BILÄRA bi³~lä²ra l. ~læ²ra, r. l. f.; best. -an; pl. -or. 1) (föga br.) mindre väsentlig lära l. lärosats som sluter sig till l. följer af en annan; motsatt CENTRAL- o. HUFVUD-LÄRA. Bilära, Doctrina secundaria. SCHENBERG (1739). Bi-lära .. Neben-Lehre .. Neben-Satz. LIND (1749). Bi-lära, Doctrina secundaria. SCHULTZE Ordb. 2534 (c. 1755). En närmare framställning af hans andra (som man egentligen kunde kalla) biläror, är ej nödig för det föresatta ändamålet. A. W. INGMAN (1866) hos Beck Sjutton krist. tal LII. 2) (†) lära l. lärosats som förekommer vid sidan af den rätta; falsk lära, irrlära, kätteri. (I efeserbrefvets fjärde kap.) lärer han (dvs. Paulus) sky alla bijläro som är menniskio budh. Förspr. t. Ef. (NT 1526). The läror som til rätta lärone tilsatta warda .. kallar (Paulus) bilära eller en biwäg eller en wilstigh. O. PETRI 1 Post. 98 b (1528). Lära och predijka Gudz sanna och klara ordh oförfalsked, uthan någon menniskios påfundh och bijlära. GUSTAF II ADOLF 216 (1625). Bijläror (Kätterij). SCHRODERUS Comen. 640 (1640, 1647) Til förekommande af hvarjehanda villfarelser och svärmerier emot den rätta Christeliga läran och Gudstiensten, böra alla villfarande bij-läror och det så kallade pietisteriet .. strängeligen hindras och förtagas. ARNELL Stadsl. 739 1730; i handl. fr. 1694). Kyrkoherden .. Erich Tollstadius (har) blifvit .. angifven att vara af de nyss uppkomne och utspridde biläror besmittad. 2 RARP 6: 591 (1731). BORG Luther 1: 77 (1753).