SJU ʃω⁴, räkn. o. sbst.; ss. sbst. r. l. m. l. f., oböjligt. (förr äv. siu, siv, siw) I) räkn.: grundtal angivande det antal som med en enhet överstiger sex; tal som i serien av hela tal har sin plats mellan sex o. åtta o. som utgör ett i (forntida) magi o. talmystik betydelsefullt tal; utom i löpande text vanl. skrivet 7, i vissa fall VII. Sju hundra (700), sju tusen (7000), äv. sammanskrivet; jfr i η, j, α. Talet sju (7). Räkna till sju. Sju och fem är l. gör tolv. Nummer sju (7). Ruter sju (äv. sammanskrivet). Sal sju (VII) på universitetet. Sidan sju (7). Prinsessan Snövit och de sju dvärgarna. De sju dödssynderna. Sju sovare, se SOVARE. Världens sju underverk, se UNDERVERK. G1R 1:22 (1521). Iach sågh . . ena book .. besigldmedh siw incigle. Upp. 5: 1 (NT 1526). Så tiente Jacob j siw åår för Rahel. 1Mos. 29: 20 (Bib. 1541). Sij, siw åår warda kommandes medh stoor ymnogheet . . och effter them, warda siw hård åår kommandes. Därs. 41: 29–30. The Siu Sacramenten som hoos the Catholiske äre i bruk. STIERNHIELM WgL 103 (1663). 63 innehåller 9 sju gångor. PALMQUIST Räkn. 63 (1750). Bestäm den spetsiga vinkeln v:s övriga trigonometriska tal, då .. tg v=7. NYSTRÖM o. OLSON PlanTrigGymn. 11 (1939). (Med pytagoréernas aritmetiska metafysik) förbands en talsymbolik, för vilken tre är äktenskapets tal, . . sju den rätta tidens tal o. s. v. ASPELIN TankVäg. 1: 47 (1958). – särsk. a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt (jfr i, k). Man pleghar säÿa: Siu embethe, fiorthon olÿckor (dvs. det är inte bra med för många järn i elden). LPETRI Ec 63. (1559). Det går icke så i sju år som i sju dar. RHODIN Ordspr. 36 (1807). Sju timmar sofva är nog för både gammal och ung. GRANLUND Ordspr. (c. 1880. När det sker ska' vi ha sju thorsdagar i en vecka. Därs. Sju gånger skall man tänka, innan man sticker näsan mellan viggen och trädet. ÖSTERGREN (1938). Två är ett par, tre är några, och sju är många. HOLM Ordspr. 285 (1964). b) (numera nästan bl. arkaiserande; jfr dock slutet) gm och förbundet med ett följande tiotal (grund- l. ordningstal) från o. med tjugo för att bilda ett sammansatt grund- l. ordningstal; förr äv. gm och förbundet med ett föregående grundtal från o. med tjugo för att bilda ett sammansatt grundtal. (Lemeks) hela ålder wardt siw hundrat siwtiyo och siw åår. 1Mos. 5: 31 (Bib. 1541; Bib. 1917: sju hundra sjuttiosju år). Thenne almennelige herredag i Strängnes i thetta siu och fyretiende året. RA 1: 520 (1547). SCHULTZE Ordb. 4129 (c. 1755). – särsk. (ngt vard., i sht med ålderdomlig prägel) i uttr. sju och sjuttio l. sjuttionde, oeg., för att med förstärkande l. stegrande innebörd beteckna ett (obestämt) stort antal (jfr i; äv. i uttr. sju och sjuttiofalt, se SJUTTIOFALD. WETTERBERGH SamhKärna 2: 219 (1857).. Hade du sju och sjuttio liv, så skulle jag släcka dem alla. ESSÉN HExc. 203 (1916). Det må för sju och sjuttionde gången sägas ut, att (osv.). NArgus 1928, s. 58. c) i elliptiska uttr. (jfr d, j, α, γ) avseende dels tidsuppgift i anslutning till klockan, dels uppgift om ålder (i år) l. om penningbelopp i kronor o. ören o. d. Klockan sju, ofta skrivet kl. 7. Klockan slår sju, förr äv. sju slår. Tåget går sju och sju, dvs. sju minuter över sju. Biljetten kostar sju och sjuttio (vanl. skrivet 7.70 l.7:70), dvs. sju kronor o. sjuttio öre. Hon blir sju (dvs. år) nästa månad. FormPuerColl. C 8 a (1559, 1579: siw slår). Klockan var redan en kvart i sju. HELLSTRÖM Kusk. 156 (1910). d) elliptiskt (jfr c, j, α, γ), i uttr. de sju, betecknande en (mer l. mindre fast organiserad) grupp av sju personer l. sju stater o. d.; särsk. sammanfattande, om de sju medlemmarna i sju statsmarknaden. CVASTRANDBERG (1867) i 3SAH 24: 436 (om sju personer). De sju. BonnierLax. 4: 167 (1962; om medlemmarna i sjustatsmarknaden). e) i uttr. de sju häraderna, sjuhäradsbygden. EkonS 2: 264 (1897). BeskrBorås 3 (1935. jfr: (Donation) till understöd för studerande ynglingar från Borås stad eller kringliggande 7 härader. HOLLANDER Borås 35 (1863). f) (numera bl. arkaiserande l. skämts.) i uttr. i dagarna sju, i en hel vecka, hela veckan. Bröllopet stod i dagarne sju. MELIN Prins. 55 (1885). GRIP JunkG 11 (1926). g) i uttr. sju vackra flickor i en ring, begynnelseorden till l. benämning på en ringdans med två ringar av vilka den inre bildas av (sju) flickor. SånglekNääs 1: 118 (1905). TILLHAGEN o. DENCKER SvFolklek. 2: 421 (1950). h) i uttr. (alla) de sju haven, äv. (alla) sju hav o. d., om Norra o. Södra ishavet, norra o. södra Stilla havet, norra o. södra Atlanten samt indiska oceanen. På sju hav. ANDERSSON Kipling (1918; boktitel). MÖRNE MistrBlås 103 (1933: alla sju hav). De stolta segelskeppen ha spelat ut sin roll och försvunnit från de sju haven. SvKryssKlÅ 1935, s. 146. i) (vard.) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr b slutet, j, k), övergående att beteckna ett (obestämt) stort antal; äv. (särsk. i jämförelser) i uttr. som ange att ngt (vida) överskrider det vanliga måttet o. d. Om .. (din broder) bryther tigh emoot siw resor om daghen, och han siw resor om daghen wender sigh om igen til tigh seyandes, Mich ångrar thet, så förlat honom. Luk. 17: 4 (NT 1526; Bib. 1917: sju gånger). Tisbe) war så gladh of frögde full (när hon fick Pyramus' brev), / Som hon hade fåt Siu tunmor gud. ASTEROPHERUS 36 (1609). (Bäckahästen) slängde ryttaren bortåt ängen, så han såg sju solar på himlen. Landsm. VIII. 3: 117 (1899). Envis som sju gamla käringar. KOCH Timmerd. 330 (1913). – särsk. α) (ofta ngt vard.) i uttr. sju gånger l. (sjuttio gånger) sju resor o. d., åtföljt av adj. l. adv. i komp.: många gånger l. mångdubbelt o. d.; jfr RESA sbst., II 2 b. Dan. 3: 19 (Bib. 1541: siw resor). Skrek mor Brita nyss, så skrek nu mor Susanna sju gånger värre. TOPELIUS Fält. 2: 262 (1856). ESSÉN HExc. 20 (1916: sjuttio gånger sju resor). β) i uttr. sju kyrksocknar l. kungariken o. d., ngn gg äv. kungaland, för att ange ett mycket vidsträckt område: vida omkring l. dyl. SNOILSKY 5: 17 (1894, 1897: Sju kungaland). Makentill den käringen att laga mat fanns inte i sju kyrksocknar. WRANÉR Tös. 76 (1897). IllSvOrdb. (1955: sju kungariken). γ) i förb. sju sorter l. slag, i uttr. som ange mångfald sorter av ngt som ätes (i sht kakor); vanl. i uttr. alla (de) sju sorterna, äv.alla de sju slag. DAHLLÖF Skumr. 193 (1917: alla de sju slag). Sju sorters kakor(,) 500 läckra recept på goda kakor av alla slag. (1945; boktitel. Han satt (på kaffebjudningen) och smakade på alla sju sorterna. NYBLOM MorfÄv. 49 (1951). δ) (vard.) i uttr. ( ha o. d.) sju skinn på näsan, för att ange att ngn, i sht en kvinna, är mycket bestämd l. viljestark o. d.; jfr NÄSA sbst.², 1 d ν. En kvinna med sju skinn på näsan. ENGSTRÖM Romant. 202 (1927). HAMMENHÖG EoA 274 (1930). ε) i uttr. prata sju stugor, äv. muggar fulla, se PRATA v., a ζ, MUGG, sbst.² α.

[SJU .i.ζ]

ζ) vara på sju famnars vatten, se FAMN II 1 d slutet.

