BJÄLLRA bjäl³ra² (bje'llra WESTE), r. l. f.; best. -an; pl. -or. [bildadt till
BJÄLLA, kanske under inflytande af
SKALLRA (jfr fsv.
skaldrande biälla)]
[BJÄLLRA.sbst 0]
liten, klotformig klocka af malm l. annan metall med små ljudöppningar (vanl. smala, hvarandra korsande springor), hos hvilken ljudet framkallas af en i klockans inre liggande lös metallkula (i sht förr äfv. af i klockan hängande kläpp l. kläppar) o. hvilken (ofta i förening med andra dylika klockor, oftast anbragta i rader på remmar, bjällerkransar) användes på häst l. annat dragdjur, spänd(t) för släde, äfv. för vagn med ytterhjulringar af gummi, hästspårvagn l. dylikt tystgående åkdon för att varsko passerande; äfv. (numera bl. ss. ersättning för det ss. dialektiskt kända "bjälla" med denna bet.) om liten öppen klocka med kläpp, skälla; fordom äfv. om liten klocka af ettdera af de nämnda båda slagen, fäst på dräkt, i sht narrdräkt; jfr BJÄLLA. AXEHIELLM Lex. sueogoth. (
c. 1630).
Then öfwerste Prästen stegh vp i Sakerstijan .. The andre Präster .. klingade .. medh Cymbaler, Biellror, Skällor och små Skramlor. SCHRODERUS Comenius 643 1639;
t. glöcklein).
RÅLAMB 1: 127 (
1690).
(På konung Albrekts tid lär) vara inkommit det besynnerliga bruk, at utsira
mans-kläder med bjälror, som hängde rundt ikring vid nedra kanten af tröjan.
LAGERBRING 1 Hist. 3: 575 (
1776).
Hvars och ens åliggande blifver.. At enligt Kongl. Reseripterne, af den 29 November 1754 samt 8 Januarii 1755, så länge vintren påstår, förse släde-redskapen med bielror. Publ. handl. 11: 547 (
1778).
Under halsen (på renen) plägar .. hänga en stor metallklocka, jemte åtskilliga smärre bjällror. STIERNSTOLPE Arndt 3: 171 (
1808).
Femton bjällror och vår därtill / i korus pinglade som besatta. FRÖDING Guit. 56 (
1891;
vid ett slädparti).
MELIN Dikt. 2: 197 (
1904). jfr
BARN-,
BOND-,
DOM-,
FALK-,
FOT-,
GET-,
KYRK-,
MALM-,
METALL-,
NARR-,
POST-,
SILFVER-,
SLÄD-BJÄLLRA m. fl. – särsk.
[BJÄLLRA.sbst .a]
a) i ordspråk l. ordspråksliknande talesätt; jfr SKÄLLA sbst. Man skal ey binda bielror på en skalk, han låther wäll höra sigh huarest han är. Sv. ords. B 5 b (1604). Stoor narr, stoora biällror. GRUBB 765 (
1665).
Det var et annat ljud i bjälran. DALIN Vitt. II. 5: 86 (
1738).
Ingen af råttorna vill hänga bjellran på katten. Sv. ordspråksb. 47 (
1865)
[syftar på en bekant fabel om råttan som föreslog att man skulle binda en bjällra på katten, så att råttorna kunde höra när han kom o. i tid fly undan; jfr motsv. uttr. i d., t. o. eng.]
. Man hänger inga bjellror på katten. Därs. 60.
[BJÄLLRA.sbst .b]
b) mer l. mindre bildl. Endast bjellrors klang bland frusna klippor ʃ Harmonin i våra bygder är. FRANZÉN Skald. 1: 78 (
1797).
Han beundrade menniskosnillet, som satt denna hjällra på den lömska ulfven, hafvet, att det själft skulle varna sina värnlösa offer. STRINDBERG Hafsb. 185 1890;
om en klockboj jfr första språkprofvet från Sv. ordspråksb. under a ofvan). – särsk.
