SEKATÖR sek¹atö⁴r l. se¹-, l. -œ⁴r, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er. (förr äv. secateur) 1) sax som användes vid trädgårdsskötsel till avklippning av kvistar, mindre grenar o. dyl. o. som vanl. utgöres av ett med en fjäderanordning försett skaft (som fattas med hela handen) o. av två skänklar, av vilka den ena är jämförelsevis bred o. flat o. försedd med egg i bågform o. den andra är smal o. krökt (o. ofta utan egg), kvistsax. Enkelskärig, dubbelskärig sekatör, med egg på endast den ena skänkeln resp. på båda skänklarna. HbTrädg. 4: 12 (1874). Af utomordentlig vikt vid verkställandet af en god beskärning (av träd o. buskar) är att ega en väl konstruerad sekatör. ABELIN Frukt 239 (1902). AllmSvTrädgT 1931, s. 556. 2) med. instrument som användes för krossning av sten(ar) o. andra främmande kroppar i urinblåsa. SUNDBERG (1926). WERNSTEDT (1935).