© Svenska Akademien. SAOB spalt: S5612; tryckår: 1974
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
SKYNT , adv.
[till fsv. skynder, skyndsam, snabb, l. skynter, snar, färdig, benägen (se anm. nedan]
, eg. p. pf. av SKYNDA]
[SKYNT 0]
(†) skyndsamt, snabbt. Dy må ingen undra på / At Herr Carlberg från osz wijker, / Ok så skynt åt Wermland fijker. LUCIDOR (SVS) 1: 142 (1671).– Anm. På de textställen där ett fsv. skynter antagits föreligga, kan man möjl. i stället läsa skyuter (dvs. skiuter, hastig, snar). I nedanstående språkprov har ordet skyntra, ack. f. sg. (med bet.: benägen), sannol. bildats arkaiserande till (det antagna) fsv. skynter. (N. Norby) ryste med suckan tå Han såg eller hörde en Christen, besynnerliga ena Guds menniskio wara skyntra til ofdryckio, och annan slemhet i later och lynne, i gierningom, ordom och åthäfwom. LANGE Norby 65 (1742).