SKÄNKEL ʃäŋ³kel², äv.⁴⁰ ske`nkel WESTE, schä`nngk'l DALIN; med grav l. akut accent LoW (1889)), r. l. m.; best. -n (UNGERN-STERNBERG Bourgelat 103 (1752) osv.) ((†) -en DALIN Vitt. II. 6: 113 (1740), KrigVAH 1829, s. 426); pl. skänklar. (förr äv. sch-, skj-, -en-, -ck-, -ell) 1) om (del av) ben (se BEN sbst.¹, II ¹); jfr SKÄNGEL 1.

[SKÄNKEL 1.a]

a) om ben hos människa; numera nästan bl. (ridk.) om ben hos ryttare med tanke på dess användning ss. hjälpmedel för att (medelst tryck l. lätta slag mot hästens sidor) påverka hästen vid ridning; stundom övergående i bet.: skänkelhjälp; ofta i pl.; förr möjl. äv. inskränktare, om lar (se LÅR sbst.², ¹) hos människa. För Curerning .. (av en varbildning) i hans wenstra Kinbeen sedan een fluss i hans ena Schenckell. BoupptSthm 1684, s. 28 a, Bil. (1682). För skänkelen och den minsta hjelp hade Grollen wördnad i hwar blods-droppa. DALIN Vitt. II. 6: 113 (1740). (Don Quijote) klämde . . skänklarna i Rocinante, ty sporrar hade han icke. LIDFORSS DQ 1: 708 (1891). År gingo om, utan att jag lyckades (klättra upp i den höga tallen), men omsider hade styrkan i armar och skänklar nått en sådan utveckling, att det gick. ERICSON Fågelkås. 2: 92 (1907). (Hästen) var . . stel i ganascherna och skäligen okänslig för skänklarna. DE GEER Bergsl. 63 (1951). jfr UNDER-, ÖVER-SKÄNKEL. – särsk. ridk. i sådana uttr. som giva hästen skänklarna, äv. lägga till skänkeln l. giva skänkeln, om ryttare; medelst skänkelhjälp(er) driva på hästen; lyda skänklarna (äv. skänkeL l. skänkeln), äv. gå för skänkel l. fly skänkeln, om ridhäst; följa de anvisningar som ges medelst skänklarna l. skänkelhjälperna. UNGERN-STERNBERG Bourgelat 84 (1752: gå för). Därs. 103 (: gifva skänkeln). När hästen ej skyndsamt nog flyr skänkeln, manas han af spöet. KrigVAH 1833, s. 259. SCHULTHESS (1885: lyder skänkeln). BJÖRKMAN (1889: lägga till). Lyda tygel och skänkel. DENS. AUERBACH (1913: Giva hästen skänklarna). Häst, som lyder skänklarna. ÖSTERGREN (1940). b) om (del av) ben hos djur; särsk. dels om bakben hos kreatur, i sht häst, dels om lår hos djur; numera företrädesvis om (fjäderskrud på) övre delen av ben hos fågel. NORDFORSS 2: 1011 (1805). Benen (på lodjuret äro) höga; framtassen 6 tum, skenkeln 101/2 t(um). NILSSON Fauna 1: 123 (1847). Häst med starka skänklar. SCHULTHESS (1885). En huds bästa del är midtelpartiet, från svansen upp till nackens början och åt sidorna till framemot bukens midt från öfre delen af lårbenen, "skänklarna." HIRSCH LbGarfv. 18 (1898). Skänklarna, gump- och undre stjärtfjädrar äro (hos lärkfalken) vackert roströda. 4Brehm 9: 30 (1926). – jfr BAK-, UNDER-, ÖVER-SKÄNKEL. 2) i oeg. anv. av 1, om föremål som i ett l. annat avseende liknar ett ben; i sht om var o. en av de två tillnärmelsevis lika delar vari ett U- l. V-format föremål kan delas; äv. (se särsk.

