SKAPARE ska³pare², m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. = ( -par 1536 (i vers). -pare 1526 osv. -pere c. 1580)

[fsv. skapare; jfr fd. skabaræ, skaper (d. skaber), fvn. skapari, nor. skaper; vbalsbst. till SKAPA; jfr mlt. schepper, schipper, fht. scepfari (mht. schepfære, t. schöpfer) ; med avs. på bet. 1 jfr äv. kyrkolat. creator]

[SKAPARE 1]

1) motsv. SKAPA 1, om gudomligt väsen som (enl. föreställningar inom olika religioner) skapat världen o. människan; särsk. (ofta i sg. best.) om Gud (se d. o. II) i sin egenskap av världens o. människosläktets (yttersta) upphov (i denna bet. ofta skrivet med stor begynnelsebokstav); ofta föregånget av genitivattribut l. poss. pron., betecknande ngn l. ngt vars tillvaro (ytterst) beror av en gudomlig skapelse. 1Petr. 4: 19 (NT 1526). Jach troor på gudh Fadher alzmecbtighan himmelens och iordennes skapare. OPETRI 3: 442 (1580); jfr Hb. 1942, s. 336 Tenek vppå tin skapare j tinom vngdom, förr än the onda daghar komma. Pred. 12: 1 (Bib. 1541). Tå Suoor mårten hindrichson på sin gudh oc skapare och förbannade Sig til euig tijd om bann Honom icke Hade betaltt. UpplDomb. 5: 151 (1599); jfr GUD II 8 b. Skaparen har så inrättat Werlden, at Människan skal allestädes se Hans händers werk. GEDNER Linné En fråga 31 (1753). Jag är tacksam mot min Gud och Skapare. ALMQVIST Drj 215 (1834). Brahma, fastän världens skapare, är en . . relativt impopulär gudom. Ymer 1933, s. 10 jfr (med försvagad bet.): Visserligen tackar jag min skapare för att jag är man, sade herr de Muckadell. Men i alla fall – det finns åtskilligt som jag avundas kvinnan. OoB 1963, s. 4 (1910).– jfr VÄRLDS-SKAPARE. särsk.

[SKAPARE 1.a]

a) i tilltalsform, med mer l. mindre förbleknad bet., i sådana uttr. som Herre, du min skapare! l. o, du min Gud och skapare!, för att uttrycka förvåning l. förskräckelse l. motvilja o. d.; jfr GUD II 5 slutet. O du min Gud och Skapare, hvad hör jag! HAMMARSKÖLD PrinsG 45 (1812). Mannen i . . (A. Brauner- hjelms) novell (La Ghiacciaja) . . o du vår skapare! huru erbarmlig är han ej! NordT 1883, s. 331 Herre du min skapare! utbrast professorn, skräckslagen av . . (tentandens) okunnighet. AHLÉN Uppsalahist. 117 (1948).

[SKAPARE 1.b]

b) i utvidgad anv., övergående i 2; särsk. dels i uttr. (ngns l. ngts) andre skapare, om person som i mycket hög grad berikat ngn l. ngt l. utvecklat ngns l. ngts anlag l. möjligheter l. produktionsförmåga l. dyl., dels ss. förled i ssgr betecknande ngt ss. det som ger upphov till ngt l. åstadkommer att ngt blir till l. utvecklas o. d. Du Jordens Dyrkare (dvs. fordbrukaren)! Andre Skapare! / Ädle! din hand alt välsignade. THORILD (SVS) 1: 73 (1781). (Jag) skall .. äta middag med (den blinda o. dövstumma) Laura Bridgeman hos hennes andra skapare, direktören för de döfstummas institut i Boston D:r How. BREMER NVerld. 1: 170 (1853).

[SKAPARE 2]

