BINDA bin³da² (bi`nda WESTE), r. l. f.; best. -an; pl. -or. 1) (mindre br. utom i a) motsv. BINDA, v. 3: väfd (l. stickad l. virkad), i allm. jämnbred remsa afsedd att bindas omkring ngt; äfv. oeg. (se b). Männens klädedrägt (hos en viss stam of Mosquitokustens indianer) utgöres blott af .. en lång binda .. som flera hvarf lindas om lifvet. BOVALLIUS Resa i Central-Am. 299 (1887). jfr MUMIE-BINDA. – särsk. a) (fullt br.) motsv. BINDA v., 3 a γ: dylik remsa afsedd till förbindande af syr l. lindande af en sjuk lem o. d. Lex. Linc. 1640; under habenula). Nedanföre såret anläggas bindor at comprimera vasa (dvs. kärlen). Veckoskr. f. läk. 5: 15 (1784). Afhandling Om Bindornas anläggande. BRANDENBURG 1790; boktitel). Foten och benet lindas .. stadigt med en binda af flanell eller bomullslärft; man börjar kring foten ned vid tåna och fortfar med täta slag ända upp mot knäet. A. J. HAGSTRÖMER i Alm. (Sthm) 1820, s. 43. Ingert ljummade vatten, löste upp det stelnade (blodet) och tog bort bindan. HALLSTRÖM De fyra el. 39 (1906). – särsk. (†) i förb. expulsiv binda, binda afsedd att utdrifva var o. d. En ständigt buren expulsiv binda. O. ACREL i VetAH 1752, s. 280. Man försökte .. at .. förbinda såret med vaxsvamp och expulsiv binda. G. E. HAARTMAN Därs. 1802, s. 291. jfr EXPULSIV-, GAS-, GIPS-, HÅLL-, HÄST-, IDEAL-, KAMBRIK-, KORS-, LIF-, LINNE-, MENSTRUATIONS-, NAFVEL-, -BINDA, TRIKÅ-BINDA m. fl. b) (föga br.) anat. oeg.: af bindväf o. elastisk väf bestående hinna som slidformigt omsluter ett parti, i sht en muskel; fascia. NF 1: 906 (1876). BJÖRKMAN (1889). c) (föga br.) linda. Hon gömmer i händerna inne / bindornas hvita linne / i rosengård. TIGERSCHIÖLD Dikt. 3: 84 (1898). – i bild. Jag ber eder då, Mina Hrr!, att med mig framträda till vaggan, der barnet ligger, och taga af dess bindor, som kallas omständigheternas magt, situationen (m. m.) .., och om I då betrakten pilten, skolen I finna, att han är missbildad. R. KLINCKOWSTRÖM i Ad. prot. 1865, s. 43 (yttradt om representationsförslaget). d) herald. (vridet) band, i sht kring morianhufvud; jfr BINDEL 1 b γ. Ett morianshufvud med en hvit flygande binda. SCHLEGEL o. KLINGSPOR Ättart. 248 (cit. efter RR 1707). 2) (†) motsv. BINDA v., 4: fängslande band, boja. – i bild. Skört äro alla nät och bindor spunna / För dem, som allt åt Frihet offra kunna. ATTERBOM Minnen 475 (1818). 3) LINNÉ hafva upptagits från folkspråket (jfr: Sama kopar (är) full med järnbinda. G. I:s reg. 24: 564 (1554)); jfr eng. bind, förhårdnad lera mellan kollager, ett tunt lager skiffer l. sten] (numera knappast br.) min. motsv. BINDA. v. 11, om vissa (af smärre, fast förenade partiklar bestående) mineral l. bergarter. LINNÉ Pluto sv. 10 (1734). RINMAN (1788). Binda, Ceratonium. Består egenteligen af Qvarts och Hornblände, hvilka hos några arter äro så jämt blandade, at de med blotta ögonen föga kunna åtskiljas. RETZIUS Min. 250 (1795). Ett mjöllikt grus, som ofta bildar en så fast massa, att det måste brytas med spett och derföre äfven i vissa delar af landet benämnes "binda". C. W. PAYKULL i Läsn. f. folket 1867, s. 88. jfr BLÅ-, BRUN-, GRANAT-, GRÅBERGS-, GRÖN-, JÄRN-, RÖD-, SVART-BINDA m. fl. 4) bot. motsv. BINDA v., 12, ss. l. i namn på olika slag af slingerväxter. jfr BERG-, HUMLE-, JORD-, KLÖFVER-, LIN-, MUR-, NÄSSEL-, VED-BINDA m. fl. – särsk.