[SKÄNKEL 2.a]

a) om skalm (se d. o. 1); stundom liktydigt med: ben (se BEN sbst.¹, II ² c) l. arm (se ARM sbst., III 4) l. gren (se GREN, sbst.¹ 3); jfr SKÄNGEL 2. Sporrar med korta skänklar. EHRENGRANAT Ridsk. II. 1: 54 (1836). Ett två gånger rätvinkligt böjdt glasrör, som med den kortare skenkeln inpassas genom korken i (en flaska). AHB 1: 79 (1859). Det grekiska korset, med lika långa skänklar. HantvB I. 1: 448 (1934). Krampor, vilkas ena skänkel är något längre än den andra. Gruddbo 405 (1938). BERGHOLM Fys. 4: 61 (1957; på stämgaffel). – särsk. a) om var o. en av de två mot varandra ledande delarna på en sax l. tång l. passare (se PASSARE, sbst.²) o. d., ben, skalm; jfr SKÄNGEL 2 a, SKÄNGLING 1. BJÖRKEGREN (1795; under branche; på sax, tång o. d.). DALIN (1854; på passare, tång o. d.). Rätcirkeln .. har alldeles raka skänklar med var sin stålspets eller med en stålspets och en hållare för blyertspenna. Varulex. Byggn. 2: 82 (1955). jfr SAX-SKÄNKEL. b) bergv. om var o. en av de två flankerna i ett berggrundsveck l. var o. en av de två armarna l. grenarna i en mer l. mindre bågformigt böjd malmåder. TT 1902, K. s. 104. Därs. 1940, Bergsv. s. 1. Vecken i jordskorpan .. består av en uppåtböjd del, antiklinal eller sadel, och en nedåtböjd, synklinal eller tråg . . . Ofta är de lutande eller liggande . . med överstjälpta (inverterade) skikt i undre skänkeln. HADDING Geol. 26 (1954). c) j konst. om var o. en av de två lika delar vari en valvbåge kan delas, valvben. SYDOW Lübke 222 (1868). En trapetslik bågform (hos blindbåge över fönster), som består av två svängda skänklar och ett dem förenande rakt led, markerat som slutsten med maskaron. HAHR NordeurRenässArkit. 113 (1927). d) anat. om var o. en av två parvis anordnade (ofta sträng- l. stjälkformiga) anatomiska bildningar l. om var o. en av de två tillnärmelsevis lika delar vari ett mer l. mindre U- l. V-format anatomiskt organ kan delas; särsk. om var o. en av de två delarna i ett av omvandlad muskelvävnad bildat knippe i hjärtat (His'ska knippet), tillhörande hjärtats retningsledningssystem. THORELL Zool. 1: 147 (1860). Hörselbenet stigbygelns båda skänklar. WERNSTEDT 65 (1935). DENS. 191 (1951; i hjärtat). jfr HJÄRN-, LILL-, HJÄRNS-SKÄNKEL. e) urmak. på hjul till l. på ur: eker. BERGQVIST o. HELLBERG Horrmann 66 (1881). TT 1899, Allm. s. 281. jfr ORO-SKÄNKEL. f) (i fackspr.) i fråga om betsel med stångbett; benämning på den övre resp. undre delen av sidstång (räknat från den punkt där sidstången är fäst i munlaget; se MUN-LAG 4); dels i pl., om de båda delarna, dels i uttr. övre l. nedre skänkel; förr äv. inskränktare, om sidstångens nedre del (i motsats till dess övre del); jfr SKÄNGEL 2 b. KrigVAH 1829, s. 137 (om sidstångens nedre del). WRANGEL HbHästv. 262 (1885: öfre skänklar .. de nedre). Danskt stångbett . . har en bygel upptill på överskänkeln, en större sådan på underskänkeln samt en på sidan, där skänklarna mötas. CRONQUIST Ekipage 29 (1952). jfr UNDER-, ÖVER-SKÄNKEL. g) (†) skänkling (se SKÄNKLING, sbst.² 2); anträffat bl. i ssgn ROR-SKÄNKEL.

[SKÄNKEL 2.h]

h) (numera föga br.) om sådan (mer l. mindre krökt) oparig del av föremål som har till uppg ft att sammanbinda det par av delar varav föremålet i övrigt består. Den ene (tillverkaren av rakknivar) rekommenderar en lätt rakknif; en annan framhåller "sitt eget fabrikat" med en krokig skänkel närmast intill skaftet, sannolikt för det att intet finger, som ej är försedt med . . sugvårtor, skall kunna hålla det. TT 1874, s. 257. Skänkeln (på kikaren) var för kort, och jag såg två bilder. STRINDBERG GötR 248 (1944). Man kan .. göra . . (ett visst) bete så, att blyet gjutes direkt omkring skänkeln på en enkelkrok av lämplig storlek. HAMMARSTRÖM Sportfiske 217 (1925).