[SJU .i.η]

η) i uttr. sju hundra l. tusen (ofta sammanskrivet sjuhundra osv.), för att uttrycka ett mycket stort antal; jfr j α. En enda vigtig Tanke (är) mera värd än sjutusend sköna volumer af zirligt Gyckel. THORILD (SVS) 4: 80 (1794). Alla de sjutusen och en hindren. ESSÉN Brilj. 89 (1918). Alla de sjuhundrade hänsyn, som gälla för unga flickor. Kielland GarmWorse 91 (Hfors 1923). θ) (vard.) i uttr. arbeta l. äta o d. för l. som sju andra l. (vanl.) enbart sju, arbeta osv. otroligt mycket l. omåttligt (jfr FÖR, prep. I 19 c), äv. munter o. d. som sju, ytterst munter osv. Äta, dricka för sju . . (dvs.) glupskt. DALIN (1854). I morgonjag pluggar som sju. KLOCKHOFF ESkr. 18 (c. 1860). Munter som sju den pojken är. BJÖRCK Dikt. 48 (1863). Sjelf åt han af sina rätter som sju. LILLJEBJÖRN Minn. 128 (1874). ENGSTRÖM Mem. 115 (1927: som sju andra). Arbeta för sju. IllSvOrdb. (1955). ι) i förb. sju insegel l. lås, i uttr. som beteckna att ngt är (l. blir l. varit) väl skyddat l. bevarat l. fördolt. EHRENSVÄRD Brev 2: 290 ((1799). Är . . (den nyutgivna skriftens) mening .. ännu för mången gömd under sju insegel: så (osv.). ATTERBOM Minnest. 1: 338 (1844). Det förefaller henne, som om den Agnes hon en gång varit, dragit sig långt tillbaka i ett avlägset krypin och stängt dörren efter sig med sju lås. OTERDAHL Borgarh. 167 (1913). En hemlighet, bevarad bakom sju insegel. ÖSTERGREN (1938). κ i sådana uttr. som efter sju sorger och åtta bedrövelser, äv. sju mödor och åtta besvär, stundom äv. efter (i sht förr äv. med) sju sorger, efter många bekymmer l. svårigheter l. besvär; jfr BEDRÖVELSE 2 a, NÖD 1 e. JCAJANUS (1688) i FinKyrkohSP 2: 146 (: med siu sårger). På fredag håller Hagberg äntligen efter sju sorger och åtta bedröfvelser sitt tal öfver Tegnér. STURZEN-BECKER 1: 117 (1847). Efter sju mödor och åtta besvär. SÖDERBERG Främl. 4 (1903). SJÖDIN StHjärt. 185 (1911: efter sju sorger). j) (vard.) i kraftuttryck o. svordomar samt i anv. som närmast ansluta sig härtill. α) betecknande ett (obestämt) stort antal; oftast

[jfr i η]

i förb. med (o. ofta hopskrivet med) ett följande räkneord l. ord som etymologiskt sett utgår från ett räkneord (i sht hundra l. tusen l. tusan) o. tillsammans med detta räkneord osv. utgörande ett stegrande l. utbroderande led i ett kraftuttryckl. en svordom; äv. i elliptiska uttr. utan utsatt huvudord till räkneordet osv.; se beträffande kraftuttryckens innebörd o. bruklighet närmare de olika huvudorden. Holof. 12 (c. 1580). Hwadh siw twsende knefflar. Därs. 13. Du skall få Siutusend dieflar och wij wele lathe springa digh öfwer En klinge. SUFinlH 3: 68 (1610); jfr DJÄVUL 7 slutet. En pläger älskog, och bannas en annan om alle siu Tusend. STIERNHIELM Herc. 243 (1658, 1668); jfr BANNA II 2. Ta mej sju tusen! BELLMAN (BellmS) 1: 20 (c. 1770, 1790); jfr α'. Det (dvs. ett ode av J. G. Oxenstierna) är attan sju tunnor tusande Dlar väl skrifvit. EHRENSVÄRD Brev 1: 80 (1784). Hvad, sju skock sjungande, jag tror det är bara min syrtut. Nordstjernan 1847, s. 135. Spring, för sjuhundra gubbar. OLJELUND Saltstänk 42 (1923). särsk. i utvidgad anv. α') övergående i adverbiell anv., ss. förstärkningsord i förb. med ett följande utan utsatt huvudord stående ord som etymologiskt sett utgår från ett räkneord men som självt användes ss. kärnord i kraftuttryck l. svordomar o. är mer l. mindre liktydigt med "fan" l. "satan" l. dyl.; särsk. i uttr. sju tusan, äv. sju hundra l. attan o. d. (ofta hopskrivet sjutusan osv.). THORILD (SVS) 3: 356 (1793: Sjutusand). Hon är misstänkt som bara sju tusan! ALMQVIST DrJ 222 (1834). Det var en sjuhundra att kunna dra till. BLANCHE Profbl. 18 (1850); jfr HUNDRA räkn.1 I 1 b slutet. Si sån en sju attan, hade du en hjärter kvar? ENGSTRÖM 1Bok 46 (1905). Han är ändå en sju tusan till karl. GHT 1926, nr 128, s. 12. β') i adverbiell anv., i uttr. sju hundra(de) l. tusande o. d. (ofta hopskrivet sjuhundra(de) osv.) ss. bestämning till substantiviskt ord i sg. (l. pl.) l. till adjektiviskt ord, liktydigt med: "förbannad" resp. "förbannat", "satans" l. dyl. Era sjutusande djeflar, det är ju tomt (i galgen)? ALMQVIST Amor. 348 (1839). Carlström lär ha tjänat en sjuhundrade kova, påstår man. WILHELM Tall. 57 (1919). Din sjutusande djävul. STRÖM SvOrdst. 62 (1929). Sjutusans livfull, det är . . (staden Norrköping) faktiskt. Vi 1947, nr 42, s. 8.

[jfr α', β']

(mera tillf.) i förb. med elva (se d. o. slutet), i adverbiell anv. ss. förstärkningsord. ENGSTRÖM 2Bok 104 (1909). Hugg i för sjuälva jävlar. DENS. Vak. 160 (1934).

[SJU .j.β]

β)

[jfr α (α')]

i adverbiell anv., ss. förstärkningsord i förb. med (o. ofta hopskrivet med) ord som icke är l. etymologiskt sett utgår från ett räkneord. α') i kraftuttryck o. svordomar; särsk. dels i sådana grövre svordomar som sju diävla l. jäkla l. helvetes l. sabla, äv. fanders (resp. sjudjävla osv.), dels i sådana mildare kraftuttryck som sju herrans l. himla (resp. sjuherrans osv.), se närmare de olika huvudorden. Kommer jagh hem, weet jag försan, / Jagh får dask, och siu fanersz skam. BRASCK FörlSon. D 4 b (1645). DALIN Arg. 2: nr 7, s. 4 (1734: Siufanners). Med en sjudjefla fart. UrKorrCronholm 182 (1840). "Det var en sjuhelvetes mängd" – sa' presten, kom in i himmelriket. HOLMSTRÖM Sa' han 15 (1876). Man är en sjujäkla karl – ty det är lördagskväll, och man dricker pilsner. KOCH GudVV 1: 178 (1916). Ett sjuhimla rabalder. ALVING DamKlubb. 343 (1931). Var och en har jobbat . . med en sju sabla arbetsglädje. IdrBl. 1935, nr 75 A, s. 10Ett . . sjuherrans snöfall. ENGSTRÖM Gubb. 19: 124 (1937). Ivar Lo-Johansson kan skriva en sjuhejans schwungfull prosa. Idun 1947, nr 51, s. 24; jfr HEJA v.¹ ³. β') i uttr. sju dundrande l. hurrande l. sjungande, äv. hejdundrande (vanl. hopskrivet sjudundrande osv.), (verkligt l. riktigt) dundrande osv., överdådig l. storslagen l. dyl.; äv. ss. förled i ssgn SJU-HEJARE. Ett sjudundrande rikt gifte. MCRAMÆR (1846) hos SCHÖLDSTRÖM Skämt 132. Mamsell Colomba . . hade . . (vagnen klädd med blommor) häromdagen, – och det gjorde en sjusjungande effekt. HEDBERG Sardou 89 (1866). (Hästarna) lade i väg med en .. sju sjungande fart. YTTERLUND UpsalaBer. 93 (1913). En sjuhurrande karl, som världen inte sett maken till. OLJELUND GrRidd. 173 (1926). En sjuhejdundrande femtioårsfest. LAURIN Minn. 4: 537 (1932). γ') i uttr. sju särdeles (vanl. hopskrivet sjusärdeles), dels i adverbiell anv.: ytterst, i högsta grad, särdeles, dels i adjektivisk anv.: mycket märklig l. ovanlig, unik (särsk. dels: mycket fin l. storslagen o. d., dels: mycket svår l. besvärlig o. d.), äv.: höggradig, stark, intensiv. Ett sjusärdeles kalas. HOLMKVIST Engdahl 9 (1922). Mannen var en sjusärdeles egoist, sade Sonja. SÖRMAN AdRevb. 19 (1929). I denna smädelsens stund vart David på ett sju särdeles humör. KARLFELDT NisseT 192 (1936). En sjusärdeles spendersam karl. STUBBENDORF Werfel SångBernadette 77 (1942). Hennes framställning av hur hon berövades sin jungfrudom var sjusärdeles. HEDBERG StorkSev. 228 (1957).

