SEKTERISM säk¹teris⁴m, r. l. m. ((†) n. Polyfem); best. -en; pl -er. (förr äv. -isme) om verksamhet för att bilda sekt(er) l. sprida en sekts läror l. om förhållandet att vara ansluten till l. verksam för en sekt; sektväsen; sekt- l. skolbildning; äv. om (trångsynt l. fanatisk o. d.) anda l. åsiktsriktning o. d. som är utmärkande för en sekt l. för sekter; äv. konkret(are): sekt l. skola. SvTyHlex. (1851). Bland Mammons dyrkare finns ingen sekterism. STRÖM SvOrdspr. 201 (1926). Den politiska sekterismens källsjöar hade börjat svämma över bräddarna. RUIN SjunknH 201 (1956). särsk. a) i fråga om religiösa förh., motsv. SEKT sbst.², a. (RUNEBERG o.) STENBÄCK 30 (1838). Till senare tiders sekterism hör (bl. a.) det Norrländska läseriet. SKL 3: 496 (1850). En varm religiositet, fri från sekterism och ofördragsamhet. Verd. 1888, s. 143. KyrkohÅ 1941, s. 5. b) i fråga om filosofisk l. vetenskaplig l. litterär o. d. skolbildning, motsv. SEKT sbst.², b; äv. om uttryck(ssätt) karakteristiskt för en litterär grupp l. skola o. d. Polyfem 11. 3: 1 (1810). VetensklDag 76 (1940). Den moderna dikten (visade) en tendens att fly från begripligheten, meningen och helhetssynen till språkstympningar . ., litterära sekterismer och ren kryptik. SIWERTZ Pagoden 257(1954).