SKANK skaŋ⁴k l. (i vissa trakter) SKÅNK skoŋ⁴k, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (Linc. Dddd 5 b (1640) osv.) l. (vard.) -er ~³² (äv. att hänföra till sg. skanka resp. skånka, WRANGEL HbHästv. 704 (1885) osv.); l. (utom i vissa trakter numera bl. i pl.) SKANKA skaŋ³ka² l. (i vissa trakter) SKÅNKA skoŋ³ka², r. l. f.; best. -an; pl. or (BROOCMAN Hush. 3: 11 (1736) osv.) l. (vard.) -er (äv. att hänföra till sg. skank resp. skånk, se ovan). (skank (-ek) c. 1635 osv. skanka (-ngk-, -ck-) 1640 osv. skånk (-ngk, -ck) 1712 osv. skånka 1808 osv.) [jfr dan. o. nor.
skank, nor. dial.
skank, skonk, lt.
schanke, feng.
scanca, sceanca (eng.
shank); till den rot som föreligger i
SKANK, adj., o. eg. betydande: ngt krökt. – Jfr
SKANKHALT,
SKÄNKA,
SKÄNKEL]
[SKANK.sbst 1]
1) om (övre del av) ben (se BEN sbst.¹, II ¹) hos djur (l. av slaktat djur); oftast om den del av bakbenet hos (l. från) fyrfota djur (särsk. nöt kreatur l. häst) som sträcker sig från knäleden till halsleden; äv. om den nedre del av benet (särsk.) bakbenet) hos fyrfota djur som vid slakt avskiljes från den övre köttiga delen; förr äv. dels om hov, dels om has. (Sv.) Skanck (T.) Huff. (Lat.) Ungula. SCHRODERUS Dict. 82 c. 1635 Linc. Ddd 5 b
1640;
om has).
Ju större skankor och benläggar, ju längre kropp, bredare buk och miukare rygg .. kalven) hafwer ju bättre warder han. BROOCHMAN Hush. 3:11 (
1736 BotN 1874, s. 104
om ben hos gräshoppa). Hästens lår och skanskola vara .. muskulösa.
WRANGEL HbHästv. 704 (
1885).
TLev 1892,
nr 5, s. 1
(om nedre del av bakben av slaktat svin), Dromedarerna hålla god fart och slänga med sina långa skånkor.
HEDIN Indien 2: 503 (
1910).
Skanken var från ett vinterlamm, men det var en ömkligen mager skank. MOBERG Rid 101 (
1914).
Avhuggna, på sina bällingar flådda skankar ligga vid renslakten samlade) i en hög för sig. EKELÖF Prom. 160 1941). jfr
BAK-,
FRAM-SKANK o.
BAK-SKANKA. – särsk.
[SKANK.sbst 1.a]
a) i ssg betecknande sjukdom i ben hos nötkreatur l. häst; se GALLE-SKANK. [SKANK.sbst 1.b]
b) (numera bl. tillf. bildl. Örebro är en långsträckt stad, som håller en half fjerdingsväg på hvardera skanken, räknadt från kyrkotornet. TÖRNEROS SVS 3: 117 (
1883 [SKANK.sbst 2]
2) (
vard.)
om ben (se BEN sbst.¹, II ¹) hos människa; stundom äv. om lår hos människa. Emot Trothet af långa Resor, twätta Benen och Skankarna med warmt öl. IERICI Colerus 1:276 (
c. 1645).
Icke will jag at min Bror incommenderar sina skankar för mine lumpna manuscripter skull. LINDÉN FörtrBr.) 346 (
1787).
Greta Kajsa vände sig i släden och drog skankarne in under kjolen. MOLIN SSkr. 110 1895 Pojkarna sprang ärenden på sina kvicka, mjuka skankor.
GYLLENSTEN KainMem. 124 1963). – särsk.
[SKANK.sbst 2.a]
a) [delvis sannol. utgående från 1]
i vissa uttr. [SKANK.sbst 2.a.α]
α) (numera bl. tillf.) räcka skankarna i vädret, vända benen i vädret (se BEN, sbst.¹ II ¹ e ζ); äv. bildl.: dö. LINDFORS (
1824).
MEUERMAN (
1847).
[SKANK.sbst 2.a.β]
β) i uttr. som ange skyndsam rörelse; särsk. i uttr. röra på skankarna, röra på benen (se RÖRA, v.² III 1 a α α'), i sht förr äv. lägga skankt på rygg, lägga benen på ryggen (se BEN sbst.¹, II ¹ e δ). Kom nu, och rör på de skankor lata! BRAUN SjuSofv. (
1853).
Nu är det din tur att lägga skånk på rygg och skaffa mer brännvin). BLANCHE Bild. 4: 11 1885).
Blanda till en liter, Fridolf, men rör på skånkorna och lyd order. ENGSTRÖM Milst. 94 (
1929).
