© Svenska Akademien. SAOB spalt: S3482; tryckår: 1970
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
SKAMSEN skam³sen², adj. -snare. adv. -SET.
[sv. dial. skamsen; jfr nor. skamsen; avledn. av SKAM sbst. (jfr med avs. på bildningen HARMSEN, HÅGSEN, SORGSEN)]
[SKAMSEN 0]
som känner skam (se SKAM sbst., 2, som blyges; förlägen, generad; äv. med sakligt huvudord: som vittnar om l. präglas av blygsel; äv. bildl.; jfr SKÄMSEN. Skamsen över, äv. för ngt. BACKMAN Dickens Pickw. 1: 466 (1871). Skamsen öfver sitt snöpliga utseende (sedan han blivit kortklippt) inträdde han i klassen (på Karlberg). STRINDBERG NRik. 52 (1882). Jag mötte en flicka, hon bar sitt barn, / hon rodnade skamset förlägen. FRÖDING NDikt. 137 (1894). En bergvägg .. / .. var smyckad / med bildverk så, att ej blott (den berömde bildhuggaren) Polykletus / men ock naturen skulle där stå skamsen. BRING Dante 223 (1913). HALLSTRÖM Malmros 189 (1931; om rodnad). Svensken känner sig ibland skamsen där han sitter på sin parkett och ser ner på Europas skådespel av oröjda ruinstäder. EKELÖF Utflykt. 9 (1947). STIERNSTEDT Bank. 239 (1947: för). – särsk. (mera tillf.) Övergående i bet.: som ligger l. väcker blygsel. Att neka till en beskyllning var utan tvivel den första instinktiva reaktionen, och ju mer man nekat och ljugit, dess mera skamset var det att bekänna. WIGFORSS Minn. 1: 62 (1950).
Avledn.:
SKAMSENHET , r. l. f. om egenskapen att vara skamsen, förlägenhet, blygsel; äv.: blyghet. Jag visste inte, att man i mitt simpla hus lärt sig en så högförnäm skamsenhet (sade den gamle prästen till den i bara linnet klädda flickan, som icke ville komma fram ur sitt gömställe). HEIDENSTAM Karol. 1: 134 (1897). Han kände hela sin varelse fylld av skamsenhet, som då man slagit en sjuk eller en värnlös. HEMMER Budsk. 142 (1928). GUSTAF-JANSON KungVank. 99 (1963).