SKYMMEL ʃyta⁴el, sbst.², n.; best. skymlet; pl. (mera tilll.) =. (vbalsbst. till SKYMLA, v.; jfr fsv. skymbil, fd. skymæl, båda med bet.: starr o. d. (möjl. dock, liksom fsv. skimbel, fd. skimbæl, båda med bet.: starr o. d., till r ten i SKIMLA, v.²)] motsv. SKYMLA, v. 1: skymlande, skymling; ofta konkret(are), om det dis l. töcken l. den dimma som vid nedsatt synförmåga tyckes omge det som betraktas; i sht i uttr. skymmel för ögonen (äv. synen); äv. allmännare: dis l. töcken l. dimma. Skymmel, (dvs.) det töcken eller rök, hvari föremålen vid vissa ögonåkommor visa sig. SVALIN Ordl. (1847). Svimningen bebådas ofta af skymmel för ögonen och susning för öronen. HALLIN Hels. 2: 206 (1885). Fåglarna (stego) under tunga rop mot molnen och svunno i skymlet. SEGERSTRÅLE Tusch 35 (1916). ZNF 26: 1017 (1917: för synen). Nattljuset lät mig inte se några småting; hennes ansikte skönjdes som ett ljust skymmel mot nackklädet. LINDSTRÖM Österhus 205 (1952).