2) motsv. SKAPA 2: person (l. grupp av personer l. verkande kraft o. d.) som skapar l. skapat ngt, upphovsman, frambringare; i sht föregånget av genitivattribut l. poss. pron. l. följt av bestämning inledd av prep. av (förr äv. för l. till), betecknande vad som skapa(t)s; särsk. motsv. SKAPA 2 a, i fråga om vitter l. konstnärlig verksamhet (särsk. ss. förled i ssgr). KELLGREN (SVS) 5: 244 (1790). Skaparen til Sweriges constitution (dvs. H. Järta). BESKOW (1824) i 3SAH XXIX. 2: 57. Konung Gustaf I är skaparen af Sveriges Kammarverk. GEIJER SvFolkH 2: 128 (1834). ATTERBOM Minnest. 2: 7 (1810: för denna stiftelse). På naturligt sätt . . utan någon sjelfständigt organiserande kraft som skapare, hafva . . redan under heden tid de äldsta svenska städerna uppstått. HILDEBRAND Medelt. 1: 321 (1881). Den moderna polonäsens skapare är Chopin. WEGELIUS Musikl. 2: 124 (1889). En kvickhet kan man möjligen minnas – ehuru inte alltid i rätt form -men dess skapare glömmer man. ZETTERSTRÖM Dag 120 (1946).– jfr ORD-, REGEL-, SJÄLV-SKAPARE.

Ssgr (i allm. till 2):

– SKAPAR-AKT, äv. SKAPARE-AKT.

[SKAPAR-AKT.ssg 1]

1) till 1; jfr skapelse-akt 1. BORELIUS Metaf. 263 (1891).

[SKAPAR-AKT.ssg 2]

2) till 2; jfr skapelse-akt 2. 2NF 33: 284 (1921).

– SKAPAR-ANDE l. (i bet. 2) -ANDA .

[jfr t. schöpfergeist]

[SKAPAR-ANDE.ssg 1]

1) till 1: ande (se d. o. IV) som skapar l. skapat ngt, skapargud. BERGSTEDT Vikr. 17 (1846; om guden Giva). särsk. (i vitter stil) om ss. personligt väsen uppfattad princip som skapar l. åstadkommer l. frammanar vissa (sinnes)intryck l. föreställningar l. dyl.; jfr 2 o. -fömåga 2. CVASTRANDBERG 1: 67 (1845).

[SKAPAR-ANDE.ssg 2]

2) (i sht i vitter stil) till 2: anda (se ande VIII 2 b) som kommer ngn att skapa, skapardrift, inspiration att skapa. PoetK 1820, 2: 5. Modern skaparanda utesluter inte pietet. TurÅ 1945, s. 55

– SKAPAR-ARBETE ~⁰²⁰. (i sht i fackspr.) skapande arbete. BOLANDER TidOro 11 (1923).

– SKAPAR-BEGÄR. jfr begär 1 o. -drift, -lust 2. Det poetiska skaparbegär, som (osv.). SvLittH 1: 203 (1919).

– (1 b) SKAPAR-CENTRUM. (mera tillf.) skapelsecentrum. FoFl. 1909 s. 162.

– 41) SKAPAR-DAG. (numera bl. tillf.) == skapelse- dag 1. TEGNÉR (WB) 8: 109 (1836).

– SKAPAR-DRIFT. drift att skapa; jfr -begär, -lust 2. PoetK 1814 1: 3.

– SKAPAR-ELD. (i vitter stil) mer l. mindre bildl., om skapardrift l. skaparlusti jfr eld 3 a o. -flamma. WIRSÉN Ton. 54 (1893).

– SKAPAR-FANTASI. skapande (konstnärlig) fantasi. SvFolket 12: 367 (1940).

– SKAPAR-FLAMMA. (i vitter stil) jfr flamma, sbst. 1 c, o. -eld. ATTERBOM SDikt. 2: 72 (1812, 1838).

– SKAPAR-FRÖJD. skaparglädje. TÖRNELL AnLöft. 52 (1919).

– SKAPAR-FÖRMÅGA. 1) förmåga att skapa; äv. oeg. l. bildl. (äv. med anslutning till skapare 1 b). HAGBERG Pred. 5: 205 (1819). Naturens nycker och skaparförmåga. CORTIN SvampHb. 217 (1942).

[SKAPAR-FÖRMÅGA.ssg 2]

2) person med skaparförmåga (i bet. 1); jfr fömåga sbst., 4. Ymer 1957, s. 243

– SKAPAR-GLÄDJE. glädje över att (kunna l. få) skapa, skapandets glädje; jfr -fröjd, -lycka. RYDBERG Varia 136 (1894).

– SKAPAR-GLÖD. (i vitter stil) jfr glöd 3 b o. -eld. LEVERTIN Salomo 98 (1905).

