© Svenska Akademien. SAOB spalt: B2962; tryckår: 1912
(Observera att webbversionen av SAOB på http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 11/9 2014). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningsformer av uppslagsorden.)
BJÖRN bjæ⁴rn, i södra Götal. o. på Gottl. äfv. bjær⁴n, i bet. 1–3 m. l. r., i bet. 4–6 r. l. m.; best. -en, hvard. i mellersta o. norra Sv. == (S. RHEEN (1671) i Landsm. XVII. 1: 44, HÖGBERG Vred. 1: 550 (1906) m. fl.); pl. -ar ((†rer (RUDBECK Atl. 3: 550 (1698: biörnerna))). (biorn Visb. 1: 72 1573; i ssgn biornskinnsstöffler). – biör Handl. Finl. kom. förh. 4: 116 1582; i ssgn Biörskinn), BUREUS Suml. 40 (c. 1600; i ssgarna Biörskinsfällar, biörskins kiortlar). biören RUDBECK Hort. bot. 2 1685; i ssgn biörenramar))
[fsv. biorn, motsv. d. björn, isl. bjǫrn; jfr med annan stamform isl. ber (i ssgn beefjall, björnhud (Vǫluspá); jfr berv, björnhona, bersi, björnhanne, se BJÄSSE), nt. bar, mul. bere, holl. beer, fht. bero, t. bär, feng. bera, eng. bear, af germ. stam beran (bernu), hvilken antages (jfr
FROEHDE i Beitr. z. kunde d. indogerm. spr. 10: 295 (1886)) gå tillbaka till ieur. adj. bhero, lit. bëras, brun, som kan sammanhänga med BRUN o. BÄFVER. Ordet skulle då urspr. betyda "den brune"; jfr braun som namn på björnen i den tyska djursagan. Den bl. i ssgn biörskin anträffade formen biör torde ha mist sitt -n på grund af konsonantbopningen (jfr NOREEN Altschw. gram. 245 (1899)). Formen björen torde vara dialektisk, hvilket också kan vara förhållandet med biör (jfr HESSELMAN Sveamålen 23 (1905)); jfr baren, biform till BARN, o. fsv. veren, biform till värn]
[BJÖRN 1]
1)
[jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., ut., holl., t. o. eng.]
individ l. art l. släkte af rofdjursfamiljen Ursidæ, i sht (individ l. art af) rofdjurssläktet Ursus Lin., särsk. landbjörnen, Ursus Arctos Lin. Björnen brummar, ryter. Vid vinterns början går björnen i ide. Björnen har slagit flera nötkreatur. Ringa l. holma en björn. En dansande björn. Var. rer. 52 (1538). Tå komo twå biörnar vthu skoghenom, och riffuo twå och fyratiyo piltar j hiäl. 2 Kon. 2: 24 (Bib. 1541). Bätre är möta en Biörn then vnganar borttagne äro, än enom dåra j hans galenskap. Ordspr. 17: 12 (Därs.); jfr e. Det nyia kopparstrijcket i Lindezåss soken blifuer mycket skiön . ., så at der som biörna hafua bot, kan nu blifua en Gudz församling och federnezlandet till hielp. C. BONDE (1633) i Oxenst. brefv. II: 76. The . ., som föra omkring Biörnar eller annat slijkt til Speels. SCHRODERUS Osiander 2: 374 (1635). Then ludne Biörnen mumlar och knorrar. SCHRODERUS Comenius 194 (1639). Biörnar äro stareke, förskräckelige, rijfwande Diur, medh itt swagt Hufwud. I. ERICI Colerus 1: 391 ("389") (c. 1645). Björnen kallas här ock med andra namn: Gullfot, Nalle, Stolle, Storfar, Godfar etc. BROMAN Helsingb. 149 (1733). Af Björnar (äro) följande varieteter anmärkta: 1:o slagbjörn .. 2:o gräsbjörn .. 3:o myrtussen. F. A. BURMAN (1799) i Norrl. saml. 107. Björnen har sitt tillhåll i stora vilda skogar och vanligen i deras mest ödsliga trakter. NILSSON Fauna 1: 195 (1820, 1847) Efter håning är björnen mycket begärlig. Därs. 204. Björnen .. brummar ännu någongång uti (Bohusläns skogar) .. För några årtionden sedan var han ganska allmän, men är genom täta skallgångar nära utrotad. HOLMBERG Bohusl. 