BELUN ,
n. [eg. dialektord från Hälsingland, upptaget af LIND, som härstammade från nämnda landskap; jfr häls. belŭn, belŏn (med öppet o), belunn, belånn (se
RIETZ 76, Ordb. öfv. allmogeord i Hels. (
1873)); ss. synes af det motsv. fnor.
biðlund, f.. nor.
bidlund (bidlunn, bĕlund, belŭn m. m.), f., är ordet eg. en ssg, att sammanställa med
BIDA o. fsv.
lund (se LYNNE); jfr häls.
lun, n, lynne, sinnelag]
[BELUN 0]
(
†)
tålamod. LIND (
1749).