RÖKELSE rø³kelse² r. l. f. (Luk. 1: 11 (NT 1526) osv.) ((†) n. Upp. 8: 3 (NT 1526; mykit rökilse), Syr. 50: 9 (Bib, 1541), BrefNSkolH 320 (1811)); best. -en ( ss. n. -et); pl. -er. ( röch- 1522. röck- 1711. rök- 1521 osv. -else (-ss-) 1621 osv. -ilse (-sz-, -zs-) 1522 – c. 1580. -ylse 1527) [fsv.
rökilse; liksom fd.
røkæls(æ) (d.
røgelse) o. isl.
reykelsi sannol. (med anslutning till RÖKA, v.²) av feng.
rēcels till rēcan (se
RÖKA, v.²), l. av en fsax. l. mlt. motsvarighet till d. o. (jfr lt.
rökels, spånor o. småved till rökning)]
[RÖKELSE 1]
1) motsv. RÖKA v.², ¹ a, b, c, i, j. [RÖKELSE 1.a]
a) (numera föga br.) abstr., om brännande av ämne (l. blandning av ämnen) som alstrar (en för ett l. annat syfte utnyttjad) rök (särsk. motsv. RÖKA, v.² 1 a, om sådant brännande ss. inslag i religiös kult, rökoffer); ngn gg äv. konkretare, om enskilt fall av sådant brännande (särsk.: rökoffer). Alt folkit war vtan till (dvs. utanför templet) j theres böner, så lenge som rokilsen (sannol. felaktigt för rökilsen) skedde. Luk. 1: 10 (NT 1526;
Bib. 1541: rökelsen,
Bib. 1917 rökoffret förrättades). I catholska culten
(anord- nas) processioner kring fälten, under böner och rökelser.
LYSANDER RomLittH 99 (
1858).
Rökelsen verkställes enligt alla konstens regler av en klok. FoF 1915 s. 26 (i fråga om behandling av ett föremål,
som troddes underlätta barnsbörd). Rökelsen betraktas i den romerska kyrkan.. som en gudsdyrkande handling.
HELLERSTRÖM Liturg. 38 (
1932).
[RÖKELSE 1.b]
b) konkret: ämne (i. blandning av ämnen) som (vanl. i form av pulver) brännes för att alstra (en för ett l. annat syfte utnyttjad) rök (särsk. om harts från vissa arter av släktet Boswellia Roxb. l. släktet Juniperus Lin., olibanum, virak, rökelseharts); äv. om den gm brännandet alstrade röken; särsk. dels motsvv. RÖKA, v.² 1 a, om (ämne l. blandning av ämnen som brännes för att alstra) välluktande rök ss. inslag i religiös kult, dels motsv. RÖKA, v.² 1 c, om rökmedel som antändes för att desinficera l. sprida vällukt i bostadsrum l. behandla sjukdom o. d.; jfr RÖK-VÄRK, sbst.¹ 1. Bränna, tända rökelse. ArkNorrlHembygdsf. 1918,
s. 107 1521.
(De vise männen) oploto theres håffwor, och ladhe ..
(Jesus) gåffwor före, gull, rökilse, och mirram.
Mat. 2: 11 (
NT 1526;
äv. i Bib. 1917). Här til
(dvs. vid diarré) är.. godh een Rökelse aff ..
(bl. a.) Storace och Beck, Thetta Pulver strödes på glör, och röken låtes stijga vp i Lifwet. CHESNECOPHERUS
RegIter B
4 a (
1613).
Rökelse.. (dvs.) et slags välluktande Gummi, af Trädet Juniperus Lycia, som växer i Arabien. Orrelius 1797. I processionen deltog .. ärkebiskopen, som i guldstickad dräkt bar det heliga sakramentet i skyar av rökelse.
LAGERGREN Minn. 4: 69 (
1925).
Trollrökelse .. kallas också Blandad rökelse, Tolv slags rökelse och Spansk rökelse, och med den rökes ännu mot anfäktelser, troll skott och annat djävulstyg. GENTZ Zindgren 193 (
1931). – jfr
KREATURS-,
MASTIX-,
TROLL-RÖKELSE m. fl. – särsk.
i uttr. ren (förr äv. vit) rökelse, om harts från vissa arter av släktet Boswellia Roxb., i sht Boswellia Carteri Birdw, Reent rökilse. 2Mos. 30: 34 (
Bib. 1541;
Bib. 1917 rökelseharts). Man skal
(till en salva) taga Grekisoh Beek, Swafwel, hwitt Rökelse, aff hwario lijka myckit, och stöta them sönder.