2: 28 (1843). I de länder, som ligga längst i norr, .. lefver bland isen den hvita björnen eller isbjörnen. BERLIN Läseb. 70 (1852, 1866) Björnen är vårt största rofdjur. En stor björn kan väga 30 pund och är så stark, att han med ett enda slag af sin tass eller ram kan slå ned en oxe. DENS. Lärob. 32 (1852, 1880) Björnen .. var .. förr (i Lappl.) .. föremål för en vördnad, som gränsade till dyrkan. DÜBEN Lappl. 26 (1873). Björnens kött ätes gerna (af lapparna) . ., men han jagas icke ensamt eller ens företrädesvis för köttet, utan för skottpenningar och skinn. Därs. 27. Bland Amerikas björnar äro Grislibjörnen och Baribalen de mest bekante. 1 Brehm 1: 268 (1874). Björnen, numera ytterst sällan sedd i söder om Vermland och Dalarne, förekom fordom vida längre åt söder, kanske öfver hela landet. HILDEBRAND Medelt. 1: 203 (1880). Nu kom björnen under rytande raseri rakt emot honom. MOLIN Ådal. 63 (c. 1895). Landbjörnen eller bruna björnen. STUXBERG (o. FLODERUS) Djurv. 1: 258 (1900). Godmodig är björnen visst icke, om han än är mindre vild och blodtörstig än de flesta andra rofdjui. Därs. 264. När vintern nalkas. går björnen i ide för att sova bort den kalla årstiden. SANDSTRÖM Natur o. arbetsliv 2: 248 (1910). jfr DANS-, GROTT-, GRÄS-, HAFS-, HVIT-, IS-, KATT-, KOL-, KRAG-, LAND-, LANDSVÄGS-, LÄPP-, LÖF-, MYR-, NÄS-, PUNG-, RING-, SILFVER-, SJÖ-, SKOGS-, SKRÄCK-, SLAG-, SNABEL-, SOMMAR-, STUBB-, TVÄTT-, UNG-, VATTU-, VECKEL-BJÖRN m. fl. – särsk.
[BJÖRN 1.a]
a) i obest. sg. i koll. anv. Varg går aldrig till (den nämnda) ön och sällan björn. NILSSON Dagb. 168 (1816, 1879). Det (fanns) gott om björn uppe vid Glamossarna. E. BORE i Landsm. V. 7: 38 (1891). Han var .. van vid jagt, men hade aldrig försökt sig på björn. G. SCHRÖDER i Sv. turistfören. årsskr. 1891, s. 114.
[BJÖRN 1.b]
b) (numera knappast br.) björnhanne. Hans Maj:t (sköt) med egen hög hand .. en Björnhona och 3 Björnar. A. SCHÖNBERG (1722) hos GREIFF Jagt 30. En biörns och en biörnhonas spår äro något lika en menniskias, som går med bara fötterne. HILLERSTRÖM Biörnf 12 (1750). En Björn eller Björn-hona är Republiquens (dvs. Berns) Vapn. BJÖRNSTÅHL Resa 2: 112 (1773).
[BJÖRN 1.c]
c)
[jfr löpa l. gå varg]
i uttr. löpa björn, om människa som eul. folksägen på grund af förtrollning under viss(a) tid(er) l. alltid har björns skepnad o. natur. Kroppsskapnaden (hos björnen) liknar en människas, däraf förmodligen fabeln om människor, som löpa björn. F. A. BURMAN (1802) i Norrl. saml. 114.
[BJÖRN 1.d]
d) i jämförelser. (David o. hans män) äro starcke och illsinnadhe såsom en biörn, huilkom vnganar äro jfrå taghne j markenne. 2 Sam. 17: 8 (Bib. 1541). Han år grym som en biörn. Mont-Louis Fr. spr. 289 (1739). Han är luden som en biörn. Därs. 291. Min man (har) hälsa som en Björn och krafter derefter. Amman 50 (1756). Stark som en björn. WESTE (1807). Raggig som björnen trädde han in i den ångande stugan. RUNEBERG 1: 9 (1832). Jag sof som en björn. HODELL En fiffig betjent 16 (1863). () Wij wråle .. såsom Biörnar. Jes. 59: 11 (Bib. 1541; öfv. 1904: Vi brumma .. såsom björnar).
