt, p. pf. n.). rök- (-öö-) 1528 osv. -a 1575 osv. -ia (-ja) 1541–1739) 1) (gm att antända ngt) framkalla rök (se RÖK, sbst.² 1; använda rök l. ngt som avger rök; dels (o. vanl.) om person, dels (särsk. i d) om anläggning för rökning o. d.; ofta med obj., särsk. dels betecknande ngt som bringas att alstra rök, dels betecknande ngn l. ngt som utsättes för l. behandlas med rök; äv. i uttr. röka med ngt, använda ngt ss. rökelse l. rökmedel. – jfr AN-, BE-, BORT-, GENOM-, IHJÄL-, IN-, NED-, UT-RÖKA m. fl. o. SVART-RÖKT m. fl.

[RÖKA 1.a]

a) (numera mindre br.) i fråga om kulthandling inom vissa religioner: (an)tända rökelse l. rökoffer l. offereld (på ett altar l. i ett tämpel l. för l. inför l. åt en gud o. d.); använda rökelse; offra rökoffer; låta rök strömnna från rökelsekar (under det att detta svänges); äv. med obj. (se a – ); jfr RÖK sbst.², ¹ b. Aaron togh rökilsekarit.. och lopp mitt j bland menigheten och röökte. OPETRI 1: 427 1528. J .. röken in för Baal, och fölien fremmande gudhar effter. Jer. 7: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: tänden offereld åt Baal). Om Nunnor swettade Wiroch (dvs. virak), så rökte man offta i Clostren .. (dvs.) Dhet man kan haa vthan Penningar. Dhet kan man och sällia för gott kiöp. GRUBB 613 (1665);jfr c. Vid ändan af hvarje bänkrad ställer sig den rökande och svänger rökelsekaret utåt bänken. LJUNGGREN Resa 37 (1871). IllSvOrdb. 1958. – särsk. α) med obj. betecknande rökelse l. rökoffer o. d. (jfr j): antända l. använda l. låta brinna; förr äv. med obj. betecknande rök från offer: låta uppstiga. Aaron skal ther på (dvs. på rökelsealtaret) rökia gott röökwerck. 2Mos. 30: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917 antända välluktande rökelse). Hwar the.. sågho en högh backa eller tiockquistat trää, ther offradhe the sitt offer.. och rökte ther sin söta röök. Hes. 20: 28 (Därs.; Bib. 1917: läto.. sina offers välbehagliga lukt uppstiga). KKD 3: 232 1711. β) (†) med (indirekt) obj. betecknande gud(abild) l. helgon(bild) l. föremål som anses ha övernaturliga egenskaper: antända rökelse inför, offra rökoffer åt. The offuergiffua migh, och rökia androm Gudhom. Jer. 1: 16 (Bib. 1541; Bib. 1917 de hava övergivit mig och tänt offereld åt andra gudar). The.. rökia sinom garnom. Hab. 1: 16 (Därs.; Bib. 1917: tänder offereld åt). Dyrka.. (helgonen) medh theras Beläters Tilbedjande och Rökiande. SCHRODERUS Os. 2: 457 (1635; lat. orig.: statuarum adoratione & suffitu). EBERHARDT AllmH 2: 248 (1768). γ) (†) med obj. betecknande ngn l. ngt som välsignas l. inviges: svänga rökelsekar framför l. låta doften av rökelse strömma över (o. därmed välsigna l. inviga); äv. med obj. betecknande lokal o. predikativ betecknande resultat, i uttr. röka ngt fullt med ngt, fylla ngt med röken av ngt. Mahomets Präster hafwa.. rökt Kyrckian med Wirack så full, at Pelegrimmarne .. intet kunna märcka deras lätfärdiga bedrägeri. DRYSELIUS Måne 44 (1694). Dessa palmer skulle nu först välsignas. Påfven läste öfver dem en mängd böner, rökte dem tre gånger med rökelsekaret, och nu ansågos de heliga. BÖTTIGER 6: 269 1836. – särsk. i uttr. röka ngn till biskop, svänga rökelsekar framför ngn vr den ceremoni varigm han inviges till (katolsk) biskop. FAHLCRANTZ 1: 169 (1846 δ) (†) i mer l. mindre bildl. anv.; särsk. i uttr. röka (in)för ngn l. på (l. vid) ngns al- tare, dyrka l. tillbedja l. lovprisa l. smickra ngn; äv. med saksubj. BRENNER Dikt. 1: 167 (1709, 1713: wid hennes (dvs. lyckans) altar). Lycksalig then, som ei på Lyckans altar röker. KOLMODIN QvSp. 1: 585 (1732). Hans (dvs. bondens) hand ej för den lycka rölzer,/ Som undanflyr den henne söker. JGOXENSTIERNA 1: 26 1805. Polyfem II. 39: 1 (1810: inför Eder). Har du (dvs. Atterbom) sett, huru Rabulistbladen nu röka för Tegnér. BESKOW 1846 i 3SAH XXXVII. 