MÅNSSON Åderlåt. 105 (
1642). 3 gran hvit Rökelse .. nedsvälgdt, är godt
för minnet). BRUNO Gumm. 11 (
1762).
(I judarnas heliga rökelse ingick bl. a.) lebonah (ren rökelse i egentlig mening).
NF 14: 258 1890.
[RÖKELSE 1.c]
c) i utvidgad anv., motsv. RÖKA, v.² 1 c, i fråga om desinfektion med gas; i ssgn RÖKELSE-TALLRIK. [RÖKELSE 2]
2) [eg. utvidgad anv. av 1 b]
(tillf.) motsv. RÖKA v.², ², om tobak. De unga flickorna (i Delsbo) ha sitt lilla tobaksbräde vid sängfoten, varpå da karva sönder den illaluktande rökelsen. Landsm. XI. 4: 30 1896.
[RÖKELSE 3]
3) (i vitter l. högre stil) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (b); jfr RÖK-VÄRK, sbst.¹ 2. LPETRI DialNattw. I 1 a (
1562).
Trones guld och bönens rökelse. ROGBERG Pred. 1: 119 (
1827).
De romantiska naturer, som låtit katolsk rökelse fördunkla och skymma andlig klarhet och fri forskning. WIRSÉN i 3SAH 7: 161 1892. – särsk.
[RÖKELSE 3.a]
a) (väl)lukt, doft; jfr RÖK sbst.², ⁴, RÖK-VÄRK, sbst.¹² e. Det välluktande ogräset Anthoxanthum spridde flitigt sin rökelse överallt mellan andra markens örter. HOLMSTRÖM LändStränd. 1: 73 (
1913).
[RÖKELSE 3.b]
b) dyrkan, lovprisande, hyllning, smicker, beröm; jfr RÖKA v.², 1 a δ. KELLGREN (SVS) 6: 150 (
1786).
Wallins tal osade af rökelse till H. M., som var närvarande (i Svenska akade- mien). AnderssonBrevväxl. 2: 234 (1836). Jag fann mig (efter utgivandet av "Uppgörelse och löfte") plötsligt omgiven av en rökelse, som mestadels inte gällde sådana partier i boken som uttryckte något personligt, utan de tomma paradnumren. MALMBERG StyckVäg 153 1950. –
särsk [RÖKELSE 3.b.α]
α) i sådana uttr. som bränna l. frambära l. strö l. (upp)tända (sin) rökelse (stundom äv. tända o. d. rökelser) för l. inför ngn l. ngt, offra l. upptända (sin) rökelse åt ngn l. ngt, betecknande att ngn hyllar l. dyrkar l. lovprisar l. smickrar ngn l. ägnar ngn (överdrivna) hedersbetygelser resp. hyllar l. dyrkar l. lovprisar ngt (jfr RÖK-VÄRK, sbst.¹ 2 a, c); i uttr. tända rökelse för ngt äv,: gm hyllning i. smicker söka vinna ngt. Ludvik XIV förtjente.. ej all den rökelse, som åt honom offrades. SILVERSTOLPE i 2SAH 2: 359 (
1802).
AJourn. 1814,
nr 242, s. 3 (:
frambära). Den dag jag ovärdigt tändt rökelse för den kungliga gunsten – skall jag aldrig våga se Er i ansigtet.
STRINDBERG Brev 1: 93 (
1871).
Sedan jag strött denna rökelse för henne, kom (osv.). HILLMAN Palacio Valdés SSulp. 153 (
1899).
Den rökelse tiden upptänder för sitt eget beläte. NORSTRÖM NMänn. 3 (
1906).
Renässansens skönhetskult.. brände sin rökelse för (kurtisanen Imperia). SÖDERHJELM ItRenäss. 277 (
1907).
Kalla till dig (dvs. Ba- bylon) jordens folk i flockar,/ att tända rökelser inför din stol. PROCOPÉ DiktUrv. 58 (
1912).
[RÖKELSE 3.b.β]
β) (nu [file:R4401] mera föga br.) i uttr. giva sig rökelse, berömma sig själv. BREMER Fad. 6 (
1858).
Ssgr: (i allm. till
1 b. Anm.
Ssgr som nedan hänförts till såväl
1 a som
1 b associeras numera vanl. bl. med
1 b):
–
(1 a, b) RÖKELSE-ALTARE.
altare där rökelse förbrännes; jfr rök-altare, rökoffer-altare. RYDBERG Magi 90 (
1865).
–
RÖKELSE-ASK.
för förvaring av rökelse.
