© Svenska Akademien. SAOB spalt: S330; tryckår: 1964
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
SALT sal⁴t n.; best. -et; pl. (om olika slag) -er (UrFinlH 653 (1754) osv.) ( (numera föga br.) == (HIÄRNE Förb. 12 (1706), RAMSAY GeolGr. 1: 273 (1912)). Den gamla dat. sg. salte förekommer i ä. nysv. Mark. 9: 49 (NT 1526). GRUBB 486 (1665). ( saalt- i ssg 1640 (: saaltkaar). sal- i ssgr 1674 (: Saltunverk) – 1745 (: Salpanplat). salt (-ldt) 1523 osv. saltz- i ssg 1629 (: saltz-accisen). soltt- i ssg 1539 (: soltt kar(e), pl.))
[ fsv. salt; jfr fd., d., fvn., nor. o. got. salt, fsax. salt (mlt. solt, salt), mnl. sout, solt, salt (holl. zout), fht., t. salz, feng. sealt (eng. salt); besläktat med lat. sal, gr. ἅλς, möjl. äv. med mordvin. sal o. fin. suola; möjl. till det färgadj. som föreligger i nor. dial. sal, gulblek, fvn. sǫlr, grågul (se SALIV). – Jfr SALGEMMA, SALIFIKATION, SALIN, adj., SALLAD, SALMIAK, SALPETER, SALSA, SALSER, SALT, adj., SALTSIG, SYLTA, v., SÅS, SÄLTA, sbst. o. v., m. fl.]
[SALT.sbst 1]
1) (ss. krydda o. konserveringsmedel använd) mer l. mindre ren natriumklorid, ofta (särsk. i fråga om havssalt) innehållande äv. små mängder magnesium-, kaleium- o. kaliumsalter, koksalt (äv. kallat vanligt salt). Koka l. (numera bl. i skildring av ä. förh.) sjuda salt, framställa salt gm inkokning av saltvatten. Strö salt på maten. G1R 1: 128 (1523). Saltet tienar til at bewara maat medh och giffua honom en godh smaak. LPETRI Kyrkiost. 76 b (1566). Groffth Salth. KryddRSthm 1570 C, s. 5Saltt och salttpetter i rijket moste vij haffva för öhrlig skuldh. RP 6: 650 (1636). (Sv.) Koka salt, (lat.) Coquere sal. SCHULTZE Ordb. 3977 (c. 1755). (Salt som utvunnits ur havsvatten) kallas grått Salt . ., men genom kokning renadt, heter det hwitt salt. Orrelius 325 (1797). Sjuda salt af hafsvatten. WESTE FörslSAOB (c. 1815). Natriumklorid, känt av alla som vanligt salt eller koksalt. BOLIN VFöda 43 (1933). Östersjön håller ungefär 1,5 % salt, Nordsjön 2,4 % och Atlanten 2,9 %. ÖSTERGREN' (1937). – jfr BAJ-, BERG-, BORDS-, GRÖN-, HAVS-, HÖ-, KANARIE-, KNISTER-, KOK-, KREATURS-, KRISTALL-, KÄLL-, KÖKS-, MAT-, SALIN-, SJÖ-, SLICK-, SMÖR-, STEN-SALT m. fl. – särsk.
[SALT.sbst 1.a]
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (jfr b β slutet). Man skal tagha suart salt aff onda gellenärer. SvOrds. B 5 a (1604); möjl. till 3
[jfr fvn. svarta salt, ämne erhållet gm urlakning av tångaska]
; jfr GÄLDENÄR 1 a. Så hwit salt har iag sit för och gåt om och inte sit på thet. HORN Beskr. 54 (c. 1657; yttrat om en uppvaktande herre). Kött vthan Salt, och Barn vthan tucht, kan intet länge wahra. GRUBB 443 (1665). Wijszdom vthan brwk, är Salt vthan sälta. DENS. 860. Saltet är dhet bästa kryddet. TÖRNING 131 (1677).
[SALT.sbst 1.b]
b) i vissa uttr., i fråga om användandc av salt l. (i utvidgad anv.) saltlake för konservering.
[SALT.sbst 1.b.α]
α) lägga ngt i salt, salta in ngt. WESTE (1807). HARLOCK (1944).
[SALT.sbst 1.b.β]
β) ligga (förr äv. vara) i salt (förr äv. saltet), vara insaltad. Laxlisket (i Torneå) har i år varit så ymnigt, at 2,500 t:r troddes vara i salt. PORTHAN BrCalonius 125 (1794). – särsk. () bildl., i uttr. ligga i salt(et), om synd l. brott o. d.: vänta på sitt straff l. icke bli bortglömd; särsk. i det ordspråksliknande uttr. länge ligger sak i salt(et), betecknande att brottslig gärning o. d. kan (bli åtalad o.) få sitt straff långt efteråt l. att ngt icke blir glömt, även om lång tid går. Han brukade skendelige munnen på Konungen. Men han bleff therföre afflöndt så att halsbenet brast. Doch icke för än 8 åår ther effter. Man plägar seija, thet ligger lenge saak i salte. SVART G1 158 (1561). Lenge ligger saak j saltet, om sokaren (sannol. felaktigt för sökaren l. soknaren) doger nogot. SvOrds. B 4 b (1604). Ingen syndh (blir) förgiäteneller ostraffat, ehuru länge hon ligger i saltet. RUDBECKIUS KonReg. 300 (1616). Länge ligger saak i salte. Och heeter fördhenskull: . . Lang geborget ist nicbt geschenkt. GRUBB 128 (1665). Länge ligger Saak i Salte. Poöten haar och wedh sådan meeningh sagt: Sera, tamen tacitis, pæna venit pedibus. DENS. 532. Saak ligger i salt. HIÄRNE 2Hskr. 64 (c. 1715).
[SALT.sbst 1.b.γ]
γ) () i det attributiva uttr. (ut)ur salt(et), som legat i salt, (in)saltad. Färsk giädda uhr saltt med Pepperot. HovföttärSthm 2/11 1667 B. Fåhr uthur salltet. Därs. 1681 A, s. 534. Därs. 1695 A, s. 857
[SALT.sbst 1.c]
c) i fråga om rituellt l. magiskt l. symboliskt användande av salt o. i uttr. som ansluta sig härtill.
[SALT.sbst 1.c.α]
α)
i fråga om användande av salt vid religiös ceremoni. Alt offer moste medb salte saltat warda. Mark. 9: 49 (NT 1526); jfr δ. Presten giffuer barneno salt j mwnnen (vid dopet). OPETRI Hb. A 4 b (1529). Tit spijsoffer skal aldrigh wara vthan tins Gudn förbundz salt, Ty vthi alt titt offer skalt tu offra salt. 3Mos. 2: 13 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917); jfr δ. (Kvinnorna) trodde det deras barn ej wordo wäl döpte, då man ej lade dem salt i munnen. CELSIUS G1 1: 382 (1746). Saltet, såsom renande och bevarande, spelade en stor roll vid hedningarnes offer och har haft samma symboliska betydelse inom den kristna kyrkan vid dophandlingen och vid välsignandet af det vigda vattnet. HILDEBRAND Medelt. 3: 481 (1901).
[SALT.sbst 1.c.β]
β) (förr) i fråga om användande av salt ss. magiskt medel vid signeri o. d.; särsk. dels i fråga om kastande av salt mellan två personer (för att väcka missämja mellan dem) l. över ett djur (för att skydda det mot onda makter) l. efter en död vid begravning (för att hindra honom att gå igen), dels i uttr. läsa i salt, framsäga besvärjelser hållande salt i handen (jfr LÄSA, v.³ 1 f ζ). Jnger Pärsdotter i Högsån i Thuna sokn .. pläghar bruka lefterÿ, eller läsa i salt för elfuebläst, finneskot, thett är när kalfuarna ragha och kunna intet gå, för olycka i hytterna, när hyttorna willia intet gå. VästeråsDP 12/2 1621. Honn skulle skaffa een Persson, Som skulle kasta Saltt emellan Båtsmannen Zachriss och hans Moder. GullbgDomb. 14/6 (1652). Hade .. (en ko) blivit "modstulen" så botades hon av att man kastade salt över ryggen på henme och läste en formel. Arv 1953, s. 49. Den döde hindrades att gå igen, om man kastade salt efter honom vid begravningen. Därs. s. 50.
[SALT.sbst 1.c.γ]
γ) (förr) i fråga om användande av salt (jämte bröd l. vatten) vid edgång l. bedyrande. När .. (gement folk) wilia någhon ting lijka som medh Eedh stadfästa, så äta the Salt på Brödh. PALMCHRON SundhSp. 73 (1642). (Männen i byn) nödga . . den de hafwa misstancka till at swärja en förskräckelig eed, tagandes salt och wata i munden medan de swärja. CARLQUIST Herdam. II. 3: 495 (i handl. fr. 1702). At taga salt ok bröd på, at något är sant. IHRE DissJurForm. 12 (1746). Af hospitalshjonen (i Hälsingborg) föröfwades (enligt en anmälan till domkapitlet c:a 1705) . . signeri och swärjande på salt och bröd. CAVALLIN Herdam. 3: 348 (1856).
[SALT.sbst 1.c.δ]
δ) (i sht om ä. förh.) i uttr. som anspela på förhållandet att förtärande av (bröd o.) salt (vid gemensam måltid) är en symbol för gästfrihet l. vänskap; äv. i uttr. som beteckna att den som äter ngns salt står i tjänareförhållande o. d. till denne. Man måste ingen troo, eller inlåta sigh i wänskap medh, förr än man haar förtärdt medh honom en skäppa Salt. GRUBB 815 (1665). Alldenstund wi äte palatsets salt, hafwe wi icke längre kunnat se på konungens smälek. MELIN HelSkr. Esra 4: 14 (1859; äv. i Bib. 1917). Mitt sto (skall) föra dig till mitt . . tält, . . der vi vilja äta vänskapens salt tillsammans. BREMER GVerld. 4: 197 (1861). 2SvUppslB 25: 125 (1953).
[SALT.sbst 1.c.ε]
ε) i uttr. peppar och salt (jfr g, i α) l. peppar, salt och ingefära, se PEPPAR 2 f γ.
[SALT.sbst 1.d]
d)
i fråga om användande av salt ss. medel att förhindra l. utrota växtlighet l. liv; äv. bildl. (Han) slogh stadhen nedher, och sådde salt ther vppå. Dom. 9: 45 (Bib. 1541). Rom hade ännu icke strött sitt salt på Karthagos ruiner. TOPELIUS Vint. I. 2: 376 (1860, 1880). Jag tyckte, att lögnen hade sått salt i min kärleks örtagård. Locke ÖsterlFrukt 35 (1876).
[SALT.sbst 1.e]
e) i uttr. som anspela på det skämtsamma påståendet (till barn) att man kan fånga en fågel, om man kan komma nära nog för att strö salt på dess stjärt. BJÖRKMAN (1889). (Sädesärlan) har ögonen med sig – hon hör inte till dem, på vilka man strör salt på stjärten och sedan tar dem. ROSENIUS SvFågl. 1: 328 (1919).
[SALT.sbst 1.f]
f) i uttr. salt i surt (förr äv. ont) öga l. sura (förr äv. såra) ögon, ss. beteckning för ngt obehagligt l. plågsamt; jfr g.
[SALT.sbst 1.f.α]
α)
i jämförelser; förr äv. i uttr. bliva fägnad som salt i surt öga, bli ogästvänligt mottagen. Så är stiuffmoder moot barn, som salt j såår ögon. SvOrds. C 2 a (1604). (Han) blef fägna af hene som salt i surt öga. HORN Beskr. 75 (c. 1657). Han är kommin som salt i surt öga. TÖRNING 51 (1677). 3SAH LVI. 2: 35 (cit. fr. 1694: warit som salt i ondt öga). Jag weet, at denne lära .. lärer swida som salt i surt öga. ZWESTBECK (1726) i KyrkohÅ 1907, s. 259 Detta (överste Loths ytt- rande) kändes Mäster-Abraham som salt i sura ögon. HÖGBERG Vred. 2: 296 (1906). Försöksmobiliseringen . . måste verka som salt i surt öga på försvarsavskrivningspartiet. AB 1913, nr 38, s. 3.
[SALT.sbst 1.f.β]
β) i bild. Per Brahe var måhända missnöjd att hafva blifvit ställd under Oxenstjernas ledning . . . Oxen-stjerna deremot . . blef ännu mera uppbragt, då han såg sig försummad. Så blef det å ömse sidor salt i surt öga. FRYXELL Ber. 7: 109 (1838). Man förstår att han var ett salt i surt öga för biskop och capitulares. UNT 1943, nr 87, s. 8. Framgångar måste bäras med blygsamhet för att inte stänka salt i sura ögon. HOLMBERG Leopold 1: 85 (1953).
[SALT.sbst 1.g]
g) i uttr. (peppar och) salt i (ett öppet) sår l. i såret l. såren, ss. beteckning för ngt obehagligt l. plågsamt (jfr f) som tillkommer utöver tidigare obehag l. plågor.
[SALT.sbst 1.g.α]
α)
i jämförelser. För fursten voro dessa ord som peppar och salt i ett öppet sår. CEDERSCHIÖLD Riehl 1: 23 (1876). Svida som salt i sår. ÖSTERGREN (1937).
[SALT.sbst 1.g.β]
β) i de bildl. uttr. lägga l. strö salt i såret l. såren. När vi skurit fötterna och stuckit händerna kommer behofvet att strö salt i såren – på hvarandra. STRINDBERG Dam. 165 (1898). De oansenligaste småting lade salt i såret. HÖGSTRÖM-LÖFBERG TLyckhD 210 (1929).
[SALT.sbst 1.h]
h) i utvidgad anv. (jfr b, 3).
[SALT.sbst 1.h.α]
α)
om saltvatten l. havsvatten;#ss. förled i ssgr; jfr SALT-DRÄNKT, -FUKTIG, -GRÖN, -STÄNK, -STÄNKT m. fl.
[SALT.sbst 1.h.β]
β)
ss. förled i ssgr som beteckna lokal l. kärl avsedd (avsett) för saltade matvaror (jfr anm. sp. 338); jfr SALT-BALJA, -BOD, -HO, -HUS, -KAR, -SKAFFERI, -TRÅG, -VALV m. fl.
[SALT.sbst 1.h.γ]
γ)
[efter motsv. anv. i fvn.]
(i vitter stil, arkaiserande) om hav. Stolt lågar den nordiske Sångarens håg, / Att sträcka sitt namn öfver östliga Saltet, / Sitt nam öfver vestliga Saltets våg. LEOPOLD 6: 374 (1828). (Vikingarva) gåfvo sig .. ut på det stora saltet och styrde efter vinternätterna. HEIDENSTAM Folkung. 1: 208 (1905). Sjöfröken ilade fram med fräsande fart och befann sig /ömsom i ömkliga sund och ömsom ute på saltet. LUNDSTRÖM Sjöfr. 130 (1929). jfr: Fjerran bakom i böljornas salt står kölarnes fåra. ADLERBETH Æn. 110 (1811); jfr α. jfr VÄSTER-, ÖSTER-SALT.
[SALT.sbst 1.h.δ]
δ) () om saltbeta. (T.) Das Leder liegt in der Beitze, (sv.) lädret ligger i betan eller saltet. LIND 1: 331 (1749).
[SALT.sbst 1.h.ε]
ε) ss. senare led i ssgr som beteckna en blandning av pulveriserade kryddor o. salt l. en blandning av ämnen som användes vid kryddning o. d. på samma sätt som salt; jfr KRYDD-, MUSKOTER-, SELLERI-, VITLÖKS-SALT.
[SALT.sbst 1.i]
i)
i mer l. mindre bildl. anv. (jfr b β slutet, d, f, β, g β, 2). Döden wäl hotar; / Ödet dock motar: / Wil mig förwara, / At än förfara / Mer af werdsens bitra salt. NORDENFLYCHT QT 1745, s. 135. – särsk.
[SALT.sbst 1.i.α]
α) i uttr. peppar och salt (jfr c ε, g), se PEPPAR 2 e slutet.
[SALT.sbst 1.i.β]
β)
i vissa uttr. betecknande lekar. α')
[jfr d. veje salt, nor. veie salt]
väga salt, i fråga om lek vari de två deltagarna ställa sig med ryggarna mot varandra, ta varandra under armarna o. väga upp varandra växelvis från mar- ken gm att böja sig framåt. IHRE Superstit. 32 (1750). TILLHAGEN (o. DENCKER) SvFolklek. 1: 143 (1949). β') mala salt, se MALA 1 c. γ')
[jfr sv. dial. bösta salt, krossa salt]
(i vissa trakter) bösta salt, i fråga om lek varvid de tävlande stå mitt emot varandra, slå ihop handflatorna i takt samt stampa med fötterna i golvet för att se vem som härdar ut längst.
TILLHAGEN (o. DENCKER)SvFolklek. 1: 139 (1949). δ')
[jfr GNO I 2 slutet]
(i vissa trakter) gno salt, dels i fråga om lek vari en deltagare sitter på golvet med benen under sig o. bemödar sig att med en karbas slå till en l. flera andra deltagare som utmana på visst sätt, dels i fråga om leken "väga salt" (se α'). LandsmFrågel. XVIII. 1: 13 (1930). TILLHAGEN (o. DENCKER)SvFolklek. 1: 143 (1949; om "väga salt"). ε') (i vissa trakter) bära salt, oka (se d. o. 1 a). LandsmFrågel. XXVIII. 1: 30 (1930).
[SALT.sbst 1.i.γ]
γ)
[jfr d. han er ikke værd det salt, han æder, t. er verdient nicht das salz zum brote, eng. he is not worth his salt]
i uttr. inte vara värd l. göra rätt för l. förtjäna saltet ttill brödet l. i maten) o. d., vara värd osv. så gott som ingenting; vara oduglig. Demed förtjenar man inte saltet i maten. GRANLUND Ordspr. (c. 1880). Inte värd saltet en gång. BJÖRKMAN (1889). Han gör inte rätt för saltet. DENS. 918. Han förtjänar inte saltet till brödet. HARLOCK (1944).
[SALT.sbst 1.i.δ]
δ) (i vitter stil) om tårar; jfr h. Lafeu. Ert beröm, min fru, framkallar hennes tårar. G r e f w i n n a n. Det är det bästa salt, med hwilket en flicka kan krydda sitt beröm. HAGBERG Shaksp. 10: 3 (1850). Sorgen tyngde alla hjernor / Och hvart öga fick sitt salt. CVASTRANDBERG 1: 154 (1861). jfr: En skur på gröna knoppar / som springa efteråt, / ett salt av honungsdroppar / är hjärtats ungdomsgråt. KARLFELDT FlBell. 42 (1918). jfr TÅRESALT.
[SALT.sbst 2]
2) i vissa oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1, utgående från saltets användning ss. krydda l. konserveringsmedel; jfr SALTA 3.
[SALT.sbst 2.a]
a) om ngt som håller ngt friskt l. levande; äv. om ngt uppfriskande l. livgivande l. uppiggande l. stimulerande (i ngt), krydda; surdeg; särsk. i uttr. vara ngts salt l. ett salt i ngt o. d.; ofta med anspelning på bibelstället Mat. 5: 13; jfr f. I ären Jordennes salt, är thet så ath saltit mister sin sälto huad kan man salta ther medh? Mat. 5: 13 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). At en Prestman, som i Läro och lefwerne ärett odugeligit salt, warnas och bestraffas. VDAkt. 1779, nr 44. Christendomen . . äger makt att hålla sinnena vakna . . till ett . . bewis derpå, att christendomen änmu är ett salt, som icke förlorat sin sälta. SKN 1843, s. 306. Ett lands studerande ungdom är dess andeliga salt. BOSTRÖM 3: 249 (1863). (Pietismen i Sverige) har verkat såsom ett andeligt salt under tider af andelig död ocb säkerhet. Vittnet 1864, s. 159. Därför att de heliga mottagit något från den värld, där allt är lif och friskhet, därför hafva de varit det salt, som gjort att jorden ej bortruttnat. BILLING Betr. 583 (1907). I över sex decennier har "Politiken" varit ett salt i det danska samhällslivet. GHT 1947, nr 56, s. 3 till 2 a. I det hos PERICI Musæus 2: 41 b (1582) förekommande (Hycklande lärare) äro onyttiga saltstumme hunde är onyttiga saltstumme sannol. felaktigt för onyttigt salt, stumme
[t. orig.: sind das tumme Saltz, stumme Hunde]
.
[SALT.sbst 2.b]
b) om ngt som ger färg, väcker intresse, verkar stimulerande l. retande l. lockar till skratt i en framställning l. i ngns tal o. d., färg, krydda; kvicka infall, träffande (o. elaka) anmärkningar; skämt; ironi, satir; udd; jfr e, f.
De Lärdas kryddade Pedanterier woro aldeles utan Salt. DALIN Arg. 1: 133 (1733, 1754). (Runius) kund' både Hof och Stad, / Med sina infals salt på en gång giöra glad. SvNitet 1738, nr 20, s. 6Quicka infall, som verterade i andra språk behålla lika fult sitt salt. FERRNER ResEur. 290 (1760). Jag fann intet salt i hans tal. WIDEGREN (1788). Comiskt salt, qvickhet, philosophi, nit för dygd och seder, förena sig med de poetiska behagen, att göra . . (Kellgrens arbeten) förträffliga. STENHAMMAR 280 (1798). Med blotta beskedliga omdömen lockar man ej publiken, man måste blanda salt i för att ha inkomst af en tidning. VASENIUS Top.3: 232 (i handl. fr. 1845). Hans satiriska förmåga var stor och han sparade ej på saltet i sin conversation. AHNFELT StudM 1: 203 (1857). Det hände någon gång, att han inlade en smula salt i sitt uppträdande. MinnGPrästh. 3: 178 (1926). – särsk. i uttr. attiskt salt, se ATTISK, adj. d.
[SALT.sbst 2.c]
c)
[efter lat. cum grano salis]
i uttr. med en nypa, äv. ett korn salt, med viss kritik l. skepsis; med en smula sunt förnuft; med viss moderation; icke efter orden; jfr NYPA sbst., 3. (Den utländska litteraturkritiken) blir i allmänhet mottagen med ett korn salt. SvD(A) 1929, nr 343, s. 11. Många av hans kategoriska formuleringar måste tagas med en nypa salt. FinT 1955, s. 246. jfr: (Lat.) Cum grano salis . . (sv.) "med ett korn salt". NF 3: 676(1879).
