) , äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
, s. 35 (:
: helt l. delvis komma fram ur snäckan.
).
).
).
).
.
).
. jfr
m. fl. – särsk.
).
).
). jfr
.
.
). – jfr
.
).
).
). – jfr
.
).
).
).
).
).
).
).
).
). – jfr
. – särsk.
).
).
har . . trädt ut urskalet).
).
).
).
).
).
).
).
).
).
. jfr
m. fl. – särsk.
).
).
). jfr
.
).
).
).
Nattw. B 1 a (
).
).
).
).
).
).
, 140: 2. – särsk.
).
).
).
).
).
).
).
).
).
.
).
). jfr
m. fl. – särsk.
).
).
).
). På vanligt medeltidssätt äro murarna uppförda med två skal och mellanliggande kärna af oregelbundna mindre stenar i ymnigt kalkbruk.
).
, s. 206
Ssgr (Vissa av nedan upptagna ssgr kunna äv. föras till
skala, v.¹)
(¹ a γ)
–
SKAL-AGN.
fisk. agn av (innanmätet av) skaldjur (musslor o. d.). 2GbgVSH 5: 22 (
1822).
–
(1 a) SKAL-AMÖBA.
zool. amöba med skal. 4Brehm 15: 746 (
1931).
–
(1 a) SKAL-ANHOPNING ~⁰²⁰. anhopning av fossila djurskal; vanl. konkret. Fennia XLVII. 8: 7 (
1927).
–
(1 a) SKAL-AVLAGRING ~⁰²⁰. avlagring av fossila djurskal; ofta konkret, om den därvid uppkomna formationen l. anhopningen. LINDSTRÖM Lyell 127 (
1857).
–
(1 a β) SKAL-BAGGE.
entomol. insekt tillhörande ordningen Coleoptera, försedd med täckvingar; i pl. äv. ss. benämning på ordningen. RETZIUS Djurr. 27 (
1772;
i pl., om ordningen Coleoptera).
Skalbaggarne äro talrikast af alla insekter. Rebau NatH 1: 585 (1879). Den som vänder en skalbagge rätt, honom varder sju synder förlåtna. LEVART Nov. 98 (
1901). jfr
bombarderar-,
hallon-,
kolorado-,
potatis-,
rov-,
vatten-skalbagge. särsk
[möjl äv. anslutet till skala v.²,]
(
†)
bildl., om cyklist. NNisse 1892,
nr 28, s. 1.
Ssgr
–
skalbaggs-art, äv.
skalbagg-, stundom
skalbagge-art.
entomol. HECTOR Saml. 34 (
1918).
–
skalbaggs-artad p. adj. som liknar en skalbagge; särsk. entomol. i uttr. skalbaggsartade insekter, ss. benämning på den till vinginsekter hörande gruppen Coleopteroidea omfattande ordningarna vridvingar (Strepsiptera) o. skalbaggar (Coleuptera). 4Brehm 13: 240 (
1930).
–
skalbaggs-familj.
entomol. insektsfamilj av ordningen Coleoptera. ADLERZ SvSkalbagg. 10 (
1916).
–
skalbaggs-grön som har den (mörkt) gröna färg som utmärker vissa skalbaggar. ENCKELL Olivpar. 1G
7 (
1934).
–
skalbaggs-kvalster.
entontol. parasitkvalstret Pergamasus crassipes Lin., som på larvstadiet gärna hakar sig fast vid någon insekt, ofta en skalbagge. 1Brehm III. 2: 205 (
1876).
–
skalbaggs-samlare.
person som (t. ex. i vetenskapligt syfte) samlar in l. samlar på skalbaggar. HECTOR Saml. 12 (
1918).
–
skalbaggs-släkte.
entomol. insektssläkte av ordningen Coleoptera. SUNDSTRÖM Darwin Menn. 1: 258 (
1872).
–
skalbaggs-svart.
som har den (skimrande) svarta färg som utmärker flertalet skalbaggar. En olivhyad flicka med skalbaggsvart hår och odaliskögon. NERMAN Service Bluffm. 245 (
1925).
–
skalbaggs-vinge entomol. SAOL (
1900).
–
(1 a β) SKAL-BAGGERI,
n. [avledn. av -bagge slutet]
(
†)
om cykelåkning l. cykelsport. NNisse 1892,
nr 36, s. 1.