– (1) SKAPAR-GUD. gud betraktad ss. skapare; särsk. om Gud (se d. o. II) betraktad i denna egenskap. SÖDERBLOM Gudstr. 90 (1914). SvTeolKv. 1937, s. 142

– SKAPAR-GÅVA. jfr gåva 2 b o. -fömnåga 1. PT 1881., nr 255 A, s. 3

– SKAPAR-GÄRNING. om gärning varigm ngt skapas.

[SKAPAR-GÄRNING.ssg 1]

1) till 1. AULÉN AllmTron 149 (1923).

[SKAPAR-GÄRNING.ssg 2]

2) till 2. GHT 1924, nr 281, s. 14.

– SKAPAR-HAND. hand tillhörande en skapare.

[SKAPAR-HAND.ssg 1]

1) (i högre stil) till 1. LBÄ 16–17: 10 (1798).

[SKAPAR-HAND.ssg 2]

2) till 2; särsk. metonymiskt, om skapande konstnär. SJÖBERG (SVS) 1: 114 (1819). De härliga parkerna vid Adelsnäs, Qvistrum och Öfverum, hvilka buro vittne om den Adelswärdska skaparehandens smak och makt. RYDSTRÖM Adelsnäs 57 (1913).

– (1, 2) SKAPAR-HANDLING. särsk. till 1. = -akt 1. WIKNER Mater. 56 (1870).

– SKAPAR-HÅG. jfr -lust 2. ÖBERG Makt. 2: 27 (1906).

– (1, 2) SKAPAR-HÄRD. (i sht i vitter stil) om plats där ngt skapa(t)s l. blir l. blivit till; särsk. till 1 b; jfr härd sbst.¹, ⁴. Elementära makter från naturens slöjade skaparhärdar. VETTERLUND StDikt. 93 (1892, 1901).

– (1, 2) SKAPAR-ID. (numera bl. i högre stil, arkaiserande) särsk. till 1, -gärning 1. CYGNÆUS 10:274 (1854).

– SKAPAR-IVER. iver att skapa. SNOILSKY 5: 162 (1897).

– SKAPAR-JAG. (i vitter stil) skapande jag (se d. o. II 2). LEVERTIN 1O: 212 (1904).

– (1, 2) SKAPAR-KONST. särsk. (numera bl. tillf.) till 1: för skapare kännetecknande konst (se d. o. 1). RYDBERG Gudas. 9 (1887).

– SKAPAR-KRAFT.

[SKAPAR-KRAFT.ssg 1]

1) till 1.

[SKAPAR-KRAFT.ssg 1.a]

a) kraft (se d. o. 1) att skapa. GRANFELT Dogm. 126 (1861).

[SKAPAR-KRAFT.ssg 1.b]

b) skapande kraft (se d. o. 3 a, 3 a α). MELIN JesuL 1: 142 (1842).

[SKAPAR-KRAFT.ssg 2]

2) till2.

[SKAPAR-KRAFT.ssg 2.a]

a) kraft (se d. o. 1) att skapa, skaparförmåga (se d. o. 1). Konstnärlig, litterär, poetisk, andlig ska- parkraft. Frey 1848, s. 439

[SKAPAR-KRAFT.ssg 1.b]

b) skapande kraft (se d. o. 3 b). GIERTZ Kyrkofr. 152 (1939).

– SKAPAR-KRAFTIG. som har l. kännetecknas av skaparkraft (se d. o. 2 a).

[SKAPAR-KRAFTIG.ssg 1.a]

a) om (egenskap l. natur o. d. hos) person l. om tidsperiod; särsk. i fråga om skapande inom vitterhet o. konst o. d.: produktiv (se d. o. 3). MeddSlöjdF 1892, s. 8 (om konstnärlighet). SÖDERBLOM StundVäxl. 1: 129 (1903, 1909; om personer). De oroliga och skaparkraftiga åren omkring 1770 ha . . avsatt sina tydliga spår i svensk . . dikt och utgöra en märklig period i den .. svenska kulturens hävder. ANDERSSON SvH 350 (1943).

[SKAPAR-KRAFTIG.ssg 1.b]

b) (tillf.) om språkligt element (t. ex. förstavelse): produktiv (se d. o. 5). MJÖBERG Stilstud. 261 (1911).

– SKAPAR-KVAL. jfr kval sbst.¹, ¹ b, o. -smärta, -vånda. LEVERTIN Salomo 98 (1905).

– SKAPAR-LUST. lust att skapa.

