BEKRONAD bekrω⁴nad l. ⁰³² p. adj. [af BE- II 1 d o. KRONA; jfr d. bekronet, t. bekront samt BEKRÖNA]
[BEKRONAD 0]
(tillfällig bildning) försedd med krona. Berg, glimmande med stolt, bekronad topp. ATTERBOM LÖ 2: 438 (
1827). jfr: Högtbekronade ekar.
JOHANSSON Hom. Od. 9: 186 (
1844).