–
(1 a) SKAL-BANK.
geol. skalgrusbank. LOVÉN ÅrsbVetA 1840–42,
s. 171
Ssgr:
– (
1)
SKAL-BEKLÄDD,
p. adj. beklädd med l. omgiven av skal; särsk. till 1 a. WoH (
1904).
– (
1)
SKAL-BEKLÄDNAD.
beklädnad l. hölje av skal; särsk. till 1 a. BokNat. Liv. 192 (
1951).
–
(1 a) SKAL-BERG. (
numera föga br.)
(jämförelsevishög) skalbank. LINNÉ Vg. 197 (
1747).
NF 2: 785 (
1877).
– (
1)
SKAL-BETÄCKNING.
täcklager l. hölje av skal. Foraminiferernas skalbetäckning. LOVÉN ÅrsbVetA 1840–42,
s. 155 ELFVING Kulturv. 106 (
1895;
på potatis).
– (
1)
SKAL-BETÄCKT,
p. adj. (
numera föga br.)
== -beklädd; särsk. till 1 a. Den skalbetäckta snigeln. HAGBERG Shaksp. 6: 230 (
1849). särsk. (
†)
till 1 a β, = -vingad. VetAH 1798,
s. 144.
– (
1,
2)
SKAL-BILDANDE,
p. adj. LAHT 1911,
s. 477.
– (
1,
2)
SKAL-BILDNING.
bildning av skal; ofta konkret, om skal ss. ämne l. material. THORELL Zool. 1: 131 (
1860).
2NF 1: 859(
1903;
konkret).
Själva skalbildningen är kärnpunkten i skalformningsprocessen. Gjuteriet 1953,
s. 4.
– (
1)
SKAL-BORR. (
i fackspr.)
borr med skal- l. skedformigt skär, skedborr. Landsm. XVIII. 1: 12 (
1912).
–
SKAL-BOT-TEN.
[SKAL-BOT-TEN.ssg 1]
1) geol. till 1 a: botten (havsbotten l. jordgrund) som l. vars övre lager består av skalgrus. LILLJEBORG Fisk. 1: 748 (
1884).
Denna ormstjärna . . syntes vara allmänt förekommande på skalbottnen vid Knähaken. FoFl. 1947,
s. 71.
2)
till 1 b, om bottenfärg på ett äggskal. ROSENIUS SvFågl. 1: 253 (
1918).
–
(1 c) SKAL-BRÄNNA. (
i fackspr.)
vid lagring uppträdande sjukdom hos äpplen, kännetecknad av bruna, oregelbundna fläckar på skalet. SvVäxtförädl. 2: 28 (
1951).
–
SKAL-BYGGNAD.
[SKAL-BYGGNAD.ssg 1]
1) till 1: ett skals byggnad l. struktur. VetAH 1793,
s. 7.
2)
byggn. till 2 c: (byggnadmed) skalkonstruktion. HantvB I. 6: 153 (
1938).
–
(1 a) SKAL-BYTE.
byte av skal. FoFl. 1932,
s. 229.
–
(1 a) SKAL-BÄRANDE,
p. adj. om djur: försedd med skal l. snäcka. DALIN (
1854).
Skalbärande rhizopoder. LAHT 1931,
s. 565.
– (
1)
SKAL-DEL,
sbst.¹ (sbst.² se skala, sbst. ssgr). del av skal l. (vanl.) om den del (av ngt) som utgöres av skal; särsk. till 1 c. POST KoprJordb. 8 (
1862).
(Efter förmalningen) passerar den rensade säden maskiner för avlägsnande av groddar och skaldelar. Förbundet 1911,
nr 11, s. 6.
–
(1 a) SKAL-DJUR.
[jfr t. schaltier]
sammanfattande benämning på djur som äro försedda med ett fast skal; numera bl. om djur som äro täckta av ett fast kalkskal l. ett kitinskal med varierande mängd kalkinlagringar (t. ex. snäckdjur, musslor, högre kräftdjur) o. ofta med särskild tanke på djur av hithörande slag vilkas kött ätes (hummer, kräftor, räkor, krabbor, ostron o. musslor).
