SKVALTA (numera bl. ss. ssgsförled
SKVALT- skval³t~),
v.¹ -ade.(förr äv. squ-, sqv-) [av ljudhärmande urspr., möjl. etymologiskt identiskt med
SKVALTA, v.²]
[SKVALTA.v1 1]
1) († utom i ssgn SKVALT-ORRE) om spelande orrtupp: frambringa ett kuttrande läte, spela. GREIFF Jagt 80 (
1828).
[SKVALTA.v1 2]
2) om groda: kväka; i förb. SKVALTA FRAM. till 2: kväkande frambringa (ngt). Grodorna sqwaltade fram thessa ord: Fåfänglighet, fåfänglighet, fåfänglighet. SCHERPING Cober 1: 153 (
1734).
Ssgr –
(1) –
SKVALT-ORRE.
[sv. dial. skvaltorre]
i sht
jäg. orre som spelar ensam, utan samband med orrlek. Linné FörelDjurr. 128 (
1748).
Ensam som en skvaltorre gick han där och försökte få spelet i gång. SIWERTZ Sel. 2: 129 (
1920).