[SKANK.sbst 2.a.γ]
γ) i uttr. som ange långsam rörelse l. lättja. (jfr δ); särsk. i uttr. släpa l. dra skankarna efter sig släpa benen efter sig. Gå och dra skankorna efter sig. DAHLIN 1854).
I Napolis hamn kastar Vega sitt ankar / Och sjelf lazzaronen med dåsig skankar, / Han löper till kajen. HEDENSTIERNA Kaleid. 232 (
1834).
Han) kallades .. "tjurig" och titulerades "snartycken drummel" .. som "släpade skankorna efter sig". MARTINSON VägUt 54 (
1936).
[SKANK.sbst 2.a.δ]
δ) (
i vissa trakter)
slå skank, vid gång trampa sig själv på fötterna; särsk. oeg.: slå dank, lata sig. BLANCHE Bild 1: 155 (1863: slog skånk).
Därs. 156 (:
slår skånk).
[SKANK.sbst 2.a.ε]
ε) (i vissa trakter drilla skank, dansa. SPONG Tavl. 229 (
1946).
[SKANK.sbst 2.b]
b) i ssgr betecknande krokben l. korsade ben; se KORS-, KROK-, KÄRING-SKANK. [SKANK.sbst 3]
3) (
numera mindre br.)
benpipa (i l. frånskank (i bet. 1 o. 2). WESTE FörslSAOB (
c. 1815).
ALMQVIST Amor. XII (
1839).
Skinkan hänger aldrig så högt, att icke hunden väntar sig skanken. STRÖM SvOrdsPr. 279 (
1926).
[SKANK.sbst 4]
4) i ssgr betecknande person l. djur med så l. så beskaffade ben; se LAT-, LÅNG-SKANK o. LÅNG-SKÅNKA.
Ssgr (till
1):
–
SKANK-BEN. (
i sht i fackspr.)
om vart o. ett av de två ben (benämnda stora o. lilla skankbenet) som bilda skankens skelett (o. hos människan motsvara sken- resp. vadbenet); förr äv. övergående i bet.: skank (på häst). Skankbenets skönhet och godhet beror på lårets. FLORMAN HästKänned. 119 (
1794).
Det lilla skankbenet (vadbenet), som är ett långt smalt ben. SJÖSTEDT Husdj. 1: 9 (
1859).
Underlåret . . utgöres hufvudsakligen af stora skankbenet. LB V. 2: 22 (
1908).
Ssgr i fackspr. ):
–
skankbens-kam.
på framsidan av stora skankbenet befintlig, utåtböjd benkam. LUNDBERG HusdjSf. 563 (
1868).
–
skankbens-tagg (
numera föga br.)
om det hos hästar o. idisslare starkt reducerade lilla skankbenet (uppträdande ss. små benutskott vid stora skankbenets övre ände); jfr skank-knöl. EHRENGRANAT Ridsk. I. 1: 20 (
1836).
ARETZIUS hos
BILLING Hipp. 43 (
1836).
–
SKANK-BROMS. (
i sht förr)
av en repslinga bestående anordning som fästes om skanken på nötkreatur l. häst o. åtdrages medelst en stav, varigm djuret förhindras att (vid operation l. dyl.) göra häftiga rörelser med benen; jfr broms, sbst.² 1. VENNERHOLM o. SVENSSON 69 (1892: Skankbremsen).
–
SKANK-HÄLLA.
hälla avsedd att fästas kring skankarna på ett djur. 2SvKulturb. 11–
12: 306 (
1938).
–
SKANK-KNÖL. (
numera föga br.)
== -bens-tagg. ARETZIUS hos
BILLING Hipp. 42(
1836).
–
SKANK-KÖTT. särsk.
motsv. kött 6. VRP II/II 1736.
–
SKANK-LED.
i fråga om häst. [SKANK-LED.ssg 1]
1) (†) hasled. FLORMAN Abildgaard
86 (
1792).
DENS. HästKänned. 119 (
1794).
[SKANK-LED.ssg 2]
2) knäled (se d. o. 1). EHRENGRANAT HästRör. 21 (
1818).
–
SKANK-MUSKEL.
muskel i skank. ARETZIUS hos
BILLING Hipp. 111 (
1836).
–
SKANK-SKO. (
förr)
sko gjord av skinnet från nötkreaturs bakskank. ODSTEDT FolkdrDal. 430 (1953: skånkskon).
–
SKANK-VEN.
ven i skank; särsk. om var o. en av de vener hos häst som gå snett över framknäets baksida resp. snett över bakbenets has på dess framsida; jfr -blodåder, -åder, skrankåder. SJÖSTEDT Husdj. 1: 87 (
1859).
Avledn. (till
1 o.
2): –
-SKANKAD ,
p. adj. ss. senare led i ssgr: försedd med (så l. så beskaffade) skankar; se galler-, lång-skankad.
–
-SKANKIG ,
adj. ss. senare led i ssg: försedd med (så l. så beskaffadej skankar; se lång-skankig.