Skaaldiur kallar man the som medh skaal betäckte äre, och the äre antingen fullkomlighe diwr . . medh fullkomlighe ledamoter, såsom Skaalpaddan, humbror, Krabbor. .. Eller äre the ofullkomlighe, them man kallar wäxtediwr. FORSIUS Phys. 158 (
1611).
(Plats ledig för) Delikatessman el. dam som kan sälja delikatesser av olika slag (ss.) skaldjur, lax, finare kött m. m. DN(A) 1964,
nr 46, s. 30.
Ssgr –
–
skaldjurs-konserv.
SFS 1916,
s. 651.
–
skaldjurs-rätt.
maträtt av (kött av) skaldjur. SvD(A) 1933,
nr 313, s. 12.
–
skaldjurs-sallad.
sallad huvudsakligen innehållande (kött av) skaldjur. HemKokb. 232 (
1952).
–
skaldjurs-stuvning jfr -djurs-rätt. StKokb. 178 (
1940).
–
skaldjurs-supé.
supé varvid skaldjur serveras. Veckoj 1959,
nr 18, s. 9
(i annons). –
(1 a γ) SKAL-DRÄKTIG. (
†)
om vattensamling: vari det finnes skaldjur. VetAH 1762, s. 66
(om älv med pärlmusslor). – (
1)
SKAL-FAT.
fat med skal; särsk. (förr) till 1 c: i bränneri förekommande kärl för uppsamling av (potatis- o. sädes)skal o. andra avfallsprodukter vid brännvinsbränning. TT 1877,
s. 28.
–
(1 a) SKAL-FISK,
sbst.¹ (sbst.² se d. o.). ¹) [ fsv. skalfisker; jfr d. skalfisk, fnor. skelfiskr, t. schalfisch samt eng. shellfish]
(
numera knappast br.)
sammanfattande benämning på i vatten levande djur som äro försedda med skal; företrädesvis liktydigt med: skaldjur. VarRerV 55 (
1538).
Kräfweter äro Skalfiskar. IERICI Colerus 1: 308 (
c. 1645). Att fånga skalfisk såsom muslor, testæ, kräftor &c.
FERRNER ResEur. 430 (
1761).
De fleste skal-fiskar hysa stenar eller pärlor. GT 1788,
nr 59, s. 2.
2NF 38: 556(
1926). 2) (
†)
i pl., ss. benämning på en i tidigare zoologiskt system förekommande grupp av fiskar (Sclerodermi) med pansarliknande hud. 1Brehm III. 1: 318 (
1876).
–
(2 c) SKAL-FLYGKROPP ~⁰² l. ~²⁰. tekn. flygkropp med skalkonstruktion. SvTeknOrdb. (
1946).
–
SKAL-FORM.
[SKAL-FORM.ssg 1]
1) till 1, särsk. 1 a: ett skals form; form liknande ett skals. I många växlande skalformer.
ÖSTERGREN (
1939).
2)
tekn. till 2. om tunnväggig gjutform (framställd gm skalformning). TT 1952,
s. 754.
–
SKAL-FORMAD,
p. adj. [SKAL-FORMAD.ssg 1]
1) till 1, särsk. 1 a: formad ss. ett skal. ÖSTERGREN (
1939).
[SKAL-FORMAD.ssg 2]
2) tekn. till 2: skalgjuten. Skalformat gods. Gjuteriet 1953,
s. 9.
–
SKAL-FORMIG.
till 1, särsk. 1 a, = -formad 1. RINMAN 1: 204 (
1788).
– (
2)
SKAL-FORMNING.
tekn. Gjuteriet 1952, s. 169. Skalformning(.) Denna metod går . . till så, att man häller en torr blandning av sand och konstharts på ett varmt brätt, varvid konsthartset blir plastiskt och ett tunt lager av formmaterial bäftar fast vid brättet. IngHb. 6: 670 (
1954).
– (
1)
SKAL-FRAGMENT.
fragment av skal,särsk. (till
1 [SKAL-FRAGMENT.ssg 2.a]
a) av (fossilt) djurskal. GeolFF 1875, s. 489.
– (
1)
SKAL-FRI.
som är fri från l. saknar skal: särsk. till 1 c, om förmalningsprodukt o. d. TLandtm. 1900, s. 130
(om solrosfrökaka). –
(1 c) SKAL-FRUKT.