2: 250. – särsk. α') motsv. α, i uttr. röka äreoffer l. offers lov, sjunga lovsånger (till ngn), lovprisa. Wi röke Offers Lof till den i Högden bor. FRESE VerldslD 107 (1719). NORDENFLYCHT Skaldek. 6 (1744). β') motsv. β, övergående i bet.: dyrka l. tillbedja l. lovprisa (ngn l. ngt). (Bön till Gud är) thet sanskylligha rökelset, ther medh man thetta helgha Sacramentet (dvs. nattvarden) rökia skal. LPETRI DialNattw. I 1 a (1562). Lyckan giör han all sin ära; / Den Gudinnan som han rökt / När hon giör sin anslag twära / Är hans hierta för dig lyckt. RUNIUS (SVS) 2: 26 (c. 1699). NORDENFLYCHT QT 1745, s. 84. γ') i uttr. röka ngn i näsan, smickra ngn. KELLGREN (SVS) 6: 150 1786. b) (numera bl. tillf.) i fråga om bruk att bereda ngn en njutning l. hedersbetygelse, med obj. (l. bestämning inledd av prep. på) betecknande person l. kroppsdel l. klädesplagg o. d.: låta välluktande rök strömma över; äv. i uttr. röka ngn l. ngt med ngt, låta välluktande rök från ngt strömma över ngn l. ngt, röka ngn i ansiktet, låta välluktande rök strömma över ngns ansikte, röka ngn ansiktet fullt med ngt, låta röken av ngt strömma över ngns ansikte. (Tjänarna) rökte osz Ansichtet fult med allehanda wälluchtande Rökewärck. RÅLAMB Resa 26 (1658 (En betjänt) kastade ett grönt tunt silckesärmekläde öf:r H:r Envojens hufwud, hwarunder han uhr ett silf:r-röök-faat rökte honom i ansichtet. KKD 5: 250 (1711). Aloe .. anföres ibland de specerier och kryddor, med hvilka Österlänningarne plägade röka sina kroppar, kläder och hus. BÆLTER JesuH 6: 632 1760. Tvänne trälinnor på knä rökte på.. (den besökande damens) hår, kläder och näsduk, som är tillika en stor ärebetygelse. SvMerc. 1765, s. 233. c) i fråga om antändning av rökmedel l. användning av rök (se RÖK, sbst.² 1 c) för att fördriva insekter l. skadedjur o. dyl, l. för att utrota ohyra l. för att desinficera l. för att sprida vällukt (o. därigm fördriva obehaglig lukt) i bostadsrum o. dyl. l. till behandling av sjukdom (i fråga om ä. förh. äv. ofruktsamhet) o. d. (jfr j); äv. i utvidgad anv. (motsv. RÖK, sbst.² 2, i fråga om utrotning av ohyra o. dyl. l. desinfektion med vissa gaser (särsk. cyanvätegas) l. ångor l. (förr) i fråga om behandling av sjukdomar med ångor (t. ex. av ättika). Mine- ralsur rökning, se MINERAL-SUR a. LEMNIUS Pest. 29 (1572; uppl. 1917). (De som bo i ett hus där någon dött i pest skola) rense theras Huss, medh twettande, sopande och rökiande, på thet fliteligeste. BERCHELT PestOrs. B 8 a (1589). Att med ättika röka under kläderna (på de kolerasjuka), är ganska tjenligt. SPF 1831, s. 211. Vi skola torka (äppel-)skalen i ugnen efteråt; de äro sköna att röka med i rum. ALMQVIST TreFr. 2: 126 (1842). I husen rökades med chlor och svafvelsyra (under en koleraepidemi). HELLBERG Samtida 1: 29 (1870). Råttornas utrotande genom rökning med svavelsyrlighet eller generatorgas. SFS 1915, s. 1644. "Ni får bo därborta i den baracken, men akta Er för ohyra, vi skall röka i morron" sa Frisk. Rallarminn. 