SKIDA ,
v.²; p. pf.
skidd. (skidha, skijda) [sv. dial. skida (ipf. skidade,
sup. äv.
skidit); jfr mht.
schĭten (t.
scheiten); i avljudsförh. till mlt.
schēden, skilja (se
SKEDA, v.²), o. rotbesläktat med
SKITA, ha avföring.– Jfr
SKID, sbst.¹,
SKIDA, sbst.²-³] (
†)
klyva l. hugga (ved). HELSINGIUS Dd 7 b (1587: Skidd,
p. pf.). Därs. Dd 8 a. – jfr
SÖNDER-SKIDA.