[jfr t. schalenfrucht]
i sht bot. frukt omgiven av skal; särsk. dels om frukt som utgöres av en kärna omgiven av ett hårt skal (t. ex. hasselnöt), dels (förr) om frukten hos baljväxter (bönor, ärter), dels bot. om frukt hos vilken fröskal o. fruktvägg äro så fast förenade att de icke kunna skiljas åt (t. ex. hos gräs); förr äv. om frukt hos vilken fruktväggen är sammanvuxen med den omgivande blombottnen (t. ex. hos korgblomstriga växter). (Rupertus) tillät (sina munkar att äta) allenast Skaalfrucht, såsom Erter och Bönor. SCHRODERUS Os. 2: 643 (
1635).
Skalfrukt (achenium) är en torr en- eller fåfröig frukt, som tätt omslutes af det med densamma sammanwäxta blomfodret. ARRHENIUS Bot. 209 (
1845).
Skalfrukter äro alla slags nötter (hasselnötter, valnötter), kastanjer, mandlar etc. EKENBERG (o. LANDIN) 298 (
1890).
–
(1 a) SKAL-FÄLLNING.
jfr -ömsning. NF 9: 180(
1885).
–
SKAL-FÄLT.
[SKAL-FÄLT.ssg 1]
1) (
†)
till 1 a: fält med skalbotten (se d. o. 1). LINNÉ Vg. 200 (
1747).
[SKAL-FÄLT.ssg 2]
2) (
tillf.)
till 1 b: fält utgörande en del av ett äggskals yta. ROSENIUS SvFågl. 1: 366 (
1920).
–
(1 a) SKAL-FÖRANDE,
p. adj. geol. om jordart, jordlager o. d.: vari det förekommer fossila djurskal. Skalförande leror. SvGeolU C
1: 225 (
1858).
– (
1)
SKAL-FÖREKOMST ~⁰⁰², äv. ~²⁰⁰. särsk. geol. till 1 a: förekomst av fossila djurskal; äv. konkret, om anhop-ning av sådana skal. DE GEER SkGeogrUrv. 58 (
1896;
konkret).
– (
1)
SKAL-FÖRSEDD,
p. adj. försedd med skal; särsk. till 1 a. BokNat. Liv. 197 (
1951).
– (
2)
SKAL-GJUTA,
-ning. tekn. gjuta i form framställd gm skalformning. Flera delar av Volkswagensmotorn är skalgjutna. Gjuteriet 1953,
s. 9.
–
SKAL-GRUND.
[SKAL-GRUND.ssg 1]
1) geol. till 1 a, = -botten 1. ÖoL (
1852). 2) (
tillf.)
till 1 b, = -botten 2. ROSENIUS SvFågl. 1: 296 (
1918).
–
(1 a) SKAL-GRUS.
[jfr d. skalgrus]
geol. jordart bestående av sönderkrossade, fossila djurskal (ofta uppblandade med kvartssand); jfr snäck-grus. SvGeolU C 1: 48 (
1868).
Skalgrus af snäckor och musslor finnes i Sibbarpstrakten nästan öfverallt i vallen från de understa lagren till de öfversta. AntT XVII. 3: 15 (
1904).
Ssgr (geol.):
–
skalgrus-avlagring.
äv. konkret. SvGeolU C 1: 215 (
1868;
konkret). i
–
skalgrus-bank.
bank bildad av skalgrus. SvGeolU C 1: 34 (
1868).
–
skalgrus-botten.
botten som l. vars övre lager utgöres av skalgrus. VäxtLiv 2: 422 (
1934).
–
skalgrus-förekomst ofta konkret. Fennia XIII. 2: 48 (
1896;
konkret).
–
skalgrus-kalk.
kalk bildad av skalgrus. SvGeolU Aa
103: 38 (
1889).
–
skalgrus-sten.
kalksten bildad av skalgrus, "ignabergakalksten". HADDING Geol. 99 (
1954).
–
skalgrus-lager n. Fennia XII. 8: 3 (
1896).
–
skalgrus-märgel.
märgel bestående av sönderkrossade, fossila djurskal o. lera. Ymer 1902,
s. 332.
–
SKAL-HALT.
[SKAL-HALT.ssg 1]
1) till 1 a: halt av fossila djurskal (i jord- l. bergart). SvGeolU C
90: 11 (
1887). 2)
till 1 c: halt av skal hos frö l. frukt l. förmalningsprodukt o. d. MosskT 1890,
s. 362.
