BETA be³ta² (be`ta WESTE), v.² -ade (SPEGEL Guds verk 96 (1685) osv.) ((†) pr. -er Höga v. 2: 36 (Bib. 1541), TIBURTIUS Præs. i VetA 1761, s. 17 (: -es, pass.) m. fl.; imper. beet Höga v. 1: s (Bib. 1541); ipf. bette KOLMODIN Qv.-sp. 1: 481 (1792), ÖMAN Milton 339 (1862) m. fl., beette 1 Mos. 30: 36 (Bib. 1541); sup. bett ADLERBETH Poet. 1: 130 (1797, 1802); p. pf. better Lex.Linc. 1640; under pastus). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, LIND 1749; under weidung)), -NING (se BETNING, sbst. I). om (växtätande) djurs förtärande af foder, i slit af växande gräs l. andra växter; jfr BET sbst.², BETE, sbst.¹ - jfr AF-, BORT-, VPP-BETA.

[BETA.v2 1]

1)

[jfr motsv. anv. i fsv. o. isl.]

(numera mindre br.) med personsubj. o. obj. som betecknar mark l. fält o. d.: använda (viss mark) till bete (se BETE, sbst.¹) åt sin boskap o. d. Byalaget betar den här utmarken gemensamt. Sedhan måge the .. hans ängiar .. medh muhlbete beeta och eij slåå. Lagförsl. 357 (c. 1606; ÖgL B 16: siþan mughu þer .. hans ængia .. mæþ mula bet beta ok egh sla). – sarsk. (föga br.) i uttr. beta en äng o. d. med boskap o. d., låta boskap förtära gräset o. d. eller låta boskap gå vall på en äng o. d. Det är een stoor skada om Wåhren beta sina Ängiar, särdeles med Fåår. RÅLAMB 13: 25 (1690). 2) med personsubj. o. (ntsatt l. underförstådt) obj. som betecknar växtätande husdjur. a) låta (boskap o. d.) söka sin föda (på äng, vall, i skog o. d.); valla, vakta, gå vall med; äfv. ntan obj.: valla, valla boskap. Gack .. och beet tijn kedh widh heerda hwsen. Höga v. 1: s (Bib. 1541). Min wen .. then ther beeter ibland roser. Därs. 2: 16. Beeta, föra i beet. Lex.Linc. 1640; under pabulor o. verso). Det nödvändiga och nyttige Salt-sleket bör han (dvs. herden) intet förgiäta, jemte alt det öfriga, som om Fårens rätta skiötzel och betande här ofvan förmält är. ALSTRÖMER Får. 58 (1727). Vallebarnen söngo och blåste i sina horn för Boskapen som bettes i de afslagna ängar. LINNÉ Västg. 275 (1747). En Damon, en Doris, i villsama fält, / De menlösa Hjordarna bette. DALIN Vitt. 6: 150 (1757). (Lapparna flytta) om hösten .. från fjällen, för att under vintren beta Renarna i skoglandet. NILSSON Fauna 1: 145 (1820, 1847). En fattig man .. bette sin ko i gräset vid vägen. NICANDEE Minnen 5 (1831). Jag fattig Lappman, / Som bor uti Lappland, / Mellan berg och stenar / Betar jag mina renar! ARWIDSSON Sv. forns. 3: 452 (1842). (På "almen" i Tyrolen) beta under de få sommarmånaderna alpherdarne sina talrika ko-, får- och gethjordar. Läseb. f. folksk. 741 (1892). – särsk. α) i bild, om Kristi förhållande till sina trogna l. om en själasörjares till sin "hjord". Lät mig dö bort ifrån alt hvad mit heter, / At jag må räknas bland fåren du beter. LYBECKER 335 (c. 1715). Tu mig, Herre, daglig beter, / På tin gröna blomster-äng. KOLMODIN Dufv. 105 (1734, 1745) – särsk. (numera knappast br.) närmande sig bet.: nära, föda. Then sälla hiord, som han med visdom bette. KOLMODIN Qv.-sp. 1: 481 (1732). Den klena hiord, / Som betas af Guds ord. DALIN Arg. 2: 433 (1734, 1754) Du Herde! som, med verk och ord, / Så värdigt betar Herrans hjord. NORDENFLYCHT QT 1746–47, s. 78. β) oeg. o. bildl. α') (†) i förb. beta ögonen på ngt, låta sina ögon njuta af l. dröja vid ngt. Det gör honom (dvs. skolynglingen) godt att beta sina ögon på mensklighetens förebilder, de rena, de ädla, de storartade formerna. TEGNÉR 3: 392 (1836). Betar du ögonen nu på det sköna .. / .. (så) kan (du) ej fördraga / hvad som är lågt, oädelt, opassande, falskt och barbariskt. Därs. 47 (1840). DALIN (1850) . β') med obj. betecknande lusta, lystnad o. d.: låta (sin lusta) frossa (i l. på ngt). Den up til Tronen går, i hopp at nöjen leta, / Och alla lustar der, förutan tygel, beta, / Är ingen Kung. NORDENFLYCHT Svea 24 (1746). Ni kan gerna / Er lystnad beta på ett vidsträckt fält / Och likvär synas kall i verldens ögon. HAGBERG Shaksp. 9: 259 (1850). jfr: (Jag har) mitt onda kött och blod i förbudna lustar betat. KOLMODIN Rök. 78 (1728, 1745) b) (undcr resa) låta (sina rid- l. dragdjur) få foder, fodra; ofta abs., närmande sig o. öfvergående i bet.: (under resa) rasta l. hvila (jfr 3 c β). Lex.Linc. 1640; under pasco). (På isen öfver Ålands haf) voro ochså koyor giorde att beeta och huijla vthi. GYLLENIUS Diar. 230 (1655). Sägandes sig som hastigast wellia beeta sin häst antingen på giästgifvaregården eller hooss mig. Växiö domk. akt. 1709, nr 135. Ty skal ingenstädes .. vara tillåtit at beta med det foder, som resande ifrån besmittade orter medföra, hvarken deras dragare eller andra Creatnr. Förordn. 13 jan. 1722, s. 1. Vi bette på gästgifvaregården, wir kehrten ein in das Wirthshaus, wir futterten allda. LIND (1749). Vi reste 6 mil, utan at beta. Därs. Munterhet underhålles (hos hästen) dermed att man håller mellanåt stilla, gifver litet vatten, ett stycke bröd, några strå hö eller något hafre (pustar). Men sådan förfriskning är icke tillräcklig att underhålla krafterne; man måste gifva sig längre tid att fodra grundligt (beta). BILLING Hipp. 337 (1836). På hvarje gästgifvaregård betades emellertid hästarne och herrskapet anlitade esomoftast vägkosten, som verkligen var riklig. SEDERHOLM I Finl. 1: 103 (1863). – bildl. Cambaja han (dvs. oceanen) beseer och ikke eengång betar / För än han Börsen i thet stoora Goa letar. SPEGEL Guds verk 6 (1685). 3) mcd Subj. betecknande (växtätande) djur, i sht boskap.