[SALT.sbst 2.d]
d) om visdom l. klokhet l. förnuft l. vett l. höviskhet; äv. i sådana uttr. som visdomens l. kunskapens salt, om visdom resp. kunskap; förr äv. i uttr. hövlighetens salt l. hövligt salt, om höviskhet o. d.; numera bl. i bibeln o. bibelpåverkat språk. Idbart taal ware altijdh medh nådhe, förmengt medh salt, ath j weten huru j skolen swara hwariom och enom. Kol. 4: 6 (NT 152; äv. i Bib. 1917). Gudh som tich skapat haffuer, han vplyse tich och giffwe tich wijszdomsens salt. OPETRI Hb. A 4 b (1529). (Biskopen lät såga judarna:) Jagh will icke twinga edber att bekänna Gudz Son: Doch predikar iagh edher, och ströör Kundskapsens Salt vthi edher Hierta. SCHRODERUS Os. 2: 154 (1635). Tysthetens gylne Lås det ädla QwinnoSmycke, / Satt wed thesz kyska Mun, men när then äntlig galt / War Hennes Tal förmängt med Höflighetens Salt,/ Fördenskull war Hon och hos allom högt i Tycke. RUNIUS (SVS) 1: 131 (1698). Hvart iag min ögon på the dyra bladen (dvs. fru Brenners dikter) sänder, / Hvad annat finner iag än salt och liufligheet. TRUDEEN Vitt. 202 (1713). Friherre Josias Cederhjelm med sitt vanliga salt tillstyrkte, att man i närvarande dilemma skulle taga en medelväg, att allenast genom en deputation komplimenteralandtmarskalken och underrätta sig om hans hälsa. ADLERBETH Ant. 1: 89 (c. 1792).
[SALT.sbst 2.e]
e) (numera bl. i vitter stil, tillf.) om ngt som verkar ss. en krydda gm att förhöja njutningen l. ge ökat behag åt ngt; jfr a. Andras bifall är det salt, som gör oss Dygden ännu mera smaklig. LANTINGSHAUSEN Young 2: 24 (1790). Njutnings behagen .. utgiöra saltet på Lifstids Lyckorne. CAEHRENSVÄRD Brev 2: 56 (1795).
[SALT.sbst 2.f]
f)
[jfr a, e]
(i sht i vitter stil) i uttr. livets salt, "krydda(n)" l. "färg(en)" i livet; äv. övergående i bet.: det bästa l. högsta l. skönaste i livet. MUNSTERHJELM Rävjakt. 31 (1923).
[SALT.sbst 3]
3)
[
utvidgad anv. av 1] (i sht i fackspr.) kemisk förening som uppkommer gm en syras inverkan på en bas, varvid en l. flera väteatomer hos syran utbytas mot metall l. en atomgrupp; äv. (i sht ss. senare led i ssgr) om ämne (i sht med medicinsk l. teknisk användning) som utgör en blandning av sådana kemiska föreningar l. en blandning där en sådan kemisk förening är en mer l. mindre väsentlig beståndsdel; i ä. fackspr. äv. allmännare, om ämne (1. blandning av ämnen) som liknar salt (i bet. 1), i sht gm att ha (utpräglad smak o.) egenskapen att vara lösligt (löslig) i vatten (se anm. sp. 337). HSH 38: 104 (1592; om salpeter). Gemenligen är likwist en stor åtskilnad emellan Örte-Salten, i anseende til theras Smak: Til Exempel, Saltet af Böne-Halm, stinkande Lie-Warg och flera dylika smakar intet just alcaliskt, vtan Salt, bätskt och skarpt. STEINMEJER Palmberg App. 111 (1733). Salter af aska fås. UrFinlH 653 (1754). Syror skiljas hufvudsakeligen derigenom ifrån andra salter, at de på tungan upväcka en känning, som vi kalle sur smak. VetAH 1773, s. 172. Bergman anser dem för Salter, som upväcka mer eller mindre smak på tungan, och väl finrifne åtsninstone i 1000 gånger sin tyngd sjudande vatn kunna uplösas. RETZIUS Min. 37 (1795). Medicinskt salt . . torde . . äfven böra göras tullfritt. BtRiksdP 1868, 5: nr 4, s. 14. Salter äro vid vanlig temp(eratur) fasta kroppar, kristalliserande el(ler) amorfa. De kunna vara såväl färgade som färglösa. Minga smaka saltartat, andra sött, bittert el(ler) adstringerande el(ler) surt. SvUppslB 23: 1035 (1935). jfr ALKALI-, ARSENIK-, ASK-, BARIUM-, BENSOE-, BET-, BITTER-, BLEK-, BLODLUTS-, BLY-, BLÄCK-, BROM-, BRONS-, BÄRNSTENS-, CITRON-, DIAZO-, DIDYM-, DIGESTIV-, DUBBEL-, EMSER-, FERRO-, FIXER-, FOSFOR-, GLAUBER-, GULD-, GÖDSEL-, HALOID-, HJORTHORNS-, IRIDIUM-, JÄRN-, JÄRNOXID-, KADMIUM-, KALI-, KALK-, KARLSBADER-, KINA-, KOBOLT-, KOPPAR-, KROM-, KUPRO-, KVICKSILVER-, LAXER-, LERJORDS-, LUKT-, LUT-, MEDEL-, METALL-, MORELL-, MUR-, NÄRINGS-, OXID-, PLATINA-, PREPARER-, PRUNELL-, SILVER-, SODA-, SVAVEL-, TAND-, TENN-, URIN-, VÄG-, VÄXT-, ZINK-SALT m. fl. – särsk.
[SALT.sbst 3.a]
a) i vissa fackspråkliga uttr.
[SALT.sbst 3.a.α]
α)
[jfr nylat. sal alcali(n)um]
(numera bl. tillf.)
alkaliskt, äv. alkaliniskt salt, om alkali l. alkalisalt l. blandning av alkalisalter (jfr LUT-SALT); äv. i uttr. flyktigt alkaliskt, äv. alkaliniskt salt, om ammoniak l. ammoniumsalt l. blandning av ammoniumsalter (jfr δ, FLYKTIG, adj.² 4 b, LUT-SALT d, RÖK-SALT 2, RÖT-SALT), fast alkaliskt salt, om pottaska l. soda (jfr LUT-SALT e). Profwet wore werkeligen intet orätt, så framt man wille försöka om the Alcaliske Salten behålla samma Kraft som the Örter, af hwilka the äro giorde. STEINMEJER Palmberg 109 (1733). Alt som ger sot, ger ock et flygtigt Alkaliskt salt. WALLERIUS Min. 436 (1747). Fast alkaliskt salt . ., som smälter i eld, men ej röker; kallas och Lutsalt. DENS. ChemPhys. 1: 323 (1759). Detta flygtiga alkaliniska saltet äger de egenskaper, som et alkaliskt salt tillkomma. Därs. II. 1–2: 146 (1765). Alkaliskt salt. TeknOrdb. 1025 (1951).
[SALT.sbst 3.a.β]
β)
[jfr t. basisches salz]
basiskt salt, salt (innehållande hydroxyljoner) som uppkommer, då en bas endast delvis neutraliserats av en syra. 1Kiselsyrad kalkjord . . utgör i form af basiskt salt . . hufvud-beståndsdelen af masugnsslagg. ALMSTRÖM KemTekn. 1: 578 (1844). Om en bas endast är delvis neutraliserad, erhållas basiska salter, t. ex. Cu(OH)F, basisk Kopparfluorid. SvUppslB 23: 1035 (1935).
[SALT.sbst 3.a.γ]
γ) engelskt salt, bittersalt; jfr ENGELSK adj.¹ a. (Lat.) Sal Anglicanum (sv.) Engelskt-Salt. ApotT 1739, s. 65; möjl. ssg. Linné Stenr. 40 (c. 1747). En ordentlig dosis engelskt salt med tillsats av något extra illasmakande (intages), ty eljest blir kuren ej uppskattad! Otter Officer 260 (1930).
[SALT.sbst 3.a.δ]
δ)
[jfr nylat. sal volatile]
(numera bl. tillf.) flyktigt salt, salt som lätt antar gasform l. avdunstar; i ä. fackspr. särsk. om ammoniak l. ammoniumsalt (särsk. ammoniumkarbonat) l. blandning av ammoniumsalter; äv. i uttr. surt flyktigt salt, förr särsk. om flyktig syra (jfr θ); jfr α FLYKTIG adj.² 4 (b). (Eng.) Nitre, .. (sv.) flyktigt salt. SERENIUS Oo 2 a (1734). Benzoë Blommor . . Äro et surt flygtigt salt. WALLERIUS Min. 181 (1747). Hjorthornssalt, . . (dvs.) kolsyrad ammoniak, flyktigt salt. GRAFSTRÖM Kond. 302 (1892). Luktsalt . . (dvs.) starkt luktande, flyktigt salt. SAOB L 1173 (1941).
[SALT.sbst 3.a.ε]
ε) indianskt salt, se INDIANSK, adj. 1 a γ.
[SALT.sbst 3.a.ζ]
ζ)
[jfr nylat. sal neutrum]
neutralt salt, salt som uppkommer, då alla väteatomerna i en syra utbytts; jfr NEUTRAL-SALT.
Det fullt neutrala saltet vinnes i de flesta fall genom afdunstning till kristallisation, då den jemt mättade föreningen anskjuter. BERZELIUS Kemi 1: 397 (1808). SvUppslB 23: 1035 (1935).
[SALT.sbst 3.a.η]
η) primärt, sekundärt l. tertiärt salt, salt som uppkommer, då en, två resp. tre väteatomer i en syra utbytts. ROSENBERG OorgKemi 168 (1887). SvUppslB 23: 1035 (1935).
[SALT.sbst 3.a.θ]
θ)
[jfr nylat. sal acidum]
surt salt. salt som uppkommer, då icke alla väteatomer i en syra utbytts;förr äv. om syra (jfr δ). WALLERIUS Min. 179 (1747). Sura Salter, Syror igenkännas lätteligen af följande egenskaper. RETZIUS Min. 39 (1795). De sura salterna äro ofta lösliga. SvUppslB 23: 1036 (1935).
[SALT.sbst 3.b]
b) (numera bl. i skildring av ä. föreställningar) ämne som ansågs vara ett av de grundämnen varav allting var uppbyggt. Hwaraf nu hwart och et metall består, såsom af Swafwel, Qwick Silfwer och Salt, . . det skall i en annan Ort . . beskrifwas. HIÄRNE Berghl. 445 (1687). Enligt Paracelsus äro de fyra elementen, vatten, eld, luft och jord, bildade av tre grundämnen, som han kallar svavel, kvicksilver och salt. TIGERSTEDT MedUtv. 1: 152 (1923). Till dessa fyra element (dvs. vatten, luft, jord, eld) lades . . snart ytterligare tre, nämligen svavel, kvicksilver och salt. BOLIN KemVerkst. 21 (1942). till 3. I ä. tid hade ordet ss. kemisk term växlande innebörd. I allm. var anv. i ett avseende inskränktare än nu, i det att endast vattenlösliga (l. i viss mängd vatten lösliga) ämnen räknades ss. salter, i ett annat avseende allmännare än nu, i det att äv. syror o. fria baser räknades ss. salter. Se närmare [fel: S338/SALT/b]LRAMBERG i UUÅ 1925, Progr. 2: 16 ff.
Ssgr (i allm. till 1. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. (ev. i viss bet.) hänföras till salt, adj., l. salta, v. I sht gäller detta dels benämningar på kärl i vilka matvaror nedsaltas o. förvaras (jfr salt, sbst. 1 h β), t. ex. -balja, -kar, -tina, -tunna, vilka äv. kunna hänföras till salta, v., dels benämningar på saltade matvaror, t. ex. -bog, -fisk, -gurka, -kött, -sill, vilka numera vanl. uppfattas ss. hörande till salt, adj.):
A
:
SALT-ACCIS. (förr) accis erlagd av köpare av importerat salt; jfr -licent, -tull. RP 1: 144 (1629).
SALT-AG. (numera mindre br.) bot. växten Scirpus rufus (Huds.) Schrad., som växer vid havsstränder, rödsäv. KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 211 (1903). AUERBACH (1913).
SALT-ANLEDNING ~⁰²⁰. (numera föga br.) bergv. (spår till) obruten saltfyndighet; jfr anledning 2 b. EconA 1808, juli s. 17. Svea 1: 68 (1824).
SALT-ART. 1) (†) till 1: sälta; jfr art 3 b. Förlora sin saltart. WESTE FörslSAOB (c. 1815). 2) till 1, 3: slag av salt (jfr art 8, 8 a β); i sht (kem.) till 3. Mineralier äro antingen halfwa metaller, eller Salt- eller Swafwelart. HIÄRNE Berghl. 448 (1687). Bergv. 2: 228 (1741). Orrelius 324 (1797; i pl., om bergsalt o. stensalt).
– (1, 3) SALT-ARTAD, p. adj. nära besläktad med l. till sin natur l. beskaffenhet liknande l. närmande sig l. påminnande om salt (l. smaken o. d. hos salt), saltaktig; förr äv. dels om födoämne o. d.: som innehåller salt (se salt, sbst. 1) l. har saltaktig smak, dels övergående i bet.: som utgöres av salt l. salter (se salt, sbst. 3). BJÖRKEGREN 2481 (1786). LBÄ 4450: 335 (1801; om matrester o.d.). FKM 4: 46 (1815; om fossil som utgöras av salter). Saltartad smak. EKENBERG (o. LANDIN) 297 (1890).
– (1, 3) SALT-ARTIG.
[jfr t. salzartig]
(numera knappast br.) == -artad. WALLERIUS Min. 5 (1747). RINMAN 2: 1000 (1789). TeknOrdb. 1025 (1951).
SALT-ARV, äv. -ARVE, r. l. m. bot. växten Minuartia peploides (Lin.) Hiern (som växer vid havsstränder). FRIES BotUtfl. 3: 223 (1864).
Ssgr
saltarv-släkte(t). (numera föga br.) bot. släktet Ammodenia Gmel. (numera vanl. inkluderat i Minuartia Loefl.). ArkBot. II. 1: 61 (1904). SvUppslB (1935).
SALT-ASK, r. l. m. (numera bl. tillf.) om ask för förvaring av salt. BoupptVäxjö 1874.
– (1, 3) SALT-ASKA, r. l. f.
[jfr d. saltaske, (ämne erhållet gm urlak-ning av) aska av tång o. d., t. salrasche]
() benämning på vissa (mer l. mindre rena) magnesium-, kaleium- l. kaliumsalter l. blandningar av sådana salter; särsk. dels om pottaska, dels om avfallsprodukter vid saltsjudning. TRIEWALD Förel. 2: g 3 b (1736; om pottaska). BERGMAN Jordkl. 1:430 (1773; om magnesiumklorid). Saltaska . . kallas vid saltsjuderierne det sediment, eller den jord- och stenaktiga materia, hvilken skiljer sig ifrån saltvattnet. RINMAN (1789). Saltaska . . (dvs.) Vitriolsyra mättad med kalkjord. WESTE FörslSAOB (c. 1815).
SALT-ASSIGNATION. (förr) anvisning utfärdad av riksens ständers bank mot säkerhet i salt upplagt i magasin o. berättigande innehavaren att utfå lån om visst belopp. 1 Salt Assignation af 2000 R(iks)d(aler). BoupptSthm 11/1 1689.
– (1, 3) SALT-AVLAGRING ~⁰²⁰. särsk. konkret: avlagring bestående av salt; särsk. till 1. HOLMSTRÖM Geol. 11 (1877).
– (1, 3) SALT-AVSÄTTNING ~⁰²⁰. särsk. till 1.
[SALT-AVSÄTTNING.ssg 1]
1) av-# sättning (se d. o. 3) av salt.
KommerskollBrev 18/7 1775. 2) avsättning (se d. o. 4 a) av salt; särsk. konkret; jfr -avlagring. HEDIN GmKhor. 15 (1892).
– (1, 3) SALT-AVSÖNDRING ~⁰²⁰. jfr avsöndring 3; särsk. till 1. BotN 1904, s. 74.
SALT-BACK l. -BACKE. (numera knappast br.) låda för förvaring av salt. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 146. KLINT (1906).
SALT-BAD.
[SALT-BAD.ssg 1]
1) till 1: bad som ngn tar i salt vatten (havsvatten), salt bad; jfr salt, adj. 1 c. Krydd-, Salt- och Dusch-Bad. DA 1824, nr 92, s. 3. 2) i sht tekn. till 1, 3: |bad l. lösning innehållande salt(er). I Levanten lägger man . . skinnen (till saffian) först i ett saltbad ocb derefter i ett fikonbad. AHB 4: 16 (1860). JernkA 1928, s. 595.
Ssg (till -bad 2; tekn. ):
saltbad-ugn l. (vanl.) saltbads-ugn. ugn använd för härdning av stål varvid det stycke som skall härdas nedsänkes i ett bad av smält(a) salt(er). Sänket (vid sänksmide) härdas slutligen efter upphettning i muffelugn, bly- eller saltbadsugn samt anlöpes i olja. 2NF 28: 105 (1918).
(1, 1 h (β)) SALT-BALJA, r. l. f. ( salt- 1734 osv. salte- 1926) (i sht förr) balja för förvaring av salt l. för saltning (o. förvaring) av matvaror; jfr -bälja. SERENIUS (1734;under salt). En god ko kommer inte i saltbaljan. ÖSTERGREN (1937). särsk. (skämts.) i utvidgad anv., om dålig båt: (gammal) skorv. Den gamla saltbaljan får vind i storen och sticker ut över fjorden. TurÅ 1949, s. 203.
– (3) SALT-BAS, förr äv. -BASIS .
[jfr t. salzbase]
(numera knappast br.) kem. om kemisk förening som med syror ger salter; jfr bas, sbst.¹ b. Lyceum 2: 142 (1811). Cannelin (1939).
(1, 1 h (α)) SALT-BASSÄNG. jfr -damm, sbst.¹ FERRNER ResEur. 520 (1761).
– (1, 3) SALT-BEHANDLING ~⁰²⁰. jfr. behandling 2 b, e. TLäk. 1832, s. 158 (om saltkur mot kolera). Mototför. 1929, nr 10, s. 8 (om behandling av väg med vägsalt).
– (1, 3) SALT-BEHOV. särsk. till 1. PH 12: 154 (1781).
– (1, 3) SALT-BEMÄNGD, p. adj. bemängd med salt; särsk. till 1. Saltbemängda ödemarker. HEDIN GmAs. 2: 383 (1898).
SALT-BEREDARE. (numera bl. tillf.) person som yrkesmässigt sysslar med salttillverkning, saltsjudare. NORDFORSS (1805).
– (1, 3) SALT-BEREDNING. framställning av salt; särsk. till 1. PALMBLAD LbGeogr. 166 (1835).
SALT-BERG.
[ fsv. saltbiärgh (i bet. 1); jfr mlt. soltberch]
[SALT-BERG.ssg 1]
1) berg (se d. o. 1) innehållande kristalliniskt salt. PETREIUS Beskr. 1: 83 (1614). 2) berg (se d. o. 2) innehållande kristalliniskt salt. Tbet Naturligha Saltet, fins .. i Iorden, och uthi Saltbergh. FORSIUS Phys. 189 (1611); möjl. till 1. VetAH 1751, s. 259.
[SALT-BERG.ssg 3]
3) (numera föga br.) saltgruva l. saltbergverk; jfr berg 3. Bergv. 1: 633 (1723). NORDFORSS (1805).
SALT-BERGVERK ~⁰² äv ~~²⁰.
[jfr t. salzbergwerk]
jfr bergverk 1. TT 1871, s. 102.
SALT-BESTRÖDD, p. adj. beströdd med salt. LILLIENSTEDT Christus B 4 a (1694).
SALT-BETA, r. l. f. (numera bl. tillf., om ä. förh.) beta (se beta, sbst.¹ b) innehållande salt; jfr salt, sbst. 1 h δ. LIND 1:3, 331 (1749). särsk. () i utvidgad anv., om salt som strös på l. ingnides i hudar vid läderberedning. AHB 4: 15 (1860).
SALT-BETAD, p. adj. () som har legat i salt l. genomträngts av salt; jfr -biten. MÖLLER (1790). HEINRICH (1828).
– (3) SALT-BILDANDE, p. adj. kem. som bildar l. kan bilda salt. VetAH 1813, s.56 (om oxid).
– (3) SALT-BILDARE, r. l. m. kem. halogen. JBERZELIUS i VetAH 1825, s. 234.
– (1, 3) SALT-BILDNING.
[SALT-BILDNING.ssg 1]
1) abstr.; särsk. kem. till 3. DALIN FrSvLex. (1843; under sali- %fication).
[SALT-BILDNING.ssg 2]
2) konkret; särsk. till 1: formation som består av salt. JernkA 1828, Bib. 1: 14.
SALT-BINGE. (numera bl. i vissa trakter)
[SALT-BINGE.ssg 1]
1) kärl (lår o. d.) vari salt förvaras; jfr binge 1. HOLMBERG 2: 734 (1795). Silltunnor och saltbingar. CARLÉN Bull. 1: 209(1847). 2) hög av salt; jfr binge 2. HOLMBERG 2: 723 (1795). LINDFORS (1824).
SALT-BITEN, p. adj. () som har legat i salt l. genomträngts av salt; jfr -betad. WARG 154 (1755; om skinkor). MEURMAN (1847).
– (1, 3) SALT-BLANDAD, p. adj. blandad med salt; salthaltig; särsk. till 1. WALLERIUS Min. 27 (1747). ALMROTH Kem. 22 (1834).
– (1, 3) SALT-BLANDNING. blandning innehållande salt l. blandning av flera salter. WALLERIUS ChemPhys. II. 1–2: 91 (1765).
SALT-BLOCK. block (se d. o. 5) av salt. NORDFORSS (1805).
Ssgr
saltblock-mark l. (vanl.) saltblocks-mark. geogr. mark beströdd l. täckt med saltblock. Ymer 1931, s. 346.
– (1, 3) SALT-BLOMMA, r. l. f. (salt- c. 1613–1804. salte- c. 1613) ()
[SALT-BLOMMA.ssg 1]
1) om kristalliserat l. sublimerat l. utvittrat salt; jfr blomma, sbst. 5 h. FORSIUS Min. 17 (c. 1613). BERGMAN Jordkl. 1: 364 (1773). Saltblomma kallas vid koksalts raffinade det saltet, som under crystallisation upväxer på bräddarne af kärlet uti åtskillige greniga figurer. RINMAN (1789). WIKFORSS 2: 446 (1804).
[SALT-BLOMMA.ssg 2]
2) om (gulaktigt) skikt l. täcke bildat av alger, frömjöl l. dyl. på vattenyta (under antiken uppfattat ss. ett saltartat ämne); jfr blomma, sbst. 6 a. Dioscorides nämpner och Salis florem, thet är Saltbloman, som rättare kallas Maris flos, tbet är Siöblomster, ty thet är icke Saltet lijkt, vthan är golachtigh Fetma på watnet. FORSIUS Min. 15 (c. 1613).
SALT-BLÄCKER. (numera bl. i vissa trakter) vattenväxten Menyanthes trifoliata Lin. (vars blad ha skarp, saltaktig smak), vattenklöver. LINNÉ Vg. 234 (1747). HENRIKSSON VäxtDug. 181 (1923).