– (
1)
SKAL-HALVA.
om vardera halvan av ett skal sombestår av två jämförelsevis lätt skiljbara, mer l. mindre symmetriska delar. VetAH 1762, s. 74
(av mussla). GRAFSTRÖM Kond. 73 (
1892;
av valnöt).
–
(1 c) SKAL-HAVRE. (
numera bl. tillf.)
lant. (vanlig) havre, som utmärkes därav att dess korn äro omgivna av skal som äro fastsittande vid kärnan; motsatt: skallös havre. LB 2: 338 (
1900).
–
SKAL-HINNA.
hinna varmed ett skal invändigt är beklätt l. som närmast innanfÖr skalet omger ngt med skal försett.#a) (numera bl. tillf.) till 1 a, c. VetAH 1762, s. 75 (hos mussla). KLINT (
1906;
hos frö).
[SKAL-HINNA.ssg 1.b]
b) till 1 b: hinna som närmast skalet i ett ägg omger äggets vita. BERZELIUS Kemi 6: 654 (
1830).
StKokb. 151 (
1940).
–
SKAL-HUD.
[jfr t. schal(en)haut]
[SKAL-HUD.ssg 1]
1) (
†)
till 1: skalliknande hud l. hinna. MÖLLER (
1790).
HEINRICH (
1828). 2) (
tillf.)
till 1 b, = -hinna b. BokNat. Liv. 227 (1951). –
SKAL-HÖG.
[SKAL-HÖG.ssg 1]
1) till 1: hög av skal, bildad t. ex. vid ätning av skaldjur l. ägg, skalning av frukt l. potatis; jfr 2. TÖRNBLOM FolkSpad. 11 (
1914;
om hög av potatisskal).
[SKAL-HÖG.ssg 2]
2) arkeol. till 1 a: avskrädeshög från nordens stenålder, bildad huvudsakligen av skal från ätbara skaldjur, kökkenmödding. 2NF 8: 863(
1907).
3) (
numera knappast br.)
till 1 a: skalgrusbank. BERGMAN Jordkl. 140 (
1765).
–
(1 a) SKAL-INFUSORIE.
zool. o.
paleont. skalbärande infusorie.
BERGSTRAND Geol. 46 (
1859).
–
(1 a β) SKAL-INSEKT.
[jfr eng. scale insect]
(
†)
insekt med täckvingar, skalbagge. VetAH 1778,
s. 198.
POST Kopr-Jordb. 9 (
1862).
– (
2)
SKAL-IS. (
i fackspr.)
på ytan av en maskinellt avkyld trumma bildad o. från trumman avskrapad is. SvFiskelex. (
1955).
–
(1 a) SKAL-JORD. (
numera föga br.)
huvudsakligen av krossade fossila djurskal bildad jordart; jfr snäck-jord. IERICI Colerus 2: 156 (c. 1645).
Fennia XLVII. 8: 3 (
1927).
–
(1 a) SKAL-KALK.
geol. skalgruskalk. Svea 1: 20 (
1824).
– (
1)
SKAL-KLÄDD,
p. adj. (
numera bl. tillf.)
skalbeklädd; särsk. till 1 a. RETZIUS Djurr. 128 (
1772).
–
(2 c) SKAL-KONSTRUK-TION.
byggn. o.
tekn. konstruktion av byggnad, flygplan, vätskebehållare, fartyg o. d., utförd på ett sådant sätt att ett i o. för sig nödvändigt ytterhölje till viss del göres bärande; äv. konkret, om ytterhöljet. HantvB I. 6: 167 (
1938;
i fråga om byggnad).
SoldUndFlygv. 1944, s. 206
(i fråga om flygmaskin). –
(1 c) SKAL-KORN. (
numera bl. tillf.)
lant. varietet av sädesslaget korn, som utmärkes därav att blomfjället bildar ett skal: som omger o. sitter fast vid kärnan; motsatt: skallöst l. naket korn, himmelskorn. LB 2: 305 (
1900).
SELANDER LevLandsk. 409 (
1955).
–
(1 a) SKAL-KRÄFTA.