[SKAPAR-LUST.ssg 1]

1) (numera bl. tillf.) till 1. ATTERBOM SDikt. 1 : 156 (1837). 2) till 2; jfr -begär, -drift. Konstnärlig, poetisk skaparlust. ATTERBOM Minnest. 2: 33 (1840; i fråga om vitter verksamhet). (Bysterna i slottsparken säga:) "För främlingen (dvs. en konstnär) vi alla / Höra ännu lifvet till: / Älska, hata, segra, falla, / Allt som skaparlusten vill". SNOILSKY 3: 171 (1883).

– (1, 2) SKAPAR-LYCKA. lycka över att (kunna l. få) skapa; särsk. till 2. WIRSÉN Sång. 309 (1884).

– (1, 2) SKAPAR-LYCKLIG. (mera tillf.) lycklig över att (kunna l. få) skapa, uppfylld av skaparlycka; särsk. till 2. LEVERTIN II. 1: 116 (1899).

– SKAPAR-LYNNE (med vitter prägel) lynne i fråga om skapande verksamhet; äv. oeg. l. bildl. (äv. med anslutning till skapare 1 b). Naturens skapare-lynne. BotN 1566, s. 145 Den nyktra inställning till dagens formproblem och konstnärliga uppfattning, som inte alltid varit kännetecknande för finskt skaparlynne. Form 1956, s. 28

– SKAPAR-LÅGA. (i vitter stil) jfr låga sbst.¹, ² d, o. -eld, -flamma. WIRSÉN Vint. 146 (1885, 1890).

– SKAPAR-LÄNGTAN. jfr -iver. NORDENSVAN Larsson' 2: 93 (1921).

– SKAPAR-MAKT.

[SKAPAR-MAKT.ssg 1]

1) (numera i sht i högre stil) till 1: makt (se d. o. 1) l. förmåga att skapa. WISÉN Oden 12 (1873).

[SKAPAR-MAKT.ssg 2]

2) (numera bl. mera tillf.) till 1: makt (se d. o. 12 b) som utgöres av en skapare, skapande gud. LEHNBERG i 1SAH 2: 299 (1788, 1802). 3) till 2: skaparförmåga (se d. o. 1) ; jfr makt 1. 2VittAH 5: 193 (1790, 1795; i fråga om upp- finningsförmåga).

– SKAPAR-ORD. (i sht i högre stil) ord (se ord, sbst.² ¹, 3) varigm ngn l. ngt skapa(t)s, skapande ord.

[SKAPAR-ORD.ssg 1]

1) till 1; i sht om vart o. ett av de yttranden varigm Gud enl. bibelns skapelseberättelse åstadkom världens skapelse; jfr skapelse-ord. Ljuset kom med det första skaparordet öfver verlden. THOMANDER 1: 424 (1835). 2) till 2. FORSSELL Hist. 1: 144 (1869).

– SKAPAR-PERIOD. period (se d. o. 3 b) varunder ngn (särsk. konstnär l. författare) skapar, skapande period; jfr -tid. SvUppslB 22: 226 (1935).

– SKAPAR-RUS. mer l. mindre bildl., om tillstånd av exalterat l. hänfört skapande; jfr ras, sbst.² ³, o. -yrsel. BÖÖK Tegnér 53 (19171.

– SKAPAR-RÄTT. (numera mindre br.) upphovsmans rätt till sitt litterära l. konstnärliga verk, upphovsrätt; stundom äv. allmännare, med inbegrepp av uppfinnares rätt till sin uppfinning. 2NF 6: 1412 (1907). 2SvUppslB 2: 810 (1947; allmännare).

– (l, 2) SKAPAR-SALIG. (i vitter stil mera tillf.) jfr -lycklig; särsk. till 1. Häll dig, arbete, skaparsaliga / gudars lif! FORSSLUND Arb. 5 (1902).

– SKAPAR-SLUMMER. (i vitter stils numera bl. tillf.) tillstånd av (skenbar) vila då ngt skapas l. förmågan att skapa tillväxer. SNOILSKY 1: 74 (1869).

– SKAPAR-SMÄRTA. jfr -kval. LILJEDAHL Norström 2: 530 (1918).

– SKAPAR-SNILLE. skapande begåvning; jfr skap-snille. STIERNSTOLPE ESkr. 80 ( c. 1820).

