BETTLARE bet¹lare² (be`tlare (med) sl(utet) e WESTE), m.||ig. , i bet. 2 äfv. r; best. -en, äfv. -n; pl. ==. ( bet(t)l- Hist. tidskr. 1895, s. 324 (i handl. fr. 1683) osv. bät(t)l- A. SIMONIS Siäl. ört. Aa 9 b (c. 1585), Oxenst. brefv. 5: 47 (1616), STIERNMAN Com. 1: 753 (1619). bidl- Syr. 10: 30 (1536)) 1:o Med afs. på ordets buklighet jfr anta. under BETTLA, v.¹, sp. ²¹⁰8. – 2:o. IHRE Gl. 1: 136 (1769) upptager bidlare i bet.: person som samlar allmosor åt de fattiga (jfr BIDDARE); möjl. är detta, liksom det ofvan anförda bidlare, samma ord som BEDLARE. 1) person som (yrkesmässigt) bettlar (se BETTLA, v.¹ l), tiggare. Thet är bätre at man actar sitt arbete ther han sich mz behielper än at mykit beröma sich, och ther mz en bidlare warda. Syr. 10: 30 1536; Bib. 1541: tiggiare). Thet kunde the icke tro, att K. M:t .. skulle hafve befelet Lasse Toprid så skatte theris legefolk, theris gamble föräldrer, ståtare (dvs. fattiga stackare) och betlere. Hist. tidskr. 1895, s. 324 (i handl. fr. 1563). Een arm Bättlare. A. SIMONIS Siäl. ört. A a 9 b (c. 1585). Jagh hadhe väll förhoppas H. K. M:tt .. icke ville att jagh så måtte tiena att jagh på sistone skulle blifva en bätlare. Oxenst. brefv. 5: 87 (1616). Eij skal heller någon Betlare lijdhas längre i stadhen och portarne att tiggia ähn i otte dagar, och sådant med Borgemästare och Råds vetskap och samtycke. A. OXENSTIERNA 1: 313 (1619). När han (dvs. den som föraktar Guds bud) til en tijdh sitt Trots och stålta Modh drijfwit hafwer, skal han på thet sidsta blifwa en Landzlöpare och Bettlare. RUDBECEIUS Luther Cat. 102 (1667). (Rektor Hyphoff fann det påkostande) att sittia uti ett honorabelt officio och lijkvähl intet æstimeras .. annorlunda än såsom bettlare. WESTDAHL Blek. lärov. hist 47 1862; cit. fr. c. 1700). Inom hvarje fattigvårdssamhälle skall finnas behöfligt antal tillsyningsmän, hvilka böra anhålla betlare och med dem anställa förhör. SFS 1871, nr 33 s. 19. RYDBERG Rom. d. 365 (1874, 1882) 2) LINNÉ sannol. med tanke på hithörande djurs synnerligen bristfälliga tandbyggnad; jfr att LINNÉ kallade de högsta däggdjuren Primates l. Magnates, palmerna Principes, de största fjärilarna Equites osv.] (numera knappast br.) zool. om (djur hörande till) viss däggdjursordning (jfr anm. nedan); anträffadt bl. i pl. ss. benämning på ifrågavarande ordning. Agriæ Betlare. LINNÉ Syst. nat. 8 (1748). 2. Ordn. (af däggdjuren) Betlnre, Bruta hafva aldeles inga framtänder. RETZIUS Djurr. 12 (1772). Ordn. 7 Bruta (BetInre eller tandlösa). SUNDEVALL Zool. 96 (1864). till 2. Namnet gafs af LINNÉ i sjätte upplagan af Syst. nat. (1748) åt den i de föregående upplagorna ej utbrutna ordningen Agri omfattande släktena Myrmecophaga o. Manis. (I Mus. reg. 8 (1754) upptages under bettlare endast Myrmecophaga.) I tionde upplagan af Syst. nat. (1758) utbyttes ordningen Agrite mot en större, kallad Bruta, kännetecknad hufvudsakligen gm frånvaron af framtänder o. omfattande släktena Elephas, Trichecus, Dasypus, Myrmccophaga o. Manis. Med dessa släkten förenas i en senare uppl. (den tolfte (1766)) Släktet Bradypus. Denna nya ordning, af Linné kallad Bruta, öfvertager hos Linnés efterföljare från den gamla namnet bettlare. Slutligen har namnét under en senare tid blifvit bevaradt åt den enligt modern zoologisk uppfattning till släktena Dasypus, Myrmecophaga, Bradypus o. Manis samt dem närstående släkten inskränkta ordningen Tandlösa, Edentata.