SALT-BOD, sbst.¹ (sbst.² se sp. ³78). (förr)
[SALT-BOD.ssg 1]
1) till 1: bod (se bod, sbst.¹ ², 3) för förvaring l. försäljning av salt. Jacob Taikinainen, . . een tiuff, som hafuer warit
[i]
Giäuert Bugenhagens saltboodh, och där vtagit nogot salt. BtÅboH I. 6: 113 (1633). (Sv.) saltbod . . (fr.) regrat. SCHULTHESS (1885). 2) till 1 h β: bod (se bod, sbst.¹ ²) för förvaring av saltade matvaror. SyneprotGärdslöv 13/7 1716
(1, 1 h β) SALT-BODA. (i Finl. vard. om ä. förh.) – -bod 1, 2. UrFinlH 99 (1808).
SALT-BOG. (numera bl. tillf.) kok. saltad bog. BLANCHE Band. 41 (1848).
SALT-BOTTEN. () salthaltig mark l. jord; jfr botten II 2. SERENIUS EngÅkerm. 284 (1727). BotN 1871, s. 21.
SALT-BRIGG. (förr) brigg byggd l. använd för transport av salt. TurÅ 1950, s. 309.
SALT-BRIS. (mera tillf.) saltbemängd (havs)bris. FREDIN Dan. 153 (1883).
– (1, 3) SALT-BRIST. särsk. till 1. PH 3: 1827 (1741).
– (1, 3) SALT-BROTT. jfr brott 1 6. JUHLIN-DANNFELT 386 (1886). Tidigast är ordet anträffat hos DÄHNERT 256 (1746), där det sannol. av misstag anföres ss. motsvarighet till ord med bet.: saltlake.
SALT-BRUK. (numera bl. i skildring av ä. l. utländska förh.) om (industriell) anläggning för framställning l. rening av salt; jfr -sjuderi, -verk. 3SthmTb. 1: 172 (1593).
SALT-BRUNN.
[jfr t. salrbrunnen]
saltkälla; äv. (o. numera bl., om ä. l. utländska förh.) om gm grävning l. borrning anlagd brunn för utvinnande av salt. (Saltsjudaren J. Turier) hade förnummedt att . . (i Livland) skulle haffwe waredt funnenn enn saltbrunn. HH XIII. 1: 206 (1565). Försök, som . . blifvit gjorde . . till Saltbrunnars grälning. EconA 1808, aug. s. 4.
SALT-BRYTARE. arbetare som bryter salt i saltgruva l. dyl. SvTyHlex. (1851).
SALT-BRYTNING. brytning av salt. NF 14: 418(1890).
SALT-BRÄCKA, v.
[jfr -bräckt, p. adj.]
(tillf.) påverka l. förändra (sötvatten) så att det blir bräckt. NORDLUND Orm. 53 (1925).
SALT-BRÄCKT, p. adj. (numera bl. tillf.) bräckt, p. adj.² (BLADH o.) HORNSTEDT 169 (1785). TT 1900, Allm. s. 322.
– (1, 3) SALT-BRÄNNARE.
[ fsv. saltbrännare]
(förr) person som sysslade med saltbränning; saltsjudare; särsk. till 1. NILSSON Ur. 2: 52 (1862).
– (1, 3) SALT-BRÄNNERI. (förr)
[SALT-BRÄNNERI.ssg 1]
1) saltbränning; särsk. till 1. BJÖRNER Fridth. 33 (1737). 2) anläggning för saltframställning gm saltbränning; särsk. till 1. HASSELQUIST Resa 541 (c. 1752; om anläggning för salmiakframställning). HOLMBERG Nordb. 112 (1852; om anläggning för koksaltframställning).
– (1, 3) SALT-BRÄNNING. (förr) framställning av salt gm förbränning av (fasta) ämnen l. inkokning av vätskor; särsk. till 1: framställning av koksalt ur havsvatten gm upphettning (o. kristallisering). VetAH 1751, s. 262 (om salmiakframställning gm förbränning av gödsel). HOLMBERG Bohusl. 2: 107 (1843; om koksaltframställning).
SALT-BURK. burk för förvaring av salt. BoupptVäxjö 1795.
SALT-BUSKE.
[jfr t. salzstrauch]
bot. om buske som förekommer på salthaltig mark o. innehåller rikligt med salt; särsk. dels om släktet Halimodendron Fisch., dels om arter av släktet Nitraria Lin.; äv. i uttr. silvergrå saltbuske, Växten Halimodendron argenteum Fisch. SVENSSON Kulturv. 376 (1893; om släktet Halimodendron). Silfvergrå saltbuske. LAHT 1912, s. 61. Halostachys caspica och Halocnemum strobilaceum äro viktiga saltbuskar i s. ö. Eur. och Centralasien. VäxtLiv 5: 371 (1940). Nitraria . . Schoberi . . och retusa . . småbladiga saltbuskar, som kunna användas för framställning av soda. Därs. 494.
Ssg:
saltbusk-region. (i fackspr.) om region i vilken saltbuskar utgöra (en del av) vegetationen. Ymer 1927, s. 237.
SALT-BYSSA, se -bössa.
(1,1 h β) SALT-BYTTA. (i sht förr) bytta (se d. o. 1) för förvaring av salt l. för saltning (o. förvaring) av matvaror. (Eng.) A Salting-tub, (sv.) salt-bytta. SERENIUS Bbb 4 a (1734). HAGLUND Lappl. 213 (1934; för salt).
– (1, 3) SALT-BÄCKEN. geogr. saltrikt bäcken (se d. o. 4); särsk. till 1. HEDIN GmAs. 2: 384 (1898).
– (1, 3) SALT-BÄDD. geol. lager l. skikt i jorden, bestående av salt; särsk. till 1. WALLERIUS Tank. 129 (1776). LAHT 1914, s. 609.
SALT-BÄLJA, r. l. f. () saltbalja. LIND 1: 1300 (1749).
SALT-BÄRARE - (förr) arbetare som yrkesmässigt var sysselsatt med att bära salt i samband med lossning o. d. ERIXON SthmHamnarb. 62 (1949).
SALT-BÖRDIG. () om jord o. d.: som innehåller l. är rik på salt. VetAH 1804, s. 47. EconA 1808, juli s. 31.
SALT-BÖSSA, förr äv. -BYSSA . (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (litet, cylindriskt) förvaringskärl för salt. Linc. (1640; under salillum). ARWIDSSON Strömm. 18 (1913; från Hälsingl.).
– (3) SALT-CENTRIFUG. tekn. centrifug använd för att från en massa l. gröt innehållande saltkristaller avlägsna moderluten. DAHL o. WALLMARK MatTeknHb. 327 (1949).
– (1, 3) SALT-DAGBROTT ~⁰², äv. ~²⁰. bergv. saltfyndighet som brytes uppe i dagen utan underjordiskt arbete; särsk. till 1. 2NF 31: 7 (1920).
SALT-DAL. om saltrik dal; särsk. (o. nu-# mera nästan bl., i bibeln) i sg. best., om den dalsänka i vilken Döda havet är beläget. Ioab .. slogh the Edomeer j saltdalenom. Psalt. 60: 2 (öv. 1536; Bib. 1917: i Saltdalen). SvMerc. 3: 727 (1757).
(1,1 h (α)) SALT-DAMM, sbst.¹, r. l. m. damm innehållande saltvatten; särsk. om sådan damm använd vid saltframställning gm indunstning av saltvatten (havsvatten), salin. BJÖRKEGREN 1712 (1786). GRIMBERG VärldH 3: 371 (1928).
– (1, 3) SALT-DAMM, sbst.², n. (salt- c. 1750osv. salte- c. 1613) finfördelat salt; särsk. till 1. FORSIUS Min. 16 (c. 1613). ENGSTRÖM Penn. 243 (1927).
– (1, 3) SALT-DEPRESSION. (numera föga br.) geogr. saltrik sänka i jorden; särsk. till 1; jfr -bäcken HEDIN GmKhor. 1 (1892).
SALT-DIREKTION. (förr) om saltkontorsdirektion. SaltDirP 4/7 1759.
SALT-DOFT. BERGDAHL Antip. 71 (1906).
SALT-DOFTANDE, p. adj. POSSE Fång. 154 (1931).
– (1, 3) SALT-DOM ~då²m.
[jfr t. salzdom, eng. salt dome]
geol. kupolliknande saltbildning (se d. o. 2) i jorden (jfr dom, sbst.⁴ ⁴); särsk. till 1. SvUppslB 23: 1038 (1935).
SALT-DOSA. jfr -burk o. -strödosa samt peppar-dosa. TT t871, s. 42.
SALT-DRAGARE.
[SALT-DRAGARE.ssg 1]
1) (förr) == -bärare; jfr dragare 2 a. ERIXON SthmHamnarb. 31 (1949). 2) () om fartyg använt till transport av salt; jfr dragare 2 d o. -skepp. CHYDENIUS 174 (1765).
– (1, 3) SALT-DRUS. geol. bildning bestående av hopgyttrade saltkristaller; särsk. till 1. UB 3: 227 (1873).
– (1, 3) SALT-DRYCK. (tillf.) särsk. till 3: dryck varimedicinskt salt ingår. TLäk. 1835, s. 436.
– (3) SALT-DRÄKTIG. () som innehåller salt; jfr dräktig 4. KLINGENSTIERNA Musschenbroek 211 (1747).
(1 h (α)) SALT-DRÄNKT, p. adj. indränkt med saltvatten. KRUHS Jordkl. 1: 319 (1881).
SALT-DÄLD. () == -dal. LIND (1749; under saltz-thal).
– (3) SALT-EMULSION. (förr) farm. emulsion innehållande sötmandel, honung o. kaliumtartrat (vinsyrans neutrala kaliumsalt), använd ss. febernedsättande l. laxerande medel. BERLIN Fam. 2: 336 (1851).
SALT-ETER.
[jfr t. salråther; vid framställningen användes koksalt l. saltsyra]
(i ä. fackspr.) 1) benämning på en förening av kol, väte o. klor (med formeln C₂H₅Cl), etylklorid; äv. i uttr. lätt salteter. BERZELIUS Kemi 5: 1086 (1828: lätt). Paracelsus . . upptäckte "saltetern" (etylklorid) omkring år 1500. SMITH OrgKemi 291 (1938). 2) benämning på en gm inverkan av klor på alkohol erhållen oren produkt, väsentligen bestående av en blandning av den under 1 nämnda föreninSen, kloral (se d. o. 1) o. andra föreningar av kol, väte, klor o. syre; äv. i uttr. tung salteter. BERZELIUS ÅrsbVetA 1827, s. 269 (: tung). PASCH ÅrsbVetA 1840, s. 132.
– (1, 3) SALT-EXPORT. särsk. till 1. AGRELL Maroco 2: 166 (1798, 1807).
(1,3) SALT-FABRIK. fabriksanläggning där salt framställes; i sht förr äv. om anläggning där med hjälp av saliner koksalt utvinnes ur havet. KÖNIG LärdÖfn. 5: 124 (1747). En saltfabrik, som näres af hafvets vatten. BREMER GVerld. 6: 105 (1862). LAHT 1931, s. 393 (om fabrik för framttällning av kalisalt).
– (1, 3) SALT-FABRIKATION. jfr -fabrik. MosskT 1890, s. 112.
SALT-FARTYG ~⁰², äv. ~²⁰. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) == -skepp. NorrlS 1–6: 65 (c. 1770).
SALT-FAT.
[jfr t. salzfass, saltkar]
saltkar avsett att stå på matbord; numera bl. (tillf.) om sådant saltkar med flat, fatliknande form; jfr -tallrik. TullbSthm 15/5 (1581). SKYTTE Und. C 8 a (1604). BoupptVäxjö 1891. jfr silver-, sten-, tenn-saltfat.
(1,3) SALT-FATTIG. särsk. till 1. [fel: S343/saltarv-FATTIG/1] NF 4: 1372 (1881).
(1,3) SALT-FATTIGDOM ~⁰⁰² äv. ~²⁰⁰.
[jfr -fattig]
ÖSTERGREN (1937).
SALT-FEBER.
[jfr t. salzfieber]
med. feber i samband med överskott av koksalt i kroppsvävnaderna (särsk. efter injektion l. intagande av koksaltlösning). WERNSTEDT (1943).
– (1, 3) SALT-FEL. särsk. () till 1: brist på salt. RP 8: 503 (1641).
SALT-FISK.
[ fsv. saltfisker]
(in)saltad fisk. HALLENBERG Mynt 239 (i handl. fr. 1541).
Ssgr:Ssgr:
saltfisk-bod. (i sht förr) bod (se bod, sbst.¹ 2) för förvaring av saltfisk. SvKulturb. 34: 42 (1930).
saltfisk-handlare. (förr) AvvittrSthm 19/4 1665
saltfisk-kärl. kärl för förvaring av saltfisk. RINMAN 2: 309 (1789).
SALT-FISKARE. () fiskare som fiskar fisk som sedan nedsaltas? BoupptSthm 1674, s. 882 a.
SALT-FJÄLLNARV. () växten Spergula salina (Presl) Dietr., saltnarv. IVERUS VästmFanerog. 133 (1877).
(1,1 h β) SALT-FJÄRDING. (förr) jfr fjärding 4 o. -kagge, -tunna 1, 2. BoupptVäxjö 1857.
SALT-FLASKA. flaska för förvaring av salt; särsk. (i sht om lappländska l. finska förh.) om sådan flaska tillverkad av näver, rötter o. d.; jfr flaska 1 f. RETZIUS FinKran. 115 (1878).
SALT-FLO, r. l. f. () lager l. skiktav salt i jorden. BERGMAN Jordkl. 100 (1766). RINMAN 1: 152 (1788).
SALT-FLOD.
[SALT-FLOD.ssg 1]
1) (mera tillf.) flod (se flod sbst.³,
[SALT-FLOD.ssg 2]
2) av saltvatten (i flodmynning).
NUMELIN PolGeogr. 40 (1927). 2) geogr. flod (se flod, sbst.³ ⁴) som innehåller salthaltigt vatten på grund av att den passerat genom saltrika områden. ROSBERG JordLändFolk 2: 153 (1926). BARTHEL Colón 168 (1932).
SALT-FLOKE-SLÄKTET. () växtsläktet Ligusticum Lin., omfattande bl. arten Ligusticum scoticum Lin. (strandfloka), som växer vid havsstränder. NYMAN VäsNatH 1: 224 (1867).
SALT-FLUGA. entomol. flugan Ephydra riparia Fall., vars larv förekommer i bräckt vatten. 4Brehm 13: 521 (1930).
– (1, 3) SALT-FLUSS, sbst.¹
[jfr t. saltfluss]
(numera knappast br.) eksem med rikligt vätskeflöde, i sht vid underbenssår; förr äv. allmännare, om (sjukdomar karakteriserade av) hudutslag med flöde av (saltaktig) vätska, särsk. == bond-fransoser (jfr radesyge). LINDESTOLPE Frans. 33 (1713). Den på Sveriges kuster förekommande Saltflussen . . har för dess likhet med Veneriska sjukdomen äfven blifvit kallad Bondfransoser. SVALIN Ordl. (1847). WERNSTEDT (1959).
Ssg (numera knappast br.):
saltfluss-sår , n. av eksem (förr äv. annat hudutslag) uppkommet sår med (rikligt) flöde av (saltaktig) vätska. WELANDER VenerSj. 24 (i handl. fr. 1811).
– (3) SALT-FLUSS, sbst.²
[jfr t. salzfluss]
() om ämne (flussmedel) innehållande salt(er), använt vid smältning av metaller o. d. för att hindra oxidation på ytan av smältan o. underlätta smältning. Den Hesziske Digelen stod 1/2 timma uti så stark hetta i Windtugn, att den började blifwa mjuk och Salltfluszen begynte tära sig igenom bottnen. RINMAN JärnH 512 (1782). ÖoL (1852).
(1,3) SALT-FLÖTS, r. l. m.
[jfr t. salzflötz]
bergv. flöts bestående av salt; särsk.till 1; jfr -flo. BERGMAN Jordkl. 101 (1766).
SALT-FORA, r. l. f. (förr) jfr fora, sbst.¹ 1. WIKFORSS 2: 446 (1804). QUENNERSTEDT C12 2: 10 (1916).
– (1, 3) SALT-FORDRANDE, p. adj. särsk. biol. till 1, om växt- l. djurart: som fordrar salt för att trivas l. växa. Litorinahafvets mera saltfordrande (snäck)arter. 2NF 16: 553(1911). Saltfordrande växter. ÖSTERGREN (1937).
– (1, 3) SALT-FORMATION. geol. konkret, om bildning bestående av salt; särsk. till 1. BERZELIUS ÅrsbVetA 1826, s. 301.
– (1, 3) SALT-FRAMSTÄLLNING ~⁰²⁰. framställning av salt; särsk. till 1. ANDERSSON SvEur1500Tal 23 (1943).
– (1, 3) SALT-FRI. BERGMAN Jordkl. 2: 411 (1774).
(1 h α) SALT-FRISK. (mera tillf.) frisk (med doft) av saltvatten. Saltfriskt sund. ULLMAN Silv. 11 (1918).
(1 h α) SALT-FUKTIG. fuktig av saltvatten. Saltfuktiga vindar. JOHANSON SpeglL 260 (1926).
(2 b) SALT-FULL. (numera bl. tillf.) full av kvicka, elaka l. satiriska anmärkningar. Jag är .. retsam, men icke uppretande, saltfull, men icke bitter. AHNFELT StudM 2: 151 (1857).
– (1, 3) SALT-FYNDIGHET ~⁰⁰², äv. ~²⁰⁰ särsk. till 1. UB 3: 223 (1873).
SALT-FÅGEL. () insaltad fågel. HovförtärSthm 30/6 1593 A.
– (1, 3) SALT-FÄLLNING. (i fackspr.) jfr fällning 2. KrigVAH 1845, s. 33.
– (1, 3) SALT-FÄLT. jfr -öken; särsk. till 1. ÖDMANN StrSaml. 6: 105 (1794).
SALT-FÄRG, r. l. m. l. f.
[SALT-FÄRG.ssg 1]
1) till 1 färg överensstämmande med koksalts. DYBECK Runa 184243, 4: 52.
[SALT-FÄRG.ssg 2]
2)
[jfr t. salrfarbe]
färg. till 1, 3: färgämne (tillhörande azofärgämnena) som färgar vegetabiliska fibrer direkt utan föregående betning, vanl. under tillsats av kok- l. glaubersalt. 2NF 9: 294(1908).
– (1, 3) SALT-FÖRANDE, p. adj. geol. som innehåller salt; i sht om bergart, jordlager o. d.; särsk. till 1. RINMAN 2: 805 (1789).
(1 c α,δ) SALT-FÖRBUND. (i bibeln) om fast o. oryggligt förbund (se d. o. 4 e α), eg. av det slag som bekräftats med salt (vid ceremoni o. d.); jfr förbund 4 e anm. Weten j icke at Herren Israels Gudh haffuer giffuit Dauid Israels Konunga rike til ewigh tijdh, honom och hans söner itt Saltförbund? 2Krön. 13: 5 (Bib. 1541; LUTHER: saltzbund, Vulg.: pactum salis; äv. i Bib. 1917). jfr: Thet skal wara itt oförgengeligit och ewigt förbund for Herranom, tigh och tinne sädh medb tigh. På Hebraisko heter thetta itt salt förbund, at såsom saltet beholler kötit oförgengeligit, så skal ock thetta förbundet wara oförgengeligbit. G14Mos. 18: 19 (Bib. 1541; LUTHER: saltzbund).
– (1, 3) SALT-FÖREKOMST ~⁰⁰² äv. ~²⁰⁰. konkret; särsk. till 1. HILDEBRAND Donaumon. 88 (1915).
– (3) SALT-FÖRENING. (numera bl. mera tillf.) kem. forening som utgör ett salt. VetAH 1812, s. 49.
SALT-FÖRPAKTARE. (om ä. utländska förh.) förpaktare (se d. o. 2) av statlig salttillverkning l. uppbörd av skatt l. tull på salt. HOLMBERG 1: 925 (1795).
SALT-FÖRPAKTNING. (om ä. utländska förh.) jfr -förpaktare. NORDFORSS (1805).
– (1, 3) SALT-FÖRRÅD. särsk. till 1. RiksdT 1762, s. 274.
SALT-FÖRSEL. () forsling av salt. NORDENCRANTZ Arc. 337 (1730).
– (1, 3) SALT-FÖRSÄLJNING. särsk. till 1. KOLMODIN Liv. 1: 168 (1831).
– (1, 3) SALT-FÖRSÖRJNING. särsk. till 1. UNT 1936, nr 6, s. 1.
– (1, 3) SALT-GIVA, r. l. f. lant. jfr giva, sbst. 1, 2. LAHT 1916, s. 375 (om giva av gödning). Därs. 1931, s. 212 (om giva av koksalt till kreatur).
– (3) SALT-GIVANDE, p. adj. särsk. () om oxid: som tillsammans med en syra ger ett salt. BERZELIUS Kemi 2: 458 (1812, 1822). VetAH 1813, s. 208.
SALT-GLASERA, -ing. tekn. glasera (lergods o. d.) gm att vid bränningens slut inkasta koksalt (vilket övergår i ångform o. delvis omvandlas till natriumoxid, som förenar sig med godsets kiselsyra o. bildar en glasyr); företrädesvis i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. -ing. Saltglaserade kärl. EconA 1807, apr. s. 13. BERZELIUS Kemi 3: 147 (1818: saltglaseras, pr. pass.). SvSlöjdFT 1924, s. 159 (ss. vbalsbtt.).
Ssgr(tekn.):
saltglaserings-fabrik. (numera bl. tillf.) EconA 1807, apr. s. 12.
saltglaserings-ugn. ugn använd för saltglasering. SvGeolU Ca 6: 80 (1915; om förh. 1847).
SALT-GLASYR.
[jfr t. salzglasur]
tekn. jfr -glasera. ALMSTRÖM KemTekn. 1: 534 (1844). Form 1937, Omsl. s. 56.
SALT-GLIM. () om fosforescerande sken på ytan av saltvatten, mareld. LING As. 196 (1833). Nidhögger gulgröna ögonen vände / . . . En svafvelblå lysning det gaf / åt svalget likt saltglim på nattbetäckt haf. Därs. 332.
SALT-GNISTRANDE, p. adj. som gnistrar av salt(kristaller). OoB 1930, s. 202 (om vå-gor).
SALT-GRADERINGSVERK. () anläggning (vid saltverk) avsedd att befordra vattnets avdunstning ur saltlösning gm att saltlösningen får droppa över en serie hyllor o. d. RINMAN 1: 374 (1788).
SALT-GRAV, r. l. f.
[SALT-GRAV.ssg 1]
1) (numera bl. tillf.) == salin sbst., 1. SERENIUS Bbb 4 a (1734). KOLMODIN Liv. 1: 87 (1831).
[SALT-GRAV.ssg 2]
2) (om ä. förh.) om urgröpning l. skåra i matbord, i vilken man gned en saltsten för att få salt o. i vilken sedan potatis o. d. doppades. LEVANDER FattFolk 18 (1934).
SALT-GREVE.
[jfr t. salzgraf]
(förr) (titel för) (hög adlig) ämbetsman som förestod saltsjuderi(er). RR 1639, s. 666 b.
