SCAGLIOL skaljå⁴l, r. l. f.; best. -en; äv. (numera föga br.) SCAGLIOLA -å⁴la l. ~³², r. l. f.; best. -an. ( scagliol (sk-) 1897 osv. scagliola 1837–1927. scaliogla 1863–1888. scaliola 1894. scaneol 1795) [jfr t. scagliola, scalio(g)la, eng. scagliola; av it. scagliola, till scaglia, fjäll, stenflis, splitter (av got. skalja, tegelsten, etymologiskt identiskt med SKÄL, mussla; jfr SCHELLACK); för formen scagliol jfr t. scagliol (i ssgn scagliolbautafel, scagliolplatta)]
[SCAGLIOL 0]
(
förr)
material tillverkat av bränd gips, marienglas o. ett limämne (t. ex. gelatin) o. ofta (med tillsats av koksslagg l. stenkolsaska l. släckt kalk) gjutet till plattor. CAEHRENSVÄRD Brev 2: 111 (
1795).
Scagliola kallas en blandning af fin gips och pulveriseradt Marienglas, medelst lim sammanfogad till en deg, med hvilken man bereder stenhårda målningar. ConvLex. 7: 1119 (
1837). Ännu lämpligare
(än rabits), i synnerhet för vatten- och eldfasta mellanväggar, är det nya ämnet scagliol . ., en cementkomposition, som gjutes i tunna plattor i form af ett dubbelt H, hvars "flänsar" vid inmurning på högkant gripa om hvarandra.
2UB 1: 442 (
1898).
Såsom eldhärdiga materialier anses, bland andra, natursten, rabits, . . scagliol (osv.). SFS 1917, s. 1095.
FFS 1920,
s. 837.
Ssgr (
förr):
–
SCAGLIOL-MASSA,
r. l. f. TT 1897, Byggn.
s. 75.
–
SCAGLIOL-PLATTA,
r. l. f. TT 1897, Byggn.
s. 75.
–
SCAGLIOL-VÄGG.
2UB 1: 442 (
1898).