BERNHARDINER bær¹nhardi⁴ner, äfv. bær¹nar-, l. bæ¹r-; best. -n; pl. ==; äfv. BERNHARDIN bær¹nhardi⁴b osv.; best. -en; pl. -er; sbst.², m.||ig. l. r. [jfr t. bernhardiner, (möjl. under påverkan af föreg.) bildadt af Sankt Bernhard, namn på det bekanta alppasset i kqantonen Wallis i Schweiz med ett af augustinermunkar bebodt kloster samt hospitium sim anses hafva grundlagts år 962 af den hel. Bernhard af Menton; ordet torde vara en ellips för BERNHARDINER-HUND]
[BERNHARDINER.sbst2 0]
(mindre br. utom i ssgr) Sankt Bernhards-hund; jfr BERNHARDINER-DOGG, -HUND. (Den) s. k. slät- eller korthåriga Bernhardinern utgör en bastard .. samt .. varierar (för mycket) till sitt yttre för att kunna anses såsom en konstant race. RYDHOLM Hunden 85 (
1881).
Ssgr:
–
BERNHARDIN-DOGG ¹⁰³⁰~, äfv. BERNHARDIN-DOGG ¹⁰³~². Bernhardinerdoggen var ett stort, långhårigt, ytterst starkt djur, med kort, bred nos och långa öron, lika utmärkt för sitt skarpsinne som för en sällspord trohet. Brehm. 1:167 (
1874).
–
BERNHARDINER-HUND ~². De äkta Bernhardinerhundarna nyttjades fordom att uppspåra olyckliga vandrare, som i de trånga bergspassen.. blifvit nedsnöade eller gått vilse. RYDHOLM Hunden 85 (
1881).
–
BERNHARDINER-RAS ~², r. RYDHOLM Hunden 84 (
1881).