SKIDA ʃi³da², v.a -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).

[sv. dial. sjii; till SKIDA sbst.³,]

åka skidor; äv. dels: åkande skidor tillryggalägga (viss vägsträcka o. d.), dels (numera bl. tillf.) : åkande skidor transportera (ngt) l. göra upp (ett skidspår). COLLAN Kalev. 1: 180 (1864). För sångarskaran / Har jag (dvs. sångaren) skidat spår i drifvan, / Brutit topparne af träden, / Qvistat stammar, utmärkt vägen. Därs. 2: 371 (1868; i bild. De tre (som vistats i vildmarken) återvände .. hemåt under den mörkaste sollösa tiden, skidande och utan renar. Fennia XII. 1: 58 (1895). Han hade knappast skidat ett tiotal famnar, innan han stötte emot ett hinder och föll. AHRENBERG StRätt 113 (1899). En vältränad trupp skidlöpare, vilka skidat den långa vägen från sitt regemente. Påskid. 1919, s. 89 GbgP 1947, nr 141, s. 2 (i pass., om budkavle). Han . . skidade över spårlösa snövidder den 2 mil långa vägen hem. SkogsarbMinn. 91 (1950).

Särsk. förb.:

– SKIDA FRAM ¹⁰ ⁴. TurÅ 1897, s. 107

– SKIDA IN ¹⁰ ⁴. HEMBERG Kola 207 (1902).

– SKIDA NED ¹⁰ ⁰⁴. CASTRÉN Res. 1: 232 (1852).

– SKIDA OMKRING ¹⁰ ⁴. på skidor åka omkring (hit o. dit, från plats till plats). LAURÉN Stenvall Bröd. 109 (1919).

– SKIDA PÅ ¹⁰ ⁴. särsk. : på skidor åka vidare (utan att stanna l. låta sig hindras). ROSENDAHL Lojäg. 56 (1956).

– SKIDA UPP ¹⁰ ⁴.

[SKIDA UPP.fb 1]

1) på skidor åka upp (till en plats o. d.); äv.: på skidor åka upp (ett spår) l. längs (en gräns o. d.). Vi hade endast några hundra alnar att från sjöa . . skida upp till (björn-)lyan. SvjägarfT 1888, s. 126; möjl. icke särsk. förb. (Jägaren) anvisades att skida upp Kervo gränsen; der kunde lospår möjligen anträffas. LINDHOLM Sibbo 1: 134 (1890). En skogvaktare som tillfälligtvis skidat upp i dalen. UNT 1935, nr 302, s. 7.

[SKIDA UPP.fb 2]

2) på skidor upphinna (ngn l. ngt); stundom äv. abs. Som skidföret var det bästa, så vunno vi (dvs. jägarna) på .. (björnen), och då vi skidade upp, var det en grann syn att . . se det stora vackra djuret, omhvärfdt af hundarne, hvilka argt anföllo detsamma. Skogvakt. 1892, s. 162

– SKIDA UT ¹⁰ ⁴. CASTRÉN Res. 1: 219 (1852). Ssgr, se SKIDA sbst.³, ssgr.

Avledn.:

– SKIDARE , m. || ig. (i sht vard. l. i vitter stil) skidåkare. WETTERHOFF Skog 1: 42 (1883). Över skimrande drivor / går skidarens väg, / över isiga vidder / han styr sina steg. LINDQVIST FinLyr. 2: 108 (1932). Bilden . . visar en skidare utföra en kristianiasväng i rivande fart i inhemsk fjällterräng. Hufvudstadsbl(A) 1934, nr 337, s. 6. IllSvOrdb. (1955). jfr stor-, vatten-skidare.

Ssgr (mera tillf.):

– skidar-skara, äv. skidare-skara.

skara av skidlöpare. LINDQVIST FinLyr. 1: 28 (1926).

– skidar-typ. IdrFinl. 3: 111 (1906).

– skidar-veteran. skidveteran. NordIdrL 1902, s. 35