SALT-GROP. grop i vilken sait förekommer l. utvinnes; i sht förr äv. om salin (se salin, sbst. 1). STIERNMAN Com. 3: 876 (1671; i pl., om saliner). SELANDER LevLandsk. 138 (1955; i pl., om grvpar där marken är salthaltig).
SALT-GRUMLIG. (numera bl. tillf.) grumlig på grund av stark salthalt. HIÄRNE 2Anl. 143 (1706).
SALT-GRUND, r. l. m. (numera bl. tillf.) saltrik mark l. grund. FORSIUS Phys. 151 (1611).
– (1, 3) SALT-GRUVA, r. l. f. gruva (se gruva sbst.³,) där salt utvinnes; förr äv. om saltgrop (jfr gruva, sbst.¹). VarRerV 50 (1538). Moab skal warda lijka som Sodom, och Ammons barn lijka som Gomorra, Ja, lijka som en Netzlebuske, och een saltgruffua, och itt ewigt ödbe. Sef. 2: 9 (Bib. 1541; LUTHER: salzgruben; Bib. 1917: saltgrop). BOLIN VFöda 89 (1933).
SALT-GRYN. (numera föga br.) om saltkorn l. liten saltklump. ANDERSSON GrDram. 236 (1885, 1910).
SALT-GRYNIG.
[jfr -gryn]
() som i brottet har ett utseende som erinrar om saltkorn. TILAS PVetA 1765, s. 48 (om marmor).
(1, 1 h α) SALT-GRÅ. grå av l. ss. (oraffinerat) salt (l. havsvatten). ASPLUND Silv. 38 (1936; om skär). En saltgrå vattenöken. KJELLGREN Smar. 81 (1939).
SALT-GRÄS. bot. om växter som förekomma på saltrik mark (i sht havsstränder) l. ha saltaktig smak.
[SALT-GRÄS.ssg 2.a]
a) ()
växten Glaux maritima Lin., strandkrypa. BROMELIUS Chl. 37 (1694).
[SALT-GRÄS.ssg 2.b]
b) () växten Triglochin maritimum Lin., havssälting. LINNÉ Fl. nr 299 (1745: Sältgräs, felaktig för Saltgräs); jfr Därs. s.413 o. anm. nedan. AHLMAN (1872). Den i ovan anförda språkprov från 1745 förekommande formen sältgräs har upptagits i vissa ordböcker. SAHLSTEDT (1773). DALIN (1854).
[SALT-GRÄS.ssg 2.c]
c)
[sv. dial. saltgräs (
WISTRÖM Helsingl. 12 (1874))] (i vissa trakter) växten Rumex acetosa Lin., ängssyra. BotN 1883, s. 216 (från Åsele).
[SALT-GRÄS.ssg 2.d]
d) (i vissa trakter) växten Rumex acetosella Lin., rödsyra. LYTTKENS Ogräs 77 (1885).
[SALT-GRÄS.ssg 2.e]
e) () i uttr. gement gult saltgräs, Anthyllis vulneraria Lin., getväppling. RUDBECK HortBot. 8 (1685). BROMELIUS Chl. 7 (1694).
[SALT-GRÄS.ssg 2.f]
f) växten Puccinellia distans Parl.; äv. (o. numera bl.) i uttr. grått saltgräs.# AUERBACH (1913). HYLANDER NordKärlv. 1: 266 (1953).
[SALT-GRÄS.ssg 2.g]
g) i uttr. arktiskt saltgräs, växten Puccinellia phryganodes Scribn. et Merr. HYLANDER NordKärlv. 269 (1953).
[SALT-GRÄS.ssg 2.h]
h) i uttr. revigt saltgräs. växten Puccinellia maritima Parl. [fel: S346/saltarv-GRÄS/h] HVLANDER NordKärlv. 268 (1953).
[SALT-GRÄS.ssg 2.i]
i) i uttr. vanligt saltgräs, växten Puccinellia retroflexa Holmberg. HYLANDER NordKärlv. 267 (1953).
SALT-GRÄVARE. () arbetare i saltgruva. GT 1787, nr 138, s. 4.
SALT-GRÖE. bot. växten Puccinellia distans Parl., grått saltgräs. KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 220 (1901).
(1 h α) SALT-GRÖN, adj. ¹ (adj.² se sp. ³72). grön av l. ss. havsvatten. Saltgröna böljor. LANNERSTIERNA Vitt. 84 (1790).
SALT-GURKA.
[jfr t. salzgurke]
(kok.) gurka inlagd i saltlake; äv. koll. l. ss. ämnesnamn. Goda Westerås Salt-Gurkor. PT 1758, nr 76, s. 4; möjl. treledad ssg. DA 1771, nr 8, s. 4. Tunnan med saltgurka. KIHLMAN Idyll 332 (1936).
SALT-GÅRD.
[jfr t. salzgarten, eng. salt-garden]
== salin, sbst. 1. UB 3: 208 (1873). 2SvUppslB 16: 447 (1950).
SALT-GÄDDA. (i sht förr) saltad gädda. TullbSthm 1569.
– (1, 3) SALT-GÖDNING. (numera föga br.) gödsling med salt. ARRHENIUS Jordbr. 1: 171 (1859; om gödsling med koksalt).
SALT-GÖL. i sht geogr. göl innehållande (starkt) salthaltigt vatten. PALMBLAD LbGeogr. 37 (1840).
– (1, 3) SALT-GÖRNING. () tillVerkning l. beredning av salt. WALLERIUS ChemPhys. 1: 195 (1759). HEINRICH (1828).
SALT-HAGEL.
[jfr t. salrhagel]
om större saltkorn som (av vinden förts upp i luften o. sedan) faller ned liksom hagel (se hagel, sbst.² 1); i sht koll. VäsLiv 4: 383 (1938; om förh. i Schweiz 1870).
– (1, 3) SALT-HALT, r. l. m. halt av salt; särsk. till 1. BERZELIUS Kemi 1: 221 (1808).
Ssgr (i fackspr.):
salthalts-bestämning. CARELL o. EDELSTAM 178 (1916).
salthalts-mätare, r. l. m. apparat varmed en lösnings salthalt mätes; jfr salt-mätare 2. SvTeknUppslB 1: 665 (1937).
salthalts-provare, r. l. m. jfr -halts-mätare. SvTeknUppslB 1: 666 (1937).
salthalts-ökning. NaturvForsknRådAb. 1950–51, s. 159.
– (1, 3) SALT-HALTIG. som innehåller salt; särsk. till 1. CARLSTEDT Her. 3: 94 (1833).
SALT-HAMN. om hamn för lastning l. utskeppning av salt. SvFolket 10: 348 (1939).
– (1, 3) SALT-HANDEL. handel med salt; särsk. till 1. RP 1: 72 (1628). HECKSCHER EoH 230 (1922).
Ssg:
salthandels-monopol. monopol inom salthandeln; jfr salt-monopol. HECKSCHER EoH 236 (1922).
SALT-HANDLARE. (numera bl. tillf.) person som driver handel med salt. STIERNMAN COm. 3: 513 (1667).
SALT-HARE. () nedsaltad hare. Saldtharar 1 f(järding). HovföttärSthm 30/6 1593 A.
SALT-HAV. hav som innehåller saltvatten; jfr -sjö 1. Thet Andra slags Naturligha Salt wärckar Naturen igenom Solennes Wärme och Heta aff Salt haaffs eller ståndande Siöars watn i the heete Land. FORSIUS Min. 14 (c. 1613); möjl. icke ssg. WOLLIMHAUS Ind. (1652). särsk.
[SALT-HAV.ssg 2.a]
a) (i bibeln) i sg. best., om Döda havet. Thenne komo alle til sammans j then dalenom Siddim ther nu är salthaffuet. 1Mos. 14: 3 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917 (med stor begynnelsebokstav).)
[SALT-HAV.ssg 2.b]
b) i sg. best., om det hav med relativt hög salthalt som bildas av världens sammanhängande oceaner i motsats till vissa bihav med lägre salthalt. Alla Skummare (dvs. ett slags borstmaskar) äro stora Salthafvets innevånare. VetAH 1799, s. 169. Östersjön hade då friare förbindelse med salthavet, och dess vatten hade högre salthalt. ERIKSSON HavLiv. 157 (1926).
Ssgr
salthavs-fiske. fiske i salthav, saltsjöfiske. LD 1958, nr 150, s. 7.
salthavs-fågel. fågel tillhörande art som förekommer vid salthav. ROSENIUS SvFågl. 1: 310 (1919).
– (1, 3) SALT-HED. i sht geogr. hed vars mark(yta) är starkt salt-haltig. SÖDMANN (1787) hos BBERGIUS PVetA 1780, 2. 122.
(1,3) SALT-HINNA, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) hinna av saltkristaller; särsk. om sådan hinna på ytan av en (mättad) lösning. VetAH 1763, s. 223. (Alunlösningen) lemnas att klarna eller ock silas, afdunstas hastigt till dess att salthinna visar sig, och gjutes då i kristallisationskärl. PASCH ÅrsbVetA 1841, s. 21.
SALT-HJÄLP. (förr) av saltsjudare i Bohuslän erlagd gärd i salt; jfr hjälp 1 d β slutet. G1R 3: 106 (1526).
SALT-HO, r.l. m. (salt- c. 1645 osv. salte- 1750)
[SALT-HO.ssg 1]
1) till 1; särsk. (förr) om ho använd vid sönderkrossning av salt.
SCHULTZE Ordb. 1923 (c. 1755). 2) (i sht förr) till '+1: ho innehållande saltsleke; jfr -tråg 1. DAHLMAN Humleg. 130 (1748). 3) (i sht förr) till 1 h β: ho för saltning (o. förvaring) av matvaror; jfr -tråg 2. IERICI Colerus 2: 3 (c. 1645.
SALT-HORN. (förr) horn (se d. o. 3) för förvaring av salt. RedNordM 192, s. 23
– (1, 3) SALT-HORST.
[jfr t. salzhorst]
geol. horst bestående av salt(lager); särsk. till 1. SvUppslB (1935).
– (1, 3) SALT-HUNGER.
[jfr t. salzhunger]
i sht fysiol. om organisms begär efter salt l. salter; jfr ask-hunger. TIGERSTEDT FysiolPrincip. 146 (1887). WERNSTEDT 298 (1935).
SALT-HUS.
[jfr t. salThaus]
[SALT-HUS.ssg 1]
1) () till 1: nederlag l. magasin för salt. G1R 13: 239 (1541). KÖNIG LärdÖfn. 5: 255 (1747). 2) (numera bl. om ä. förh., i vissa trakter) till 1 h β, – -bod 2; jfr hus 1 j. SyneprotÖVemmenhög 22/6 1760, s. 3. 3:ne Boningslängor, innehållande 12 rum . . utom Kök, Brygghus, Spiskammare of wisthus samt Handkammare, Packhus och Salthus. LdVBl. 1827, nr 11, s. 4 BRUZELIUS AllmogL 17 (1876).
– (3) SALT-HYDROLYS. kem. hydrolys av salt, innebärande saltets spjälkning under inverkan av vatten i bas o. syra. 3NF 11: 608(1929).
SALT-HYTTA, r. l. f.
[jfr t. salzhütte]
(numera knappast br.) hus använt vid saltsjudning. PALMQUIST ObsRyszl. 6 (1674). Cannelin (1939).
– (11, 3) SALT-HÖG, r. l. m. särsk. till 1. [fel: S347/saltarv-HÖG/1] SCHERFING Cober 2: 33 (1737).
– (1, 3) SALT-IMPORT. särsk. till 1. KommerskollBrev 18/7 1775.
Ssgr
saltimport-skyldighet, äv. saltimports-skyldighet. (förr) om den skyldighet att importera salt som ålåg stapelstäder; jfr -införsel-skyldighet. DANCKWARDT SammandrFörf. 314 (1823).
– (1, 3) SALT-INDUSTRI. särsk. till 1. SCHULTHESS (1885).
– (1, 3) SALT-INFÖRSEL ~⁰²⁰.
[SALT-INFÖRSEL.ssg 1]
1) införsel (se d. o. 2) av salt (till ett land o. d.), saltimport; särsk. till 1. STIERNMAN Com. 2: 892 (1659). 2) (tillf.) om införande av salt i organism. Den vanliga formen för saltinförsel i växten. LAHT 1931, s. 1045.
Ssg (till -införsel 1):
saltinförsel-skyldighet, äv. saltinförsels-skyldighet KoncKommerskollCirk. 12/9 1791.
– (1, 3) SALT-INNEHÅLL ~⁰⁰², äv. ~²⁰⁰. innehåll av salt LAHT 1931, s. 1024.
SALT-INSATS ~⁰² äv. ~²⁰. (numera föga br.) om införande av koksalt i metallurgisk ugn; jfr insats 1 a. JernkA 1872, s.270 (vid kloreranåe rostning).
– (3) SALT-JON. kem. jon förekommande l. bildad i saltlösning. LAHT 1931, s. 1050.
SALT-JORD.
[SALT-JORD.ssg 1]
1) () till 1, om jordart som i förening med ämne i havsvatten tänktes ge upphovtill salt. HIÄRNE 2Anl. 88 (1702). 2) till 1, 3: jord som innehåller (rikligt med) salt. WALLERIUS Min. 169 (1747).
SALT-JUNKER.
[jfr t. salzjunker]
(om ä. tyska förh.) adlig ägare till l. delägare i saltverk; jfr# |-greve. RP 7: 564 (1639).
SALT-KAFFE. (i vissa trakter) kaffe med salt. Kask på kask i rart saltkaffe sköljer ner det säfliga talet om väder och årsväxt. TurÅ 1905, s. 97. Västerb. 1926, s. 136.
(1 h β) SALT-KAGGE kagge använd till insaltning (o. förvaring) av livsmedel. CORTIN SvampHb. 107 (1951).
SALT-KAKA, r. l. f. 1) (numera bl. tillf.) till 1, om bröd bakat av grovt mjöl o. bestrött med salt; jfr kaka, sbst. 1. MÖLLER (1785; under salzkuchen); jfr 2. DENS. (1790). 2) till 1, 3: kaka (se kaka, sbst. 5) bestående av salt. Ej långt från Aleppo finnes en saltdal, som om wintren står full med watn, men om sommaren torkar ut, och lämnar efter sig en half tum tjok Saltkaka. SvMerc. 3: 727 (1757).
SALT-KAPPE, r. l. m. (förr) jfr kappe, sbst.³ 3. LIND 1: 1299 (1749). MOBERG Rid 139 (1941).
SALT-KAR, n. (salt- 1538osv. salte- 1563–1958)
[SALT-KAR.ssg 1]
1)
[ fsv. saltkar]
till 1: kar l. behållare vari salt förvaras; särsk. dels om kärl l. låda (vanl. med lock o. avsett att hänga på vägg) för förvaring av salt i kök, dels (o. numera oftast) om mindre (stundom dekorerat l. utsirat) kar för servering av bordssalt. VarRerV 25 (1538). Saltkaret föll vthaff wäggen, och när pijghan soopade opp saltet så war det orendt. ÅngeneDomb. 23/7 1646, fol. 6. 4 st. Saltkar af Glas med silfverfötter. BoupptVäxjö 1830. jfr porslins-, silver-, sten-, trä-saltkar. särsk.
[SALT-KAR.ssg 1.a]
a) iutvidgad anv., om föremål l. figur liknande ett (kantigt) saltkar; särsk. i uttr. vika saltkar, (barnlek bestående i att) vika papper så att ett sådant föremål bildas. Hon gaf honom ett stycke papper och lärde honom att vika saltkar, kråka och två båtar i lås. SÖDERBERG MBirck 33 (1901).
[SALT-KAR.ssg 1.b]
b)
[jfr motsv. anv. av fr. salière]
(i sht vard., skämts.) bildl., om (trekantig) grop bildad vid nyckelbenen vid en (mager) persons (i sht kvinnas) hals. Balen exponerar nakna armar och rundade axlar, eller också visar den tvärtom magra knotor och nyckelben med "saltkar". SD(L) 1897, nr 57, s. 3. GHT 1945 nr 52, s. 7.
[SALT-KAR.ssg 2]
2)
[ fsv. saltakar]
(i sht förr) till 1 h β: kar vari matvaror saltas (o. förvaras). BoupptVäxjö 1734.
Ssgr: (till -kar 1):
saltkars-beslag. jfr beslag I 1 b α. BoupptVäxjö 1838 (av silver).
saltkars-foder. () == -kars-form. BoupptVäxjö 1805. Därs. 1847.
saltkars-fodral. () == -kars-form. BoupptVäxjö 1818.
saltkars-form; pl. -ar. () bordssak utgörande ett av ädel metall förfärdigat hölje l. ställ för ett (av enklare material bestående) saltkar; jfr form II o. -kars-ställ. BoupptVäxjö 1843.
saltkars-fot. (numera bl. tillf.) (av ädel metall förfärdigad) fot (se d. o. 4 b) till saltkar (av enklare material) för servering av bordssalt; jfr -kars-form. BoupptSthm 1668, s. 222.
saltkars-sked. sked till saltkar för servering av bordssalt, saltsked. BoupptSthm 1673, s. 701 b.
saltkars-ställ. == salt-ställ. BoupptVäxjö 1876.
saltkars-ställning. () = -kars-ställ. BoupptVäxjö 1847.
SALT-KARL. () om saltsjudare. KKD 7: 235 (1719).
SALT-KISTA, r. l. f. ( salt- 1650 osv. salte- 1755) (förr)
[SALT-KISTA.ssg 1]
1)
[efter d. saltkiste]
till 1: grund trälåda i vilken man indunstade havsvatten med solens hjälp för att utvinna salt; jfr kista 4. HallHist. 598 (1954; om ä. danska förh.).
[SALT-KISTA.ssg 2]
2) till 1, 1 h β: kista (se kista 1) för förvaring av salt l. för saltning (o. förvaring) av matvaror. BoupptSthm 3/11 (1650). Uti Kiällaren . . en Salte Kista. ÅgervpArk. Bouppt. 1755.
SALT-KITTEL. (förr) kittel använd vid saltsjudning l. saltraffinering. STIERNMAN Com. 3: 491 (1667).
SALT-KLAR. (i vitter# stil, tillf.) klar o. saltdoftande. Det var som om hans själ badat slagget af sig i den saltklara luften. BENEDICTSSON o. LUNDEGÄRD 121 (1888).
(1,3) SALT-KLIMP. (numera bl. tillf.) jfr -klump. KOLMODIN QvSp. 1: 25 (1732).
SALT-KLIPPA, r. l. f.
[jfr eng. salt-rock]
(numera bl. tillf.) klippa innehållande rikligt med stensaltPALMBLAD LbGeogr. 207 (1835).
SALT-KLISTRA, -ing. (förr) metall. doppa (valsad järntråd) i varm saltlösning före dragning; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. -ing; jfr kästra 1 b. JernkA 1884, s. 375 (p. pf.). Därs. 377 (vbalbst.).
– (1, 3) SALT-KLUMP. klump bestående av salt; särsk. till 1. WIKFORSS 2: 446 (1804).
SALT-KLUT. () trasa doppad i saltlake o. dyl. o. använd ss. saltsleke. (Det berättas) at boskap för detta skola hafwa slekt jorden upp wid Edes ström, såsom en salt-klut, och at något salt fartyg hade där strandat. NorrlS 1–6: 65 (c. 1770).
SALT-KLÄDD, p. adj. () betäckt med ett lager av salt. ÖDMANN StrSaml. 5: 109 (1792; om dal).
SALT-KLÄDE. () om tygstycke använt vid saltsjudning (sannol. attbära l. förvara salt i). SkeppsgR 1546.
SALT-KOJA, r. l. f.
[jfr t. salzkote]
() mindre byggnad använd vid saltsjudning. LIND 1: 1041 (1749).
– (1, 3) SALT-KOK, n. särsk. () == -kokning 2. KrigVAH 1824, s. 176. Därs. s. 178.
– (1, 3) SALT-KOKANDE, n. (i sht i skildring av ä. förh.) saltkokning; särsk. till 1. KALM VgBah. 98 (1746).
– (1, 3) SALT-KOKARE. (i sht i skildring av ä. förh.) arbetare som yrkesmässigt sysslar med saltkokning; särsk. till 1. LIND (1749; under hall-bursch).
(1,3) SALT-KOKERI ~¹⁰⁰⁴ äv. ~⁰¹⁰⁴ l. ~³~⁰⁰². (i sht i skildring av ä. förh.) saltkokning; särsk. till 1, om kokning av havsvatten l. vatten från saltkällor o. d. (i stora öppna pannor) för utvinnande av salt (äv. o. numera nästan bl., konkret, om anläggning föp sådan kokning). KKD 2: 82 (1710). Om man ville kosta pg en god inrättning . ., torde Saltkokeri väl löna sig. VetAH 1769, s. 142. Uppl. 2: 252 (1906).
– (1, 3) SALT-KOKNING.
[SALT-KOKNING.ssg 1]
1) (i sht i skildring av ä. förh.) framställning av salt gm kokning; särsk. till 1, om kokning av havsvatten l. vatten från saltkällor o. d. (i stora öppna pannor) för utvinnande av salt (förr äv. konkret, om anläggning för sådan kokning). POLHEM Bet. 2: 10 (1721). Saltkokningars inrämting. DALIN Arg. 1: 331 (1754). ÄSvBiogr. 16: 91 (1782; i laboratorium).
[SALT-KOKNING.ssg 2]
2) () kokning av salpeterlut för avlägsnande av föroreningar i form av koksalt (o. andra salter); jfr -kok. VetAH 1763, s. 225.
SALT-KOMPANI. (förr) handelskompani som handlade med salt; jfr kompani 3 c. STIERNMAN Com. 2: 628 (1650).
Ssgr (förr) c.
saltkompani-hus. hus i vilket saltkompani hade sina lokaler. AntecknSaml. 293 (1654).
saltkompani-skeppare. skeppare anställd av saltkompani. BoupptSthm 1671, s. 706, Bil.
saltkompani-skrivare. skrivare anställd vid saltkompani. BoupptSthm 1672, s. 914 b.
– (1, 3) SALT-KONCENTRATION. (i fackspr.) koncentration l. halt av salt i lösning o. d. LAHT 1931, s. 1062.
SALT-KONST. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om konsten att framställa salt; förr äv. konkret(are), dels om industri för saltframställning, dels om saltkälla. Effther tbet att H. K. M. . . ther ingen ringh macht opå ligger, at här i Rijkedt måtthe anrättes enn Salltkonsth som någet förslå kundhe. Therföre (osv.) HSH 27: 126 (1565). Därs. 128 (om saltkälla).
SALT-KONTOR(ET). (förr) om ett av grosshandlare o. rederier i Sthm upprättat kontor för salthandeln, som 1750–1762 hade rätt att uppta en avgift på importerat salt mot förpliktelse att ständigt hålla salt i lager o. försälja detta till ett fastställt pris. RR(InrCiv.) 12/6 1750.
