– (3) SAM-TID, r. l. f. om tidsperiod som helt l. delvis sammanfaller med SAMTID , sbst. viss(a) nämnd(a) l. av situationen antydd(a) persons (personers) levnadstid l. verksamhetstid (särsk. i uttr. ngns samtid, ngns egen tid); äv.: närvarande l. innevarande tid; i sht förr äv. övergående i allmännare bet.: tidrymd l. epok l, dyl. SAHLSTEDT (1773). Man felar ofelbart, när man vid prydnader, som lika ärnas åt kommande åldrar, som åt samtidens ögonblick, mera följer modets nyck än smaken. LINNERHIELM 2Br. 8 (1803, 1803). Antalet af .. (personer som ansågos besitta hemliga kunskaper) var under hvarje samtid inskränkt. RÄÄF Ydre 1: 135 (1856). De mest framstående personerna i hans samtid, ADERBACH (1913). Leva i samtiden. ÖSTERGREN (1937) särsk. a) ss. benämning (l. i benämning) på tidskrift l. bok o. d. som behandlar förhållanden från den tid då tidskriften osv. utges. Vår samtid. (1850; boktitel). Samtid. En samling uppsatser om sociala spörsmål. (1916; titel). Samtid och framtid. Tidskrift för idépolitik och kultur. (1943; titel). b) övergående till en sammanfattande beteckning för de människor som leva o. verka vid samma tid som viss(a) nämnd(a) l. av situationen antydd(a) person(er) l. för de människor som leva o. verka i närvarande tid; särsk. i förb. med orden eftervärld l. efterkommande. Jag (dvs. Adolf Fredrik) hyser .. den fulla öfwertygelse, at hwad Jag giordt skal både af samtiden och efterwerlden blifwa gillat. PH 9: 50 (1768). WALLQUIST EcclSaml. 1–4: 288 (1789: samtid och efterkommande). Christinas stora begåvning, klara förstånd och en bildning, som stod över hennes samtids, hennes frisinne, .. allt gjorde .. (henne) till en av de populäraste, mest beundrade gestalterna i Europa. LAGERGREN Minn. 8: 275 (1929). c) (†) konkretare, om fall av samtidighet (se d. o. 1). (En viss författare behandlar sidolinjerna av en ätt tillsammans med huvudätten) för at dymedelst bibehålla synchronismerne eller samtiderne. SvMerc. IV. 1: 338 (1758). jfr: Tabell, Som utvisar någre Slägters Samtid, til uplysning i Wärmelands äldsta Historia. FERNOW Vätmel. 160 Tab. 1 (1773).

:

– samtids-aktuell. aktuell i samtiden. BJÖRCK HeidSek. 89 (1946; om tendens).

– samtids-analys. analys av samtiden. IllSvLittH 2: 403 (1956).

– samtids-bild. bild från samtiden; särsk. motsv. bild, sbst.¹ ¹ c /³. NORDENSVAN SvTeat. 1: 272 (1917).

– samtids-dikt, r, l, f. dikt (se dikt, sbst.¹ 3) med motiv från samtiden. 2NF 4: 312 (1905).

– samtids-diktning. jfr -tidsdikt. JOSEPHSON i 3 SAH LXIX. 1: 47 (1960).

– samtids-dokument. dokument som är samtida med de förhållanden det rör. 3Saml. 11: 139 (1931).

– samtids-drama äv. -dram. 1) drama (se dram, sbst.²

[samtids-drama.ssg 1]

1) med motiv från samtiden. NORDENSVAN SvTeat. 1: 303 (1917). 2) bildl., om drama (se dram, sbst.² 3) som tilldrar sig i samtiden.

– samtids-dramatik. jfr -tidsdrama. 1. JOSEPHSON i 3SAHLXIX. 1: 41 (1960).

– samtids-fotograf. (mera tillf.) bildl., om författare som behandlar motiv från sin samtid. KIHLMAN NordProf. 247 (1935).

– samtids-fråga, r. l. f. fråga som berör samtiden. LAMM StrindbgDram. 1: 97 (1924).

– samtids-historia, särsk. 1) på trovärdiga källor grundad framställning av vad som skett i samtiden; äv. om sammanfattningen av all kunskap om vad som skett i samtiden; jfr historia II 1 (slutet). Samtidshistorien visar dock, att (osv.). ÖSTERGREN (1937). Möjligheterna att skriva militär samtidshistoria. HT 1951, s. 456. 2) vetenskap l. läroämne som har samtidshistoria (i bet.

[samtids-historia.ssg 1]

1) till föremål; jfr historia II 2. Flodström Sv Folk 352 (1918).

[samtids-historia.ssg 3]

3) skriftligt arbete i vilket samtidshistoria (i bet. 1) behandlas; jfr historia II 3. WIESELGREN Samt. Föret, (1880). 4) vad som tilldragit sig i samtiden, utveckling l. öden som ngn l. ngt genomgått i samtiden; jfr historia II 4. VFl. 1932, s. 43.