[SJU .j.γ]

γ)

[jfr α (α'), β α']

(nästan bl. i Finl.) i vissa elliptiska anv. α') ss. milt kraftuttryck: attan l. sjutton l. katten o. d.; i uttr. bry sig sju om l. i l. ge sju i ngt l. ngn, ge attan l. sjutton i ngn l. ngt. Jag bryr mig sju om hela kamrern. HERTZBERG Canth Lifsb. 2: 167 (1886). HEMMER Morgongåv. 248 (1934: ger sju i). Jag bryr mej sju i läkarförordningar och sjukhusregim. VASSTRÖM Konstn. 187 (1946). β') (numera bl. tillf.) i uttr. för alla de sju, "av bara tusan", allt vad tygen hålla l. dyl.; jfr FÖR prep. I 37, ALL V 1 d α. Så tog han stenarna .. och lät dem hagla kring räfvens öron. Räfven rök af för alla de sju. TOPELIUS Läsn. 4: 180 (1871).

[SJU .k]

k) (med ngt ålderdomlig prägel) rimmande med räkneordet tu, i oeg. l. mer l. mindre bildl. uttr.; numera företrädesvis i α – γ. Drucken man seer siw för tw .. (dvs.) Han är owisz på synen. GRUBB 158 (1665). Han kan i ordets egentliga betydelse koka soppa på en spik, göra tu till sju. RHJÄRNE (c. 1845) hos SYLWAN FyrtiotStud. 59. (Om Thorilds namn infördes i dikten) kunde du hålla sju mot tu, att du aldrig får priset. HJÄRNE DagDrabbn. 181 (1882). WULFF Petrarcab. 22 (1905). jfr †: Ha wi (kvinnor) skiönhetz glantz, så se the (dvs. männen) siu för ett (dvs. övervärdera de oss). KOLMODIN QvSp. 1: 269 (1732; i rimställning. – särsk.

[SJU .k.α]

α) i uttr. som beteckna att ngn (på ett smart l. ohederligt sätt) betingar sig en oskälig vinst l. fördel (jfr β) l. roffar åt sig l. hugger för sig (av ngn) o. d. (i sht i uttr. ta l. begära sju för tu, äv. ge tu och ta sju); i sht förr äv. i uttr. få tu för sju, betecknande att ngn blir bedragen. När Fougden skrifwer X för V, / Så får du Tu för Siu. Agrelius Und. Dedik. (1738). Mången ger tu och tager sju, .. men denne (procentare) tager sju för noll. BLANCHE Bild. 3: 49 (1864). (Vi) togo .. ej – såsom vissa tyska kamrater – sju för tu, utan blott hvar sin (cigarr). WIESELGREN ÖAtl. 46 (1876). Begära, ta(ga) sju för tu. ÖSTERGREN (1938).

[SJU .k.β]

β) i uttr. som beteckna att ngn (i vinningssyfte (jfr α)) ger oriktiga uppgifter l. förvränger ngt o. d. (i sht i uttr. skriva sju för tu, äv. tu för sju), ngn ggäv. att ngn nödgas ta tillbaka oriktiga uppgifter (i uttr. skriva tu för sju). V för X kan iagh well skryfua, / En stackot räckenskap honom (dvs. husbonden) gifua: / När han har itt glaas eller tw, / vil iagh opskrifua kannor siu. ASTEROPHERUS 19 (1609). Hwem weet om han är så rijker som han sägher, .. til äwentyrs han tor wäl säya Siw för Tu. CHRONANDER Bel. H 3 b (1649). (Jag) lärer . . få sådan kundskap (om edra förhållanden), at i få settia eder neder, och med blygd få skrifwa tv för siv. SWEDBERG Lefw. 297 (i brev fr. 1725). Euclides, se'n han trätt och tu för siu bevisat, / Med skeppund gyckleri har tancka knapt ett lod. UrFinlH 625 (1767). X för V / Och sju för tu / Brukar jag, som fogde skrifva. ENVALLSSON Slått. 28 (1787). Än desza magasiner, der man skrifwer tu för sju? AJourn. 1813, 2: nr 19, s. 1. RAMSAY Barnaår 7: 159 (1906).

[SJU .k.γ]

γ) i uttr. som beteckna att ngn ger l. får igen med ränta (se RÄNTA, sbst.¹ 2 c, särsk. i fråga om ordväxling o. d.; i sht i uttr. ge (ngn) l. få sju för tu. ODEL Sincl. 41 (1739: ge; Hörnstr. uppl.). M:me Tacher var hvarken lättskrämd eller saktmodig, utan gaf gerna sju för tu. AHNFELT HofvLif 2:110 (c.1845). (Människorna) hämnas sju för tu / och tro sig starka vid att slå de svaga. LEVERTIN Leg. 94 (1891). (Hon) lyckades . . narra till sig betydliga pänningbelopp från en mängd personer, hvilka hoppades få sju för tu, när hon lyckligt erhållit sitt stora arf. GHT 1897, nr 260, s. 3. MOBERG Invandr. 143 (1952: ge).

[SJU .k.δ]

δ) i vissa uttr. angivande tidslängd. α') efter tu lång och sju lång o. d., se LÅNG 7 d. β') (†) ifrån tu till sju l. i l. för tu och sju l. i sju och i tu, mycket länge, "i evigheter". En .. Jorde-Gumma, som .. wentar ifrån tu til siu Barnet skal komma. HOORN Jordg. 1: 233 (1697). KOLMODIN QvSp. 1: 130 (1732: för tu och siu). Du lät mig vänta (på brev) i sju och i Tu. CAEHRENSVÄRD Brev 2: 196 (1798). ATTERBOM FB 90 (1839: i tu och sju).

[SJU .k.ε]

ε) (†) hålla sig emellan tu och sju, hålla medelvägen (mellan två faror l. ytterligheter). SVART G1 123 (1561); jfr TEGEL G1 1: 153 (1622).

[SJU II]

II)

[jfr d. min syv, lt. min sewen, t. (bei) meiner sechs(e) l. (ss. ordlek) sieben; sannol. eufemistisk ombildning av SJÄL ]

(i vissa trakter, vard.) sbst.; i det milda kraftuttrycket min sju, min själ, min liv o. kniv. Jag blef min sju rent eländig, när . . (fartyget) började gå. WRANÉR Hägr. 142 (1891). Skall gransuset månne föra med sig ljudet av gök? Jo, där borta, min själ och min sju. MARTINSON Midsomm. 96 (1938).

Ssgr (till I. Anm. Beträffande förbindelser av typen sjudagars tripp o. ssgr av typen sju-dagarstripp gälla samma förhållanden som vid sex, räkn. ( se sex, räkn. ssgr anm.) :

– SJU-ARMAD, p. adj.

[jfr t. siebenarmig]

som har sju armar; särsk. om ljusstake (ofta med särskild tanke på den i 2 Mos. 25 omtalade ljusstaken); jfr -arm-stake.

UPMARK Lübke 217 (1871).

– SJU-ARM-STAKE l. (ålderdomligt)

– SJU-ARMA-STAKE. (-arm- 1881 osv. -arma- 1923 osv.) sjuarmad ljusstake. WIGSTRÖM Lindberg Templ. 109 (1881).

– SJU-BANDIG. som består av sju band. BonnierLM 1935, nr 4, s. 48 (om bokverk).

– SJU-BARKS-TRÄD.

[jfr eng. sevenbark]

(†) (den nordamerikanska) buskväxten Physocarpus opulifolius (Lin.) Maxim. (smällspirea), vars bark består av ett flertal tunna skikt som icke flagna av; jfr sju, räkn. I i. BtVLand 4: 81 (1759). VetAH 1761,s. 136.

– SJU-BARRIG. bot. o. skogsv. om skott på barrträd: som har sju barr. SkogsvT 1911, s. 139.

– SJU-BESTRÄNGAD, p. adj. (numera föga br.) == -strängad; anträffat bl. om lyra. ADLERBETH Æn. 157 (1804. CFDAHLGREN 1: 262 (1830).

– SJU-BETONAD, p. adj. (†) om flöjt: som har sju toner. ATTERBOM LÖ 2: 152 (1827).

– SJU-BLADIG.

[jfr t. siebenblätt(e)rig, eng. seven-leaved]

som har sju blad; särsk. om blomkrona: som har sju kronblad. PARTEDI (1729) hos LÖNNBERG Artedi 46 (om blomma). BRUNIUS GotlK 2: 9 (1865; om spetsbåge).

– SJU-BLÖT.

[sannol. ombildning av sjö-blöt med anslutning av förleden till sju, räkn. (jfr sju, räkn. I j β)]

(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) alldeles genomblöt, drypande våt. BERGFORS PörtRenv. 57 (1934). jfr LandsmFrågel. 30: 11 (1930).

– SJU-BORRIG, adj. (-bårig)

[senare leden avledn. av borr, sbst.¹]

(†) om borrhål: som uppborrats med en uppsättning av sju borrar av ökande storlek. RINMAN 1: 1024 (1788).