132 (1949; om förh. c. 1900). – jfr KLOR-, NED-, SVAVEL-RÖKA m. fl. o. KALOMEL-, KOLERA-, MERKURIAL-, OHYRSS-RÖKNING m. fl. – särsk. med obj. betecknande lokal l. föremål som är l. varit utsatt för ohyra o. dyl. l. har dålig lukt l. person l. lokal l. föremål som är l. varit utsatt för smitta l. person l. djur l. kroppsdel som lider av sjukdom o. d.: behandla l. desinficera l. rena med rök (l. gas l. ångor); äv. refl.: (låta) be handla sig med rök (l. ångor); äv. i uttr. röka ngt l. ngn (äv. sig) med ngt (t. ex. pulver l. rök), (låta) behandla ngt l. ngn (resp. sig) med rök (l. ångor) från ngt (t. ex. pulver) resp. med ngt (t. ex. rök). Så skal man och så haffua Eelden vthi samma Cammar (där någon dött i pest), then röökia (osv.). BERCHELT PestOrs. D 3 a (1589). (Att) Rökia Sigh och sina Sängeklädher wäl, mz Enebärs eller.. rhå Ekewedz och Bladz rök (är nyttigt mot pest). L. PAULINUS GOTHUS Pest. 76 a (1623). Tagh Lijn- och Hampefrö, giör ther aff een Röök, och röök Brösten medh (mot bröstböld). LINDH Huuszapot. 12 (1675). AKEN Rescap. 52 (1746: röker.. sig). 8 (veneriskt) sjuka .. (hade) blifvit af Pehr Andersson på Kurhuset rökta med de pulver och enligt den method han nyttjar. WELANDER VenerSj. 65 (i handl.fr. 1822). Rökning av de kvinnliga könsdelarna med aromatiska trädslag ansågs (på 1400- talet) vara ett verksamt medel mot ofruktsamhet. TIGERSTEDT MedUtv. 1: 143 (1923). Kläden / dem vi.. rökt emot motten. MARTINSON GräsThule 63 (1958). jfr (†): Som jag vet, att han (dvs. febern) har m k

[e]

t delicat lukt, så röker jag ständig den Fan så i näsan med Attika och allahanda saker, att han ej hinner annat än nysa. KELLGREN (SVS) 6: 20 (1773); jfr a . d) låta rök (se RÖK, sbst.² 1 d) omsvepa o. intränga i (ngt) för att det skall torka l. konserveras (o. gm behandlingen erhålla en säregen smak); särsk. dels med avs. på kött l. fisk (äv. i utvidgad anv.: impregnera med ämnen som ha samma konserverande egenskaper som rök), dels (förr) med avs. på säd l. malt o. d.: torka i rökria l. rökkölna. October,. Rökias och torckas Malt. BRAHE Oec. 112 (1585; uppl. 1920: Maat). Man kan och rökia watulagd Ströming, lijka som watulagd Sill. Kockeb. D 3 b 1650. (Linknopparna måste) oftast omröras, rökas på Köln- eller Badstugu-Lafvar, etc. at the icke möglas och bortskämmas. OBROMAN hos CELSIUS Alm. 1734, s. 27. Förleden höst voro få hushållare, som vågade ria och röka Sädes-Rågen. VetAH 1772, s. 277. Malt, som blifvit torkadt genom rökning. DALIN 2: 314 (1834). Spinnrocken gick, och väfven led, / Och bastun rökte bogen. TOPELIUS Ljung 239 (1871, 1889). Rökning af hudar sker i rökrum. Denna konserveringsmetod är föga bruklig. HIRSCH LbGarfv. 29 (1898). BOLIN VFöda 29 (1933). – jfr KALL-, SNABB-, SNÄLL-, VARM-RÖKA m. fl., KÖTT-RÖKNING m. fl. – särsk. α) med avs. på trä(föremål); äv. (o. i fråga om nutida förh. i Sv. företrädesvis) i utvidgad anv. (motsv. RÖK, sbst.²

[RÖKA 2]

