SKROVEL skrå⁴vel l. skrolel, n.; best. -vlet; pl. =. (förr äv. -å-. -el 1679 (: skrofwel-ijs) osv. -1 1694 (: skroflachtige, pl.)) [sv. dial.
skrovel, ojämnhet, repa, skreva skrovlig yta, skrovligt ställe, avfallna kvistar o. d. i skog; sannol. avledn. av det ord l. den stam som föreligger i sv. dial. (Finl.)
skrova, skrynkla (se
SKROVIG adj.
2.). – jfr
SKROVLA sbst. o. v.,
SKROVLIG, SKROVLING]
(
numera företrädesvis ss förled i ssgr)
[SKROVEL 1]
1) skrovlig yta l. fläck (av yta) o . d., ngt skrovligt, skrovlighet (se d. o. 1); äv. om (urspr.) porösa ojämnheter l. porös o. o-jämn yta o. d.; äv. = skravel 3 c. Elliest finnas, då stenarna bräckte äro som och sees af profwet skroflachtige ställen eller hool. . . Emillan denne skrofwer (sannol. fel för skrofwel), äro åther interstitia eller rum somblige städz allenast 2. a2' 3. fingers bredd, somblige längre hårda gråstenen. VDAkt. 1694,
nr 1172. (Järnet) bör .. icke wid Gjutning uti Sand, i form af
Hällar, på öfra sidan wara uplupet uti iholiga blåsor och upgäst skummigt skråfwel. RINMAN JärnH 1017 (
1782).
GRUNDSTRÖM MLand 38 (
1939;
om skravel). jfr: Kåda rinner utför barkskrovlen.
GRUNDSTRÖM Dyhav. 17 (
1934).
[SKROVEL 2]
2) skrovlighet (se d. o. 3); särsk. ss. förled i ssgn SKROVEL-RÖST.
Ssgr (i allm. till
1. Anm. Nedanstående ssgr kunna vara sammansatta med
skrovla, sbst., vissa äv. med
skrovla, v.):
A
:
–
SKROVEL-BAK. (
mera tillf.)
bak (se bak, sbst.²) med skrovlig bark.
NILSSON BombiNick 205 (
1946).
–
SKROVEL-BARK.
bot. o.
skogsv. skorpbark. HbSkogstekn. 757 (
1922).
–
SKROVEL-BERG. (
numera bl. mera tillf.)
skrovligt berg; jfr rös-berg, skravel-berg. Skråfvelberg, som kunna bestå af hvarjehanda hällearter, sammanfogade med många öpne eller fylde lossnor. RINMAN 2: 480 (
1789).
Bland skrovelbergen / går vilda räven. GRUNDSTRÖM MLand 35 (
1939).
–
SKROVEL-BJÖRK. (
i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
björk med skrovlig bark o. vresig ved; jfr masur-björk. MARTINSON Nässl. 237 (
1935).
–
SKROVEL-IS. (
numera i sht i vissa trakter,
bygdemålsfärgat)
(dålig o.) skrovlig is; äv.: (tunn o. skör) is varunder vattnet sjunkit undan l. försvunnit; jfr skrov-is, skravel-is. Bärgen (på Spetsbergen) äro mäst täckta med skrofwel-ijs. RUDBECK Atl. 1: 509 (
1679).
Den hvita skrofvelisen öfver hjulspåren på andra sidan (om bron) såg så förledande ut. FITINGHOFF Tafl. 72 (
1886).
Man . . begaf sig (vid säljakten) ut på "skrofvelisen" för att med pikstafvar bedöfva och så med knifven sticka rofdjuren. LD 1903,
nr 272, s. 2.
–
SKROVEL-LAV.
( skrovel- 1907 osv. skrovle- 1798) bot. laven Lobaria scrobiculata (Scop.) DC. (som har smågropig bål). ACHARIUS Lich. 152 (1798). URSING SvVäxt. Krypt.
180 (
1949).
–
SKROVEL-STEN. (
numera bl. mera tillf.)
skrovlig sten. HIÄRNE lAnl. B 4 b (
1694).
B
(
†):
Avledn. –
SKROVELAKTIG ,
adj. (
numera föga br.)
till 1: (något) skrovlig. Finnas, då stenarna bräcte äro som och sees af profwet skroflachtige ställen eller hool, sombligestädes långt öfwer hela stenen. VDAkt. 1694,
nr 1172. Wid wägen . . lågg en hwit skorpa, Byssus alba, h(wil)k(e)n bestod liksom af en hwit skroflachtig skiör hinna med hwita gryn på.
LINNÉ Skr. 5: 36 (
1732).