[BINDA.sbst 4.a]

a) (individ l. art tillhörande) gruppen Helxine af växtsläktet Polygonum Lin., i sht Polygonum convolvolus Lin.; jfr BINDEL 2 slutet samt LÖF-BINDE. LINNÉ Flora nr 344 (1745, 1755) Fröen .. af Polygonum Convolvulus, Bindan, äro för Dufvorna kräsligheter. F. HOLMBERGER i Physiogr. sällsk. handl. 1776, s. 169. G. ANDERSSON i Sv. mossk.-fören. tidskr. 1890, s. 503. Normafört. ö. sv. växtn. 30 (1894). – särsk. (†) i förb. svart binda; jfr SVART-BINDA. Convolvulus .. minor semine triangulo .. Svec. Swart Binda. BROMELIUS Chloris 21 (1694). jfr LÖF-, ÅKER-BINDA m. fl. b) (individ l. art af) växtsläktet Convolvulus Lin., i sht Convolvulus arvensis Lin.; (åker-) vinda; jfr BINDE-GRÄS a, BINDEL 2 slutet samt LÖFBINDE. B. OLAVI 4 a (1578). RUDBECK Hort. bot. 32 (1685). AURIVILLIUS Cog. 21 (1693). LILJEBLAD Flora 92 (1798). DALIN (1850) . – särsk. (†) i förb. stor binda, Convolvolus sepium Lin. FRANCKENIUS Spec. F 1 b (1638). BROMELIUS Chloris 21 (1694). SERENIUS I iii 3 a (1757). jfr BUSK-, DRA(G)-, LÖF-, SKOGS-, SNAR-, SNÅR-, SNÄRJ-, ÅKER-BINDA m. fl. c) (individ af) växtarten Vicia cracca Lin.; jfr BINDE-GRÄS b o. BINDE 3 slutet. DAHLMAN Humleg. 104 (1748). I sv. dial. förekommer ordet äfv. som beteckning för Cuscuta, särsk. Cuscuta europæa Lin. (se KRÖNINGSSVÄRD Flora dalek. 57 1843; angifvet ss. brukadt i Lima)); jfr BINDEL 2 anm., BINDSLE 2 o. BINDSLE-SKORF; likaledes för Galium aparine Lin. (se LYTTKENS Sv. växtn. 171 (1905)); jfr VATTENBINDA samt BINDE-GRÄS c o. BINDEL 2 anm.

[BINDA.sbst 5]

5) i sht skogsv. motsv. BINDA v., 12 c: gm timrets stockning vid flottning uppkommen timmerbråte. CNATTINGIUS (1894). När stockarna fastna i en fors eller mot något grund och stapla upp sig i högar ("bindor"), måste manskap med verklig lifsfara ut för att lösgöra stockhögarna ("timmerbindorna"). 2 Uppf. b. 4: 398 (1899). En .. "binda" eller bråte kan ibland bestå af 30- à 40,000 timmer och nästan stänga hela elfven från strand till strand. A. KEMPE i Läsn. f. sv. folket 1908, s. 202. jfr TIMMER-BINDA.

Ssgr

A

: (4)

– BIND-REFVA ³~²⁰. Att en Gårdztupp intet gaal. Häng en Ring aff binrefwor om hans Halsz, så tystnar han. Hildebrand Magia nat. 156 (1654).

B

(†):

– (4) BINDA-VATTEN. dekokt på binda. För alla Brennesiwkor och heta Febrer, äre thenna effterföliande watn godhe, Som äre Endiuie watn, .. Binda, syra, Mynta watn och andra sådana. B. OLAVI 96 a (1578).