2) : behandla (trä) med ammoniakångor o. d. så att ytan blir rökfärgad, betsa med gasformig bets. För att skydda träet emot förruttnelse, rökes det någon gång.. på det sätt att mindre stycken hängas i en rökgång. ROTHSTEIN Byggn. 42 (1856). Rökningen tillgår så, att ammoniaken i närvaro av fuktighet bringas att avdunsta. BERGMAN Träbearb. 348 (1945). β) (förr) med avs. på tegel: torka med rök (l., i utvidgad anv., med varm luft); ngn gg äv. med obj. betecknande avdelning i tegelugn; jfr RÖKBRÄNNING. TT 1887, s. 181. Man leder luft, som har passerat den färdigbrända stenen och derige nom blifvit tillräckligt uppvärmd för att kunna verka torkande, genom en särskild rökkanal utanför de afdelningar, eoui eldas, samt genom den afdelning, som skall rökas. Därs. γ) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: torkad l. konserverad l. behandlad med rök; om trä(föremål) äv. (motsv. ): behandlad med ammoniakångor o. d. så att ytan blivit rökfärgad; i n. sg. äv. i substantivisk anv.: rökt(a) mat(varor). Rökt korv. Röckth faarekiöth. G1R 3: 214 (1526). Det var endast hennes mage, som kinkade litet. Rökt och salt tålde hon inte. HEDENSTIERNA Fru W 14 (1890). (En matsalsmöbel) i rökt ek. PT 1913, nr 49 A, s. 3. Rökt renstek och äggröra. StKokb. 115 1940. – jfr ENRIS-, HALV-, LÄTT-, NY-RÖKT m. fl. – särsk. i utvidgad anv., om mat o. d.: som (utan att detta varit avsett) tagit åt sig röksmak, som smakar rök; numera nästan bl. i uttr. smaka rökt, ha (tagit åt sig) röksmak, smaka rök; jfr RÖKIG 1 e. SvSaml. 3: 84 (1764). Vid middagen var soppan rökt. BREMER Grann. 2: 199 (1837). Mjölken smakar rökt. ÖSTERGREN 1937. e) (numera bl. tillf.) utsätta (ngn) för plågsam l. besvärande rök (se RÖK, sbst.² 1 e); tortera l. avliva (ngn) med rök. När.. (fogden) hade gjortt stora[n] eld wid kisten, och röcht hennes ma[n] th[e]r inne, leett han ringe udi wordeklocken. TEITT Klag. 288 (1555). Man rökte.. på 1200-talet i Italien o. Frankrike) sina vänner, lika så väl som här. Så sälsynte, som skorstenar voro denna tiden så rara voro ock glasfönster. LAGERBRING 1Hist. 1: 430 (1769). Den straff-åtgärd, som kallades "att röka bönder", då de upphängdes i rök, vid pålar fastbundna. AFZELIUS Sag. 5: 84 (1843; om förh. på 1400-talet). – särsk. refl.: utsätta sig för rök. Då man skall ligga i timmerkojorna och röka sig. GHT 1898, nr 274 A s. 3. f) biodl. använda rök för att lugna bin (o. därigm skydda sig för deras angrepp) l. för att förmå bin att nytta sig från ett ställe till ett annat l. för att döda bin som drabbats av smittosam sjukdom l. (förr) för att döda bin i samband med tillvaratagande av honung; äv. med obj. betecknande bin l. bikupa o. d. KOCH Biskiöts. 17 (1753). De lefvande bi som efter rökningen äro qvar äro.. (efter 5 à 6 dagar) utkrupne eller döde. LEUHUSEN Bisköts. 82 (1833; i fråga om dödande av bisamhälle för tillvaratagande av honung). Ville inte bina självmant gå in i den nya bostaden, så fick man hjälpa dem genom att ösa med sked eller annat lämpligt föremål. Eller man rökte bina med linnetrasor, kogödsel o. d. BokBina 319 1943. g) med avs. på glas l. plåt: färga l. svärta med (sot från) rök; sota. De färgade eller rökta glasen som man betjänar sig af att förtaga solens heta eller brännande i ögat under det man observerar. FERRNER ResEur. 377 (1761). GrafUppslB 171 (1951; i fråga om svärtning av plåt för etsning). h) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) signalera med rök. TurÅ 1911, s. 242. När vi kommit ned till stranden "rökte" vi efter båt och snart kom nybyggaren i Storviken och hämtade oss. WESTERLUND NybyggLappl. 