STENBERG KyrkSkrud 251 1950.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-BARK,
r. l. m. [jfr t. weihrauchrinde]
till rökelse använd bark av trädet Liquidambar orientalis Mill. l. trädet Liquidambar styraciflua Lin. SYNNERBERG 1815.
(
1935).
JENSEN o. WÅHLIN Thompson Vällukt. 172 (
1928).
–
RÖKELSE-BLANDNING. särsk.
konkret: blandning av ämnen som vid antändning alstra (i ett l. annat syfte utnyttjad) rök. .
–
RÖKELSE-BLÅ.
(i vitter stil) blå som röken av rökelse; fylld av blå rök av rökelse.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-BRUK.
bruk av rökelse. 2NF 24: 148 1916.
–
RÖKELSE-BRÄNNARE. (
tillf.)
person som bränner rökelse (på ett rökelsefat som han bär); jfr -bärare. RYDBERG Ath. 17 (
1859).
–
RÖKELSE-BÄRARE. (
tillf.)
person som bär rökelsefat; jfr -brännare. JANZON Prop. 2: 43 (
1908;
lat. orig.: odoriferes
). – (
1 a, b)
RÖKELSE-DOFT.
doft av rökelse; särsk. mer l. mindre bildl., ss. symbol för katolska bruk l. katolicism. FoF 1915,
s. 23. Romantikens sagospel strömma av rökelsedoft, och flera av de ledande romantikerna gingo över till katolicismen.
Almquist VärldH 7: 350 1928.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-DOFTANDE,
p. adj. som doftar av rökelse. ADLERBETH Æn. 95 (1804;
om altare). –
RÖKELSE-DOSA. (
numera knappast br.)
== -ask. ÖoL
1852.
BJÖRKMAN 1889.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-ESSENS. jfr
essens lI b. Rökelseessens .. är en alkoholisk lösning av benzoebarts, storax, perubalsam, tolubalsam och eteriska oljor.
KJELLIN 1927.
–
RÖKELSE-FYLLD,
p. adj. fylld av (röken av) rökelse. JANZON Cat. 2: 23 (
1891;
om boning). – (
1 a, b)
RÖKELSE-GRÄS.
[växten är rik på välluktande eteriska oljor o. användes förr ss. rökmedel]
(
†)
dvärgbusken Thymus vulgaris Lin., timjan. SPF 1816,
s. 228.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-GUBBE, r. l. m. (
numera föga br.)
rökgubbe avsedd att sprida vällukt i bostadsrum. HAGBERG Shaksp. 8: 346 (
1849).
Rökelsegubbar, med vilka luften kunde "rensas". LINDER Tid. 40 1924.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-HARTS.
[jfr nlat. resina turis]
harts varav rökelse beredes; särsk. (äv. i uttr. rent rökelseharts), om harts från vissa arter av trädsläktet Boswellia Roxb., i sht Boswellia Carteri Birdw. WIKSTRÖM ÅrsbVetA 1843– 44,
s. 357. Tag dig välluktande kryddor .. och jämte dessa vällukter rent rökelseharts .. och gör därav rökelse.
2Mos. 30: 34 (
Bib. 1917).
– (
1 a, b)
RÖKELSE-KAKA,
r. l. f. (†) rökmedel i form av en kaka l. klump, rökgubbe, rökljus; jfr rök-kaka. LIND 1: 1255 1749. 2VittAH 13: 237 1830. ÖoL (1852; med hänv. till rökgubbe).
– (
1 a, b)
RÖKELSE-KAR,
n. [ fsv. rökilsa kar (i bet. 1)]
[RÖKELSE-FYLLD.ssg 1]
1) kärl vari rökelse förbrännes (gm att strös över glödande kol); i sht om sådant (inom den katolska kyrkan använt) kärl som består av en skål (med l. utan fot) o. ett genombrutet lock (genom vilket, rökelseångorna tränga ut) o. som är försett med kedjor i vilka det kan bäras o. svängas av o. an; äv. om avbildning av sådant kärl ss. symbol för gudsfruktan; jfr rök-kar. Upp. 8: 3 (
NT 1526;
äv. i Bib. 1917). Tu forgyltt Rökelse kar, medh huitta kiädier.
G1R 13: 283 (
1541).
TESSIN Bref 1: 28 (
1751;
om avbildning ss. symbol för gudsfruktan). I de på offerborden uppställda rökelsekaren skulle
(i Assyrien o. Babylonien) ceder ocb cypress förbrännas.
GENTZ Lindgren 189 (
1931). jfr
mässingsrökelsekar m. fl.