– (I c) SJU-BÅT(EN). jfr -tåg(et). SAOL (1950).

– SJU-DAGARS, adj. oböjl. i attributiv anv.: som består av l. varar sju dagar l. som är sju dagar gammal. LIND 1: 1421 (1749).

– SJU-DAGARS-TRIPP. tripp som varar i sju dagar. Förbundet 1911 nr 4 s. 4.

– SJU-DAGARS-VECKA äv.

– SJU-DAGS. ( -dagars- 1886 osv. -dags- 1875–1895) vecka omfattande sju dagar. TEGNÉR Niniv 117 (1875).

– SJU-DAGIG.

[jfr t. siebentägig]

(numera bl. tillf.) som består av sju dagar. HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 2: 415 (1868; om vecka).

– (I c) SJU-DAGS. (numera mindre br.) sjutiden. Kring sjudags. CVASTRANDBERG 5: 16(1862).

– SJU-DAGS-VECKA, se -dagars-vecka.

– SJU-DELAD, p. adj. delad i sju delar; särsk. bot. om blad l. blomkrona l. blomfoder. HARTMAN Fl. XVI (1820; om blad). NYMAN VäxtNatH 1: 193 (1867; om blomkrona o. blomfoder).

– SJU-DJÄVLA, se sju, räkn. I j β α'.

– (I c) SJU-DRAG(ET). (ngt vard.) i sådana uttr. som vid l. (fram) mot l. kring l. i sjudraget, vid l. inemot sjutiden; jfr -snår(et),-svep(et), -tag(et). LANGLET Ung. 266 (1934: vid). I, vid, mot sjudraget. ÖSTERGREN (1938).

– SJU-DUBBEL. sju gånger så stor l. talrik o. d. som vad som (kan) betraktas ss. enheten l. det normala; som består av l. är lagd l. viken l. uppbyggd o. d. i sju lag l. varv; äv. oeg. l. bildl., särsk. övergående i bet.: mångdubbel (jfr sju, räkn. ?I i; jfr -faldig. NORDENFLYCHT QT 1745, s. 81. (Till några prästinnor:) Döljen Edra rådnade kinder i sjudubbla slöijor. EURÉN Kotzebue Cora 84 (1794). Du (dvs. regnbågen) lånte af solen din sjudubbla färg. WIKNER Vitt. 214 (1861). (Deioces) byggde en ny hufvudstad, Ekbatana, med sjudubbla ringmurar. NF 3: 1005(1879). Det finns i människosjälen en förtrollad lönkammare, stängd med sjudubbla lås. WESTER UngPol. 72 (1901). Jag har varit en sån sjudubbel idiot. UNNERSTAD Snäckh. 229 (1949).

– SJU-DUBBLA, ing. göra sju gånger så stor l. talrik l. tjock o. d. som vad som (kan) betraktas ss. enheten l. det normala; göra sjudubbel; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. övergående i bet.: mångdubbla (jfr sju, räkn. I i; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. NORDFORSS (1805). Nu reser sig Ajax som bar sjudubblade skölden. ADLERBETH Ov. 325 (1818). Amerikas smörexport till England har .. under de sista 4 årensjudubblats. TLandtm. 1897, s. 766. Mitt nöt, mitt stora, sjudubblade nöt, sa Kalle. LINDGREN MästBlomkv. 92 (1946).

– SJU-DUNDRANDE, se sju 1 j β #b'.

– SJU-DÄCKAD, p. adj. sjöt. om fartyg: som har sju däck (se däck, sbst.¹). SvD(A) 1962, nr 191, s. 5.

– SJU-ECK. ( -äck)

[jfr t. siebeneck]

(†) sjuhörning. RÅLAMB 8: 16, 89 (1691)..

– SJU-ETT ~³~² l. ~0⁴.

[till beteckningen

7: 1 l. VII: 1 ] (förr) övergående i substantivisk anv.: sjunde nedre klass i läroverk nedre sjua ÖSTERGREN (1938)

– SJU-ETTA ~³~²⁰ l. ~⁰³².

[jfr -ett ]

(förr) nedre sjua. ÖSTERGREN (1938).

– SJU-FALD, r. l. f. (mera tillf.) jfr -fald, sbstsuffix. Ljusastakens sjufald i glans. NATHORST SElmseld 43 (1926).

– SJU-FALD, adj.

[ fsv. siufalder]

sjudubbel, sjufaldig; numera företrädesvis (i sht i vitter stil) i n. sg. obest. l. (vanl.) ss. adv. 3Mos. 26: 28 (Bib. 1541; ss. adv.). Then helge Andes siufalte Gåfwa. SCHRODERUS Os. 1: 86 (1635). Tänk ut en sats, min herre, / Som gör mig fÖr i morgon sjufallt värre, / Men hjelper mig i dag på mina ben! RUNEBERG 2: 112 (1846). Orcus sände fasor bleka / att straffa mig med sjufald död! FALLSTRÖM VDikt. 1: 112 (1893, 1899). SCHILDT Hemk. 206 (1919; i n. sg.).

– SJU-FALDELIG, adv. (†) sjudubbelt, sjufaldigt. Ps. 1562, s. 28 b; jfr Ps. 1695, 74: 11 (: siufallelig).

– SJU-FALDIG. sjudubbel. Linc. (1640; under septemplex). TEGNÉR Niniv. 92 (1875).

– SJU-FALDIGA. sjudubbla. TEGNÉR Niniv. 70 (1875).

– SJU-FANDERS, se sju, räkn. I j β α'.

– SJU-FINGER-ÖRT.

[jfr t. siebenfingerkraut, kråkklöver (som ofta har sju småblad), blodrot]

(†) växten Potentilla erecta (Lin.) Räusch., blodrot. NORDFORSS (1805). MEURMAN (1847).

– SJU-FLIKAD, p. adj. sjuflikig. GHT 1895, nr 256 B, s. 6 (om blad).

– SJU-FLIKIG. som har sju flikar. BRUNIUS GotlK 3: 85 (1866; om knopp på båge i dörrfält).

– SJU-FOTAD, p. adj.

[jfr t. siebenfüssig ]

som har sju fötter, särsk. (metr.) versfötter. SCHULTZE Ordb. 1304 (c. 1755). Phosph. 1810, s. 374 (om vers).

– SJU-FÄRGAD, p. adj. som har l. uppvisar sju färger. KARLFELDT FridPoesi 122 (1903).

– SJU-FÄRGS-BÅGE. (i vitter stil, numera bl. tillf.) om regnbågen. JGOXENSTIERNA 4: 418 (1815).

– (I c) SJU-FÖRESTÄLLNING ~⁰⁰²⁰. föreställning (särsk. biografföreställning) som börjar klockan sju (på aftonen). ÖSTERGREN (1938).

– SJU-GLAS-KORG. (†) elliptiskt för: -glas-vagns-korg. InventÅkdonVerktygHovstall. 1814 A, s. 68

– SJU-GLAS-SLÄDE. (om ä. förh.) jfr -glas-vagn. AB(A) 1931, nr 96, s. 1 (från sengustaviansk tid).

– SJU-GLAS-TÄCKVAGN ~⁰² l. ~²⁰. (numera föga br.) sjuglasvagn. GOSSELMAN Col. 1: 40 (1828).

– SJU-GLAS-VAGN. galavagn med (vanl.) sju fönster (jfr glas 4 a); särsk. om sådan vagn använd vid högtidligheter inom den kungliga familjen l. vid olika statsakter. AHAUSWOLFF (1809) hos BÅÅTH-HOLMBERG FlickDagb. 239 (i Ryssl.). Sjuglasvagnen är ute och åker för att hämta ett främmande sändebud. STSD 17/1 1937, Söndagsbil. s. 6.

– SJU-GLAS-VAGNS-KORG. (numera bl. tillf.) vagnskorg på l. till sjuglasvagn l. sjuglassläde. InventVagnHovstall. 1814, s. 27.

– SJU-GRENAD, förr äv. -GRENT , p. adj. som harl. består av sju grenar (l. bildningar uppfattade ss. grenar). De siugrente Bärg. LejonkDr. 21 (1689; om Rom).

– SJU-GRENIG. == -grenad. ADLERBETH Æn. 162 (1811; om Nilen).

– SJU-GRENT, se -grenad.

– SJU-HACKA. (†) om sjua (se d. o. 2 a; jfr hacka, sbst.³ 1. BeskrLombreSp. 6 (1745, 1757).

– SJU-HANDA, adj. (†) sju (olika), sju slags; äv. i substantivisk anv., liktydigt med: sju olika slag l. ting o. d. Apg. 13: 19 (NT 1526; om folk). TIDERUS GrLat. 6 (1626; i substantivisk anv.). Är altså Röd färg siuhanda slag: Escarlate Rouge (osv.). LINDESTOLPE Färg. 38 (1720). ÖoL (1852).

Ssg:

– sjuhanda-verks-man. (†) mångsysslare; jfr sju, räkn. I i. En siwhandawerks man är siellan rijk. OPETRI 4: 320 (c. 1540); jfr TÖRNING 35 (1677: siuhanda wärckesman).

– (I j β β') SJU-HEJARE ~⁰³⁰² (vard.) baddare l. "bjässe" o. d. SAOL (1950).

