BESK bes⁴k, äfv. (i sht i Sveal.) BÄSK bäs⁴k (bäsk WESTE (ss. uppslagsform äfv. besk med hänvisning till bäsk), bä'ssk ALMQVIST; bessk o. bässk DALIN; jfr RYDQVIST SSL 2: 384 (1857), 4: 41 (1868)), adj. -are; n. o. adv. -t -s⁴kt, hvard. stundom -s⁴t. ( besk O. PETRI 1 Post. 25 b (1528) osv. beesk Jak. 3: 11 (NT 1526), Lex.Linc. (164O; under amara dulcis; i ssg). betsk Lex.Linc. 1640; under gustatus), IHRE Gl. 1769; jämte besk), FRYXELL Ber. 10: 285 (1842) m. fl. bäsk PALMA Him. apot. v a (1610), WIRSÉN i PT 1902, nr 186 A, s. 3, m. fl. bätsk LÆLIUS Res. 1: 182 (1588, 1595), HOF Dial. vestrog. 89 (1772) m. fl.; jfr BESKA sbst. bäx(er) SPARMAN Sund. sp. 393 (1642: bäxt), LUCIDOR Hel. V 4 b (1672: bäxer)) best, beest, beezst, betzst (Medelt. bibelarb. 1: 321), beyst, bext, bäxt, motsv. d. besk, nor. beisk, isl. beiskr, ett bl. i nord. spr. förek. ord, medelst suffixet -sk (l. möjl. -k) bildadt af den stam som föreligger i got. baitrs (sannol. äfv. i lat. foedus, vederstygglig) samt, i andra afljudsstadier, i BITA o. BITTER. Vokalen -ä- är ljudlagsenligt utvecklad ur urnord. -æi- i enstafviga former, -e- i tvåstafviga. Stafningen -ee- tyder på lång vokal, som ännu finnes i vissa dial. Formerna med -t- torde (liksom i lätska, vätska i st. f. LÄSKA, VÄSKA, fsv. gretzsker, hwitzskan jämte gresker, hviskan, o. d.) bero på felaktig associering med ord i hvilka sk, företrädesvis i mindre vårdadt spr., utvecklats ur tsk l. dsk (t. ex. nisk, väska i st. f. NIDSK, VÄTSKA, fsv. bräska, gösker jämte brädska, götsker), kanske särsk. med häsk, biform till HÄTSK, med hvilket ord besk i äldre tid ofta sammanställdes (jfr t. ex. språkprofven från Ps. 1536 o. 1695 samt COLUMBUS under 2 a). Formen bäx torde bero på metates af k o. s. uppkommen i n. (jfr NOREEN Altschw. gr. 264 (1899)), i hvilken form den ännu är vanl. i dial. i sht i Sveal. o. Finl.; jfr nor. beikst (AASEN). Med afs. på betydelseutvecklingen jämför AMPER, BITTER, HVASS, SKARP samt lat. amarus, gr. πικϱός] 1) i eg. bem., om smak, förr äfv. om lukt. a) som har den för gentianarot (baggsöta), malört, kina, galla o. d. karakteristiska smaken, särskildt ren hos kinin-, morfin- o. strykninsalter; stundom, i sht förr, ej strängt skildt från BITTER. Icke geffuer keldan vthaff itt bo] bådhe sött och beeskt watn? Jak. 3: 11 (NT 1526). Then som icke haffuer smakat thet beska honom smakar thet söta jntet wel. O. PETRI 1 Post. 25 b (1528). När näsan är heet, munnen är besk, tungan är torr och stoor. B. OLAVI 2 a (1578). Öhl som ey är förmyckit bäxt eller bittert. SPARMAN Sund. sp. 393 (1642). Malört som är bäxer. LUCIDOR Hel. V 4 b (1672). Besk som galla. SERENIUS (1741). När Gulsoten är svår .. smakar (allt) bäskt. ROSENSTEIN Barns sjukd. 290 (1771). Bäska extracter .. kunna .. delas i rent bäska .. och i bittra. BERZELIUS Kemi 4: 500 (1827). Vara besk i munnen, d. v. s. känna en besk smak i munnen. DALIN (1850). Taga en besk sup. Därs. ; jfr BESK sbst. Bäska bränviner. LEUFVENMARK Vin. o. spir. 1: 147 (1869). Besk, som har en sammandragande, något bitter, mindre obehaglig smak. DALIN Synon. 37 (1870). Besk eller så kallad osockrad chokolad. AHB 92: 27 (1876). Numera (uppställa) de fleste fysiologer fyra smakarter, nämligen beskt, sött; salt och surt. ÖHRVALL Stud. ö. smaksinnet 10 (1889). Beska kryddor. LINDGREN Läkem. (1891, 1902) Beskt te. Därs. – särsk. α) i ordspr. När musen (l. råttan) är mätt smakar (l. är) mjölet beskt; jfr: Mwsen mätt, är Miölet beskt. GRUBB 534 (1665). Sjuk man smakar allting beskt.