75 1937. – särsk. i uttr. röka båt, signalera med rök efter båt (från ena sidan av ett vattendrag o. d.). SagSed 1937, s. 67 (från Jämtl.). i) (i sht förr) i fråga om användning av rök i magiskt syfte (för att skydda sig mot onda makter l. för att uppnå viss övernaturlig värkan); äv. med obj., särsk. dels: behandla (ngn) med rök till skydd mot onda makter, dels: använda rök i (hus) till skydd mot onda makter, dels: behandla (fiskeredskap) med rök (för att få god fiskelycka); äv. i uttr. röka ngt med ngt, behandla ngt med rök från ngt (som anses ha magisk kraft); jfr j. Ähr honom rådh giffuit at han skulle tagha wredh Elden, och der medh röcka öffuer öll karet, så skulle öllet giässa. ÅngermDomb. 23/11 1640, fol. . Vrideld, hvarmed man röker sin not. GYLLENBORG Insjöfisket 48 (1770). NILSSON FolklFest. 228 (1915; med avs. på hus). (Mor) rökte mig förstås (då jag sett bäckahästen). FoF 1915, s. 22. Den kända folkseden att röka mot häxor och onda andar. 2NF 24: 148 (1916). Man har tänt kolmilor, tjärdalar och svedjeland med denna (magiska) eld, rökt fisknät i den och även brukat den mot farsoter. Arv 1946, s. 165. j) (mera tillf.) med obj. betecknande rökmedel (jfr a ): använda (ngt) ss. rökmedel (för att sprida vällukt l. i magiskt syfte o, d.); jfr c, i. Myrran rökes (liksom rökelseträdets harts) och anses ha hemlighetsfulla krafter. AGGE SvartTj. 123 (1935). k) (†) i utvidgad anv.: arbeta (i smedja) under frambringande av rök. (Kärleksguden be- sökte Vulcanus) Där han i sin smedja rökte / Och hans hamrar hördes slå. BELLMAN (BellmS) 9: 81 1777. 2) använda rök (se RÖK, sbst.² 1 f) av tobak l. opium o. d. på sådant sätt att man suger in (o. åter blåser ut) den (i medicinskt syfte l.

[RÖKA 0]

(numera vanl.) för att få stimulans l. bereda sig njutning); jfr DRICKA v., 4, SUPA. The skjöna Nympher, om the intet vti rökande just så mycket tiltagit, så hafva the doch vti snusande offta Öfverhanden. AKEN Reseap. 185 (1746). Jag röker stundom ej på flera dagar – men emellanåt tar jag min skada igen. EGGEIJER 1810 i MoB 7: 147. (Haschisch) brukas i våra dagar mest till rökning. SÖRLIN Växtv. 160 (1927). Anslag med texten "Rökning förbjuden". TRENTER Lyshandn. 11 (1946). – jfr AV-, GENOM-, IN-, KALL-, NED-, TJUV-, TORR-, UPP-, UT-RÖKA m. fl., CIGARR-, CIGARRETT-, OPIUM-, PIP-RÖKNING m. fl., CIGARR-, CIGARRETT-, PIP-RÖKANDE m. fl. o. HALV-, LÄTTRÖKT m. fl. – särsk. a) med obj. (l. bestämning inledd av prep. på) betecknande (pipa för) tobak l. opium o. dyl. l. cigarr(ett) o. d.: suga in (o. åter blåsa ut) röken från; med obj. betecknande tobak l. opium o. d. äv.: använda till rökning för att få stimulans l. bereda sig njutning; äv. med obj. betecknande kvantitet av tobak o. d.: konsnmera, röka upp; stundom äv. med indirekt refl. obj., i sådana uttr. som röka sig en cigarrtett) l. pipa. Röka pipa, cigarrettter). Röka fredsdipan, särsk. bildl.: sluta fred l. försonas (med ngn). En will rökja tobak, then andra uphåppar i taket. BrölBesw. 223 (c. 1670). LINDH Huuszopot. 44 (1675; med avs. på pipa fylld med anis, fänkålsfö, tobaksblad m. m. o. rökt i medicinskt syfte). EDGREN ESkr. 1: 129 (1892: röka sig en cigarr). Hall satt kvar i soffan och rökade tankfullt vidare på sin cigarett. WALLENGREN Mann. 280 (1895). Arvid Stjärnblom såg på sin Manuel Garcia. Han hade rökt ungefär en tredjedel. SÖDERBERG AllvLek. 202 (1912). När tobaksrökning i 1600-talets början blev förbjuden (i Kina).. lärde man sig röka opium. SÖRLIN Växtv. 