SKAND , f.

[ fsv. skand; jfr fd. o. ä. d. skand; av mlt. schande, etymologiskt identiskt med fht. scanta (mht., t. schande), feng. scand, sceand, got. skanda; avledn. av SKAM, sbst. – Jfr SKAMDABREV, SKANDERA, v.¹, SKÄNDA, SKÄNDLIG]

(†)

[SKAND 1]

1) skam (se SKAM sbst., 1); utom ss. förled i ssgr anträffat bl. i a o. b; särsk.

[SKAND 1.a]

a) i uttr. att skand är om säga, att det är en skam åt det (se SKAM sbst., 1 b o slutet). Hans hustrv (har) så skendilige bruket szin fånyttige mund ath stor skandh är om seija. G1R 11: 347 (1537).

[SKAND 1.b]

b) i uttr. driva synd och skand, bedriva otukt; jfr SKAM sbst. 1 c β β'. FORSIUS Fosz 341 (1621).

[SKAND 2]

2) skam (se sKAM, sbst. 2, blygsel. (Lasse Olson till Gustav Vasa:) Wälborne Herre eder hand / Recker iagh nu förvthan skand. PRYTZ G1 C 3 a (1621).

Ssgr (till 1, (†)):

– SKAND-HORA.

[jfr t. schandhure]

skamlös l. skändlig hora. VDBötB 1636, s. 184.

– SKAND-SKRIFT.

[jfr mlt. schantschrift, t. schandschrift]

== skamskrift. CAVALLIN Herdam. 1: 271 (1683).

– SKAND-STEN.

[jfr mlt. schantstēn, t. schandstein]

== skam-sten. Rig 1934, s. 222 (1626 i pl.).