– SKAPAR-TANKE. skapares tanke; tanke på att skapa; tanke varigm ngt skapas, skapande tanke. 1) till 1. THOMANDER Pred. 1: 336 (1849). Alltets sång om skapartanken. Vinterg. 1894, s. 13

[SKAPAR-TANKE.ssg 2]

2) till 2. ATTERBOM Minnest. 2: 7 (1840). Så ur sångarns inre strömma plötsligt i en säll minut / Ur den första skapartanken nya, nya tankar ut. WIRIÉN Dikt. 172 (1876).

– SKAPAR-TID. jfr -period. NordT 1917, s. 63

– SKAPAR-TÖRST. (i vitter stil) bildl.: törst efter att skapa; jfr -lust 2. WIRSÉN Ton. 134 (1893).

– SKAPAR-VECKA.

[SKAPAR-VECKA.ssg 1]

1) till 1: skapelsevecka; i sht i sg. best. RYDBERG Faust 92 (1876).

[SKAPAR-VECKA.ssg 2]

2) till 2: vecka utgörande skaparperiod. SIWERTZ Tråd. 147 (1957).

– (1) SKAPAR-VERK. verk utfört av skapare. 2NF 7:666 (1907).

– SKAPAR-VERKSAMHET ~¹⁰², äv. ~²⁰⁰. verksamhet att skapa, skapande verksamhet.

[SKAPAR-VERKSAMHET.ssg 1]

1) till 1. Guds . . skaparewerksamhet. GRANFELT Dogm. 126 (1561).

[SKAPAR-VERKSAMHET.ssg 2]

2) till 2. LJUNGGREN SAHist. 1: 76 (1886).

– SKAPAR-VETT - (skapare-) (†) skapande förstånd l. begåvning; anträffat bl. i överförd anv., om person med sådan begåvning. 1VittAH 1: 30 (1755).

– SKAPAR-VILJA. vilja att skapa, skapande vilja.

[SKAPAR-VILJA.ssg 1]

1) till 1. WENSJOE Martensen Dogm. 151 (1849).

[SKAPAR-VILJA.ssg 2]

2) till 2. Svfolket 7: 234 (1938).

– SKAPAR-VÅNDA. jfr -kval. DAHLGREN 1Ransäter 63 (1905).

– (1, 2) SKAPAR-VÄDER. (skapar-) (i vitter stil, numera föga br.) om vind som medför nyskapelse; anträffat bl. i bild åsyftande själarnas uppståndelse o. uppkomsten av en ny värld. Snart susa milda skaparväder / Kring vansklighetens fält. STAGNELIUS (SVS) 2: 284 (1821).

– (1, 2) SKAPAR-VÄRV. (i vitter stil) jfr -verksamhet l, 2; äv. oeg. l. bildl. (äv. med anslutning till skapare 1 b). ATTERBOM Lyr. 3: 156 (1821).

– SKAPAR-YRSEL. (mera tillf.) jfr -ras. LEVERTIN Salomo 33 (1905).

– SKAPAR-ÅDER l. -ÅDRA . (mera tillf.) bildl.: konstnärligt skapande åder; jfr skalde-åder 1. SIWERTZ Tråd. 147 (1957).

Avledn.:

– SKAPARINNA ¹⁰³², f.

[jfr t. schöpferin]

kvinnlig skapare, skaperska; ofta föregånget av genitivattribut l. poss. pron. l. följt av bestämning inledd av prep. av, betecknande vad som skapa(t)s. Linc. (1640; under creatrix).

[SKAPARINNA.avl 1]

1) till 1; särsk. i utvidgad anv. (motsv. skapare 1 b). Månn' soln ej moder är och alltings skaparinna? CFDAHLGREN 1: 42 (1824). (Nornorna) stå . . såsom uttryck af ett allmänt . . hemlighetsfullt öde, hvars skaparinnor man väl kan nalkas med en skygg rädsla, men icke med en troende tillförsigt. WISÉN Oden 35 (1873). (En starkt lysande stjärna) kunde godt täfla med Febus och begära hans vagn för att bli dagens skaparinna. SÖDERHJELM ItRenäss. 155 (1907).

[SKAPARINNA.avl 2]

2) till 2; äv. oeg., om institution o. d. Hon dog, din sällhets skaparinna (ävs. din maka)! LEOPOLD 2: 20T (1801, 1815). SvLitt4T 1838, sp. 599 (om institution). Skaparinnan av Nya elementarskolan för flickor .. i Stockholm fil. dr Anna Ahlström. SvD(B) 1943, nr 158, s. 2.