.
(sch-, -å-, -f m. m.)
[sv. dial.
skrov; motsv. nor. dial.
skrov, ngt poröst (o. upphöjt), ngt nött l. skröpligt, öppnad djurkropp, bröst- l. bukhåla, nisl.
skrof, issörja, skrovis; jfr (det åtminstone delvis etymologiskt identiska) d.
skrog i bet.
3–5, 8; samhörigt med sv. dial.
skrova, skrymma (gm att vara löst staplad o. d.), stapla upp huller om buller o. d., torna upp sig (om havsis), nor. dial.
skrova, skrymma; i avljudsförh. till nor. dial.
skrauv, skum,
skrauva, skrymma,
skrøyva, sätta upp ngt högt o. löst, skrymma, nisl.
skreyfa, stapla upp (till torkning), möjl. äv. till
SKRUV, sbst.²; möjl. äv. rotbesläktat med
RUVA, sbst.² o.
RUVA, v. (2 o.) 3; med avs. på bet.
3 möjl. påverkat av det ord som föreligger i nor. dial.
krov, fvn.
krof, (det inre av) öppnad o. från inälvor befriad djurkropp, i fvn. äv. allmännare: (död) djurkropp (besläktat med
KROPP, sbst.¹ o. sannol. samhörigt med
KROE); med avs. på formen
skrå jfr sv. dial. (Skåne)
skrå, skrov, ä. dan. o. nor. dial.
skrå i
skråis, skrovis, sannol. ombildning av
SKROV (jfr
SKRÅ, sbst.⁷).– Jfr
SKROV-,
SKROVTISTEL]
. – särsk.
).
).
dött djur tillhörande) bål l. kropp (med särsk. tanke på benstommen); äv. övergående i bet.: bukhåla; i sht förr äv.: skelett (se d. o.
).
).
).
).
).
).
).
.
).
).
).
).
).
). – särsk. α) (
).
. β) (
).
).
).
.
).
).
).
[sannol. eg. bildl. anv. av 3 a]
).
).
.
).
).
. – särsk.
).
).
).
).
[åtminstone delvis sannol. utvidgad anv. av 4]
, s. 632 a.
).
).
.
). – särsk.
såg i mörkret ut som illuminerade hus med sina talrika lyktor fram och bak och överallt på skrovet.
).
).
).
).
).
).
.
). – jfr
.
).
af). Vi
få nu et besvärligt bestyr om upförandet af en ny och anständig Academie-byggnad, i stället för det ohyggliga gamla skråfvet vi härtils måst nyttja.
).
).
).
).
).
).
).
).
).