146 (1927). Jag rökte femton pipor, askkoppen var alldeles full. SIWERTZ JoDr. 186 (1928). jfr (†): (Han) emottog (pipan) med orden: "Det var en stor present. Tack. Jag skall röka er skål och nyttja pipan till er hugkomst." TERSMEDEN Mem. 5: 125 (1775); jfr DRICKA v., 5. b) med obj. (äv. ren. obj.) o. predikativ l. adverbial betecknande resultat. Hon.. såg gymnasisten-informatorn röka gästrumsgardinerna förderfvade. HEDENSTIERNA FruW 4 (1890). Är det ett opiumhelvete, där man röker sig till bedövning? BJERRE Själsläk. 68 (1914). Röka sig fördärvad. ÖSTERGREN 1937. 3) (numera i sht i vissa trakter) om ngt (som står i förbindelse med l. innehåller l. uppbär ngt) som (för)brinner l. glöder l. pyr l. förkolas (särsk. dels om eld l. bål l. mila l. tjärdal o. d., dels om skorsten l. om byggnad l. fartyg o. d. som har skorsten): ge ifrån sig l. utsända rök (se RÖK, sbst.² 1, ryka (se RYKA, v.² 1; förr äv. om luft l. lokal: fyllas av rök; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. SYLVIUS Curtius 316 (1682). Så lägg ett Trä i Eeld, strax börjer Luften röka. SPEGEL GW 57 (1685). Så böra ock .. skårstenar så upmuras, at rummen ei måge röka. CELSIUS Alm. 1729, s. 31. Dessa beständigt rökande bål (utanför Jerusalem) gjordes till sinnebild att föreställa afgrundens plågor. ÖDMANN StrFörs. 1: 141 (1799). Morgonen var klar och frisk. Septembersolen sken ned i dalen; hyddorna rökte. BREMER Strid 13 (1840). En fabrik eller verkstad med hög, rökande skorsten. PT 1898, nr 129, s. 3. Min mila röker som förr. ANDERSSON Kolvakt. 56 (1915). En paddliknande färja plaskade belåtet rökande fram och tillbaka mellan två stadsdelar. FRIDEGÅRD Tack 56 1936. – särsk. a) (†) i det bildl. uttr. skägget röker på ngn, för att beteckna att ngn befinner sig i svårigheter. RUNIUS (SVS) 3: 28 (c. 1710). b) om eldstad: ge ifrån sig rök, avge rök; särsk.: ge ifrån sig rök på sådant sätt att denna (icke i full utsträckning går ut genom skorstenspipa o. d. utan) går in i rummet (o. fördärvar luften), ryka in. (En byggmästare tillhör det) At undersöka hvarutaf åtskillige Eld-Städer röka och icke vilja draga. CARLBERG SthmArchitCont. G 2 b (1740). Kaminen rökte så man knappt kunde vara inne. ÖSTERGREN 1937. jfr IN-RÖKA. c) om ljus l. bloss l. (veke i) oljelampa o. d.: ge ifrån sig (för mycket) rök, ryka. SCHRODERUS Comenius 744 (1639). Ehuruväl alla ljus ej notabelt osa, så röka de dock något. LINNÉ Diet. 2: 66 (c. 1750). Det är mitt göra .. att torka lampglas och klippa vekar, för att lamporna icke skola röka. STRINDBERG Kamm. 3: 66 (1907). Facklorna .. glödde och rökte mer än de lyste. JANSON CostAN 1: 149 (1910). Lampan röker ju (i högan sky)! ÖSTERGREN 1937. d) om vulkan: ge ifrån sig rökmoln, ryka. RelCur. 146 1682. I sydost rökte Vesuv. STRINDBERG NSvÖ 1: 166 1906. e) om rökelse l. rökoffer l. altare: ge ifrån sig l. utveckla rök ryka; äv. mer l. mindre bildl., i fråga om lovprisande l. smicker; jfr 1 a (δ). LejonkDr. 233 (1687). Vid hjältens graf, o kung, ej smickrets offer röker. LIDNER (SVS) 2: 460 (1786). I templens gyllne döm Arabens Myrra rökte. JGOXENSTIERNA 2: 115 (1796 Snöhvit vädur blödde på strand, / Der våra altaren röKte. SNOILSKY 4: 96 1887. f) (numera knappast br.) om pipa l. cigarr, i uttr. röka bra (l. dåligt), ha gott (l. dåligt) drag. Får jag bjuda en bättre cigarr? Den första rökte ej bra, tror jag. TOPELIUS Vint. I. 1: 221 (1859 STURZEN-BECKER 3: 76 (1881; om pipa). Denna cigarr röker dåligt. SCHULTHESS 1885. 