[BETA.v2 3.a]

a) med obj. betecknande växter, löf o. d.: afbeta, äta; i sht i pass. Efter någon frost, betas brådden af boskapen. A. MODEER i VetAH 25: 163 (1767). Hjordar / .. bette lina gräset. J. G. OXENSTIERNA 4: 163 (1816). (Vildrenarna) vistas alltid i högfjällen der de om vintren beta lafvar. NILSSON Fauna 1: 142 (1820, 1847) Riporna hade tydligtvis härstädes betat knopp eller frö. HEMBERG Oban. st. 226 (1896). Den vårliga korskålen (Ficaria) .. tyckes ha blifvit veckvill, så vida han icke betades på våren och därför uppskjutit sin blomning till hösten. STRINDBERG Tr. o. otr. 4: 177 (1897).– skämts. om människor. Emilie hade .. flyttat sig till en annan buske och betade med lika ifver krusbär. KNORRING Illus. 79 (1836). b) med obj. betecknande mark, fält o. d.: gå vall på, afbeta. Om våren betes ängen en rund tid, hvaraf växten ansenligen försvagas, och blifver årligen tunnare. TIBURTIUS Præs. i VetA 1761, s. 17; jfr 1. Några kronoparker, som blifvit dels starkt betade, dels afbrände, instängdes år 1826. Läsn. f. folket 1: 40 (1835). Vallar på lerjord kunna .. försämras, om de betas i uppblött tillstånd. JUHLIN-DANNFELT 33 (1886). jfr: Een haage .., som allenast ungefer 4 kalffwar kan betha. Växiö domk. akt. 1685, nr 55. jfr SKOGS-BETANDE. c) utan obj. α) gå vall, taga sin föda, äta. Lät ingen fåår eller fää beeta in moot thetta berghet. 2 Mos. 34: 3 (Bib. 1541; LUTNER: kein schaf noch Rind las weiden). Godh Jord .., där Hästar och Boskap giärna beta. RÅLAMB 13: 5 (1690). På täcka strander sågs den hvita Svanen beta. NORDENLYCHT QT 1748–50, s. 110. Fåren bette på Hvetebrodd. KALM Resa 1: 285 (1753). Här står en sällsynt elg: och stolt sitt hufvud vänder / Från björken, af hvars topp han bette. FRANz ÉN Skald. 4: 62 (1802, 1832) (Husen) på Island måste hafva varit mycket låga, då fåren betade på taken. J. N. WALLMAN i Iduna 1824, s. 298. I dalarna vida omkring der bette i grönskan / hjordar med glänsande bull. TEGNÉR 1: 15 (1825). Klockarens ko får beta på kyrkogården. Sv. ordspråksb. 51 (1865). Då de (dvs. nötkreaturen) beta, fatta de grässtråen med tungan och afslita dem med tänderna mot den hårda, tandlösa öfverkäken. BERLIN Lärob. 26 (1876, 1880) Jägaren .. nalkas tyst till myren, der spåren förrådt, att björnen betar. G. SCHRÖDER i Sv. turistfören. årsskr. 1891, s. 122. (På Magerö) se vi en smal gräsplatå, och på den heta ett par ståtliga grågäss. KOLTHOFF Djurens lif 196 (1899). jfr: Aldrig betar en tand på hans välomhägnade ängar. RUNEBERG 1: 81 (1832). jfr BOSKAPS-BETANDE. – särsk. α') skämts. om människa. BREMER Nina 633 (1835). β') mer l. mindre bildl. Gån ut min tanckar här och beten, / Här fån i ro och föda nog. NORDENFLYCHT QT 1744, s. 42. Gack min tanka ut och leta, / Om du något finna kan, / Der din siäl i ro får beta. Därs. 1745, s. 17. Man betar vidt och bredt på den konstitutionela allmänningen, men icke alltid fredligt. TEGNÉR 3: 381 (1836). β) få foder, rasta l. hvila (under resa) (jfr 2 b). Här fick hästen "beta" .. väl en timme. ÖDMAN Remma o. borta 28 (1894, 1896) d) (†) refl. De spaake Fåår på Blomster-äng sig beeta. DAHLSTJERNA Kunga skald C 2 b (1697).