– SJU-HEJDUNDRANDE, se sju, räkn. I j β β'.

– SJU-HELVETES,

– SJU-HERRANS, se sju, räkn. I j β α'.

– SJU-HERRE.

[jfr t. siebenherr]

(†) medlem av ett sjumannaråd (särsk.i det antika Rom) ; jfr -man. NORDFORSS (1805). MEURMAN (1847).

– SJU-HIMLA, se sju, räkn. I j β α'.

– SJU-HUNDRA, se sju, räkn. I.

– SJU-HUNDRADE, adj., se sju, räkn. I j α β'.

– SJU-HUNDRADE, räkn. ordningstal till -hundra; jfr hundrade, räkn.2 Linc. Yyy 6 a (1640: Then siuhundradeste). DALIN (1854).

– SJU-HUNDRA-TAL(ET). om åren 700–799 (vanl. efter Kr.). SCHÜCK (o. WARBURG) LittH 1: 1 (1895).

– SJU-HURRANDE, se sju, räkn. I j β β'.

– (I e) SJU-HÄRADS-BYGD(EN). sammanfattande benämning på de sju häraderna Mark, Kind, Redväg, Bollebygd, Veden, Ås o. Gäsene i södra Älvsborgs län. DE GEER Befolkn. 236 (1919).

– (I e) SJU-HÄRING, m. | |ig.

[till uttr. de sju häraderna o. -härads-bygd(en)]

invånare i sjuhäradsbygden. GbgP 1955, nr 83, s. 11.

– SJU-HÖRNIG. som har sju hörn l. vinklar; jfr -kantig. SCHULTZE Ordb. 1948 (c. 1755).

– SJU-HÖRNING. (plan) figur med sju hörn l. vinklar, heptagon; jfr -kant, -siding. NORDFORSS (1805).

– SJU-HÖVDAD, p. adj.

[jfr t. siebenhäuptig]

som har sju huvuden; äv. oeg. l. bildl. The Christne förföljas . . af drakan och wildiuret, som är i sitt sivhofda neste. SWEDBERG SabbRo 375 (1688, 1710; med tanke på ROM; jfr huvud 6 b. GRIPENBERG Fan 170 (1918; om orm).

– SJU-JÄKLA, se sju, räkn. I j β α'.

– SJU-KANT. (numera föga br.) == -hörning. RÅLAMB 1: 24 (1690). AHLMAN (1872).

– SJU-KANTIG. som har sju kanter; jfr -hörnig. LIND 1: 1421 (1749).

– SJU-KLANG.

[jfr t. siebenklang]

(numera bl. tillf.) samklang av sju toner. Phosph. 1813, s. 384.

– SJU-KLASSIG. som har l. består av sju klasser. PedT 1877, s. 143 (om skola).

– (I c) SJU-KLOCKA, , r. l. f. (numera bl. tillf.) om kyrkklocka som ringer klockan sju (om aftonen). BLANCHE Bild. 4: 13 (1865).

– SJU-KVINNAD, p. adj. (†) om växt: som har sju fruktblad i blomman. WESTE (1807). MEURMAN (1847).

– SJU-LAND. (mera tillf.) om vart o. ettav de i sjustatsmarknaden ingående länderna; äv. om sjustatsmarknaden; jfr -stat. DN(A) 1959, nr 331, s. 25. SvD(A) 1963, nr 259, s. 11 (om sjustatsmarknaden).

– SJU-LEK(EN). sällskapslek som går ut på att man vid räkning från ett uppåt icke får nämna sju eller tal delbara med sju. TILLHAGEN (o. DENCKER) SvFolklek. 2: 101 (1950).

– SJU-MAN.

[jfr t. siebenmänner, pl., fr. o. lat. septemvir]

(numera bl. i skildring av ä. förh.) medlem av sjumannaråd l. av beslutande församling l. förvaltningsorgan o. d. bestående av sju personer (l. av sådan församling osv. som enligt gällande bestämmelser skulle bestå av sju personer); vanl. i pl., sammanfattande. PrivFrihetsbrJönk. 100 (1620; i pl., om sjumanskammare). JönkRP 23/4 1631 i pl., om tre personer, tillsammans utgörande en motsvarighet till sjumanskammare). HOLMBERG 2: 761 (1795; om sjumannaråd i det antika Rom). De s.k. sjumännen, föregångarna till senare tiders drätselkammare. LJUNG EnköpH 1: 289 (1963).

– SJU-MANNA-KAMMARE, se -mans-kammare.

– SJU-MANNA-KRAFT. särsk. (†) : sensalva; jfr niomanna-styrka 2. Landsm. VII. 2: 23 (c. 1820; från Ångermanl.).

– SJU-MANNA-NÄMND.

[jfr nämnd 2 a, b.

FörarbSvLag 8: 241 (1734). DN 1895, nr 9258, s. 2.

– SJU-MANNA-REGEMENTE. (numera bl. tillf.) sjumannavälde. GUSTAF II ADOLF 88 (c. 1620).

– SJU-MANNA-RÅD. rådsförsamling om sju personer, septemvirat. Prärieblomman 1903, s. 265.

– SJU-MANNA-STYRKA. särsk. (†) =-manna-kraft? (Hon) hade . . föreskrifwit . . trollrökelse, sjumannastyrka och tolfmannastyrka (dvs. kungssalva?) som allt på Helsingborgs apotek af patienterne blifwit förskaffadt. VexiöBl. 1838, nr 25, s. 3.

– SJU-MANNA-VÄLDE. välde utövat av sju personer. ÖoL (1852).

– SJU-MANNA-ÅLDRIG. (†) eg.: som har sju mäns sammanlagdaålder; anträffat bl. övergående i bet.: mycket gammal, urgammal (jfr sju, räkn. I i). LIDNER (SVS) 2: 43 (1783; om en buske).

– SJU-MANS-KAMMARE, äv. -MANNA-KAMMARE. (-manna- 1919–1933. -mans- 1738osv.) (numera bl. i skildring av ä. förh.) i vissa städer: uppbörds- o. förvaltningsorgan (ungefär motsv. den senare drätselkammaren) bestående av sju personer; jfr -mans-stuga. VästervH 2: 24 (cit. fr. 1738).

– SJU-MANS-MÅL. (om förh. före 1948) jur. vid högsta domstolen i Sv. anhängigt, viktigare mål för vars avgörande krävdes sju närvarande, i beslut deltagande ledamöter. HAGMAN Grundlag. 49 (1902).

– SJU-MANS-STUGA. (†) =-mans-kammare. HERLITZ Stadsförv. 1830 365 (cit. fr. 1828: sjumansstuvan).

– SJU-MILA, adj. oböjl. som sträcker sig över l. omfattar o. d. sju mil; äv. oeg. l. bildl. (jfr sju, räkn. I i): som sträcker sig över l. omfattar o. d. ett (obestämt) stort antal mil, mångmila, äv. (särsk. om steg l. kliv o. d.): mycket lång; nästan bl. i attributiv anv. l. ss. adv. I Hohla skog, sjumila lång. BRAUN Mårt. 141 (1856). BREMER GVerld. 1: 126 (1860; om steg, i bild). De karga, sjumila skogarna. WALLQUIST Doktorn 5 (1935).

– SJU-MILA-SKOG. i sht oeg. l. bildl.: mycket vidsträckt skog (jfr sju, räkn. I i). WoJ (1891). DE GEER Bergsl. 64 (1951).

– SJU-MILA-STEG, äv. -MILS-STEG. ( -mila- 1873 osv. -mils- 1858–1904) jfr -mila-stövel; i sht oeg. l. bildl.: mycket långt steg, jättesteg. CYGNÆUS 2: 116 (1858).

– SJU-MILA-STÖVEL, äv. -MILS-STÖVEL. ( -mila- 1861 osv. -mils- 1843–1938)

[jfr t. siebenmeilenstiefel, eng. seven-league(d) boots, fr. bottes de sept lieues]

om vardera av de båda stövlar som enligt sagan Tummeliten stal från jät(en o. med vilka han kunde taga sju mil i ett steg (vanl. i pl., om paret); ofta oeg. l. bildl., i uttr. be(tecknande att ngn förflyttar sig (l. kan l. tänkerförflytta sig) långt bort (på ett snabbt sätt) o. i uttr. som ansluta sig härtill; jfr lunkentus-stövlar. Perrault Tummelit. 18 (1843). FCYGNÆUS (1843) hos NERVANDER FinlKultH 73 (i sg., oeg.). När jag om sommaren drar på mig 7-milastöflorna, så vet jag aldrig hvar jag stadnar. UrKorrCronholm 251 (1861). Man skulle behöfva andliga sjumilastöflar . . för att obehindradt kunna röra sig i dessa massor af (publicerat folkloristiskt) material. NordT 1888, s. 557.

– SJU-MILS, adj. oböjl. |sjumila. Suomi 1841, 4: 12 (bildl.). En sjumils kappkörning. ÖSTERGREN (1938).

– SJU-MILS-STEG,

– SJU-MILS, se -mila-steg, -mila-stövel.