[jfr t. schalenkrebs]
kräftdjur av (den i äldre zoologiska system förekommande) avdelningen Thoracestraca, som kännetecknas därav att alla bröstsegment l. flertalet av dem äro orörligt förenade med huvudet till ett kitin- l. kalkskal; särsk. i pl., ss. benämning på avdelningen. THORELL Zool. 2: 403 (
1865;
i pl., om avdelningen).
–
SKAL-KRÄK. (
†)
[SKAL-KRÄK.ssg 1]
1) till 1 a: (mindre) skaldjur. SWEDENBORG RebNat. 1: 17 (
1719).
At upräkna alla de Skal-kräk, hvaraf Perlor hämtas, vore en vidlyftig onödighet. VetAH 1759,
s. 140.
HEINRICH (
1828). 2)
till 1 a β: insekt med täckvingar,skalbagge. BERGMAN SvarVetA 5 (
1769;
om äppelblomvivel).
AFZELIUS Sag. 3: 112 (
1841;
om nyckelpiga).
–
(1 a) SKAL-LAGER.
geol. om jordlager bildat av fossila djurskal. Svea 1: 86 (
1824).
– (
2)
SKAL-LAV. (
†)
laven Lecidea testacea (Hoffm.) Ach., försedd med fjällika bålsegment. ACHARIUS Lich. 96 (
1798).
– (
1)
SKAL-LIK,
adj. JÄRTA 2: 518 (
1828).
– (
1)
SKAL-LIKNANDE,
p. adj. –
(1 c α) SKAL-LUPEN,
p. adj. (
†)
om balj- l. skidfrukt: som bildat baljor l. skidor; jfr löpa, v.¹ VIII 3. SERENIUS (
1741).
ÖoL (
1852).
–
(1 a) SKAL-LÅS.
zool. om den mekanism varmed (det av två skalhalvor bestående) skalet hos vissa skaldjur tillslutes. NF 4: 1464(
1881).
– (
1)
SKAL-LÄMNING. särsk.
till 1 a, konkret, om lämning bestående av fossila djurskal; vanl. i pl. SvGeolU A 1: 48 (
1868).
–
1 SKAL-LÖS.
[jfr t. schalenlos]
som är utan skal, icke försedd med l. omgiven av skal.a) (
numera bl. tillf.)
zool. till 1 a, om djur: icke skalbärande. Skallösa hafsmaskar. RINMAN 1: 792 (
1788).
SvDjurv. 298 (
1930).
[SKAL-LÖS.ssg 1.b]
b) till 1 b, om ägg. BROMAN Glys. 1: 379 (
1720).
Sköldpaddornas skallösa ägg. 2NF 33: 1173(
1922).
[SKAL-LÖS.ssg 1.c]
c) till 1 c; särsk. α) bot. o. lant. om korn l. kärna av vissa sädesslag: som icke är omgiven av ett efter tröskningen vid kärnan fastsittande skal; särsk. i uttr. som utgöra benämningar på olika arter l. varieteter av sädesslag med sådan kärna, t. ex. skallöst korn, naket korn, himmelskorn, skallös havre, havre av (de i Sv. icke odlade) arterna Avena nuda Lin. o. Avena sinensis Fisch.; jfr naken-havre. Skallöst Korn. BROMELIUS Chl. 49 (
1694).
Skal-lös eller Naken-Hafre. Alm(Sthm) 1795, s. 44. (Hirs har) 2-blommiga småax i vippa eller ax samt 1 skallös, glänsande, liten kärna i varje småax. LmUppslB 452 (
1923). β) (
†)
i uttr. skallösa ärter l. ärtskidor o. d., om ärter vilkas baljväggar sakna den pergamentartade, sega hinna som förekommer hos övriga ärtväxter (l. ha en mindre seg sådan hinna) o. vilkas baljor därför i grönt tillstånd äro spröda o. kunna ätas resp. om baljor av sådana ärtväxter, (baljor av) sockerärter; motsatt: spritärter. Skalössa ärter. BoupptSthm 1670,
s. 300.
Höns . . kokade . . medh Skallössa Ertter. HovförtärSthm 1685 A, s. 1554. Sprijta skal-lösa eller andra gröna ärter och stufwa dem uti smör, smält fläsk, watn, såcker, peppar, grant salt.
VALLERIA Hush. 27 (
c. 1710).
WARG 365 (
1755;
om ärtskidor).