4) (numera i sht i vissa trakter) opers. (jfr 6) alstras rök (se RÖK, sbst.² 1; stiga rök (från l. ur ngt); ryka (se RYKA, v.² 1. STIERNHIELM Herc. 235 (1658 Se där röker det ur et hus. ENVALLSSON Nybygg. 12 (1783). Det röker ur kratern. JANSON Par. 202 (1900). Det enda.. (norska surrogatcigarretter) hade gemensanit med en vanlig cigarrett var att det rökte, när man tände dem. BERNADOTTE IStällVap. 81 1948. Det rökte svagt från offerbålet. TurÅ 1949, s. 92. – särsk. a) i ordspråk o. ordspråksliknande uttr. Det röker aldrig utan der är eld under. SERINIUS Eee 3 b 1734. Ju mindre vi therom (dvs. om tronföljdsfrågan) nämna, ju bättre är thet, eftersom våra ovänner eljest lätteligen kunde upfatta then tanka, at ther som röker, är också eld. 2RARP 15: 657 1747. b) motsv. 3 c, i fråga om ljus o. d.: ryka. Skolans pulpeter med taljdankar förr / Pryddes, det röker och osar. JOSEPHSON GRos. 106 (1896). 5) (förr) låta ångor av anilinolja påvärka kopior vid ljuskopiering med kromsalter; jfr RÖK sbst.², ². Om expositionstiden varit för kort, så får man icke röka för länge, emedan bottnen (på kopiorna) då blifver starkt gulfärgad. ROOSVAL Schmidt 244 (1896). 6) (numera bl. i vissa trakter) om ngt som (icke brinner l. glöder o. d. men) ger ifrån sig en ånga l. en synlig gas: ge ifrån sig rök (se RÖK, sbst.² ²) l. ånga l. gas, ryka (se RYKA, v.² ²), ånga; äv. opers.; särsk. i fråga om svettning, dels med subj. betecknande svett: ryka l. ånga (av ngn), dels (särsk. i uttr. röka av svett) om person l. djur som svettas: ryka l. ånga (av svett), dels opers.: ryka l. ånga (av ngn). (Man skall) icke hålla .. (voffeljärnet) öfwer Elden så länge at thet begynnar röka. Salé 166 (1664). Alla diur, ja ock sielfva menniskian, svetta genom deras hudar och skin, at det röker utaf dem när de äre varma. TRIEWALD Förel. 1: 37 (1735). Svetten röker af honom. WIDEGREN (1788). När vagnen kördes utföre någon backa, låstes et af bakhjulen med en jernkedja. Af den starka gnidningen (friction) rökte det af hjulet. THUNBERG Resa 1: 42 (1788). Der på tegen, af svett för billen rökande, oxen / Stupar; och fraggig blod utströmmar emellam hans läppar. ADLERBETH Buc. 105 (1807). Man får stiga af och gå uppför backarne. Hästarne röka och flåsa. STRINDBERG TjqvS 1: 51 (1836). – jfr AV-, BORT-RÖKA. – särsk. a) == RYKA v.², ² a. Låt oss.. besee bergen, huru de sig mot owäder betee. Man seer dem gemenligen ryka och stå fulla med dimba; hwilket de weta, som kring Alpbergen boo, och ofta sedt dem röka som korstenar (dvs. skorstenar). HIÄRNE 2Anl. 69 (1702); jfr 3. Om.. (Kinnekulle) röker om aftonen, väntas vackert väder. KALM VgBah. 295 (1746). Vattnet, i källor och ofrusna strömmar, röker på en kall vinterdag. BERZELIUS Kemi I: 211 (1808). När de kom till en rågåker, som låg stålblå i skymningen, rökande av dimma, ville hästarna inte gå in i rågen. LoJOHANSSON Stat. 2: 171 1937. – b) (†) om flyktigt ämne (särsk. syra): ryka (se RYKA, v.²² b); särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. En del (alkaliskt salt) är flygtigt, röker och luktar. WALLERIUS Min. 174 (1747). Kuhlmann har uppgifvit, att chloretylgas absorberas af vattenfri tennchlorid och bildar dermed en i luften rökande vätska. BERZELIUS Årsb VetA 1841, s. 312. I en oförlåtlig tankspriddhet slog jag rökande saltsyra på knallguld. DENS. Själfbiogr. 