– SJU-MYNT, p. adj. (†) som har sju munnar; anträflat bl. bildl.: som har sju mynningar. Nilus (dvs. Nilen) siumynt fram i medelhafvet hvälfver. SCOLUMBUS Vitt. 103 (c. 1670).

– SJU-MÄNNING.

[SJU-MÄNNING.ssg 1]

1) (tillf.) släkting i sjunde led, syskonbarns barnbarns barnbarnsbarn. SvD(A) 1966, nr 71, s. 12.

[SJU-MÄNNING.ssg 2]

2) (förr) i pl., ss. benämning på (reserv)trupper vilka uppsattes på det sättet att sju rotar anskaffade o. underhöllo en karl; jfr fem-männing. RR 21/1 1717. 3) (numera knappast br.) växt tillhörande klassen Heptandria i Linnés sexualsystem, karakteriserad av tvåkönade blommor o. sju ståndare i varje blomma; särsk. i pl., om denna klass. LINNÉ SystNat. 77 (1748; i pl., om klassen). CANNELIN (1921).

– SJU-NÄTTING, r. l. m.

[ fsv. siunättinger; senare leden avledn. av natt ]

1) rättshist. lagstadgad period om sju nätter som skulle förflyta från den dag man underrättat sin motpart om en rättslig sammankomst till den dag då denna skulle hållas; äv. om sammankomsten. COLLIN o. SCHLYTER VgL 488 (1827; om sammankomst). Rig 1944, s. 149.

[SJU-NÄTTING.ssg 2]

2) (numera bl. tillf.) sju nätters vaka. TÖRNBERG Ciampoli SvFlät. 148 (1884 it. orig.: le sette nottate).

– SJU-PORTAD, p. adj.

[senare leden till port sbst.¹,; jfr t. siebenpfortig, gr. ἑπτάπυλος]

(i vitter stil) som har sju portar. Sjuportade fästningen Täbä. WALLENBERG HomIl. 1: 95 (1814).

– SJU-PRICKIG. som har sju prickar; särsk. entomol. i uttr. siuprickig nyckelpiga, äv. guldhöna, nyckelpigan Coccinella septempunctata Lin.; stundom äv. elliptiskt, mer l. mindre substantiviskt, om sjuprickig nyckelpiga. Sjuprickiga Gullhönan. DAHLBOM Insekt. 97 (1837). De vanligaste (nyckelpigorna) är tvåprickiga nyckelpigan och sjuprickiga nyckelpigan. BokNat. Liv. 333 (1951). Ingen blir väl så hård eller så sur att han inte någon gång faller för den lilla sjuprickiga. TurÅ 1953, s. 14.

– SJU-PROCENTIG. Sjuprocentigt lån. Sjuprocentig spritlösning. SAOL (1950).

– SJU-RADIG. som har l. består av sju rader; särsk. om strof. WESTE FörslSAOB (c. 1815).

– SJU-RADING. metr. strof bestående av sju rader. FoU 26: 93 (1913).

– SJU-RING. kem. ring (se ring, sbst.¹ 7 o) av sju atomer. NaturvForsknRådÅb. 1949–50, s. 121

– (I c) SJU-RINGNING. klockringning klockan sju (om aftonen). LEIJONHUVUD Minnesant. 59 (1836).

– SJU-RUMS, adj. oböjl. i attributiv anv.: som har l. består av sju rum. ÖSTERGREN (1938).

– SJU-RUMS-LÄGENHET ~¹⁰² äv. ~²⁰⁰. lägenhet bestående av sju rum o. kök. TT 1899, Byggn. s. 90.

– SJU-RUMSVILLA. villa bestående av sju rum o. kök. SAOL (1950).

– SJU-RUMS-VÅNING. jfr -rums-lägenhet. ÖSTERGREN (cit. fr. 1920).

– SJU-RYGG.

[fisken har på kroppen sju av vårtknölar bestående längslöpande rader som bilda sju kanter l. ryggar]

fisken Cyclopterus lumpus Lin.; äv. ss. maträtt; i pl. (zool.) äv. ss. namn på familjen Cyclopteridæ; jfr kvabba 2, kvabb-so, sten-bit. FORSIUS Phys. 158 (1611). Inkokt sjurygg. HAGDAHL Kok. 320 (1879). Sjuryggen eller stenbiten förekommer rundtom Skandina-viens kuster från Varangerfjorden tiIl Skåne och därifrån åtminstone till Helsingland. STUXBERG Fisk. 322 (1895). 2SvUppslB (1953; i pl., om familjen).

Ssg: –sjuryggs- l. sjurygg-fisk. (-rygg- 1722–1852. -rygge- 1857. -ryggs- 1782–1852) (numera föga br.) sjurygg. BROMAN Glys. 3: 670 (c. 1740). NILSSON Fauna 4: 232 (1852; från Blek.). -släkte(t). zool. fisksläktet Cyclopterus Art. SvUppslB 24: 955 (1935.)

– SJU-SABLA, se sju, räkn. I j β α'.

– SJU-SENS, se sinn, sbst.¹ 2 slutet.

– SJU-SIDIG. som har sju sidor. NORDFORSS (1805).

– SJU-SIDING. (plan) sjusidig figur. ALMQVIST Geom. 57 (1833).

– SJU-SIFFRIG. BJÖRLING Alg. 2: 5O (1844; om tal. [warning:fattas rad] arbetstidens slut).

– SJU-SITSIG. som- har sittplatser för sju personer; särsk. om personbil. NERÉN BilB 2: 163 (1931; om personbil.

– SJU-SJUNGANDE, se sju, räkn. I j β β'.

– SJU-SKAFTAD, p. adj. särsk. textil. om vävnad: vävd med sju skaft. ANDERSSON Väfn. 27 (1880).

– SJU-SKEPPIG. byggm. om kyrka o. d.: som har l. består av sju skepp. HAHR ArkitH 163 (1902; om moské.

– SJU-SKIFTES-BRUK. lant. sjuårig växtföljd. RÖSIÖ Revolt 1: 168 (1904).

– SJU-SKINNS-GRÖT. (i sht förr) kok. efterrätt bestående av sju (l. färre, i senare tid vanl. ett enda) lager av nykokt (risgryns)gröt som försetts med ett skinnliknande skikt av brynt socker, kanel o. smör; äv. om efterrätt bestående av flera lager stekt (o. därmed skinnförsedd) (risgryns)gröt, varvade på varandra o. med det översta lagret bestrött med socker o. kanel. GMARMFELT (1793) hos TEGNÉR Armfelt 2: 133. LILLJEBJÖRN Minn. 123 (1874; av stekt gröt). LANGLET Husm. 195 (1883). SvUppslB (1935).

– (I c) SJU-SLAG(ET). klockslaget sju. FRYXELL Ber. 6: 294 (1833).

– (I c) SJU-SNÅR(ET). (vard.) == -drag(et). FRÖLICH Lewis Babb. 168 (1923: vid)

– SJU-SOLV. (i vissa trakter) om opphämta vävd med sju skaft för mönstrets solv. TextBildv. 44 (1925; från Bohusl.).

– SJU-SOLVAD, p. adj. (i vissa trakter) vävd med sju skaft för mönstrets solv. Rig 1923, s. 66.

– SJU-SOVARE.

[jfr d. syvsover, t. siebenschläfer (mht. sübenslefer); jfr äv. eng. seven-sleeper (i bet. 2 o. 3)]

[SJU-SOVARE.ssg 1]

1) i pl., sammanfattande, om de sju fromma män som enligt legenden insomnade år 251 under den romerske kejsaren Decius' förföljelser mot de kristna o. sedan sovo i nära 200 år; förr särsk. i uttr. de sjusovare, de sju sovarna, sjusovarna. Legenda Eller Een lijten Historia Om the Siusoffuare. (1626; i boktitel. Regnet kom på sjusovares dag. MARTINSON ArméHor. 274 (1942); jfr sjusovar-dag(en). 2) i utvidgad anv.: person som sover mycket l. länge (i sht om morgonen); äv. allmännare l. bildl., om slö o. försoffad person. FormPuerColl. A 4 a (1559, 1579). När Medborgare äro SjuSofware, eller wandra uti mörkret, då blomstras . . (aristokraternas) magt utan knot. DA 1771, nr 134, s. 1. Den som sjusovardagen sov till kl. 7 på morgonen kallades hela det året "sjusovare". Hembygden(Hfors) 1912, s. 52. 3) i utvidgad anv. av 1 l. 2, om djur som ligger i vinterdvala; vanl.

[jfr motsv. anv. i t.]

zool. om den bl. a. i södra o. mellersta Europa levande gnagaren Glis glis Lin.; förr äv. ss. benämning på hasselmus. (STENHAMMAR o.) PALMBLAD II. 2: 123 (1826; om G. glis). HOLMSTRÖM Ström NatLb. 1: 25 (1851; om hasselmus. BÖÖK ResSv. 218 (1924; om björn). DjurVärld 12: 255 (1960; om G. glis).

[SJU-SOVARE.ssg 4]

4) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i utvidgad anv. av 1 l. 2 (l. 3), om växten Taraxacum officinale Wigg., vars blomkorgar sluta sig om natten, maskros; jfr natt-sovare. HENNING AgrVäxtfysSt. 33 (1889; från Jämtl.).