[BJÄLLRA.sbst .b.α]
α) [efter gr. κύμβαλον (se
CYMBAL,
anm. 1:o o. 2:o) med motsv. anv.]
(
NT 1526, Bib.
1541) (se nedan) l. i uttr. bildade efter detta bibelställe. Om iach talar tnedh menniskiors och englas tungor och haffuer icke kärleken är iach worden en liwdhande malm eller en clingande biälra.
1 Kor. 13: 1 (
NT 1526; LUTHER: eyn klingende schelle,
gr. κύμβαλον ἀλαλάζον). De stora orden äro blott ljudande malm och de utslitna fraserna klingande bjellror.
Prestest. prot. 1844 –
45,
9: 486.
[BJÄLLRA.sbst .b.β]
β) [anv. beror på felaktig etymologisering af SONETT, it. sonetto, hvilket (närmast på grund af fr. sonnette med denna bet.) uppfattats ss. eg. betydande liten klocka, bjällra]
i fråga om sonetten. En mängd italieniserande och hispaniserande rimmare .. hafva .. skakat sina bjellror på den tyska parnassen, och först nyligen har deras klockspel något hvilat. V. F. PALMBLAD i Phosph. 1811,
5. 563. Sonnettens bjellra sprucken är, ʃ och bjellkon magistrerar.
TEGNÉR 2: 401 (
1814).
jfr: Sonnette är en Skälla eller Biälra, som Nathanael Dhvez vthi sin Dictionario thet vthlägger. ARVIDI 137 (
1651).
[BJÄLLRA.sbst .c]
c) (
föga br.)
(individ l. art af) växtsläktet Campanula, blåklocka; jfr BJÄLLA a. FRIES Bot. utfl. 2: 102 (
1852;
angifvet ss. förekommande i Smål.).
Ssgr A
: (jfr
c)
–
BJÄLLER-BLOMMA ³⁰~²⁰. (föga br.)
(individ af) växtarten Campanula rotundifolia Lin. LINDMAN Nord. flora 3: 33 (
1901).
–
BJÄLLER-CIKADA ~⁰²⁰. zool. benämning på insekten Bocydium tintinnabuliferum. Hos bjällercikadan .. fortsätter den (dvs. halsskölden) upptill i en kort pelare, som ofvan delar sig i fem grenar, af hvilka de fyra .. sluta i bjällerlika uppsvällningar. STUXENBERG Djurskisser 2: 66 (
1893).
–
BJÄLLER-FORMIG ~²⁰. Bjellerformiga blommor. DALIN 1850.
–
BJÄLLER-KAPPA ~³⁰. (fordom)
kappa besatt med bjällror. BÖTTIGER 5: 263 (
1871).
–
BJÄLLER-KLANG ~². ( biälre- BUREUS) J. BUREUS (1641?) i 3 SAH 23: 364. Genom sta'n en brokig sträcka ʃ far med hjellerklang förbi. TEGNÉR 2: 28 (1820). En .. gång gick hon och sökte sin ko . ., hörde .. bjellerklang (osv.). WIGSTRÖM Folkdiktn. 2: 97 (1881). CEDERSCHIÖLD Rytm. trolltm. 172 (1905). särsk. till
b α. Mina ord begynte strömma, ʃ Fast utan alisköns sammanhang; ʃ Låt vara det var bjellerklang, / Allt nog, hon hörde på, den ömma.
C. V. A. STRANDBERG 3: 313 (
1853).
Guld och rang är bjällerklang, ʃ Som så mången narr förleder. TOPELIUS Läsn. f barn 7: 202 (
1891).
–
BJÄLLER-KLINGANDE.p.adj ~²⁰⁰, p. adj. Bjellerklingande slädfarter. ATTERBOM Siare VI. 1: 122 (
1852).
–
BJÄLLER-KO ~². ( bjällre-) jfr BJÄLL-, SKÄLL-KO. särsk. i bild, om kyrka med (ringande) kyrkklockor. När "den hvita bjellre-kon" (Tofta kyrka med sin klock-ringning) började besvära honom (dvs. jätten), slungade han i vredesmod från sitt höga berg en stor sten för att krossa kyrkan. BERGMAN Gotl. skildr. 355 (
1882).