190 (c. 1845). Rökande eller nordhausisk svafvelsyra. UB 4: 556 1873. c) (numera knappast br.) om nyss utgjutet blod l. (särsk. i uttr. röka av l. i blod) om ngt som är övergjutet l. bestänkt l. bemängt med nyss utgjutet blod (t. ex. slagfält l. vapen) l. person som är bestänkt med blod: ryka (se RYKA, v.² 2 c). Idomeneus.. stötte sit svärd uti Piltens hierta, det han sedan helt rökande och blodigt utdrog. EHRENADLER Tel. 180 (1723). Din fiendes blod skal röka för dina fötter. MÖRK Ad. 1: 19 (1742). Oss efterlåtes då intet följa honom öfver vidsträckta lärdoms-fält, ty försynen kallade honom til andra, som rökte i blod. DENS. ÅmVetA 1750, s. 5. En Thron, som nästan ännu röker af fadrens blod, kan väl intet vara rätt behaglig. LAGERBRING 1Hist, 1: 84 (1769). En vildsint, som med list, med våld och öfvermod, / Förhärjar och förgör och röker utaf blod. BERGKLINT Vitt. 54 (1774). BÄCKSTRÖM Dikt. 62 (1870). d) (†) i fråga om (frustande) djurs andedräkt: ånga, ryka; äv. i uttr. röka av fradga, om vilddjurs gap: ånga av fradga. Nu skyndar.. tjuren förbi, som röker om nosen af brånad. SvMag. 1766, s. 581. Men snart vid månans sken hon en Lejinna ser, / Hvars vilda, öppna gap af blod och fradga rökte. JournLTh. 1813, nr 9, s. 2; jfr c. e) (numera knappast br.) om (kärl innehållande) varm mat l. dryck: ryka, ånga. MÖRK Ad. 1: 99 (1743). På bord stå silfverfaten / och röka längesen. TEGNÉR (WB) 5: 82 (1825). På akterdäcket till förfriskning / bjudes rökande "café noir". STURZEN-BECKER 5; 50 (1862; uppl. 1844: rykande). 7) (numera föga br.) ge ifrån sig en anhopning av små partiklar av fasta ämnen; jfr RÖK sbst.², ².

[RÖKA 7.a]

a) i uttr. röka av damm, om jord; ge ifrån sig damm, lätt uppröras till damm, damma. ADLERBETH Buc. 56 (1807). b) om vissa växter(s blommor): ryka (se RYKA, v.² 4 b); jfr DAMMA v.¹, II 1 d β. BREMER Hertha 254 (1856). Hanblommorne (av hassel) röka ymnigt. AGARDH (o. LJUNGBERG) III. 1: 209 1857. 8) (numera bl. tillf.) om rök l. ånga l. dimma l. moln l. damm l. små partiklar o. d.: sväva l. virvla (kring ngn l. ngt); höja sig l. stiga upp l. välla fram; ryka (se RYKA, v.² 5; jfr 9 o. RÖK, sbst.² ¹, 2. Flodens dimma kring mig röker. GFGYLLENBORG Vitt. 1: 238 (1795). Han snusade spanskt snus, som likt ett rödbrunt damm rökte vidt omkring. DE GEER Minn. 1: 36 (1892). Överallt där icke kärr och moras lade hinder, rökte rökar. SUNESON GGrund 58 (1926). (Molnen) rökte och lyste och drogo sedan så oändeligt sakta bort i tusenmilsrymden. MARTINSON VägUt 175 (1936). – särsk. om andedräkt; stiga upp l. stå som en rök (se RÖK, sbst.² ¹, 2 a). Blott från nosens tvenne hål / hans (dvs. den sovande björnens) anda het ur idet röker. HALLSTRÖM Skogsl. 117 (1904). 9) (numera föga br.) om snö: virvla omkring i luften, yra, ryka (se RYKA, v.² 6 b). Han går öfver diken och öfver led / Me'n yrsnön kring honom röker! STRINDBERG Fagerv. 95 (1902). 10) (†) om sjukdom: försvinna, gå bort. BELLMAN Gell. 85 (1793). 11) (vard.) för att beteckna hastig rörelse. a) i avledn. RÖKARE.

[RÖKA 11.b]

b) (göra ett ryck o. därigm) springa l. fara förbi (person l. fordon); särsk. vid tävling i löpning o. d. MP-Jacobsson var som vanligt mycket strong i spurten, där han rökte såväl Kraft som Nils G. Karisson. IdrBl. 1935, nr 105, s. 3. Då och då måste jag upp i 115 km. för att röka en eller annan av (bilarna på vägen). GbgP 1952, nr 107, s. 14. 12) i tr. anv. av 6; i den särsk. förb. RÖKA AV o. i ssgn AV-RÖKA.