[RÖKELSE-FYLLD.ssg 2]
2) i mer l. mindre bildl. anv. av
1; särsk. i uttr. som beteckna dyrkan l. lovprisande l. smicker (jfr
rökelse 3 b).
RYDBERG 2: 310 (
c. 1875). Har du läst den där Heidenstam, för vilkens dikter Karl Otto Bonnier svänger rökelsekaren som en trogen katolsk korgosse!
LEVERTIN 1888 i
3SAH LIV. 2: 60. särsk. (
i vitter stil)
om blommas kalk; jfr -kärl slutet. FRÖDING Stänk 58 (
1896).
HEMMER Skärseld 46 (
1925).
Ssg:
–
rökelsekar-svängande,
p. adj. (
tillf.)
till -kar 1: som svänger rökelsekar. ADELSKÖLD Dagsv. 4: 90 (
1901;
om korgossar). – (
1 a, b)
RÖKELSE-KRYDDA,
r. l. f. ämne ur växtriket, som användes till rökelse; numera bl. (i sht om ä. förh.) i pl., om blandning av aromatiska droger, avsedd till rökning mot sjukdom; jfr rök-kryddor. LIND I: 495 (
1749).
GENTZ Lindgren 1931. – (
1 a, b)
-KUR; pl.
-er. (
i sht förr)
kur varvid person som är sjumk (l. tros vara förhäxad o. d.) behandlas med röken av rökelse. FoF 1915,
s. 23.
Hippokrates brukade rökelsekurer .. mot kvinnosjukdomar. GENTZ Lindgren 191 (
1931).
– (
1 a, b)
RÖKELSE-KVIST. ==
-sticka. LARSON Mong. 110 (
1929).
– (
1 a, b)
RÖKELSE-KÅDA,
r. l. f. (†) == -harts. PH 11: 269 (1777). DALIN FrSvLex. 2: 410 (
1843).
– (
1 a, b)
RÖKELSE-KÄRL.
rökelsefat l. rökelsekar. BRASCK Apg. I 2 b
1648. särsk (
i vitter stil) bildl., om blommas kalk; jfr
-kar 2 slutet.
ATTERBOM LÖ 1: 132 1824.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-LAMPA.
lampa som användes för att förbränna rökelse. SvTyHlex. 1851.
Indiska rökelselampor. SkånD(B) 1958,
nr 44, s. 16.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-LJUS,
n. (i sht i Kina tillvärkad) cylinderformig figur av ämne(n) som vid antändning alstrar (alstra) välluktande rök (använd dels ss. ett inslag i kinesisk religiös kult, dels för att sprida vällukt i bostadsrum o. d.); förr äv. om rökelsesticka; jfr rök-gubbe 1, rökljus. OSBECK Resa 126 (
1751;
1757;
om rökelsesticka). 2NF 15: 755 1911.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-LUKT.
[ fsv. rökilsa lukt]
lukt (som liknar lukten) av rökelse. Oldendorp 1: 188 1786.
–
RÖKELSE-LÅDA,
r. l. f. (
†)
== -ask. SERENIUS (
1734;
under navet
). – (
1 a, b)
RÖKELSE-MEDEL.
ämne som användes till rökelse. LÖWEGREN Hippokr. 2: 287 (
1910).
–
RÖKELSE-MOLN. (
i sht i vitter stil)
moln (se d. o. 3 a) som uppstår av röken från rökelse. Phosph. 1810 s. 34.
MELANDER UnderlL 331 (
1912).
särsk. i mer l. mindre bildl. anv., i uttr. som beteckna dyrkan l. lovprisande l. smicker; jfr
rökelse 3 b. Hans maj:t insvepte sig behag ligt i det rökelsemoln, som göteborgarne upptände för honom.
CARLÉN Skuggsp. 1: 176 (
1861,
1865).
–
RÖKELSE-MÄTTAD,
p. adj. om luft o. d.: fylld l. kvalmig av rökelsedoft. LUNDELL 1893.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-OFFER. rökoffer; äv. i mer l. mindre bildl. anv., i uttr. som beteckna dyrkan l. lovprisande l. smicker (jfr
rökelse 3 b).
Fåfänga personer pläga gerna smickra andra, för att i sin ordning blifva återbetalda med rökelseoffer. RADEMINE Knigge 1: 114 (
1804).
2NF 24: 147 1916.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-PANNA. (
†)
== -fat. LIND (
1738;
under rauch-fass
). ÖoL 1852.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-PINNE. ==
-sticka. OSBECK Resa 126 (
1751,
1757).