Ssgr (förr):
saltkontors-avgift. SvFatburen 4: 39 (1768).
saltkontors-direktion. jfr direktion 4. SvFatburen 4: 31 (1768).
SALT-KORG. (förr) korg vari salt transporterades l. torkades vid saltverk. BJÖRKEGREN 212 (1784).
– (1, 3) SALT-KORN. ( salt- 1579 osv. salte- 1732)
[ fsv. saltkorn]
särsk. till 1. VarRerV 17 a (1579). särsk. mer l. mindre bildl.
[SALT-KORN.ssg 2.a]
a) motsv. salt, sbst. 2 b. Den försonande mine af innerlig godhet, hvarmed . . (fru Lenngren) strödde ut sina saltkorn. FRANZÉN Minnest. 1: 258 (1818). b)
[efter lat. cum grano salis]
(tillf.) i uttr. med ett litet saltkorn, med en nypa salt (se salt, sbst. 2 c). Moralen . . skall begagnas med urskillning, "med ett litet saltkorn". SÖDERBERG Glas 152 (1905).
SALT-KRAFT. (tillf.) kraft l. förmåga att göra ngt salt, sälta. (Herren) säger, att, om saltet mister sin sälta, så kan dess saltkraftaf intet annat ersättas. FLENSBURG KyrkT 391 (1883).
SALT-KREDENS. () om kärl för servering av salt; jfr kredens 2 a. BoupPtSthm 1671, s. 327.
SALT-KRIK (sàlltkri'ck DALIN). (numera knappast br.) == -krika. DALIN (1854). WoJ (1891).
SALT-KRIKA ~kri²ka, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
[senare ssgsleden är en sidofom till krik]
(numera knappast br.) salin (se salin, sbst. 1); äv. om naturlig fördjupning nära havsstrand, i vilken havsvatten som trängt in (vid storm o. d.) avdunstar o. kvarlämnar salt; jfr -krik. VetAH 1781, s. 114. Salt-krikor kallas (på Saint-Barthélemy) några träsk . ., hvilka äro belägne så nära vid Hafvet, at Hafsvatnet under Orcanstiden genom stormar drifves uti dem. EUPHRASÉN Batthelemi 11 (1795). 2NF 33: 413(1921).
– (1, 3) SALT-KRISTALL. (i sht i fackspr.) jfr kristall 1. SvMerc. IV. 1: 93 (1758).
– (1, 3) SALT-KRISTALLISATION. (i sht i fackspr.) abstr. o. konkret. HEDIN GmAs. 1: 442 (1898; konkret).
SALT-KROSS, r. l. m. apparat för krossning av salt. SkånD(B) 1958, nr 44, s. 16.
SALT-KROSSARE, r. l. m. (numera mindre br.) == -kross. AlnarpInvB 1892, s. 3.
SALT-KROSSNING. krossning av salt. Fatab. 1918, s. 1.
– (1, 3) SALT-KRUSTA.
[jfr t. salzkruste]
(i fackspr.) skorpa bildad av salt. LAHT 1932, s. 849.
SALT-KRYDDAD, p. adj. kryddad med salt; äv. oeg. RYDBERG 9: 347 (1894; om sjöluft).
– (1, 3) SALT-KULA, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) kula bestående av salt. [fel: S350/saltarv-KULA/2] MODEER PVetA 1788, s. 12 (i pl., om avsöndringar från växt).
– (1, 3) SALT-KULLE. (numera bl. mera tillf.) kulle bestående av l. täckt av salt; särsk. till 1. CARLSTEDT Her. 2: 145 (1833; i sandöken).
– (1, 3) SALT-KUPP. geol. kupp bestående av salt(lager); särsk. till 1. SvUppslB 23: 1038 (1935).
– (1, 3) SALT-KUR, r. l. m. l. f. särsk. (förr) om en mot kolera använd kur varvid olika salter användes ss. läkemedel. Salt-kuren mot Asiatiska Choleran. Stevens (1834; titel på broschyr).
SALT-KVARN. (förr) kvarn för malning av salt. BoupptVäxjö 1829.
– (1, 3) SALT-KÄLLA.
[ fsv. saltkälla]
källa vars vatten innehåller salt; särsk. till 1. G1R 2: 204 (1525).
Ssgr
saltkäll(e)-salt, n. salt utvunnet ur vatten från saltkälla. SYNNERBERG (1815).
saltkäll(e)-vatten. ÅKERMAN KemTechn. 1: 469 (1832).
– (1, 3) SALT-KÄLLARE, sbst.¹ (sbst.² se sp. ³78). (förr) käl-# lare i vilken salt förvaras. TullbSthm 1580.
– (3) SALT-KÄNNING, r. l. f. () kännetecken på salt; jfr känning, sbst.² ². VetAH 1744, s. 30.
(1,1 h β) SALT-KÄRL- kärl använt för förvaring av salt l. för saltning (o. förvaring) av matvaror. BoupptVäxjö 1744-
SALT-KÄRR. (numera bl. tillf.) jfr -träsk. SERENIUS (1734; under marsh).
SALT-KÖP.
[SALT-KÖP.ssg 1]
1) (numera knappast br.) till 1, i sådana uttr. som dyrt saltköp, högt saltpris, billigt l. lindrigt saltköp, lågt saltpris; jfr köp 2. Thetta dyra salth köp som nw ær paa ferde mesth om kringh alt riikit. G1R 2: 25 (1525). At Allmogen . . kan wara försäkrad om ett lindrigt saltköp. SWEDENBORG Underr. 5 (1719). Riket igemen (kunde) ha ett säkert och billigt salt kiöp. POLHEM Bet. 2: 10 (1721). 2) till 1, 3: köp (se d. o. 1) av salt; särsk. till 1. 2SthmTb. 7: 224 (1586).
SALT-KÖPMAN ~²⁰ äv. ~⁰¹². (numera bl. tillf.) jfr -handlare. RP 8: 663 (1641).
SALT-KÖTT. saltat kött; numera företrädesvis om (skivat) saltat o. kokt oxkött. NEMNICH Waarenlex. 103 (1797).
SALT-LADA, r. l. f. (förr) om lada l. magasin för förvaring (o. torkning) av salt. MÖLLER 2: 749 (1785).
SALT-LADDNING. skeppslast bestående av salt; jfr ladda, v. 1 c β. 2RARP 12: 404 (1741). SFS 1825, Bih. nr 8, s. 5.
SALT-LADNING. () == -laddning; jfr lada, v.² 1 c. STIERNMAN Com. 3: 207 (1664). GT 1787, nr 113, s. 4.
SALT-LAG, r. l. m. | kok. saltlake. KEYLAND Allmogekost 2: 54 (1919).
SALT-LAGD, p. adj. () saltad. Saltlagt flesk. ROBERG Beynon 226 (1697, 1727).
– (1, 3) SALT-LAGER, n. särsk. till 1. 1) lager (se lager, sbst.³
[SALT-LAGER.ssg 1]
1)
bestående av salt; särsk. geol. om sådant lager förekommande i jorden. BERZELIUS Kemi 1: 304 (1817). 2) upplag l. förråd av salt; jfr lager, sbst.³ 2. PH 12: 152 (1781).
Ssgr (till -lager 2):
saltlager-skyldighet, äv. saltlagers-skyldighet. (förr) om skyldighet som ålåg vissa städer att hålla saltlager. Handels-Societeten i Göteborg (har) i underdånighet anhållit . . att ständiga saltlagersskyldigheten derstädes finge nedsättas till 4000 Tunnor. SFS 1834, nr 20, s. l.
– (1, 3) SALT-LAGRING. (i sht i fackspr.) särsk. till 1. 1) saltavlagring; särsk. konkret; jfr lagra v.² ¹ slutet. HEDIN GmAs. 2: 393 (1898; konkret). 2) lagring (se lagra, v.² 3) av salt.
SALT-LAGUN. i sht geogr. lagun innehållande saltvatten; äv. om salin (se salin, sbst. 1). NF 19: 144(1895). Med estero menar man i Spanien en saltlagun av det slag, som man kan se, då man reser på järnväg mellan Cadiz och Sevilla. I en dylik lagun insläppes havsvattnet för att avdunsta. BENGTSSON Filippin. 99 (1942).
SALT-LAKE, se d. o.
SALT-LAND. (mera tillf.)
[SALT-LAND.ssg 1]
1) saltmark; jfr land 1 c. Ymer 1931, s. 348. 2) land (se land 3) som producerar salt. FORSSELL Stud. 1: 154 (1868, 1875).
SALT-LASS. (mera tillf.) lass bestående av salt. CVASTRANDBERG 2: 138 (c. 1859).
SALT-LAST. (skepps)last bestående av salt. BRELIN Resa 118 (1758).
SALT-LAV. bot. laven Verrucaria maura Wahlbg (som växer vid havsstränder). KROK o. ALMQUIST Fl. 2: 135 (1907).
SALT-LAX. (i sht i vissa trakter) saltad lax. VÄRING Vint. 18 (1927).
SALT-LEMON. () insaltad citron. OxBr. 11: 772 (1640).
(1,3) SALT-LERA, r. l. f.
[jfr t. salzton]
geol. salthaltig lera; ofta om lera förekommande ovanpå saltlager o. bildande ett vattentätt skikt som hindrar saltlagret från att urlakas; särsk. till 1. JernkA 1828, 1: 395. 2SvUppslB (1953).
SALT-LICENT. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om tull(avgift) på importerat salt; äv.# om saltaccis. RP 1: 136 (1629). ASScF 18: 435 (1891; om ä. förh.).
SALT-LIM, n. () om kalksten av saltliknande konsistens; jfr lim, sbst.² ². GARNEY Masmäst. 204 (1791).
SALT-LOSSNING. lossning (se lossa, v.¹ I 7) av salt. ERIXON SthmHamnarb. 62 (1919).
SALT-LUFT. salthaltig luft; särsk. om havsluft. OTERDAHL Skram 71 (1919).
– (1, 3) SALT-LUT, r. l. m. l. f.
[jfr d. saltlud, t. salzlauge]
(numera föga br.) om (mättad) saltlösning; jfr -sola. RINMAN 2: 499 (1789). HULTENBERG Holmboe Ökn. 85 (1932; om vattnet i saltsjö).
SALT-LÅDA, r. l. f. låda för förvaring av salt; särsk. (i sht förr) om sådan låda försedd med lock o. hängande på vägg (jfr -kar 1). BoupptSthm 1675, s. 1260 b. Ofta fanns (i Skåne på 1840-talet) inne i stugan en särskild saltlåda hängande på väggen. NORLIND AllmogL 358 (1912).
SALT-LÅNGA, f. l. r. (i sht i fackspr.) saltad (o. torkad) långa; kabeljo. SCHULTZE Fisk. 86 (1778). förr skilde man på saltlånga o. kabeljo .. – den senare saknar huvud o. är mera torkad – men numera användas benämningarna utan åtskillnad. SvFiskelex. 472 (1955). [warning:fattas rad] förvaring av salt l. för saltning (o. förvaring) av matvaror. FORSIUS Min. 15 (c. 1613). KLINT (1906).
(1 c β) SALT-LÄSNING. (förr) om (framsägande av) magisk formel l. besvärjelse över salt (som hålles i handen); jfr läsning e γ. UppsDP 26/1 1596.
SALT-LÄST. (förr) om rymdmått för salt av något varierande storlek, vanl. omfattande 16 tunnor; jfr läst, sbst.² 2. Saltlästen . . vexlar . . betydligt i storlek å olika orter och för olika slags salt. Vanligen håller den 16 tunnor .., men stundom hafva andra mått tydligen varit begagnade, såsom i Calmar, der några år (1550, 51, 51) "bajsaltet" med säkerhet hållit 18 tunnor i lästen och andra år (1554–58) uttryckligen 12 tunnor i lästen. FORSSELL Hist. II. 1: 8 (c. 1871, 1875).
– (1, 3) SALT-LÖS.
[SALT-LÖS.ssg 1]
1) som saknar l. är fri från salt(er); utan salt l. sälta; osaltad. Saltlös mat. BUREUS Suml. 62 (c. 1600). När denna gäsjord underkastas chemiska prof, så finnes hon vara aldeles Saltlös. WALLERIUS Min. 19 (1747). Et dufnadt eller saltlöst salt. LIND 1: 1564 (1749). HÖGBERG Vred. 1: 132 (1905). 2) bildl.; särsk. dels (motsv. salt, sbst. 2 a): matt, kraftlös, dels (motsv. salt, sbst. 2 b): fadd, färglös, intresselös. BRENNER Dikt. 1:221 (1706, 1713). Orthodoxien var . . representerad af . . P. Soilander, som utgifvit några saltlösa, långsläpande predikningar. BL 13: 46 (1847).
Avledn.
saltlöshet , r. l. f.
[saltlöshet.avl 1]
1) till -lös 1: avsaknad av salt. Myckyn fisk, som nu förderfvas af saltlösheet, kunde förvaras och göras köpmanskap af. RP 10: 52 (1643). 2) bildl., motsv. -lös 2. AHNFELT Statsk. 48 (1855).
SALT-LÖSA, r. l. f. (salt- 1617–1666. salto- 1656)
[ fsv. saltlösa]
() saltlöshet (se d. o. 1).
RA II. 2: 315 (1617). STIERNMAN Com. 3: 385 (1666).
– (1, 3) SALT-LÖSNING. lösning (se lösning, sbst.² I 4) innehållande salt. Lyceum I. 2: 139 (1810).
SALT-MAGASIN. magasin för förvaring av salt. RP 8:663 (1641).
SALT-MAKARE. (numera bl. i skildring av ä. förh.) person som (yrkesmässigt) framställde salt. RP 9: 146 (1642).
SALT-MALNING. sönderdelning av saltklumpar gm malning; äv. om saltkrossning i mortel. RETZIUS FinKran. 115 (1878; i mortel).
SALT-MAN, m. () == -karl. HOLMBERG Nordb. 1: 112 (1852).
SALT-MANGEL. () == -brist; jfr mangel, sbst.² 1. STIERNMAN Com. 3: 591 (1667).
– (1, 3) SALT-MARK. salthaltig mark; äv. om# mark täckt av saltlager; särsk. till 1. ÖDMANN StrSaml. 6: 104 (1794). Det var på sina ställen glashård saltsnark de hade att passera, där kristallerna skuro sönder folkets fotbeklädnad och djurens fötter. AMBOLT Kar. 39 (1935).
Ssgr
saltmarks-växt, r. l. m. bot. om växt som trivs på salthaltig mark. VäxtLiv 5: 604 (1940).
– (1, 3) SALT-MASSA, r. l. f. massa bestående av salt; särsk. till 1. RINMAN JärnH 865 (1782).
SALT-MAT, r. l. m. mat bestående av saltade livsmedel. AKEN Reseap. 142 (1745). Visthusen voro fulla med mjöl och saltmat. LÖNNBERG Sigtr. 3 (1892). särsk. (i vitter stil, numera bl. tillf.) bildl. Idel rim förslappa till och med en poetisk mage, liksom andra sötsaker. Skadar alltså icke om vi lägga litet filologisk saltmat och fläsk mellan slisket. TEGNÉR (1843) i 3SAH XLVIII. 2: 262.
Ssgr
saltmat-fat l. (numera vanl.) saltmats-fat. (förr) (stort) fat (ofta med fot) varpå saltmat serverades (i sht vid festliga tillfällen l. större helger); äv. om (l. med inbegrepp av) den på fatet upplagda saltmaten. SvMerc. 1765, s. 229. Saltmats-fatet är en af kött och fläsk bestående anrättning, hvilken på många ställen i Skåne ännu vid bondbröllop framsättes på bordet, der den skall qvarstå, så länge gästabudet varar, och det anses som ett elakt förebud, åtminstone som bevis på torftighet eller mindre goda anstalter, om man nödgas tillgripa denna skåderätt, innan gästerna åtskiljts. SKL (1850). Kulturen 1956, s. 14.
saltmat-gryta. (förr) gryta vari saltmat kokades. Landsm. VIII. 2: 31 (1891).
SALT-MATFISK. () saltad fisk avsedd för hushållet; jfr mat-fisk 1. GripshR 1555, s. 17 b.
SALT-METOD(EN).
[SALT-METOD(EN).ssg 1]
1) (förr) till 1, om metod för akvatintagravyr, varvid man slog en tunn flytande fernissa över plåten o. beströdde denna med salt, vilket sedan fernissan torkat åter av-lägsnades (så att etsvätskan kunde angripa plåten genom de små hål i fernissan som saltkornen efterlämnat). 2NF 1: 450(1903). 2) el.-tekn. till 1, 3, om metoden att förbättra markens elektriska ledningsförmåga gm tillförsel av salt. 2SvUppslB (1953).
SALT-MILLA, r. l. f.
[de hithörande växterna vixa på salthaltig mark]
() om (art av) släktet Suæda Forssk.; särsk. i uttr. sylbladig saltmilla, om växten S. maritima (Lin.) Dum., saltört. LILJA SkånFl. 195 (1870).
– (1, 3) SALT-MINERAL, n. geol. mineral tillhörande den grupp som utgöres av stensalt o. de tillsammans med stensalt ur vattenlösning bildade mineralen. JUHLIN-DANNFELT 189 (1886).
– (3) SALT-MIXTUR. () i uttr. Riverii saltmixtur, om mixtur (se d. o. 4) innehållande bl. a. kaliumkarbonat o. vatten, använd (urspr. av den franske läkaren L. RiVière ( 1655)) mot kväljningar. LUND (o. HAGSTRÖM) SvarVetA 35 (1774).
SALT-MODER, r. l. f.
[jfr t. saltmutter]
() moderlut (se d. o. 1) varur salt utkristalliserats. WALLERIUS ChemPhys. II. 1–2: 91 (1765).
SALT-MOGEN.
[jfr nor. saltmoden]
fisk. om fisk: som är tillräckligt preparerad med l. har dragit till sig tillräckligt mycket salt för att kunna bevaras. SvFiskelex. 474 (1955).
SALT-MOGNA. fisk. om fisk: bli saltmogen. Klippfisk fläkes, torrsaltas i magasin eller fartygsrum och får där saltmogna. SvGeogrÅb. 1950, s. 149.
– (1, 3) SALT-MOLEKYL. (i fackspr.) molekyl av salt. Balck Idr. Suppl. 265 (1888).
SALT-MOLLA, r. l. f. bot. 1) växten Halimione pedunculata (Lin.) Aell. (som växer vid havsstränder); äv. om släktet Halimione Aell., saltmollsläktet. HARTMAN ExcFl. 146 (1846; om släktet). KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 88 (1883). 2) () växten Bassia hirsuta Asch., ludd-molla; jfr -ört a. NF 14: 411(1890). 3) () växten Suæda maritima (Lin.) Dum., saltört (se d. o. b). NF 14: 411(1890).
Ssgr (till -molla 1):
saltmoll-släkte(t). bot. släktet Halimione Aell. ArkBot. II. 1: 63 (1904).
– (1, 3) SALT-MONOPOL. monopol inom handeln med salt; särsk. till 1; jfr -handels-monopol. NF 14: 418(1890). Nederländerna, Schweiz, Italien m. fl. stater ha saltmonopol. ÖSTERGREN (1937).
SALT-MORTEL. (förr) mortel använd till att sönderkrossa saltklumpar. RETZIUS FinKran. 115 (1878).
SALT-MÅL, n- () saltmått; jfr mål, sbst.a 1 c. BoupptVäxjö 1834.
SALT-MÅTT. jfr mått, sbst.¹ 1 b. OSPT 1687, nr 18, s. 6.
– (1, 3) SALT-MÄNGD, r. l. f. RINMAN 1: 1091 (1788).
– (1, 3) SALT-MÄNGD, p. adj. (i sht i vitter stil) (upp)blandad med salt; salthaltig; särsk. till 1. NYBLOM Österut 13 (1908; om vatten). FALLSTRÖM Hav. 6 (1917; om vind.
SALT-MÄRGEL.
[jfr t. salzmergel]
(numera bl. tillf.) geol. salthaltig märgel; jfr -lera. JernkA 1828, Bib. s. 18. När saltleran fräser för syra kallas den, ehuru ingen förändring i afseende på strukturen kan iakttagas, saltmergel. TT 1899, K. s. 96.
SALT-MÄTARE.
[SALT-MÄTARE.ssg 1]
1) (förr) till 1: edsvuren stadstjänare som hade till uppgift att uppmäta salt som försåldes l. in- l. utfördes. SthmÄmbB 1582–1623, s. 312 (1618). ERIXON SthmHammarb. 38 (1949; om förh. på 1600-talet).
[SALT-MÄTARE.ssg 2]
2) till 1, 3: apparat (vanl. areometer) varmed en lösnings salthalt mätes, salinometer (jfr -halts-mätare, -halts-provare, -provare, -spindel, -våg, sbst.¹) ; särsk. till ¹. UGGLA Skeppsb. SvEngLex. (1856).
SALT-MÄTNING. mätning av salt; särsk. (förr) om sådan mätning som utför-des av saltmätare (se d. o. 1). RARP 10: 200 (1668).
SALT-MÄTTAD, p. adj.
[SALT-MÄTTAD.ssg 1]
1) till 1: som innehåller rikligt med salt; i sht om luft l. vind; jfr mätta, v. 2 b β. Den friska, saltmättade luften från hafvet. LUNDEGÅRD Prom. 1: 204 (1893). 2) kem. till 1, 3: mättad (se mätta, v. 2 b γ) med salt. LAHT 1910, s. 108.
SALT-MÖRT. () saltad mört. GripshR 1556, s. 34. Därs. 1585, s. 7.
SALT-NARV. bot. om vissa växter förekommande vid havsstränder.
[SALT-NARV.ssg 1.a]
a) () om släktet Ammodenia Gmel. (numera vanl. inkluderat i Minuartia Loefl.); jfr -arv.
KINDBERG NSvFl. 27 (1873). SVENSSON NorrlKärlv. 35 (1885).
[SALT-NARV.ssg 1.b]
b) (numera mindre havsspärgel. KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 133 (1903). SvUppslB 23: 764 (1935).
[SALT-NARV.ssg 1.c]
c) Spergula salina (Presl) Dietr. Västerb. 1938, s. 85.
SALT-NEDERLAG ~⁰⁰², äv. ~²⁰⁰. jfr nederlag 5. PH 12: 152 (1781).
SALT-NJURE. () (mer l. mindre njurformig) klump av mineraliskt salt; -jfr njure 2 b. RINMAN 1: 151 (1788).
– (1, 3) SALT-NÄRING. (i fackspr.) näring bestående av salt. LAHT 1932, s. 1113.
SALT-NÖD. () avsaknad av l. brist på salt; jfr nöd 6 a. RP 8: 546 (1641).
SALT-OLJA, r. l. f. () Läkem. (1902).
– (1, 3) SALT-OMRÅDE ~⁰²⁰. i sht geogr. område vars yta (helt l. delvis) består av salt l. saltträsk o. d.; särsk. till 1. 2NF 31: 88(1920).
– (1, 3) SALT-OMSÄTTNING ~⁰²⁰. fysiol. om omsättning av oorganiska salter i en organism. 2SvUppslB (1953).