[SJU-SOVARE.ssg 5]

5)

[utvidgad anv. av 1 l. i vissa fall elliptiskt för sjusovar-dag(en)]

i pl. l. sg., om sjusovardagen. Märtha infaller i rötmån', mellan Jacobus och Sjusofvarna. BÖTTIGER 3: 22 (1843, 1858). Om det regnar sjusovare, så blir det regn i sju veckor. FoF 1934, s. 143.

Ssgr:

– sjusovar-dag(en), äv. sjusovare-dag(en).

[jfr t. siebenschläfertag]

till -sovare 1, om den 27 juli (i den före år 1901 använda almanackans namnlängd helgad minnet av sjusovarna). För hundra år sen 2: 164 (1809).

– sjusovar-mus. (-sovar-) (numera föga br.) till -sovare 3: gnagaren Glis glis Lin., sjusovare. HARTMAN Naturk. 170 (1836). KonvLex. (1864).

– sjusovar-vila (mera tillf.) till -sovare 2, 3, om långvarig o. sömnrik vila l. om djurs vinterdvala. LEVERTIN Leg. 139 (1891). DN(B) 1957, nr 352, s. 10.

– SJU-SOVERI, ~¹⁰⁰⁴, äv ~³~002.

[till -sovare]

(numera bl. mera tillf.) om förhållandet att ngn sover länge (om morgonen); jfr -sovare 2. PoetK 1818, 2: 115.

– SJU-SOVERSKA.

[jfr t. siebenschläferin; till -sovare]

kvinnlig sjusovare (se d. o. 2). BRAUN Bror 117 (1846).

– SJU-SPALTIG. om tidning(sartikel) o. d.: som innehåller l. omfattar sju spalter. 2NF 37:849(1925).

– SJU-SPANTAD, p. adj. (i fackspr.) som har sju spant. ÖSTERGREN (1938; om båt).

– SJU-SPEL. i vira (o. boston): köpspel varvid det gäller att ta sju stick. BLANCHE Läk. 49 (1846). 2NF 32: 757(1921; äv. i boston).

– SJU-SPRING.

[jfr d. syvspring]

(dels i vissa trakter, dels i fackspr.) = -språng 1. SvFolkdansSällskDans. 30 (1944).

– SJU-SPRÅNG.

[jfr lt. söbensprung, t. siebensprung (båda om ett slags dans)]

[SJU-SPRÅNG.ssg 1]

1) (dels i vissa trakter, dels i fackspr.) (skånsk) folkdans med sju turer avslutade med beröring av golvet på ett särskilt sätt för varje tur (med höger fot, vänster fot, höger knä, båda knäna, höger armbåge, vänster armbåge, pannan), sjuspring. BRUHN Lek. (1899). 2) (i sht i vissa trakter) om lärftsvävnad vars mönster utgöres av små kvadrater åstadkomna gm att inslaget ligger obundet över ("springer över") sju l. annat udda antal varptrådar, fattigmansdräll. SvD(B) 1947, nr 42, s. 7.

Ssg (i sht i vissa trakter; till 2):

– sjusprångs-dräll. == sju-språng 2. COLLIN HemVävn. 73 (1924).

– SJU-STAT. (mera tillf.) jfr -land. Den nordiska handelsgemenskapen (bör) förverkligas inom sjustaternas ram. SvD(A) 1963, nr 47, s. 3.

– SJU-STATS-MARKNAD(EN). om den marknad för frihandel som år 1960 kom till stånd gm en sammanslutning (benämnd EFTA

[av begynnelsebokstäverna i eng. European Free Trade Association]

) av de sju länderna Storbritannien, Sverige, Danmark, Norge, Portugal, Schweiz o. Österrike, till vilka sedan Finland, Liechtenstein o. Grönland associerats; jfr sju, räkn. I d. GHT 1959, nr 224, s. 11.

– SJU-STAVIG. som innehåller l. består av sju stavelser. Cook 2Resa 135 (1783; om namn).

– SJU-STAVING. (i fackspr.) sjustavigt ord; äv. om versrad med sju metriska stavelser. WULFF Värsb. 35 (1896; om versrad. NysvSt. 1931, s. 186.

– SJU-STJÄRNA.

[SJU-STJÄRNA.ssg 1]

1)

[jfr mlt. sevenstern(e), t. siebenstern (äv. siebensterne, pl.), eng. seven stars; med syftning på myten om de sju plejaderna (se plejad 1)]

1) i sht astr. i sg. l. (numera företrädesvis) pl. (nästan bl. i best. form), om stjärnhopen Plejaderna (se plejad 2); förr äv. i pl. best., om (den av sju stjärnor be-stående) stjärnbilden Karlavagnen. (Lat.) Pleiades . . (sv.) siwstiernor. VarRerV 3 (1538). På norra himmeln är Carlawagnen allmännast känd; den kallas stundom äfwen sjustjernorna. BERLIN Lsb. 423 (1854). 2SvUppslB 22: 1180 (1952; i pl. best.). jfr (oeg., skämts.): På fördäck yrde rutten potatis om öronen på en, och ibland kunde man få en våt smocka i pannan eller nacken, så att sjustjärnan kom i synhåll. GHT 1905, nr 221 B, s. 4; jfr stjärn-smäll. särsk. i vissa uttr. a) (det är så omöjligt o. d. som att) ta l. plocka ned (äv. kliva upp till o. d.) sjustjärnorna, äv. sjustjärnan, för att ange ett företag ss. omöjligt att genomföra. (Fr.) Il veut prendre la lune avec les dents, (sv.) han vil klifva up til sjustjernorna. HOLMBERG 2: 46 (1795). Det är så omöjligt som att taga ned sjustjernan. NORDFORSS (1805). Det är omöjligt som att plocka ner sjustjärnorna. STRÖM SvenskOrdspr. 318 (1926). b) (i sht i Finl.) förstå sig på ngt lika bra som (l. inte förstå sig på ngt mer än o. d.) baggen l. suggan på sjustjärnorna, äv. sjustjärnan, förstå sig på ngt mycket litet. Hon ska väl inte koka kräftorna, hon som förstår sig på hushållet lika bra som suggan på sjustjärnorna. SCHILDT Eros 222 (1913). GRIPENBERG Järnefelt MFöräldrR 168 (1929). 2) bot. växten Trientalis europæa Lin., som oftast har sjubladig blomkrona, duvkulla, skogsstjärna. NATHORST SvVäxtn. 25 (1905). 3) (vid patiensens läggande uppkommer en figur som i viss mån liknar en stjärna] spelt. patiens med sju platser varifrån utfyllnad sker av bottenkorten vilka utgöras dels av klöver-, ruter- o. spaderkung (vilka utfyllas i fallande riktning), dels av hjärteress (som utfylles i stigande riktning). HbiblSällsk. 1: 394 (1839).

– SJU-STJÄRNE-MALM. miner. järnglans med talrika idiomorfa korn (av utpräglad stjärnform) av magnetit, förekommande inom Grängesbergsfältet (urspr. bruten i en gruva som kallades Sju stjärnegruvan); jfr sju, räkn. I i, o. -sten. LINNÉ SystNat- 3: 137 (1768).

– SJU-STJÄRN-STEN l. -STJÄRNE-STEN. (-stjärn- 1810 osv. -stjärne- 1809 osv.) miner. sjustjärnemalm. BERZELIUS Brev 8: 23 (1809).

– SJU-STRÅLIG.

[jfr t. siebenstrahlig]

som har sju strålar. VetAH 1761, s. 99 (om snökristall). särsk. zool. i fråga om hudflik (t. ex. fena); särsk. i uttr. sjustrålig smörbult, fisken Gobius flavescens Fabr., vars främre ryggfena har sju strålar (jfr röd-buk c). RETZIUS Djurr. 70 (1772; om gälhinna). Sjustrålig Smörbult. NILSSON Fauna 4: 226 (1852).

– SJU-STRÄNG.

[jfr nylat. septinervia; de ss. sega strängar framträdande bladnerverna äro ofta sju till antalet]

(†) växten Plantago major Lin., groblad. 2LinkBiblH 4: 78 (c. 1550).

– SJU-STRÄNGAD, p. adj. som har sju strängar; särsk. om musikinstrument. Sjusträngade lyran. THOMANDER 2: 621 (1828).

– SJU-STRÄNGIG.

[jfr t. siebensaitig]

(numera mindre br.) sjusträngad. PALMBLAD Fornk. 1: XCII (1843; om cittra).

– SJU-STÅNDRIG. bot. som har sju ståndare. VäxtLiv 3: 210 (1936; om blommor).

– SJU-STÄLLIG.

[jfr t. siebenstellig]

(i fackspr.) som har sju tabellrubriker l. bokstäver l. siffror l. decimaler o. d.; vanl. mat. om logaritmtabell, äv. logaritm: som ger logaritmerna med (resp. som har) sju decimalers noggrannhet. WACKERBARTH 5StällLogTab. IX (1867; om logaritm). Sju-ställiga logaritmtabeller. NF 2: 1192(1878). Den sjuställiga raden, A – G (på de romerska stenkalendrarna), är . . veckodagsbokstä-ver. NILSSON FestdVard. 207 (1925).

