SKAMSEN skam³sen², adj. -snare. adv. -SET. som känner skam (se SKAM sbst., 2, som blyges; förlägen, generad; äv. med sakligt huvudord: som vittnar om l. präglas av blygsel; äv. bildl.; jfr SKÄMSEN. Skamsen över, äv. för ngt. BACKMAN Dickens Pickw. 1: 466 (1871). Skamsen öfver sitt snöpliga utseende (sedan han blivit kortklippt) inträdde han i klassen (på Karlberg). STRINDBERG NRik. 52 (1882). Jag mötte en flicka, hon bar sitt barn, / hon rodnade skamset förlägen. FRÖDING NDikt. 137 (1894). En bergvägg .. / .. var smyckad / med bildverk så, att ej blott (den berömde bildhuggaren) Polykletus / men ock naturen skulle där stå skamsen. BRING Dante 223 (1913). HALLSTRÖM Malmros 189 (1931; om rodnad). Svensken känner sig ibland skamsen där han sitter på sin parkett och ser ner på Europas skådespel av oröjda ruinstäder. EKELÖF Utflykt. 9 (1947). STIERNSTEDT Bank. 239 (1947: för). – särsk. (mera tillf.) Övergående i bet.: som ligger l. väcker blygsel. Att neka till en beskyllning var utan tvivel den första instinktiva reaktionen, och ju mer man nekat och ljugit, dess mera skamset var det att bekänna. WIGFORSS Minn. 1: 62 (1950).