– (1, 3) SALT-PANNA.
[ fsv. saltpanna; jfr holl. zoutpan, t. salzpfanne, eng. salt-pan]
[SALT-PANNA.ssg 1]
1) (i sht i skildring av ä.# förh.) panna för saltkokning; vanl. om öppen panna använd vid saltframställning gm inkokning av saltvatten; äv. om hel anläggning för saltframställning, bestående av sådan vattenbehållare o. eldstad med tillbehör. The bönder ther nidher i wighen som salth pannor haffua. G1R 3: 105 (152). RINMAN (1789; äv. om panna för inkokning av anåra salter än koksalt). (Fogden) skulle också tillse, att saltpannorna hölls igång. HallHist. 674 (1954). 2)
[jfr motsv. anv.i holl., t. o. eng.]
(om utländska förh.) bildl., om bäcken l. vattensamling l. damm vari salt utfälles. NORDENCRANTZ Arc. 345 (1730). Saltpannor kallas . . (i Sydafrika) stora och salta vatnsamlingar, som småningom, efter vinterregnet utdunsta och nedfälla et salt, som hämtas af Landtmannen. THUNBERG Resa 2: 7 (1789). FoFl. 1922, s. 19.
SALT-PANNE-BLECK. () == -panne-plåt. VetAH 1815, s. 66.
SALT-PANNE-PLÅT, äv. -PANN-PLÅT. (-pann- 1745–1848. -panne- 1747 osv.) (förr) benämning på ett slags smidd l. valsad, jämförelsevis tjock järnplåt som urspr. användes vid tillverkning av saltpannor; äv. om enskilt stycke av sådan plåt. 2 st Pannor af Salpan plat. HovförrärSthm 1745 A, s. 228Lådor af saltpanneplåtar. BERZELIUS Res. 164 (1818).
SALT-PAPPER.
[jfr t. salzpapier]
(förr) kopieringspapper (se d. o. b) som preparerats med koksalt (o. arrowrotsstärkelse o. d.) o. som gjordes ljuskänsligt i ett bad innehållande silvernitrat. NYBLÆUS Fotogr. 131 (1874).
– (3) SALT-PARASIT.
[jfr t. salzparasit]
bot. om parasiterande växt som från värdväxten endast upptager vatten o. mineralämnen (salter) halvparasit, hemiparasit. SvUppslB 12: 418 (1932).
– (1, 3) SALT-PARTIKEL. partikel bestående av salt. BLOCK MotalaStr. 60 (1708).
– (1, 3) SALT-PELARE. pelare be-stående av salt; i sht (bergv.) om sådan pelare som kvarlämnas ss. stöd för tak i saltgruva; särsk. till 1. GT 1787, nr 138, s. 4 (ss. stöd i saltgruva). JernkA 1828, 1: 399.
SALT-PENNING. (numera bl. tillf.) i pl., i sht förr äv. i sg., om pengar som betala(t)s för salt (ss. likvid vid köp l. ss. tull). ROSÉN E14HNämnd 183 (i handl. fr. 1566; i pl.). VinkällRVarbg 1566– 67, s. 22 a (i pl.). [fel: S355/saltarv-PENNING/1] BARCHFUS LandthHall. 67 (1773; i sg.).
– (1, 3) SALT-PLANTA, r. l. f. (i fackspr.) == -växt, sbst.¹ PALMBLAD LbGeogr. 233 (1835).
SALT-PRIS, n. STIERNMAN Com. 3: 585 (1667).
– (1, 3) SALT-PROCENT. (i fackspr.) procent salt (i en lösning). EKMAN HafsvBohusl. 14 (1870).
Ssgr:
saltprocent-faktor. (i fackspr.) faktor varmed decimalsiffrorna hos den uppmätta specifika vikten för en lösning multipliceras för att få fram lösningens salthalt. EKMAN HafsvBohusl. 15 (1870).
– (1, 3) SALT-PRODUKTION. RÖNNHOLM EkonGeogr. 251 (1907).
SALT-PROPRIETÖR, m.||ig.; pl. -er. ( -eur)
[senare ssgsleden är en sidoform till proprietär med anslutning till andra ord på -ör]
() ägare av saltverk. Salt-Proprieteurerne i S. Ubes. NORDENCRANTZ ArC. 358 (1730).
– (1, 3) SALT-PROV. om prov som avscr att bestämma salthalten i en lösning o. d. ÖoL (1852).
– (1, 3) SALT-PROVARE. == -mätare 2; särsk. till 1. RINMAN 2: 305 (1789).
SALT-PRÅM. (numera bl. tillf.) pråm använd för transport av salt. PETREIUS Beskr. 1: 84 (1614).
– (1, 3) SALT-PULVER. salt i pulverform. FKM 3: 56 (1810).
– (1, 3) SALT-PUMP. (förr) pump (i sht på fartyg) med uppgift att avlägsna salthaltiga utfällningar i ångpanna. PASCH ÅrsbVetA 1844, s. 4.
SALT-PÅSE, r. l. m. påse för l. med salt. ConsEcclAboP 485 (1661).
SALT-PÄRLA, r. l. f. (numera bl. tillf.) om vätskedroppe innehållande salt; särsk. om tår; jfr pärla, sbst. 2 d β, ε, o. salt, sbst. 1 i δ. LUCIDOR (SVS) 360 (1674; om tår). KRUSENSTJERNA Fatt. 4: 77 (1938; om vätskedrvppe i smör).
SALT-PÖL. (numera bl. tillf.) jfr -göl. WIKSTRÖM ÅrsbVetA 1839–42, s. 366
SALT-RAFFINAD. ()
[SALT-RAFFINAD.ssg 1]
1) == -raffinering. RINMAN 2: 500 (1789). 2) == -raffinaderi. RINMAN 2: 500 (1789).
SALT-RAFFINADERI. jfr raffinaderi 2. KÖNIG LärdÖfn. 5: 102 (1747).
SALT-RAFFINADERING. () == -raffinering. RUNEMARK SthmVägv. 164 (1789).
SALT-RAFFINERI. () == -raffinaderi. SWEDENBORG Res. 71 (1736).
SALT-RAFFINERING. raffinering av salt. BLADH (o. HORNSTEDT) 73 (c. 1800).
Ssg:
saltraffinerings-bruk. (numera knappast br.) == salt-raffinaderi. DA 1824, nr 59, s. 2.
– (1, 3) SALT-REGION.
[SALT-REGION.ssg 1]
1) i sht geogr. == -område. WIKSTRÖM ÅrsbVetA 1839–42, s. 366.
[SALT-REGION.ssg 2]
2) geol. saltförande region inom avlagring. RAMSAY GeolGr. 221 (1909).
SALT-REGN.
[SALT-REGN.ssg 1]
1) (numera bl. tillf.) till 1, om saltmättat regn (se d. o. 1) över l. i närheten av hav. WALLERIUS Hydrol. 48 (1748). (BLADH o.) HORNSTEDT 89 (1783). 2) till 1 h α: regn (se d. o. 2 a) av saltvatten. WRANGEL SvFlBok 392 (1898).
SALT-REPARTITION. (om ä. utländska förh.) om reglering av salthandeln, innebärande att varjeproducent endast fick sälja en viss kvantitet salt beräknad efter pannans storlek o. att leverans till köpare skedde i en viss ordning så att ingen producent blev utan inkomst, kontingentering av salttillverkning. NORDENCRANTZ Arc. 356 (1730).
– (1, 3) SALT-RIK, adj.
[SALT-RIK.ssg 1]
1) rik på salt(er). RINMAN 1: 644 (1788; om vatten).
[SALT-RIK.ssg 2]
2) (i vitter stil, numera bl. tillf.) bildl.; särsk. (motsv. salt, sbst. 2 b): rik på kvicka (o. elaka) infall o. d. EKELUND Fielding 373 (1765). I afbandlingen igenkännes Verelii lyckliga, salt- och snillerika penna. WALLQUIST EcclSaml. 14: 78 (1788).
– (1, 3) SALT-RIKEDOM ~⁰⁰², äv. ~²⁰⁰.
[jfr -rik]
rikedom på salt(er). BERGSTRAND Geol. 26 (1859).
– (1, 3) SALT-RIKHET ~⁰², äv. ~²⁰.
[jfr -rik]
== -rikedom. 2NF 10: 69(1908).
SALT-RIS.
[jfr eng. salt brush]
(om utländska förh.) bot. ris (se ris, sbst.¹ 2 b, 3) som växer på starkt salthaltig mark (saltstäpp, salthed); särsk. om arter aV släktet Artemisia Lin. (malörtssläktet) o. om mollväxter (i sht om släktena Atriplex Lin. o. Kochia Roth). ANDERSSON Austr. 100 (1915; om arten Atriplex halimoides Lindl.). 2SvUppslB (1953).
SALT-ROT. () om saltlager på botten av en sjö, betraktat ss. ursprung l. orsak till vattnets salthalt; jfr rot, sbst.¹ ⁷. Wij . . kommo . . till byen Tusla, hwarest uti en liten insiö salt wäxer, åfwan till uti watnet ligger hwitt salt, därunder ligger swart, dernäst är en äfwie botn under hwilken salt rooten ligger. [fel: S356/saltarv-ROT/2]LTURSENIUS (1713) i KKD 8: 263.
SALT-RULLE. kok. saltad rulle (se rulle, sbst.³ b). SkånD(B) 1958 nr 1, s. 3.
SALT-RÄKENSKAP ~⁰⁰² äv. ~²⁰⁰ i sg. l. (numera nästan bl., mera tillf.) pl., om räkenskaper rörande salt. KryddRSthm 1570 C, Omsl. (i sg.).
SALT-RÖRA, r. l. f. () deg vari salt inblan-dats; jfr deg-röra. JUSLENIUS 265 (1745).
– (1, 3) SALT-SEDIMENT. geol. sediment innehållande saltmineral. HADDING Geol. 67 (1954).
SALT-SIK. (numera bl. tillf.) saltad sik. VetAH 1753, s. 208.
SALT-SILL. insaltad sill, salt sill. SCHULTZE Ordb. 4095 (c. 1755).
Ssgr:Ssgr:
saltsill-export. export av salt sill. SvGeogrAb. 1945, s. 271. -handel. handel med salt sill. GHT 1897, nr 292 B, s. 2
– (1, 3) SALT-SJUDANDE, n. (numera bl. i skildring av ä. förh.) jfr -sjuderi. RARP 3: 166 (1641).
– (1, 3) SALT-SJUDARE.
[ fsv. saltsiudhare]
(numera bl. i skildring av ä. förh.) person som yrkesmässigt sysslade med saltsjudning. HH XIII. 1: 206 (1565).
– (1, 3) SALT-SJUDERI ~¹⁰⁰⁴, äv. ~⁰¹⁰⁴. l. ~³~⁰⁰². (numera bl. i skildring av ä. förh.) saltkokning; särsk. till 1, om kokning av havsvatten l. vatten från saltkällor o. d. (i stora öppna pannor) för utvinnande av salt (äv. konkretare, om organisation för sådan kokning, l. konkret, om anläggning för sådan kokning). En köpman . ., som .. hafver bekommet H. M:ttz bref till att oprätta ett Saltsjuderij. RP 1: 186 (1629). Berättelsse om saltsiuderiet. Därs. 8: 469 (1641). Salt-Siuderi af Aska, eller den så kallade Påtaska. VetAH 1741, s. 210. SvFolket 4: 255 (1939). särsk. () till 3, konkretare, om den statliga organisationen för salpetersjuderi. Nils Bengtsson Figrelius (blev) adlad år 1682 med namnet Gripendahl, och vart Öfver-Inspeetor vid Saltsjuderiet. SUNDELIUS NorrköpMinne 289 (1798).
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.):
saltsjuderi-folk. ( -sjuderis- 1641) personer som yrkesmässigt sysslade med saltsjuderi. KamKollP 2: 208 (1641).
saltsjuderi-hus PALMQUIST ObsRyszl. 11 (1674).
saltsjuderi-räkning. ( -sjuderis- 1641) särsk. () om räkenskaper rörande saltsjuderi. KamKollP 2: 347(1641).
saltsjuderi-stat(en). om sammanfattningen av den i den statliga organisationen för saltsjudning upptagna personalen; äv. om utgiftsstat för löner till denna personal. KamKollP 2: 184 (1641).
– (1, 3) SALT-SJUDNING. (numera bl. i skildring av ä. förh.) saltkokning; särsk. till 1, om kokning av havsvatten l. vatten från saltkällor o. d. (i stora öppna pannor) för utvinnande av salt. G1R 10: 56 (1535).
SALT-SJÖ. ( salt- 1551 osv. salte- 1553–1688)
[jfr fsv. salta sior (i bet. 1)]
[SALT-SJÖ.ssg 1]
1) hav (motsatt: insjö); vanl. i sg. best., särsk. om Östersjön (i sht om den del av Östersjön som ligger omedelbart öster om Sthm); förr äv. i pl., om skilda hav l. delar av hav. G1R 22: 53 (1551). Effter Mariæ bebodelsse, förfoga . . (fjällapparna) sig om wåren, öfwer til Saltsiön eller Wästerhafwet. Renbeteskomm. 1907, I. 2: 261 (1740). (Strömming) bör man billigt räkna för wåra salt-siöars härligaste alster. ENHOLM Anm. 1: 9 (1753). (Karlskronas) läge är på Holmar och bergsklippor i Saltsjön. VetAH 1787, s. 210. Stockholms (erbjuder en) God Hamn både vid Mälaren och Saltsjön. CARLSON 1Skolgeogr. 16 (1887). Vid saltsjön eller inlandsvatten belägen stad. SFS 1948, s. 235. 2) i sht geogr. insjö innehållande saltvatten; särsk. om avloppslös insjö i (salt)öken. NORDFORSS (1805). Många saltsjöar i trakten af Astrakan gifva en stor mängd koksalt. LbFolksk. 715 (1892).
Ssgr (i allm. till -sjö 1):
saltsjö-abborre. abborre som lever l. fiskats i bräckt vatten, brackvattensabborre. HARTMAN Naturk. 222 (1836).
saltsjö-art. biol. art som lever i havet. SthmTraktVäxt. XCVI (1937).
saltsjö-bad.
[saltsjö-bad.ssg 1]
1) bad i havet, havsbad, salt bad; äv. (med.) om karbad i havsvatten; i sht förr äv. (med.) om havskur. Det säges, att H. M. Konungen . . tänker nyttja saltsjöbad vid Sperlingsbolm i Halland. SC 1: 424 (1820). Saltsjöbad betecknar icke blott bad i salt sjövatten . ., utan äfven en hafskurbebandling i allmänhet, strandkur. NF 14: 416 (1890). Saltsjöbad, en form av karbad i havsvatten, ges i allm. i form av in- differenta helbad och ha utom dessas medicinska effekt även en stärkande verkan för den sjuke. 2SvUppslB 2: 1071 (1947). 2) om badplats vid havet; särsk. om badstrand med speciella anläggningar l. inrättningar, t. ex. badhytter, badhus, bryggor, hotell o. restauranger, havsbad; äv. i utvidgad anv.: badort vid havet. VetHLäk. llI. 1: 37 (1795). Mamma för Agathe till något saltsjöbad, Strömstad eller Uddevalla. BREMER Brev 1: 131 (1831). Norrköpings saltsjöbad. ViloKurort. 1926, s. 18.
saltsjö-bads-anstalt. anstalt där saltsjöbad ges i medicinskt syfte. BERGMAN VSmSkr. 76 (1825).
saltsjö-bete. bete (se bete, sbst.¹ 1-3) vid havet. STRINDBERG Skärk. XIV (1888).
saltsjö-bris. WIRSÉN Ton. 262 (1893).
saltsjö-bäcken. geol. o. geogr. till -sjö 2; jfr bäcken 4. RAMSAY GeolGr. 221 (1909).
saltsjö-fart. (numera mindre br.) gång l. trafik på (öppna) havet. SFS 1827, s. 1269. En ny ångare, afsedd för såväl kanal- som saltsjöfart. GHT 1896, nr 68 A, s. 3
saltsjö-fisk. fisk som lever i havet, saltvattensfisk. SERENIUS (1734;under fish).
saltsjö-fiskare. fiskare som fiskar i havet, havsfiskare. HANESON o. RENCKE Bohusfisk. 83 (1923).
saltsjö-fiske. fiske i saltvatten, havsfiske. SALANDER Gårdrf. 157 (1727).
saltsjö-fiskeri. (numera mindre br.) saltsjöfiske. PH 2: 1415 (1739). GADD Landtsk. 1: 169 (1773).
saltsjö-fjärd. särsk. (i sht i östra Sv.) : fjärd (se d. o. 2) av Östersjön. CRUSENSTOLPE Mor. 2: 89 (1840).
saltsjö-gräs. () 1) om tång(art)o. d. som växer i havet. Det krusiga Saltsiö-gräset, som somligstädes kallas Tång. VetAH 1741, s. 210. FISCHERSTRÖM 1: 222 (1779). 2) växten Triglochin maritimum Lin., havssälting. VetAH 1779, s. 166.
saltsjö-gädda. jfr -sjö-abborre. Sthm 3: 329 (1897).
saltsjö-hamn. hamn vid havet. TT 1896, Byggn. s. 63.
saltsjö-kryssning. SIWERTZ Sel. 1: 207 (1920).
saltsjö-kust. havskust. WINGÅRD Minn. 5: 15 (1847).
saltsjö-lake.
[saltsjö-lake.ssg 1]
1) lake som lever l. fiskats i bräckt vatten. STUXBERG Fisk. 398 (1895). 2) fisk. kabeljo beredd av lubb (se lubb, sbst.¹ 1). GHT 1939, nr 184, s. 9.
saltsjö-luft. NICANDER Minn. 1: 62 (1831).
saltsjö-ruda. ruda (se d. o. 1) som lever l. fiskats i bräckt vatten. SÖDMANN (1787) hos BBERGIUS PVetA 1780, 2: 315.
saltsjö-sida. Inrikes orter och Städer å Salt-siö-sidan. PH 3: 2231 (1745). Finmboda, beläget invid Stockholms saltsjösida. TSjöv. 1901, s. 435.
saltsjö-skummig. (i vitter stil, tillf.) skummig av havsvatten. STIERNHIELM Cup. 3 (1649, 1668).
saltsjö-skär. SCHULTZE Fisk. 192 (1778).
saltsjö-skärgård. Stockholms saltsjöskärgård. SvNat. 1936, s. 124.
saltsjö-strand. CivInstr. 273 (1688).
saltsjö-stänk. SVENNING Saltsjöstänk 7 (1911).
saltsjö-tegel. (numera bl. tillf.) tegel tillverkat av lera från havsbotten. Orsaken till fuktiga murar härrörer ej sällan från saltsjötegel. JournManuf. 1: 151 (1825).
saltsjö-tvål. tvål som passar att användas i saltvatten. ÖSTERGREN (cit. fr. 1929).
saltsjö-vatten. (numera bl. tillf.) havsvatten, saltvatten. TRIEWALD Förel. 2: 127 (1729, 1736). CANNELIN (1921).
saltsjö-vik. WESTE FörslSAOB (c. 1815).
saltsjö-växt r. l. m. |havsväxt. ROTHOP 421 (1762).
saltsjö-ål.
[saltsjö-ål.ssg 1]
1) == havs-ål 1. SvTyHlex. (1851). 2) == havs-ål 2. SÖDMANN (1787) hos BBERGIUS PVetA 1780, 2: 286.
saltsjö-äng. saltäng vid hav. NATHORST JordH 365 (1890).
(1 h β) SALT-SKAFFERI. (förr) skafferi för saltade varor. SELLING SvHerrg. 234 (1937; om ä. förh.).
– (1, 3) SALT-SKAL. (numera bl. mera tillf.) jfr -skorpa; särsk. till 1. FORSIUS Phys. 190 (1611; på salin).
SALT-SKATT. (i sht om ä. utländska förh.) statlig skatt på salt. SC 1: 535 (1820; i Neapel).
Ssgr (i sht om ä.# utländska förh.): saltskatte-intäkt. UNT 1932, nr 11091, s. 1.
SALT-SKED. sked avsedd att ta salt med; särsk. om liten sked avsedd att ta salt med ur saltkar vid matbord. NDA 1867, nr 104, s. 1.
SALT-SKEPP. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) om skepp använt till transport av salt; jfr -fartyg, -skuta. G1R 1: 277 (1524).
– (1, 3) SALT-SKIKT. skikt bestående av salt. UB 3: 223 (1873; i gruva).
SALT-SKIVA, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) jfr -kaka 2. HOLMBERG 2: 722 (1795).
SALT-SKJUL. (numera bl. tillf.) skjul använt till förvaring av salt. LIND 1: 1041 (1749).
SALT-SKJUTNING. skjutning med (grovt) salt ss. ammunition; jfr -skott. ANDERSSON KinPingv. 456 (1933).
SALT-SKOFFA, r. l. f. (i vissa trakter) jfr -sked. Silfver .. (bl. a.) 4 . . (st.) Saltskoffor. BoupptVäxjö 1841. Därs.1861.
SALT-SKOPA, r. l. f. skopa använd att ösa salt med (vid insaltning av fisk o. d.). ARWIDSSON Strömm. 61 (1913).
– (1, 3) SALT-SKORPA, r. l. f. skorpa (på ngt) bestående av salt; särsk. till 1. BLOCK MotalaStr. 47 (1708). (Sjön Tuzlu göl) har på många ställen en ända till 2 m. tjock saltskorpa, som genom sin hvita färg bjärt sticker af mot de omgifvande gröna kullarna. 2NF 30: 468(1920).
SALT-SKOTT. (med skjutvapen avfyrat) skott bestående av (grovt) salt; särsk. dels om sådant skott skjutet mot ngn (t. ex. äppeltjuv) utan avsikt att skada allvarligt, dels (folklor.) om sådant skott skjutet i magiskt syfte för att skydda mot onda makter l. bota sjukdomar; jfr -skjutning. Då bofven nästa gång var ute på tjufstigen skulle han få ett så ordentligt saltskott i vattengången . ., att han skulle lägga opp. ENGSTRÖM Kryss 140 (1912). Hade en ko blivit "skämd", så sköt man ett saltskott genom ladugården. Arv 1953, s. 49. särsk. (tillf.) bildl., om kritik; jfr salt sbst., 2 b. Form 1950, s. 117.
SALT-SKRIVARE. (förr) skrivare med uppgift att bokföra inkommande o. utgående saltmängder o. d. ArkliR 1554, avd. 4.
SALT-SKULOR, pl. (numera bl. tillf.) salthaltiga skulor. HushBi61. 1757, s. 135.
SALT-SKUM, n.
[SALT-SKUM.ssg 1]
1) till 1, 1 h α, 3.
[SALT-SKUM.ssg 1.a]
a)
skum bildat på kokande saltlösning l. av upprört havsvatten. WESTE (1807). Saltskum . . (dvs.) skum på en saltpanna. DENS. FörslSAOB (c. 1815). Stormen piskar saltskum flera mil in över land. TurA 1954, s. 43.