[BESK.adj 1.a.β]

β)

[jfr nylat. tinctura amara]

i förb. beska droppar, hufvudsakligen i medicinen, i sht folkmedicinen, o. (i sht förr) ss. tillsats till brännvin använd tinktur på beska kryddor ss. gentianarot, malört m. m. För er på sjön en sup / Står tillreds, med beska droppar. BELLMAN 6: 321 (1787); jfr BESK sbst., Bäska droppar (malörts eller andra). HARTMAN Husläk. 259 (1828). Bäska droppar, såsom magstärkande medel, .. (äro) i de flesta fall af stor nytta. Tj.-regl. 1858, 1: 158. (C. H.) Hjärnes Beska droppar. LINDGREN Läkem. (1891, 1902) γ) i bild. Enne skökios .. hals är halare än olia, Men framdeles besk som malört. Ordspr. 5: 4 (Bib. 1541). Bedröfwelsens betska watn. SPEGEL Pass. 144 (c. 1680). Gudz wredes kalck är bäsk. DENS. Tilsl. par. 82 (1705). Lårdomens rot är bäsk, men frukten söt. E. SJÖBERG S. dikt. 216 (1824) WANDER Sprichwörterles. 5: 474 (1880), där uttr. uppgifves enl. ä. källa gå tillbaka till ett yttrande af Aristoteles)] . Beskt det brödet smakar, / Man får af andra. BÖTTIGER i SAH 50: 419 (1875). En väldig folktalare, hvilken gaf herrarne beska piller att svälja. ROOS Str. 17 (1892). δ) (†) närmande sig bildl. anv., om tårar: bitter. (Gudh) seer wåra bäske ögna tårar. PALMA Him. apot. v a (1610). b) (†) om lukt: skarp, från. Amarus .. swr eller besk lucht. Var. rer. 21 (1538). En tjock och swåra besk röök. SCHRODERUS Liv. 639 1626; lat. non solum magna vis fumi, sed acrior fœdo quodam nidore). 2) bildl. a) (numera knappast br.) bitter l. hård l. svår (mot ngn); svår att hafva att göra med, omedgörlig, barsk, kärf. Wor fiende besk, / är oss så besk (dvs. hätsk). Ps. 1536, s. 27; jfr: Wår fiende bätsk är oss så hätsk. Ps. 1695, 56: 1. Tÿ är honom (dvs. bäfvern) skoghen bådhe besk och suår, / och vatnet hanss vän så godher. Visb. 1: 180 (c. 1620). Ju beskare E. M:tt sig ansteller och ju mindre E. M:tt synes affectere (dvs. eftersträfva) stillestonded. A. OXENSTIERNA Skr. 2: 481 (1622). Mitt egit Kön .. vore mäst mig häske och bäske. S. COLUMBUS Vitt. 129 (1669). (Isl.) Beisklundadur .. Bäsk och elak. VERELIUS Ind. 32 (1681). Hvar och en tvär, betsk, trumpen (ämbetsman). DALIN Arg. 1: 226 (1733, 1754). Din bäska herr far. JOLIN Mjölnarfr. 71 (1865). b) amper, skarp; om yttranden, miner o. d. Han fick höra en del beska sanningar. Mannen är genom denna beska mine mindre njutbar för en mängd folk. TÖRNEROS Bref 1: 194 (1826). Ma chére mère .. tilltalade henne ganska bäskt för de två garneringarne. BREMER Grann. 1: 46 (1837). Han kunde på ett oförargligt sätt säga de bäskaste sanningar, äfven åt den förnäma verlden. BÖTTIGER 6: 18 (c. 1875). En besk kritik. SD(L) 1897, nr 87, s. 3. (Spencer) säger de styrande en del bäska saker. WIRSÉN i PT 1902, nr 188 A, s. 3. c) synnerligen obehaglig att taga itu med, motbjudande, besvärlig. Pojkarne mutades att finna behag i den bäska lexan. TOPELIUS Vint. I. 1: 9 (1863, 1880)