–
(1 a) RÖKELSE-PROCEDUR. (
mera tillf.)
procedur varvid ngn l. ngt utsättes för röken från rökelse. FoF 1915,
s. 26.
–
(1 a) RÖKELSE-PRÄST. (
tillf.)
präst som utför rökelseoffer. PT 1892,
nr 185, s. 3.
–
RÖKELSE-PÅSE,
r. l. m. påse vari rökelse förvaras. FoF 1915,
s. 26.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-SAK. (
†) rökmedel.
MSTENBOCK 1710 hos
LOENBOM Stenbock 2: 284.
–
RÖKELSE-SKED.
sked varmed rökelse strös över kolen i ett rökelsekar o. d. 2NF 25: 934 1917.
–
RÖKELSE-SKRIN.
jfr -ask. CAVALLIN (
1871;
under acerra
). – (
1 a, b)
RÖKELSE-SKÅL.
skål för förvaring av rökelse; äv.: rökelsekar. HILDEBRAND KyrklK 111 (
1875).
IllSvOrdb. (
1955;
om rökelsekar). –
RÖKELSE-SPIRAL. (
i vitter stil)
spiral som bildas av röken från rökelse. LEVERTIN Leg. 68 1891.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-STICKA,
r. l. f. (i sht i vissa länder i Asien o. Afrika använd) sticka som består av sådant trä (l. på vilken stycken av sådana ämnen äro fastklistrade) som vid förbränning alstrar (alstra) välluktande rök; särsk. om sådan sticka som brännes (framför gudabild) ss. ett inslag i religiös kult; jfr -kvist, -ljus, -pinne, -stav, -stång. HEDIN Transhim. 1: 277 (1909).
– (
1 a, b)
RÖKELSE-STÅNG. ==
-sticka. BLADH (o. HORNSTEDT) 105 (
1783;
i Kina).
ROSENIUS Himmelstr. 287 (
1903;
i Kairo). – (
1 a, b)
RÖKELSE-TALL.
[jfr t. weihrauchkiefer; trädets harts är välluktande]
(
numera föga br.)
det amerikanska trädet Pinus tæda Lin., loblollytall. ÖoL 1852. TySvOrdb. 2710 1932.
–
(1 c) RÖKELSE-TALLRIK. (
†)
tallrik på vilken ingredienser som alstra en desinfuicerande gas blandas. WETTERBERGH Penning. 346 (
1847).
– (
1 a, b)
RÖKELSE-TELNING. (
†) telning av rökelseträd; jfr
-trä 1. Såsom en rökelse teelning om sommaren.
LPETRI Sir. 50: 8 (
1561; LUTHER: der Weirauchbaum;
Apokr. 1921: Libanons grönska
). – (
1 a, b)
RÖKELSE-TRÄ. ((+))
[RÖKELSE-TALLRIK.ssg 1]
1) == -träd. Syr. 50: 8 (
öv. 1536;
äv. i Bib. 1541).
[RÖKELSE-TALLRIK.ssg 2]
2) aloe (se d. o. 2 b). BÆLTER JesuH 6: 632 1760.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-TRÄD.
[jfr t. weihrauchbaum]
träd varav rökelse utvinnes; särsk. om vissa arter av (det i delar av Asien o. Afrika förekommande) trädsläktet Boswellia Roxb. (i sht Boswellia Carteri Birdw.). WIKSTRÖM ÅrsbVetA 1837,
s. 235.
–
RÖKELSE-TUNG.
om luft: rökelsemättad; äv. i utvidgad anv., om lokal: där luften är rökelsemättad. HELLSTRÖM Malmros 154 (
1931;
om lokal). Luften var rökelsetung.
ÖSTERGREN 1937.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-URNA. (om asiatiska förh.) urna vari man bränner rökelse(stickor).
ROSÉN Buck GJord. 330 1932.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-VAS. (om asiatiska förh.) ==
-urna. HIRN Hearn Exot. 2: 92 (
1903).
–
RÖKELSE-VATTEN. (
†)
(av rökelse framställd) välluktande vätska. Sedan man (vid dödsfall hos turkarna) tvått kroppen med såp-lödder, och derefter med rosenoch rökelse-vatten, betäckes den med rika kläder. GT 1788,
nr 34, s. 2.
– (
1 a, b)
RÖKELSE-ÅNGA.
r. l. f. i sg. l. (vanl.) pl., om rök från rökelse.
STRINDBERG SvÖ 1: 373 (
1883;
i pl.). – (
1 a, b)
RÖKELSE-ÄMNE.
ämne som användes till rökelse. DALIN FrSvLex. 2: 229 (
1843).