[SALT-SKUM.ssg 1.b]
b) (numera bl. tillf.) om avsättning ur skum från kokande saltlösning l. havsvatten. Man finner och itt grant Salt på Steenar och Klippor som ther wäxer aff Haaffsens Fradga, och kallas Spuma Salis, thz är Saltskum. FORSIUS Min. 15 (c. 1613). KLINT (1906). 2) () till 3: glasgalla; jfr -vatten 2. WESTE (1807). DALIN (1854).
SALT-SKUTA, r. l. f. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) jfr -skepp. KlädkamRSthm 1555 K, s. 258 a.
SALT-SKYFFEL. jfr -spade. WIKFORSS 2: 448 (1804). HEINRICH (1828).
SALT-SKÄPPA, r. l. f. (i sht i vissa trakter) skäppa använd till förvaring av salt; särsk. om saltkar avsett att hänga på vägg, väggskäppa för Salt. STRINDBERG SvÖ 2: 98 (1883). FORNER SvSpannm. 119 (1945).
SALT-SKÖRD. (om utländska förh.)
[SALT-SKÖRD.ssg 1]
1) insamlande av kristalliserat salt från salinernas botten, sedan vattnet avdunstat (o. den resterande luten avtappats).
UB 3: 210 (1873). 2) konkret, om det salt som insamlas från en salins botten. UB 3: 211 (1873). särsk. (i vitter stil, tillf.) i uttr. saltshörden blommar, saltet utkristalliseras i salinerna. WADMAN Saml. 1: 91 (1830).
SALT-SLAG.
[SALT-SLAG.ssg 1]
1) () till# 1, om kornig bergart (särsk. vissa arter av kvarts l. flusspat l. kalksten) med ett utseende i brottytor som erinrar om saltkorn; jfr saltig 1. LINNÉ PlutoSv. 32 (1734; om ett slag av kopparkis). CRONSTEDT Min. 12 (1758; om grynig flusspat). Saltslag kallas vid grufvor åtskillige stenslag, såsom i synnerhet kalkstenar, flussspater, qvartser, hällearter och äfven svafvelkieser, då de vid sönderslagningen falla uti grynige korn, som likna groft salt. RINMAN (1789). WESTE FörslSAOB (c. 1815; om ett slag av kalksten).
[SALT-SLAG.ssg 2]
2) till 1, 3: sort l. slag av salt; -jfr -art 2. HIÄRNE 1Anl. C 3 a (1694). Allahanda .. Saltslag, hwilka .. på tungan lemna en saltachtig smak. BROMELL Berg. 8 (1730). HECKSCHER EoH 227 (1922).
– (1, 3) SALT-SLAM, n. slam bestående av salt(er). PASCH ArsbVetA 1844, s. 3.
SALT-SLEKE. (i fackspr.) om ngt saltsmakande som djur få slicka på för att tillfredsställa sitt saltbehov; särsk. dels om saltsten (se d. o. 2 slutet) utlagd i (betes)mark l. placerad i stall o. d., dels (förr) om (en deg l. massa bestående av) en blandning av salt o. ett l. flera andra ämnen (t. ex. malört, enbär o. trätjära), framlagd i tråg l. ho. ALSTRÖMER Får. 34 (1727; av pulveriserade kryddor, salt o. malört). Saltslekena (för rådjur o. hjortar) utsättas eller iordningställas om våren, så fort tjälen går ur jorden. UNT 192, nr 9037, s. 6. 2SvUppslB (1953; om saltsten).
Ssgr:
saltsleke-sten. == saltsten 2 |slutet. BEHM 134 (1920).
SALT-SLEV. jfr -sked. WIKFORSS 2: 448 (1804). BoupptVäxjö 1818. ÖSTERGREN (1937).
– (1, 3) SALT-SLÄTT, r. l. m. i sht geogr. slätt vars mark(yta) är starkt salthaltig; särsk. till 1. ÅLUND Livingstone Res. 1: 90 (1859). MOBERG NybYgg. 247 (1956).
SALT-SMAK. smak (påminnande om den) av koksalt. SCHULTZE Ordb. 4589 (c. 1755).
SALT-SMAKANDE, p. adj.
[delvis att hänföra till salt, adj.]
som smakar salt. LB 3: 465 (1905). TurÅ 1949, s. 318.
SALT-SOLA, r. l. f.
[jfr t. salrsole]
() starkt salthaltigt vatten (särsk. om sådant vatten som är tillräckligt mättat för att salt skall börja kristallisera). VetAH 1769, s. 66. Saltsola .. kallas vid koksalts tilverkningar af salta vatten den fullkokade saltlaken, eller luten, som är färdig at fälla sitt salt. RINMAN (1789). DALIN (1854; om vatten från saltkälla). SvTyHlex. (1872).
– (1, 3) SALT-SOLUTION. () saltlösning. VetAH 1774, s. 277.
– (1, 3) SALT-SOND. bergv. till apparat för elektrisk malmletning, som mäter potentialskillnaden mellan iberget l. marken nedstuckna elektroder: elektrod bestående av poröst lerkrus innehållande en saltlösning som ger kontakt med berget l. marken. GbgP 1958, nr 174, s. 9.
SALT-SPAD. salt spad; saltlake. LIND (1749; under saltz-brühe).
SALT-SPADE. (liten) spade (hörande till saltkar) använd till att ta salt med; jfr -sked. BoupptVäxjö 1805.
SALT-SPETS. (i vissa trakter av Norrl., tillf.) om salt använt ss. krydda i kaffe. Kaffe med saltspets. TurÅ 1905, s. 93.
– (1, 3) SALT-SPINDEL.
[jfr t. salTspindel]
() -våg, sbst.¹ RINMAN (1789). MÖLLER (1807).
SALT-SPIRITUS.
[jfr ä. t. salzspiritus; efter nylat. spiritas salis]
(numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) saltsyra (förr äv. i uttr. sur saltspiritus); förr äv.
[jfr ä. t. versüsster salzspiritus]
i uttr. försötad saltspiritus, av saltsyra o. vinsprit bestående blandning som destillerats l. fått stå o. draga en tid.
ApotT 1698, s. 81 (: Försötad). Därs. 1739, s. 77 (: Suur). GENTZ Lindgren 42 (1928).
– (3) SALT-SPRIDARE, r. l. m. (mera tillf.) gödselspridare avsedd för gödselsalt. SDS 1928, nr 51, s. 1.
SALT-SPRÄNGA
[jfr d. saltsprænge, nor. saltsprenge]
(numera bl. tillf.)
[SALT-SPRÄNGA.ssg 1]
1) lätt salta (ngt), rimsalta. (En viss fisk) är .. så fet, at man ej gärna gitter äta honom färsk, men om man salt-spränger honom, blir han en läckerhet. VetAH 1772, s. 164.
[SALT-SPRÄNGA.ssg 2]
2)
[jfr motsv. anv. av nor. saltspreng]
i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: överdragen med salt l. genomträngd av salt. (Vardö) möter vid första steg på dess gator med en genomgående tranlukt och husen äro alla saltsprängda av gufsen (dvs. blåsten) från havet. MOLIN FrÅdal 241 (c. 1895).
– (1, 3) SALT-SPRÄNGNING.
[jfr t. salzsprengung]
i sht geol. sprängning av sten, förorsakad av volymökning på grund av kristallisation ur saltlösningar i sprickor o. d. 2SvUppslB 11: 121 (1949).
SALT-STAD.
[ fsv. saltstadher]
(numera bl. tillf.) stad som är belägen i saltområde l. vid vilken salt utvinnes. LUNDKVIST Spegel 34 (1953). särsk. (†) i sg. best., om stad i Judeen, sannol. identisk med nuvarande Chirbet el-Mileh. J öknenne woro, BethAraba, Middin, Sechacha, Nibsan, och then salt stadhen, och Engeddj, thet äro sex städher och theras byiar. Jos. 15: 62 (Bib. 1541; LUTHER: die Saltzstad, Vulg.: civitas salis).
SALT-STAPEL. () nederlag för salt. 2SthmTb. 8: 291 (1591). BtHforsH 3: 60 (1664).
SALT-STARK. starkt salthaltig. VFl. 1906, s. 113.
SALT-STARR. bot. växten Carex recta Boott (som växer vid havsstränder). NYMAN VäsNatH 2: 430 (1868).
SALT-STEN.
[ fsv. saltsten (i bet. 2)]
1) (förr) till 1: sten använd till att krossa salt med. LINDFORS (1824). 2) till 1, S: stycke l. klump bestående av mer l. mindre rent salt; äv. koll. l. ss. ämnesnamn; äv. om saltmineral; särsk. till 1: (stycke l. klump av) bergsalt. FORSIUS Min. 18 (c. 1613). Otvetydiga bevis för ökenklimat utgöra saltstenar, anhydrit, gips och stensalt. RAMSAY GeolGr. 249 (1999). En väldig sal . ., uthuggen i gnistrande saltsten. BOLINDER FolkEur. 86 (1928). särsk. : (stycke av) mer l. mindre förorenat bergsalt använt ss. saltsleke. RÅLAMB 13: 35 (1690).
[SALT-STEN.ssg 3]
3)
[jfr t. salzstein]
(numera bl. tillf.) till 1, 3: avlagring (bestående av bl. a. olika salter) som vid kokning av saltvatten avsätter sig i pannan. MÖLLER 2:749 (1785). KEYSER Kemien 2: 144 (1871).
Ssgr (till -sten 2):
saltstens-block. LbFolksk. 468 (1878).
saltstens-fyndighet. JernkA1908, s. 432.
saltstens-pelare. pelare i gruva bestående av saltsten; jfr salt-pelare. LbFolksk. 467 (1878).
– (1, 3) SALT-STOCK.
[jfr t. salrstock]
i sht geol. lager l. fyndighet i jorden, bestående av salt o. med störst utbredning i vertikalled; särsk. till 1. RINMAN 1: 152 (1788).
SALT-STOD. stod l. staty av salt; utom i a o. b numera nästan bl. i den bibliska berättelsen om Lots hustru (l. i anspelning därpå). SalWijsh. 10: 7 (öv. 1536). 1Mos. 19: 26 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). särsk. mer l. mindre bildl.
[SALT-STOCK.ssg 3.a]
a) om person som är alldeles stel o. orörlig l. livlös. LIDMAN Blodsarv 147 (i handl. fr. 1819). STRINDBERG Dam. 50 (1898). Vi äro saltstoder, stela av häpnad. KRUSENSTJERNA Fatt. 1: 11 (1935).
[SALT-STOCK.ssg 3.b]
b) (tillf.) om saltstodsliknande formation bildad av vitt saltskum som stänker upp när havet bryter mot klippor o. d. EKELÖF Utflykt. 25 (1947).
Ssg:
saltstods-lik, adj. LIEDFELD Tjärbl. 58 (1923).
– (1, 3) SALT-STOFT. == -damm sbst.²,; särsk. till ¹. LUNDKVIST Spegel 34 (1953).
SALT-STOP. (förr) # stop vari salt förvarades. BoupptVäxjö 1795.
SALT-STRAND. strand vid hav l. sjö med saltvatten; särsk. om sådan strand med utfällningar l. skorpa av salt. AMBOLT Kar. 159 (1935). särsk. bot. om strandområde som då o. då översköljes med saltvatten o. karakteriseras av en speciell flora o. fauna. NatLiv 1: 237 (1927).
Ssg (till -strand slutet):
saltstrands-växt, äv. saltstrand-växt, r. l. m. bot. växt som förekommer på saltstrand. BotN 1919, s. 7.
– (1, 3) SALT-STRECK. bergv. långsträckt saltförekomst; särsk. till 1. SvLitTidn. 1816, sp. 13.
SALT-STRUSS. (om ä. ryska fÖrh.) struss (en sorts pråm l. skuta) använd till transport av salt. HH 24: 193 (1712).
SALT-STRÅT. () väg längs vilken man transporterar salt. Linc. Uuu 5 a (1640).
SALT-STRÖ, v. (numera bl. tillf.) beströ (ngt) med salt. SD(L) 1897, nr 255, s. 4 (i pass.).
SALT-STRÖARE, r. l. m. liten (vanl. hög o. smal) behållare (av glas, metall l. trä o. d.) för salt som genom små hål (i locket) kan strös på mat. SvD(A) 1918, nr 262, s. 7.
SALT-STRÖDOSA ~⁰²⁰. saltströare. TLev. 1908, nr 18, s. 1.
SALT-STRÖMMING. saltad strömming. LINNÉ Skr. 5: 205 (1732).
Ssgr:Ssgr:
saltströmmings-marknad. handel. jfr -marknad 2. UNT 1933, nr 291, s. 7.
saltströmmings-tina, r. l. f. (i sht förr) (mindre) laggkärl använt till förvaring av saltströmming. SPARRE MorElg 151 (1918).
– (1, 3) SALT-STUFF. geol. prov(stycke) av salt; särsk. till 1. HEDIN GmKhor. 39 (1892).
SALT-STYCKE.
[SALT-STYCKE.ssg 1]
1) (i fackspr.) till 1: intill saltrulle befintligt parti av ytterlår på nötkropp (avsett att saltas o. kokas). SkånD(B) 1958, nr 1, s. 3.
[SALT-STYCKE.ssg 2]
2) till 1, 3: stycke salt (jfr -klump); särsk. till 1. WIKFORSS 2: 448 (1804).
SALT-STÅNDA, r. l. f. (i sht förr) smalt, högt kar använt till förvaring av salt. BoupptVäxjö 1825.
SALT-STÄLL. ställ för l. med saltkar (avsett för bordssalt). BoupptVäxjö 1858.
(1 h α) SALT-STÄNK. stänk av saltvatten (havsvatten). FALLSTRÖM VDikt. 1: 71 (1896, 1899).
SALT-STÄNKT, p. adj.
[SALT-STÄNKT.ssg 1]
1) (numera bl. mera tillf.) till 1: bestänkt med salt. Saltstänkt mjöl. ADLERBETH Æn. 97 (1804; lat. orig.: mola).
[SALT-STÄNKT.ssg 2]
2) till 1 h α: bestänkt med saltvatten (havsvatten). NordRevy 1s95, s. 16 särsk. i utvidgad anv.: som har avseende på l. kännetecknar l. härrör från (liv på l. vid) hav. VFl. 192, s. 19 (om sjömanshumor).
SALT-STÄPP. i sht geogr. stäpp vars mark(yta) är starkt salthaltig. Ofruktbara saltstepper. PALMBLAD LbGeogr. 51 (1835).
SALT-STÖD.
[fsv. saltttudh]
() == -stod. PJGOTHUS Savonarvla SynSp. E9a (1593). PHRYGIUS HimLif. 15 (1615).
SALT-SUMP.
[jfr t. salzsumpf]
i sht geogr. jfr -träsk. NatLiv 2: 83 (1930).
SALT-SUR.
[jfr t. salzsauer]
i sht kem. som innehåller saltsyra; som har framställts med l. utgör en förening med saltsyra; som är ett salt av saltsyra; förr äv. i uttr. saltsur spiritus, om saltsyra. Esomoftast uplösas Kroppar bäst uti Flytande Menstruer, brännande eller och salt-sura Spiritus. TRIEWALD Förel. 2: i 2 a (1736). Den saltaste (av alla insjöar) är Döda Hafvet, hvars vatten nära till hälften består af saltsura ämnen. PALMBLAD LbGeogr. 24 (1851). Den saltsura magsaften. 2NF 28: 482 (1918). (Kokainets) saltsura salt användes som lokalbedövningsmedel. SMITH OrgKemi 272 (1938). särsk. () i uttr. saltsur ammoniak, salmiak; jfr ammoniak 2 a. GRAFSTRÖM Kond. 302 (1892).
SALT-SVAMP. (numera bl. tillf.) saltad svamp. MONTELL Frun 42 (1898).
SALT-SVETTIG. (tillf.) särsk. om mark o. d.: som utsönd- rar salt. Saltsvettiga hedar. SIWERTZ Jord. 204 (1936).
SALT-SYRA, se d. o.
SALT-SYRLIG, adj. ¹ (adj.² se sp. ³72). () i uttr. syrsatt saltsyrlig, förenad med (l. utgörande salt av) underklorsyrlighet. BERZELIUS Kemi 1: 488 (1817). Därs. 610.
SALT-SYRLIGHET. () i uttr. syrsatt saltsyrlighet, om gulbrun gas utgörande en förening av klor o. syre (Cl2\O), klormonoxid; av. om syra svarande mot denna oxid (HClO), underklorsyrlighet. Vi kalla . . ("saltsyrans högsta syrsättningsgrader") syrsatta syror, och skilja dem åt i benämningen, derigenom att den första får namn af syrsatt saltsyrlighet, den andra af syrsatt saltsyra, och den tredje af öfversyrsatt saltsyra. BERZELIUS Kemi 1: 485 (1817). Den syrsatta saltsyrligbeten bildar för sig sjelf en vid luftens vanliga temperatur beständig gasart, af en mycket intensivare gul färg än superoxidens. Därs. 486.
Ssg ():
saltsyrlighets-gas. i uttr. syrsatt saltsyrlighetsgas, om klormonoxid. BERZELIUS Kemi 1: 487 (1817).
(1 h β) SALT-SÅ, r. l. m. (förr) så använd till insaltning. BoupptVäxjö 1900.
(1 d) SALT-SÅENDE, n. (numera bl. mera tillf.) sående av salt för att förhindra l. utrota växtlighet l. liv. NorrlS 1–6: 49 (c. 1770).
SALT-SÅS. (förr) om salt sås, i sht använd att doppa i. LIND (1749).
SALT-SÄCK. säck använd till förvaring av l. fylld med salt. SkeppsgR 1541.
SALT-SÄLJARE. (numera bl. tillf.) jfr -handlare. Linc. (1640; under salarius).
SALT-TALLRIK. (numera bl. tillf.) jfr -fat. ÅgerupArk. Bouppt. 1749.
– (1, 3) SALT-TILLFÖRSEL ~⁰²⁰. tillförsel av salt; särsk. dels om tillförsel av salt till land o. d., dels (i fackspr.) om tillförsel av salt till organism; särsk. till 1. Huru stor den minsta, för människan oundgängligen nödvändiga salttillförseln med födan måste vara, känner man ej säkert. HAMMARSTEN KoksaltBet. 22 (1896). När hanseaterna avspärrade salttillförseln till Norden .., träffade de . . nära nog den enda punkt därSveriges näringsliv var sårbart. HECKSCHER SvEkonH 1: 40 (1935).
– (1, 3) SALT-TILLSKOTT ~⁰², äv. ~²⁰. (i sht i fackspr.) särsk. till 1. LAHT 1907, s. 79.
– (1, 3) SALT-TILLVERKNING ~⁰²⁰. särsk. till 1. Dædalus 1946, s. 70 (1753).
(1 h β) SALT-TINA, r. l. f. (förr) (mindre) laggkärl använt till saltning (o. förvaring) av matvaror. BoupptVäxjö (1793). Ofta fick köttet ligga åratals i salttinorna, innan det kom till användning. SvKulturb. 11 – 12: 132 (1932). - -TJOCK. () om vatten: trögflytande på grund av hög salthalt. (Han) reste .. åth Siöen Ascanius hwilken swallar aff sigh sielff vthan Stormwäder, gör sitt Watn Salttiockt, och gifwer Naboskapet Salt til tarfwen. SYLVIUS Curtius 209 (1682). - -TORG.
[jfr t. salzmarkt]
(förr) torg för försäljning av salt. MÖLLER 2: 749 (1785).
SALT-TORSK. saltad torsk. VetAH 1770, s. 313.
– (1, 3) SALT-TRAKT. jfr -område. ÖDMANN StrSaml. 6: 104 (1794).
SALT-TRÅG. ( salt- 1727 osv. salte- 1739–1750) (i sht förr)
[SALT-TRÅG.ssg 1]
1) till 1: tråg för saltsleke; jfr -ho 2. ALSTRÖMER Får. 52 (1727). 2) till 1 h B: tråg för saltning (o. förvaring) av matvaror; jfr -ho 3. 1680. salte- 1558) () träkärl för förvaring av salt 1. för saltning (o. förvaring) av matvaror; jfr -tunna 1, 2. G1R 28: 203 (1558). DALIN Alm. 1665, s. 39. HovföttärSthm 1680 B, s. 321
SALT-TRÄSK. i sht geogr. (avloppslös) sumpmark med stillastående salthaltigt vatten; jfr -sump. PALMBLAD LbGeogr. 194 (1851).
SALT-TULL. ( salt- 1558 osv. salte- 1558) (om ä. l. utländska förh.) tull på salt; förr äv. om saltskatt. G1R 28: 31 (1558). (Filip VI) hafwer .. stifftat then vthi Franekrijke ganska förhaatelige SaltTullen, i thet man Solen och Siöwatnet så dyrt betala måste. BRASK Pufendorf Hist. 195 (1680; t. orig.: Saltz-Zoll).
SALT-TUNNA, r. l. f. ( salt- 1566 osv. salte- 1754)
[ fsv. salttunna]
[SALT-TUNNA.ssg 1]
1) till 1: tunna använd till förvaring av l. fylld med salt (om ä. förh. äv. ss. mått för salt). 2SthmTb. 3: 317 (1566). Salttunnan (om) 59 I/2 k(annor). BERZELIUS Själfbiogr. 129 (c. 1845). 2) (i sht förr) till 1 h β: tunna för saltning (o. förvaring) av matvaror. SERENIUS Zz 1 a (1734 1757).
Ssg:
salttunn-verk. () till -tanna 1, 2: virke till salttunnor. BoupptSthm 1674, s. 781 a.
SALT-TÅG, r. l. m. bot. växten Juncus Gerardi Lois., som förekomnier vid havsstränder. KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 207 (1903).
– (1, 3) SALT-UPPLAG ~⁰², äv. ~~²⁰. särsk. till 1. PH 12: 155 (1781).
– (1, 3) SALT-UPPLÖSNING. () saltlösning. VetAH 1788, s. 36. ALMSTRÖM KemTekn. 2: 646 (1845).
– (1, 3) SALT-UPPTAGANDE ~⁰²⁰⁰, n. (i fackspr.) (organisms) upptagande av salt(er). LAHT 1931, s. 1037.
– (1, 3) SALT-UPPTAGNING ~⁰²⁰. (i fackspr.) == -upptagande. BotN 1919, s. 13.
– (1, 3) SALT-UTFÄLLNING ~⁰²⁰. (i fackspr.) om utfällande l. avskiljande av salt l. salter ur en vätska; äv. konkret, om det utfällda saltet l. de utfällda salterna. KRUHS Jordkl. 2: 91 (1882; konkret). Saltutfällningen (har) under olika geologiska skeden varit densamma som i nutiden. FROSTERUS Min. 147 (1917).
– (1, 3) SALT-UTSLAG ~⁰², äv. ~~²⁰ (i fackspr.) om utslag l. utfällning på mur l. tegelsten o. d., bestående av olika salter (t. ex. kalciumsalter). ÖSTERGREN (cit. fr. 1932).
