SCHALJÄRN ʃa³l~jæ²rn, äv. (numera föga br.) SCHELLJÄRN ʃäl³~, sbst.¹, förr äv.
SCHALLJÄRN,
n.; best. -et; pl. =. ( schal- 1920 osv. schall- 1839–1849. scholl- 1849. schäll- (skäll-) 1849–1907) ((med översättning av efterleden) av (lt. motsvarigheter till) t.
schaleisen, schalleisen, scholleisen resp. en i motsv. bet. icke anträffad sidoform
schelleisen [jfr
SCHELLJÄRN sbst.²,), sannol. till t.
schale, lt.
schaal, school, skal (nära besläktat med
SKAL), resp. ä. t.
schelle, lt.
schell, skal (motsv. holl.
schel; se
SCHELLACK), med tanke på plåtfalsarnas skalliknande form; jfr med avs. på formväxlingen lt.
schaalbrett, schoolbrett, schellbrett, kantbräde]
[SCHALJÄRN 0]
(
i fackspr.)
verktyg använt till att åstadkomma falsar vid taktäckning, vanl. bestående av en böjd järnstång (fungerande ss. handtag) vars ena ända försetts med ett parallellepipediskt järnstycke använt för mothållning o. vars andra ända utformats till en trubbig egg använd till att bocka plåten över, falsjärn; jfr OMSLAGS-JÄRN. ALMROTH Karmarsch 425 (
1839).
För taktäckningsarbeten utföres hopslagningen af de i hvarandra instuckna (plåt-)falsarna alltid med handhammare, hvarvidman betjänar sig för mothållningen på falsens andra sida af en fyrkantig stång, skälljärnet, som har krökt handtag och vid andra ändan löper ut i en platt kant, öfver hvilken plåtens bockning eger rum. 2NF 7: 1338(
1907).
TNCPubl. 16: 21 (
1949).