SKAMMA skam³a², v. -ade; o. (i bet. 2) SKAMMAS skam³as², v. dep. -ades. vbalsbst. (i bet.
1)
-ANDE.
( -a 1907 osv. -as 1941 osv.) [ fsv.
skama sik, skammas (i bet.
2), sv. dial.
skamma sej, skammas (i bet.
2); jfr fd.
skamme segh, skammas (i bet.
2), d.
skamme (i bet.
1),
skamme sig, skammes (i bet.
2), fvn.
skamma (i bet.
1),
skammast (i bet.
2), nor.
skamme (i bet.
1),
skamme sig (i bet.
2; jfr äv. got.
skaman sik (i bet.
2), fsax.
skamōn, skämmas, mlt.
sik schamen (i bet.
2), mnl.
hem schamen (i bet.
2), holl.
zich schamen (i bet.
2), fht.
sik scamēn l.
scamōn (i bet.
2), mht. o. ä. t. sich
schamen (i bet.
2), feng.
scamian, sceamian, skämmas, eng.
shame, vanära, skämmas; samhörigt med
SKAM, sbst. – Jfr
SKAMMOR]
(
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
[SKAMMA 1]
1) vanära l. "skämma ut" l. smäda l. håna (ngn l. ngt); äv. refl.; äv. abs.; jfr SKAM sbst. 1. Skammen (som bödeln utsattes för) var hans husbondes, där han var tvångshållen i tjänst. Människorna skammade sig själva och sin egen rättvisa, när de skydde honom. MOBERG Rid 271 (
1941).
CARLSSON Oxnäset 27 (
1947;
abs.).
[SKAMMA 2]
2) refl. (jfr 1) o. ss. dep.: skämmas, blygas; jfr SKAM sbst. 2. ALVING Bellm. 75 (
1907;
refl.).
Skamma er, pågar! understödde Karna. Har han gjort er nåt ont kanske? NILSSON HistFärs 130 (
1940).
SvD(B) 1956,
nr 173, s. 6
(dep.). särsk.
i p. pr. (i formen
skammandes) i mer l. mindre adjektivisk anv.: skamsen, skamflat, snopen.
Anders tog afsked och gick ifrån henne helt skammandes. ALMQVIST Lad. 17 (
1840).
LUNDELL (
1893). jfr
O-SKAMMANDES.