– samtids-historiker. jfr -tidshistoria 2. ÖSTERGREN (1937).

– samtids-historisk. 2NF 1: 1084 (1903).

– samtids-komedi jfr -tids-drama 1. (SCHÜCK o.) WARBURG 2LittH IV. 2: 579 (1916).

– samtids-konst konst (se d. o. 4) som härrör från samtiden, samtida l. nutida konst. NordT 1884, s. 143. -kritik. 1) kritik (se d. o. 1) som riktar sig mot samtiden. HEDÉN 5: 338 (1916). 2) samtida kritik (se d. o. 1); särsk. motsv. kritik 1 b. LAMM i 3SAH 50: 138 (1940).

– samtids-kritiker. jfr -tidskritik 1. IllSvLittH 2: 359 (1956).

– samtids-kritisk jfr -tidskritik 1. IllSvLittH 4: 40 (1957).

– samtids-krönika. krönika som behandlar samtiden.

[samtids-kritisk.ssg 1]

1) (om ä. förh.) motsv. krönika sbst.¹ ¹. 2NF 12: 818(1909; om 1600-talsarbete). 2) motsv. krönika, sbst.¹ ²; äv. om samtida händelser (i viss trakt o. d.) betraktade ss, en samlad helhet. LUNDIN NSthm 429 (1888; om tidning). Om aftnarna förtäljde min svärmor för mig traktens samtidskrönika. STRINDBERG Inf. 158 (1897),

– samtids-källa. (i sht i fackspr.) källa (se d. o. 2

[samtids-kritisk.ssg 2.c]

c) som är samtida med de förhållanden den rör. HEDIN Rev. 92 (1879).

– samtids-ledamot (†) samtida person, nu levande person, samtida (se d. o. I 1 d a, II 1). ATTERBOM PhilH 44 (1835).

– samtids-litteratur. 1) litteratur med motiv från samtiden. TSvLärov. 1942, s. 362. 2) litteratur som härrör från samtiden, samtida l. nutida litteratur. BonnierLM 1964, s. 283.

– samtids-liv liv (se d. o. I

[samtids-liv.ssg 3]

3) i samtiden, samtida l. nutida liv. RUNEBERG ESkr. 1: 307 (1832).

– samtids-miljö miljö i samtiden, samtida l. nutida miljö. STRÖMBERG ModFrLitt. 161 (1928). -målning. jfr -tidsdikt. SD(L) 1905, nr 71, s. 7.

– samtids-människa. samtida människa, samtida (se d. o. I 1 d a, II 1). CAVALLIN (o. LYSANDER) 13 (1879).

– samtids-orientering orientering (se d. o. 10) i samtiden. TSvLärov. 1952, s, 433.

– samtids-politik. politik i samtiden, samtida l. nutida -politik. BJÖRCK HeidSek. 27 (1946).

– samtids-politisk jfr -tids-politik. AHNLUND i 3SAHLII. 1: 43 (1941).

– samtids-problem jfr -tidsfråga. ÖSTERGREN (1987).

– samtids-roman r. l. m. jfr -tidsdikt. WRANGEL Dikten 202 (1912).

– samtids-räkning (†) till -tid c: beräkning av vilka historiska personer i skilda miljöer som varit samtida. FERNOW Värmel. 47 (1773).

– samtids-sed. etnogr. sed som tillämpas i samtiden, samtida l. nutida sed. BRINGÉUS Klockringn. 13 (1958).

– samtids-skildrare. skildrare av samtiden. 2NF 37: 778(1925).

– samtids-skildring. skildring av samtiden; samtida skildring. AB 1900, nr 36, s. 3 (om roman). GRIMBERG SvH 181 (1906; om historisk källa).

– samtids-släkte. (i vitter stil) om det samtida människosläktet; jfr sam-tid b. TÖRNEROS (SVS) 4: 23O (1836).

– samtids-spörsmål jfr -tidsfråga. 2NF 26: 135 (1917).

– samtids-stycke jfr -tidsdrama 1. (SCHÜCK o.) WARBURG Huvuddr. 3: 283 (1918).

– samtids-tavla tavla med motiv från samtiden; särsk. bildl., om litterärt alster med sådant motiv. Samtids-taflor, utgifne af Gust(af) Thomée. (1853; titel på tidskrift).

– samtids-trött. trött på sin samtid. JOHANSON SpeglL 123 (1909, 1926).

– samtids-vittne vittne som är samtida med de förhållanden som vittnesmålet rör. FRANZÉN Skald. 7: 26 (1840).

– samtids-ämne ämne (för litterär skildring o. d.) som härrör från samtiden. WETTERLUND StDikt, 127 (1896, 1901).