– (1, 3) SALT-UTSMNING ~⁰²⁰. (mera tillf.) om utsöndring av salt (ur mark). LAHT 1912, s. 62.
– (1, 3) SALT-UTSÖNDRANDE ~⁰²⁰⁰, p. adj. (i sht i fackspr.) som utsöndrar salt. FoFl. 1952, s. 168.
– (1, 3) SALT-UTSÖNDRING ~⁰²⁰. (i sht i fackspr.) utsöndring av salt. Ymer 1921, s. 123.
– (1, 3) SALT-UTVINNING ~⁰²⁰. abstr. o. konkret. SvUppslB 15: 283 (1933). Ön Læsö i norra delen av Kattegatt har under långa tider varit känd för saltutvinning ur havet. HallHist. 597 (1954).
– (1, 3) SALT-UTVITTRING ~⁰²⁰. särsk. konkret. EconA 1808, juli s. 15 (konkret).
SALT-VACKE l. -VACKA.
[sv. dial. saltvacke, saltvacka]
(i vissa trakter) == -skäppa. AHRENBERG Hem. 163 (1887). AB(L) 1895, nr 280, s. 2 (om saltkar).
(1 h β) SALT-VALV. (förr) (källar)valv använt till förvaring av saltade varor. (Fatburshustrun) hauer . . nyckeln . . till både kornboderne under store wisthuseth och till salthhualfueth. VgFmT l. 10: 94 (1586).
SALT-VARA, r. l. f. saltad (mat)vara (särsk. kött, fläsk l. fisk); i sht i pl. CELSIUS HushAlm. 1740, s. 21.
SALT-VARELSE. () om antagen grundbeståndsdel i salt. HIÄRNE 2Anl. 89 (1702).
SALT-VATTEN.
[ fsv. saltvatn]
1) till 1: vatten innehållande salt; särsk. om havsvatten (motsatt: insjövatten l. sötvatten). VinkällRSthm (1543). Fårekiött kokadt i Saltwatn. VALLERIA Hush. 24 (c. 1710). Man flyter bättre i salt- än i sötvatten. ÖSTERGREN (1937). |särsk.
[SALT-VATTEN.ssg 1.a]
a) (tillf.) bildl., i uttr. saltvatten i toppseglen, tårar (i ögonen), gråt.
En gammal, förtorkad stubbe, som jag, – mumlade Jack med en ovanlig mjukhet uti den sträfva rösten, hvaraf en sjöman skulle ha tagit sig anledning att vädra saltvatten i toppseglen. TOPELIUS Vint. II. 1: 329 (1856, 1881).
[SALT-VATTEN.ssg 1.b]
b) (numera bl. tillf.) om salt-# |hav. Den skandinaviska halföns långa utsträckning mellan två saltvatten gör hafsklimatet öfvervägande. TOPELIUS 23: 232 (1876). 2) () till 3: glasgalla (uppkommen vid glassmältning med användande aV glaubersalt); jfr -skum 2. 2UB 7: 230 (1903).
Ssgr (till -vatten 1):
saltvatten-akvarium l. (numera vanl.) saltvattens-akvarium. akvarium innehållande saltvatten. FoFl. 1929, s. 91.
saltvatten-alg. bot. alg som lever i saltvatten. SthmTraktVäs. XXXVI (1914).
saltvatten-art. biol. art som lever i saltvatten. Uppl. 1: 43 (1901).
saltvatten-badort. badort vid hav, kustbadort. 3NF (1932).
saltvatten-betning. betning (se betning, sbst.² d) med saltvatten. LAHT 1919, s. 432.
saltvatten-brynt p. adj. (tillf.) om kroppsdel: som blivit brun av (sol o.) saltvatten. MÅNSSON Rättf. 1: 330 (1916).
saltvatten-bäcken. geol. o. geogr. jfr bäcken 4. Uppl. 1: 41 (1901).
saltvatten-damm, r. l. m. HOLMSTRÖM Ström NatLb. 3: 142 (1852).
saltvatten-diatomacé. bot. diatomacé som förekommer i saltvatten. ANDERSSON Växtv. 56 (1896).
saltvatten-djur. zool. djur som lever i saltvatten. LUNDELL (1893).
saltvatten-drift. bot. om frön, frukter o. d. som hamnat i havet o. föras vidare av vågor o. havsströmmar; jfr drift 3 e δ. SERNANDER SkandVeget. 54 (1901).
saltvatten-fisk.
[jfr fsv. saltavatns fisker, koll.: fisk som legat i saltlake]
i sht zool. fisk som lever i saltvatten. HOLMSTRÖM Ström NatLb. 3: 96 (1852).
saltvatten-fiskare. person som (yrkesmässigt) bedriver saltvattensfiske. HANESON o. RENCKE Bohusfisk. 81 (1923).
saltvatten-fiske. fiske i saltvatten, havsfiske. EkonS 2: 207 (1895).
saltvatten-form; pl. -er. särsk. zool. o. bot. om form (se d. o. I 9 slutet) som förekommer i saltvatten. Uppl. 1: 43 (1901).
saltvatten-formation. geol. formation (se d. o. 2 a α) som uppkommit i saltvatten (hav). ÅrsbVetA 182, s. 486
saltvatten-fågel. zool. fågel som lever vid saltvatten. ROSENIUS SvFågl. 4: 109 (1931).
saltvatten-gråsugga. zool. isopoden (likfotingen) Iaera albifrons Leach, som lever i saltvatten. FoFl. 1946, s. 268.
saltvatten-gyttja. geol. gyttja bildad i saltvatten. LAHT 1915, s. 526.
saltvatten-hav. i sht geogr. o. geol. HADDING Geol. 120 (1954).
saltvatten-kött. ( saltvattens-)
[ fsv. salrvatns kiöt]
() kött som legat i salt(spad), salt kött. SCHÜCK Wivallius 1: 30 (i handl. fr. 1620).
saltvatten-lagun. lagun innehållande saltvatten NORDENSKIÖLD Vega 1: 452 (1880).
saltvatten-mussla. zool. mussla som lever i saltvatten. CALDENIUS o. SANDEGREN Istid. 61 (1925).
saltvatten-organism. biol. organism som lever i saltvatten. GANDERSSON (1898) i Fennia XV. 3: 156.
saltvatten-plankton. biol. plankton som lever i saltvatten. VäxtLiv 5: 168 (1940).
saltvatten-pump. i sht sjöt. pump för saltvatten (på fartyg). RAMSTEN o. STENFELT (1917).
saltvatten-pöl. NORDENSKIÖLD Vega 1: 338 (1880).
saltvatten-rök. rök (se rök, sbst.² 2) bestående av saltvatten(sstänk). SPARRE Gammalvals. 189 (1919).
saltvatten-seglare. sjöman som seglar l. seglat på de stora haven. TurÅ 1955, s. 214.
saltvatten-sjö. i sht geogr. HAGMAN FysGeogr. 79 (1903).
saltvatten-sjöman. jfr -vattens-seglare. VFl. 1931, s. 99.
saltvatten-sköldpadda. zool. sköldpaddan Malaclemys terrapen Schoepff, som lever vid saltvatten. (STUXBERG o.) FLODERUS 3: 307 (1904).
saltvatten-snäcka. zool. snäcka som lever i saltvatten. TurÅ 1944, s. 42.
saltvatten-strand. SvNat. 1936, s. 134.
saltvatten-ström r. l. m. EKMAN NorrlJakt 364 (1910).
saltvatten-tank. sjöt. (barlast)tank för saltvatten (på fartyg). RAMSTEN o. STENFELT (1917).
saltvatten-träsk. jfr salt-träsk. NatLiv 2: 706 (1931).
saltvatten-vagn. (förr) (spår)vagn utrustad med tank för saltvatten vilket användes för att motverka isbildning på spårvägs- spår o. växlar. BerSthmNSpårvAB 1881, s. 1.
saltvatten-växt, r. l. m. bot. i havet förekommande vattenväxt, marin halofyt. SELANDER LevLandsk. 133 (1955).
SALT-VATTNIG.
[jfr -vatten]
(numera bl. tillf.) som innehåller saltvatten. Neusiedler-sjön, egentligen ett stort men grundt träsk . ., sedan 1728 saltvatnig. (STENHAMMAR o.) PALMBLAD II. 2: 189 (1826).
SALT-VATTNING.
[jfr -vatten]
() begjutning med saltvatten. JournManuf. 1: 153 (182; mot damm på vägar).
SALT-VEDEL. () växtsläktet Halimodendron Fisch.; jfr -buske. PrisförtAlnarpTrädg. 1892, s. 32. Därs. 1902, s. 46.
– (1, 3) SALT-VERK.
[jfr t. salzwerk]
(i sht om ä. l. utländska förh.) anläggning för framställning av salt; särsk. till 1; oftast dels om saltgruva, vanl. i förening med anläggningar för rening, dels om anläggning i vilken saltvatten från källor l. hav indunstas gm uppvärmning i pannor, dels om anläggning bestående av dammar i vilka saltvatten indunstas så att salt utkristalliserar med hjälp av solvärmen; jfr salin, sbst. 1, 2. FORSIUS Phys. 190 (1611; i pl., om saltsjuderier i Tyskl.). Saltwärcket som war ärnat i Bohus Lähn at inrättas. POLHEM Invent. 37 (1729; om saltsjuderi). Salt-Werken i Wielitschka. GT 1787, nr 138, s. 3. Snart fingo vi utsigt af Greifswald, med saltverk, der hafsvatten graderas och inkokas. BERGMAN VSmSkr. 87 (1825). Endast från saltverken i Stassfurt (erhållas) lösliga kalisalter i större skala. LAHT 1900, s. 236. MÖRNE Vinga 172 (1935; om anläggning bestående av saltdammar).
Ssg:
saltverks-pump. (numera bl. tillf.) pump för uppfordring av vatten ur saltgruva. DALIN (1854).
– (3) SALT-VERKAN. i sht biol. om verkan av salter på organismer. LAHT 1913, s. 597.
SALT-VERKNING. () salttillverkning. HFinLappm. 4: 365 (1581). LIND (1749; under saltzwerck).
SALT-VETE. bot. växten Elytrigia litorea Hyl., som är en hybrid mellan Elytrigia juncea Nevski o. Elytrigia repens Nevski o. förekommer vid havsstränder. KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 233 (1903).
– (1, 3) SALT-VIKT. () -våg, sbst.¹ VetAH 1769, s. 65. HEINRICH (1828).
SALT-VIND, r. l. m. saltmättad vind, NING.
[jfr t. salzgewinnung]
(numera mindre br.)
saltutvinning. TORPSON Eur. 2: 64 (1896). ERIKSSON HavLiv. 331 (1926).
Ssg (numera mindre br.) :
saltvinnings-metod. SvFolket 13: 303 (1940).
SALT-VIT. vit av l. ss.salt. HÖGBERG Frib. 337 (1910).
– (1, 3) SALT-VITTRING. (numera bl. tillf.) == -utvittring; särsk. till 1. GADD Landtsk. 1: 279 (1773). Saltbördig torfmylla skall finnas .. i Österbotten, ocb igenkännes af sin bittra smak samt hvita saltvittring. EconA 1808 juli s. 31.
– (1, 3) SALT-VÅG sbst.¹; pl. -ar.
[jfr t. salzwage]
(numera knappast br.) areometer avsedd för mätning av salthalt i lösning; jfr -spindel, -vikt o. -mätare 2. DALIN FrSvLex. 2: 443 (1843). CANNELIN 723 (1938).
SALT-VÅG, sbst.²; pl. -or. (i vitter stil, numera bl. tillf.) om våg av saltvatten, havsvåg. LING As. 66 (1833). särsk. i utvidgad anv., om havsvatten. Alltså förgicks der Ajas, såsnart saltvä gen han druckit. JOHANSSON HomOd. 4: 511 (1844).
SALT-VÄG. (i sht om ä. l. utländska förh.) geogr. om väg använd för transport av salt; jfr -stråt. SJÖBECK Bohusl. 97 (1932).
SALT-VÄSEN(DE).
[jfr t. salzwesen (i bet. 1)]
()
[SALT-VÄSEN(DE).ssg 1]
1) till 1, sammanfattande, om allt som har med (organisation av) salttillverkning o. salthandel att göra. KÖNIG LärdÖfn. 5: 127 (1747; om franska förh.).
[SALT-VÄSEN(DE).ssg 2]
2) till 1, 3: salt l. saltartat ämne. WALLENIUS ChemPhys. II. 1–2: 91 (1765).
– (1, 3) SALT-VÄTSKA, r. l. f. (numera föga br.) salthaltig vätska, saltlösning. Linc. (1640; under salsitudo). 2UB 5: 222 (1902).
– (1, 3) SALT-VÄXT, sbst.¹, r. l. m. bot. växt som förekommer på saltrika ståndorter, halofyt; särsk. till 1; jfr -planta. WIKSTRÖM ÅrsbVetA 1830, s. 84.
SALT-VÄXT, sbst.², r. l. f. () om kristallisation l. avsättning l. bildning av salt; äv. konkret, om den åstadkomna bildningen l. produkten. Näst Jordarter, föllia allahanda Saltwexter och Saltslag. BROMELL Berg. 8 (1730). Salt-växtens påskyndande. EconA 1808, aug. s. 25. Alm(Sthm) 1812, s. 42.
– (1, 3) SALT-ÅDER l. -ÅDRA, r. l. f.
[ fsv. saltadhra; jfr t. salzader]
bergv. åder i jorden, som innehåller salt i fast form (bergsalt) l. löst i vatten; särsk. till 1. STIERNMAN Riksd. 18 (1523). I Örebroo finnes dee brunnar, i hvilke man kan see, när vatnet är uttöst, sjelffve saltådran. RP 6: 558 (1636).
SALT-ÅL. (numera bl. tillf.) saltad ål. GripshR 1555, s. 16 b.
SALT-ÄGARE. särsk. () om ägare av salin. NORDENGRANTZ Arc. 358 (1750).
– (1, 3) SALT-ÄLSKANDE, p. adj.
[jfr t. salzliebend]
bot. om växt: som trivs på saltrik mark, halofil; särsk. till 1. BERNDTSON (1880).
– (3) SALT-ÄMNE. () ämne varav salt alstras l. utvinnes; äv.: salt. Lutgörningen (vid salpetersjudning) skötes ock handteras: så at ej någon Lut, nytjas til siudning, förän hon några gångor blifvit omväxlad, på nya kar, deri saltämnet är inlagt. VetAH 1743, s. 252. Stevens Saltk. 16 (1834; om salt).
SALT-ÄNG.
[jfr t. salzwiese]
i sht geogr. o. bot. äng med salthaltig mark; särsk. om sank strandäng med speciell vegetation, vars mark är salthaltig på grund av att den (tidvis) översvämmas l. genomträngs av saltvatten (jfr marsk, sbst.²). Bortom den höga vall, som här begränsade hafsstranden .. sträckte sig stora saltängar. ANDERSSON Verldsoms. 3: 16 (1854; i Australien). Längst ned växer en del arter . . som har nedre delen av stammen i vattnet. På litet högre nivå konuner så den verkliga saltängen uppbyggd av låga växter som salttåg och strandkrypa. BokNat. Liv. 131 (1951). jfr (overgående i anv. ss. ortnamn): I maj 1613 lät hertig Johan påbörja uppförandet av slottet Johannesborg "opp4 Saltängen uti Norrköping". DANIELSON StNorrkHist. 113 (cit. fr. 1613); jfr NORDÉN KringNorrkOrtn. 8 (1944).
Ssgr i sht geogr. o. bot.):
saltängs-landskap. landskap (se d. o. 5) karakteriserat av saltängar. TurÅ 1953, s. 72.
saltängs-mark. (mera tillf.) mark bestående av saltäng(ar). De fuktiga gräsrika saltängsmarkerna vid vestra kusten (i Slesvig) kallas marskländer. SÖRENSSON Palmblad LbGeogr. 102 (1866).
SALT-Ö, r. l. f. (numera bl. tillf.) om ö på vilken salt tillverkas. Någre Chronones skepp skulle employeras till att segla utt till salttöijerne i Västersjön att hempta dedan effter saltt. RP 6: 610 (1636).
– (1, 3) SALT-ÖKEN.
[jfr t. salzwüne]
i sht geogr. öken vars mark(yta) är starkt salthaltig l. överdragen med en saltskorpa l. dyl.; särsk. till 1. ÖDMANN StrSaml. 6: 104 (1794). särsk. mer l. mindre bildl.: sterilt område. Det föreföll . . (Tor Andræ) ibland som om "bibelns grönskande land hade förvandlats till den abstrakta dogmatikens saltöken". 3SAH LVIII. 1: 29 (1947).
– (1, 3) SALT-ÖRT. i sht bot. ört som växer på saltrika ståndorter; särsk. till 1; jfr -växt sbst.¹ SKOTTSBERG Båtf. 253 (1909). Saltörter plocka de .. (i öknen) bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat. Job 30: 4 (Bib. 1917). särsk.
[SALT-ÖRT.ssg 2.a]
a)
[jfr d. saltutt]
() om (växt av) släktet Kochia Roth; äv. i uttr. luden saltört, om den tidigare till detta släkte hänförda växten Bassia hirsuta Asch., luddmolla. FRIES BotUtfl. 3: 226 (1864; om släktet Kochia Roth). Luden Saltört. KROK o. ALMQUIST Fl. 1: 131 (1901).
[SALT-ÖRT.ssg 2.b]
b) växten Suæda maritima (Lin.) Dum. (förr äv. kallad glatt saltört); förr äv. om släktet Suæda Forssk., saltörtssläktet; jfr -milla, -molla 3. GOSSELMAN BlekFl. 48 (1865). FRIES Ordb. 105 (c. 1870: Glatt). NEUMAN o. AHLVENGREN Fl. 565 (1901; om släktet).
[SALT-ÖRT.ssg 2.c]
c)
[jfr t. salzkraut]
om vissa växter ur vilkas aska soda kan framställas (jfr salt, sbst. 3). α) (numera föga br.) växten Salicornia herbacea Lin., glasört (förr äv. kallad lilla knutiga saltört); äv. om släktet Salicornia Lin. Lilla knutuge Saltört. BROMELIUS Chl 52 (1694). BRANDER NatH 67 (1785; om släktet). HAMMAR (1936). β) (numera knappast br.) växten Salsola kali Lin., sodaört. MÖLLER (1790). Cannelin (1939).
Ssgr (bot.):
saltörts-släkte, äv. saltört-släkte () till -ört b: släktet Suæda Forssk. ArkBot. II. 1: 64 (1904).
saltörts-vegetation. vegetation bestående av saltörter. FoFl. 1951, s. 99.
– (1, 3) SALT-ÖVERDRAG ~⁰⁰², äv. ~~²⁰⁰. (numera bl. mera tillf.) överdrag på sten o. d., bestående av salt. VetAH 1815, s. 224.
B
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sådana ssgr som äv. kunna uppfattas ss. hörande till salta, v., t. ex. salte-balja o. salte-kar):
SALTE-BALJA,
SALTE-BLOMMA,
SALTE-DAMM,
SALTE-HO,
SALTE-KAR,
SALTE-KISTA,
SALTE-KORN, se A.
SALTE-KRYDDOR, pl. () == krydd-salt 2. Salé 148 (1664).
SALTE-LÅR,
SALTE-SJÖ,
SALTE-TRÅG,
SALTE-TRÄ,
SALTE-TULL,
SALTE-TUNNA, se A.
C
():
SALTO-LÖSA, se A.
Avledn.
SALTA , v., se d. o.
SALTAKTIG , adj.
[delvis att hänföra till salt, adj.]
till 1 o. 3: som liknar l. erinrar om salt l. innehåller (något litet) salt, saltliknande l. saltartad l. salt; särsk. till 1: som smakar likt koksalt, som smakar (något litet)salt (äv. om smak: som erinrar om smaken hos koksalt). Linc. (1640; under salsus). The magra Menniskior (skola) vndny söt Spijs, och brwka then som någhot saltachtigh är. PALMCHRON SundSp. 73 (1642). Saltaktige Bergarter äro 1 Gement Bergsalt . . 2 Saltpetter .. 3 Salmiak (osv.). HIÄRNE Berghl. 450 (1687). Råmjölken har . . en slemmig, saltaktig smak. GROTENFELT Mejerih. 29 (1881). Här smakade vattnet ännu saltaktigare. ÖSTERGREN (1937). särsk.
[SALTAKTIG.avl 2.a]
a) (numera föga br.) om jord l. mark o. d.: som innehåller (något litet) salt, salthaltig; äv. om område o. d.: vars yta är salthaltig l. täckt av salt. Den saltachtiga öfwerdelen af jorden, på hwilken skyarnas saltpeter med regn och dagg nederstiger. SERENIUS EngÅkerm. 132 (1727). BROMAN Glys. 3: 26 (c. 1730; om svartmylla). Saltaktigt steppland. ROTH 1Geogr. 135 (1884).
[SALTAKTIG.avl 2.b]
b) om vattendrag l. vattensamling o. d.: som innehåller (något litet) salt vatten. RUDBECK Atl. 3: 281 (1698). De saltaktiga småsjöarna på Barabasteppen. QUENNERSTEDT C12 2: 197 (1916).
Avledn.
saltaktighet , r. l. f. egenskapen att vara saltaktig. HIÄRNE Förb. 29 (1705).
SALTBAR , adj. () till 3: som kan (fås att) bilda salt. BERZELIUS Blåsr. 110 (1820).
SALTIG , adj.
[jfr t. salzig]
[SALTIG.avl 1]
1) () till 1, om bergart: som liknar salt i fråga om konsistens, kornig o. lös. Saltigt berg kallas af arbetare vid Stora Kopparbergs grufva allehanda bergslag, i synnerhet kalkartade, som äro något lösa och grofgrynige samt mera bekanta under namn af Saltslag. RINMAN (1789). 2) (utom i Finl. numera mindre br.) till 1: som innehåller l. är täckt av l. smakar salt, salthaltig, salt; äv. dels om smak: som erinrar om smaken hos koksalt, dels om hav o. d.: som innehåller salt vatten. AWOLLIMHAUS Vitt. 12 (1672; omhav). Watnet (är) på många orter orent och saltigt. LENÆUS Hübner 139 (1738). (Extraktet) ägde .. någon syrlig ocb salltig smak. VetAH 1803, s. 133. I det saltiga gräset / på havets strand. RUNDT FinLyr. 151 (1936). De saltigt blågröna bladen. JÖNSSON ÄnSjung. 17 (1947, 1954). 3) () till 1 o. 3: som består av l. utgör salt. Saltige och swafwelaktige partikler. BLOCK MotalaStr. 53 (1708). ATTERBOM Siare 1: 71 (1841). 4) () till 1 o. 3, om sjukdom: som kännetecknas av hudutslag som avsöndra en saltaktig vätska; jfr salt-fluss, sbst.¹ AKEN Reseap. 213 (1746). 5) () till 3: som innehåller salt(er). En saltig osläkt kalks egenskap. VetAH 1756, s. 176.