© Svenska Akademien. SAOB spalt: S4983; tryckår: 1973
(Observera att webbversionen av SAOB på http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 11/9 2014). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningsformer av uppslagsorden.)
SKROM skrom⁴, sbst.¹, förr äv. SKRUM, sbst.¹, n.; pl. = ( SPEGEL). (skrom 1685–1955. skrom 1684. skroom 1704. skrum c. 1755)
[sv. dial. skrom, skrum, i bet. 1, 2 o. d.; motsv. nor. dial. skrum, svampaktig, porös massa; jfr sv. dial. skrom(m)a, hästhov, stor (o. åbäkig) kvinna, hål i ruttet träd, skråmog, stor, grovlemmad, skrummug, skrymmande, samt SKRUMMA o. SKRYMMA, v.¹; möjl. samhörigt med SKROM sbst.²]
[SKROM.sbst1 1]
1) () om ngt skrymmande l. stort o. ihåligt l. tomt; anträffat bl. dels i bet.: skrymmande hus(skal) l. byggnad(sruin), dels i bet.: tom rymd, universum; jfr 2. Then heela Jorde-Boll, then i nu täflens om, / Sampt Himlens vijda Hvalff och alt thet stoora Skrom, / Som ingen kan med Syn ey heller Tancka mäta, / Thet skal een Åskie-Blix på Domedag upfräta. LAGERLÖF Vitt. 64 (1685). The många höga skrom, som vppå bergen stodo (i Rom) / I fordom tijd, ännu få lända folck til godo, / Med konstigt huggen sten, som daglig tädan tagas. SPEGEL SalWijsh. 27 (1711). Skrum, skrom . . (dvs.) tomt skråf . . (lat.) inanis quædam, sed vasta machina. SCHULTZE Ordb. 4411 (c. 1755).
[SKROM.sbst1 2]
2) (skrymmande o.) porös massa o. d.; särsk. (o. numera bl. ngn gg i anslutning till ä. framställning) = SKROV 1 slutet; jfr 1. (Vår jord är) Een Klimp, som är aff Matk och otäck Hyra full, / Dher thet, som fägerst är, ey annat är än Mull; / Ett Skromm, som alt taer moot och släpper alt, som såller / Och växlar alt i alt, men ingen ting behåller. LAGERLÖF Vitt. 60 (1684). Malmen (säges) löpa i Suhlu, när han sätter sig i een Tiärna mitt uti steen .. det som sitter uti kring kallas skrom. CLETSCHER ReUtKopparbg 62 (1696). När . . värman kom till hielp upsmältes materien (dvs. "en underjor- disk fetma"), dock icke hel ock hållen, ehuru oljan nästan kom i siudning; utan blef ouplöst qvar ett likadant segt skrom, som tilförne, när materien för sig sielf smältes. VetAH 1743, s. 11 RINMAN (1789). LINDROTH Gruvbrytn. 2: 44 (1955).
Ssg: (till 2):
SKROM-BRÄND, p. adj. (numera bl. ngn gg i anslutning till ä. framställning) om rostgods: bränd så att "skrom" bildats l. uppkommit. EKMAN RelSmältewStKåpparbg 26 (1704). LINDROTH Gruvbrytn. 2: 22 (1955).
Avledn:
SKROMAKTIG , adj. () till 2: som (i viss utsträckning) har karaktären av ett "skrom", porös o. pipig. Som jag hvarken kan räkna .. (ämnets) osmältelige ock skromaktige sega residuum egenteligen för något bitumen: eller (osv.). VetAH 1743, s. 12