SENGA säŋ³a², v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING. (förr äv. säng-) [jfr d. senge; av t. sengen, av fht. sengen (i bisengen), motsv. mlt. sengen, feng. sengan (eng. singe), besläktat med nyisl. sangur, vidbränd (om gröt o. d.), sengja, smak av vidbränt, nor. dial. sengra, lukt av ngt som svedes l. brännes]
[SENGA 0]
sveda l. avsveda (ngt). [SENGA .a]
a) (
numera bl. tillf.)
i fråga om avsvedning av ludd o. icke önskvärda fiber på garn l. tyg; i sht ss. vbalsbst. -ning, svedning. UB 6: 466 (1874: sengning). Sengning . .
(dvs.) svedning af ylle- eller bomullstyg öfver gaslågor. . . Stundom "sengas-" (svedes) ocksa tvinnadt bomullsgarn.
2NF 25: 92(
1916).
2SvUppslB (
1953).
[SENGA .b]
b) i fråga om avhåring av svin vid slakt; i ssgn SENG-SVIN. [SENGA .c]
c) [(jfr t. sengen und brennen]
(†) i uttr. senga och bränna, betecknande härjning i krig gm bränning av bebyggelse o. gröda: skövla med eld o. brand l. dyl. DRYSELIUS Monarchsp. 324 (
1691).
Om fienden vill . . omaka eder (dvs. K. G. Rehnschiöld) . . så är bäst, at I härier, sänger och bräner rundt i kring. CARL XII Bref 247 (
1763;
rättat efter hskr.).
Ssgr (a) –
SENG-MASKIN.
[jfr t. sengmaschine, eng. singeing-machine]
(
†)
svedningsmaskin. TT 1872,
s. 237.
–
(b) SENG-SVIN.
[jfr d. sengsvin, t. sengschwein]
(
nu-mera föga br.) beteckning på köttrikt, jämförelsevis magert svin, på vilket borsten avsvedas efter slaktningen.
LAHT 1866, s. 234
(om danska förh.). LmUppslB 205 (
1923;
om ä. danska förh.).