– SJU-STÄMMIG.

[jfr t. siebenstimmig]

mus. som har l. utföres med sju stämmor l. toner. LIND (1749; under Sieben-stimmig). Den sjustämmiga herdeflöjten. NORRMANN Eschenbg 2: 54 1818).

– (I c) SJU-STÄNGNING. stängning av butik(er) o. d. klockan sju om aftonen. SvD(A) 1918, nr 307 A, s. 9

– (I c) SJU-SVEP(ET). (vard.) == -drag(et). SvD(B) 1943, nr 196, s. 6 (: i).

– SJU-SÄRDELES, se sju 1 j β γ'.

– (I c) SJU-TAG(ET). (vard.) == -drag(et). SAOL (1950: vid).

– SJU-TAL.

[SJU-TAL.ssg 1]

1) antal av sju; äv. om talet sju. LAGERBRING HistLit. 385 (1748). Bland symboler (inom frimureriet) intager sjutalet ett viktigt rum, såsom sammansatt af 3 och 4. FoU 19: 204 (1906). Sjutalet har under antiken men också under senare epoker spelat en viktig roll i åldersindelningarna. FEHRMAN DiktDöd. 12 (1952). 2) (†) om siffran 7, sjua. LOVÉN Folkl. 23 (1847).

– SJU-TALIG. som består av sju enheter o. d. NORDFORSS (1805).

– (I c) SJU-TID(EN). tid(en) omkring klockan sju; särsk. i uttr. vid l. (fram) mot l. kring sjutiden; jfr -drag(et). SAOL (1950: vid).

– SJU-TIDIG. (†) omfattande sju tidsenheter. KRÆMER Metr. 1: 63 (1874; om takter).

– SJU-TILLHÅLLAR-LÅS. (i sht i fackspr.) om lås där nyckelaxet styr sju tillhållarbleck (varigm låset blir i det närmaste dyrkfritt). SDS 1966, nr 153, s. 16 (: sjutillhållarelås.

– SJU-TONIG.

[jfr t. siebentönig, gr. ἑπτάτονος]

som har l. består av sju toner. MELIN 1: 644 (1845).

– SJU-TONISK. (†) == -tonig. VetAH 1748,s. 60 (om oktaver).

– SJU-TUSAN(DE), se sju, räkn. I j α α', β'.

– SJU-TUSEN, se sju, räkn. I.

– SJU-TUSENDE, räkn. ordningstal till -tusen. WESTE FörslSAOB (c. 1815).

– SJU-TUSEN-ÅRIG. SAOL (1950).

– SJU-TVÅ ³~² l. ~⁰⁴.

[till beteckningen

7: 2 l. VII: 2] (förr) övergående i substantivisk anv.: sjunde övre klass i läroverk, övre sjua. ÖSTERGREN (1938).

– SJU-TVÅA ~³~²⁰ l. ~⁰³²

[jfr -två ]

(förr) övre sjua. SWENSSON Hoffm. 114 (1935; om ä. förh.).

– SJU-TVÅARE, m. | |ig.

[till -två o. -tvåa ]

(förr) elev i sjunde övre klass i läroverk. SWENSSON Hoffm. 108 (1935; om ä. förh.).

– (I c) SJU-TÅG(ET). (järnvägs)tåg som avgår l. ankommer klockan sju. SAOL (1950).

– SJU-UDDA-STJÄRNA. (numera bl. tillf.) sjuuddig stjärna. G1R 27: 156 (1557: siuudde stiärner).

– SJU-UDDIG. som har sju uddar l. spetsar. HSH 3: 151 (1693; om kors på sköld).

– SJU-VÅNINGS l. -VÅNINGARS, adj. oböjl. jfr -rums. SAOL (1950).

– SJU-VÅNINGS-BYGGNAD. SvD(A) 1962, nr 73, s. 16.

– SJU-VÅNINGS-HUS. SAOL (1950).

– (I c) SJU-VÄCKNING. väckning klockan sju på morgonen. LO-JOHANSSON VagFrankr. 16 (1927).

– SJU-ÅRAKRIG, se -års-krig.

– SJU-ÅRIG. som varar (l. varat) l. omspänner sju år l. som är sju år gammal. (Konung Augusts) Siu-åriga swåra Regemente. NORDBERG C12 1: 477 (1740). WASSING Slott. 5 (1960; om pojke).

– SJU-ÅRING, sbst.¹ barn (l. djur o. d.) som är sju år gammalt. LUNDELL (1893).

– SJU-ÅRING, sbst.² (numera föga br.) båt som framdrives med sju par åror. BERCH PVetA 1766, s. 28.

– SJU-ÅRS, adj. oböjl. i attributiv anv.: sjuårig, sju års. Siwårs barn äro quemd til embete. SvOrds. C 1 b (1604); möjl. ssg med barn; jfr kvämd. NORDFORSS (1805).

– SJU-ÅRS-KRIG, förr äv. -ÅRA-KRIG . ( -åra- 1844–1881. -års- 1893 osv.) krig som varar (l. varat) i sju år; särsk. dels (äv. i uttr. nordiska sjuårskriget) om kriget 1563–1570 mellan Sverige å ena sidan, Danmark, Lübeck o. Polen å den andra, dels (äv. i uttr. preussiska sjuårskriget) om kriget 1756– 1763 mellan å ena sidan Österrike, Frankrike, Ryssland, Sverige o. Spanien, å den andra Preussen o. England. ATTERBOM Minnest. 1: 315 (1844; om preussiska sjuårskriget). Det nordiska sjuårskrigets tröstlösa krigföring. SvH 4: 44 (1904).

– (I c) SJU-ÅRS-PILT. (i sht i vitter stil) sjuårig pojke. BJÖRCK Dikt. 92 (1863).

– SJU-ÅRS-ÅLDER(N). särsk. i uttr. vid l. i sjuårsåldern. HELLSTRÖM Malmros 193 (1931: vid).

– SJU-ÄCK, se -eck.

– SJU-ÖGON, pl. (-ögo) (†) ett slags på Öland förr använt broderi (med mönster karakteriserat av sju ögonliknande figurer) som syddes med ullgarn på linne. Åhstrand Ö1. 77 (1768). Anm. Det i samma källa (s. 77) förekommande ordet siudaresöm (om ett slags broderi med silke l. lingarn på linne) innehåller möjl. också ordet sju i förleden, åsyftande mönster med sju karakteristiska figurer; möjl. utgör det en ombildning av ett dialektalt sjuörosöm l. sjuöersöm l. dyl., eg.: sjuöronsöm, till öra.

Avledn.:

– SJUA , r. l. f.

[SJUA.avl 1]

1) om siffran 7 (VII); stundom äv. om talet sju. BJÖRKEGREN (1786; under sept). SUNDÉN (1888; äv. om talet sju).

[SJUA.avl 2]

2) om ngt l. ngnsom på ett l. annat sätt karakteriseras av talet l. siffran sju; särsk. om ngt l. ngn som har (åsatts) numret sju l. kommer ss. nummer sju i en ordningsföljd. Åka med sjuan, i fråga om busslinje o. d. Sjua .. (dvs.) Något som har No 7. WESTE FörslSAOB (c. 1815). BLANCHE Stockh. 60 (1847; om sju kullslagna käglor ss. resultat av kägelslag). HEDENSTIERNA Fideik. 178 (1895; om sjunde graden i frimurarorden). Han slog med sjuans järn (dvs. en golfklubba nummer sju av järn). GUSTAF-JANSON KärlekDec. 164 (1959). SvD(A) 1962, nr 54, s. 22 (om person som kommit på sjunde plats i skidtävling. särsk.

[SJUA.avl 2.a]

a) om spelkort med sju tecken (hjärter, ruter osv.) l. med valören sju. BeskrLombreSp. 6 (1745). WERNER o. SANDGREN Kortox. 11 (1949). jfr hjärter-, klöver-, ruter-sjua.

[SJUA.avl 2.c]

c) om klass sju i läro anstalt; äv. om elev som tillhör klass sju. SUNDBECK Elsa 65 (1897). SvD(A) 1964, nr 42, s. 10 (om elever). särsk. (förr) i uttr. nedre l. övre sjua(n), om sjunde nedre resp. övre klass(en) i läroverk; jfr sju-ett, -två. LUNDQUIST Profil. 3: 9 (1885, 1888: öfre). SÖDERSTRÖM Upps. 16 (1937: nedre; om ä. förh.).

[SJUA.avl 2.c]

c) (ngt vard.) om sjurumslägenhet. TT 1899, Byggn. s. 90.

[SJUA.avl 2.d]

d) (ngt vard.) om sjuföreställning. FOGELSTRÖM Somm. 27 (1951).

[SJUA.avl 2.e]

e) (i vissa trakter, vard.) i det bildl. uttr. slå l. kasta en sjua, urinera, kasta vatten. LUNDKVIST Vindingev. 116 (1956).

– SJULING , m. ig.

[jfr dan. o. nor. syvling]

barn fött tillsammans med sex andra i samma födsel. SDS 1895, nr 13, s. 3. DN(A) 1964, nr 230, s. 11.