–
BJÄLLER-KRANS ~². krans af bjällror. Vid den lätta totens språng ʃ klingar gällt bjällerkransen. ANDERSSON Ratnavali 25 (
1892). särsk. rem l. dyl. af läder som är besatt med bjällror o. som fästes på hästens seltyg vid körning med släde l. annat åkdon; jfr
-REM,
-RING. Ränkerna tog han På armen och bjellerkransen och lokan.
RUNEBERG 1: 10 (
1832).
Norrskensflamman 1907,
nr 35 s. 1.
–
BJÄLLER-KRONA ~²⁰. krona som är besatt med bjällror, narrkrona. C. V. A. STRANDBERG 2: 63 (
c. 1840).
–
BJÄLLER-KÅPA ~²⁰. kåpa besatt med bjällror, narrkåpa. C. V. ZEIPEL i
Poet. kal. 1821,
s. 93.
Sök redlig vinst, ʃ Drag icke bjellerkåpan på! RYDBERG Faust 30 (
1878).
–
BJÄLLER-LJUD ~². LIND 1749;
under g e s c h e l l e).
–
BJÄLLER-NÅL ~². (i Dalarna). Kvinnorna (i Leksand) begagna .. hvita halsdukar, som äro löst kastade kring halsen och hopfästade med en s. k. bjällernål af hoplänkade messingslöf. KOERSNER Dal. 62 (
1885).
–
BJÄLLER-PINGEL ~²⁰. Slädornas bjellerpingel. KRÆMER Orient. 92 (
1866).
–
BJÄLLER-PRYDD ~², p. adj. Ett bjällerprydt bälte. H. HILDEBRAND i Sv:s hist. 2: 277 (
1905).
–
BJÄLLER-REM ~². med bjällror besatt rem; jfr -KRANS. DA 1824,
nr 160, s. 9.
Gotl. alleh. 1904,
nr 35, s. 2.
–
BJÄLLER-RING ~². bjällerkrans. DA 1808,
nr 25, s. 5.
Därs. 1824,
nr 133, s. 3.
SAOL (
1900).
–
BJÄLLER-ROS. (
†)
rosett af bjällror. DA 1771,
nr 106, s. 4.
–
BJÄLLER-SELAD ~²⁰, p. adj. En bjällerselad prustande slädtrafvare. WALLENBERG 205 (
1771).
–
BJÄLLER-SKALL ~². (bjellreSTURZEN-BECKER) (föga br.) bjällerklang. En vandrande renhjords bjellreskall. STURZEN-BECKER 5:
186 (
1862).
Särsk. till b α. Jag hatar studier allensst i de fall, / Då de förkollra folk och bli ett bjellerskall. C. V. A. STRANDBERG 2: 364 (
1865).
–
BJÄLLER-SLÄDE ~²⁰. MÖLLER (
1790).
Alla gator vimlade af bjellerslädar. TÖRNEROS 175 (
1826).
DALIN (
1850).
–
BJÄLLER-STAF ~². med bjällror behängd staf, narrstaf. En narr .. skramlade med bjellerstafven. BÄCKSTRÖM Sång. o. ber. 120 (
1876).
HEIDENSTAM Folkung. 2: 219 (
1907).
i bild. Endast ett ögonblick hade prästen skakat gycklets bjällerstaf. HEIDENSTAM Karol. 1: 34 (
1897).
HALLSTRÖM Antw. 45 (
1899).
–
BJÄLLER-TYG ~². (numera knappast br.)
Unga bonde-pigor ifrån landet .. sirade med åtskilliga bjällertyg, hopsatte af en hop aflånga ihåliga silfver-Machiner, hvilka klingade, då de rörde sig. HASSELQUIST Resa 65 1757;
om förh. i Egypten). Särsk. om bjällersele.
LIND (
1749).
SAHLSTEDT (
1773).
HAHNSSON (
1884).
B