[BJÖRN 1.e]
e) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Nu börjas det, sa han, som visa(de) björn(en). Väck icke björnen som sofver l. man skall icke väcka björnen som sofver l. en slumrande björn, dvs. man böe icke gm tal l. på annat sätt framkalla tankar som kunna leda till ngt riskabelt l. obehagligt l. väcka till lifs slumrande passioner o. d.; jfr: Alldrig väcka den björn, som sofver, det är min prinsip. AGRELL I Sthm 55 (1892). Biörn och biörnekaren tenkia icke alt itt. Sv. ords. A 4 a (1604); jfr: Biörn och biörnekaren haua intet een mening. AXEHIELM Lex. sueogoth. (c. 1630) samt GRUBB 46 (1665)
[jfr nor. bjørn og bjørnemann heve ikkje same meining]
. Gudh födher så wäl bij såm biörnar. AXEHIELM Lex. sueogoth. (c. 1630; under bi); jfr GRUBB 279 (1665)
[jfr fsv. swa fudhir gudh by som biørna, fd. saa fødes bi som biørn, men dog aff vlighe bijd]
. Biörnen slår man intet medh Rijs. GRUBB 46 (1665); jfr: Det är icke värdt att basa björnen med ris, (dvs.) mot dem, som äro hårdagade, hjelpa ej lindriga medel. DALIN (1850)
[jfr ä. d. det er ej godt at stinge bjørn med skeff, t. eiuen bären schlägt man nicht nit einem strohhalm]
Dhen som taar Biörnen i Bååten, han måste föhran öfwer Sundet. GRUBB 99 (1665); jfr: Jag måste (efter ordaqvädets lydelse,) föra Björnen til lands, efter jag tagit honom i båten. LENÆUS Delsbo 197 (1764) samt motsv. ordspr. under FAN. Drucken, om Afftonen som en Biörn, Om Morgonen som en skuten Örn. GRUBB 157 (1665). När Biörnen wil sleekia Honing, så måste han wachta Footen. DENS. 579. Nödh lärer Biörnen dantza. DENS. 603. Han har sedt biörnen, Han är orädd, oblyg. MontLouis Fr. spr. 284 (1739). Bönderne säga, at Björnen har vett som två, och styrka som sju männer. FISCHERSTRÖM 2: 47 (1780); jfr: Tolfmannakraft har björnen, af en man slagen. TEGNÉR 1: 12 (1825) o.: Det är en gammal sägen, att björnen har en mans vett och tolf mans styrka. NILSSON Fauna 1: 200 (1847) samt: Björnen har tio mans vett och tolf mans styrka. GRANLUND Ordspr. (c. 1880)
[jfr d. björnen har ti mands styrke og tolv mands vid, nor. bjørnen heve tie manns vit og tolv manns styrke]
. Hade inte busken varit, hade käringen bitit björnen. GRANLUND Ordspr. (c. 1880); jfr: Om inte om hade varit emellan, hade käringen bitit björnen, men nu bet björnen käringen. När björnen kommer, glömma stutarna att stångas. Därs.
[jfr nor. naar bjørnen kjem, so gløyma vel stutarne aa stangast]
. Björnen sofver icke, fast han ligger i ide. Därs.
[jfr d. man skal ikke sælge huden, for bjørnen er skudt, nor. selja skinnet av bjørnen, fyrr han er skoten, holl. de huid van den beer verkoopen, eer hij gevangen is, t. man soll die bärenhaut nicht verkaufen, ehe der bär gestochen ist, eng. to sell the bear's skin, before one has caught the bear]
Man skall få Biörnen förre än han flåår honom. L. PETRI Kr. 63 (1559). Der hafwa lijkwäl wåra svenske hoffmän som oftast stoort feel vtaf, att the wilja wara storordade och wilja flåå biörnen förr än han är slagen. BRAHE Kr. 63 (c. 1585). Flåå intet Biörnen förr än han blijr skuten. GRUBB 211 (1665). Sälg intet skinnet, förr än Biörnen blijr flådder. DENS. 212. Man skulle först skiuta Biörnen, förr än man wille bytha Huden. SYLVIUS De Mornay Rel. vissh. 446 (1671, 1674) Det har ofta tilburit i år, at man såldt huden medan biörnen gådt i skogen. DALIN Arg. 2: 369 (1734, 1754) Sälia skinnet förän biörnen är slagen. SERENIUS (1741). Sälja skinnet förrän björnen är skuten. LIND (1749). Sälja björnen i skogen. WESTE (1807). De (mot regeringen sammansvurna) köpslå redan om huden, innan de skjutit björnen. RYDBERG Frib. 230 (1857, 1866) Det är tids nog sälja skinnet, när björnen är skjuten. GRANLUND Ordspr. (c. 1880).
[BJÖRN 1.f]
f) () i uttr. trängas med björnen, som fågelfri vistas i skogarna. Huar han icke kan komma til dagtingan och venskap igen nödgas han thå uth trænges med biörnen. G. I:s reg. 4: 356 (1527).
[BJÖRN 1.g]
g)
[kanske eufemistiskt för (tusan) böflar]
(numera föga br.) i svordomen tusen l. tusan björnar o. d. (Sammandraget of handlingarna) var temmeligen vidlyftigt, och massivt som tusend biörnar. D. TILAS (1769) i HSH 16: 221. För sjutton björnar! HODELL Aftonunderh. 13 (1865). Och sedan – för tusan björnar! / hvad är det för uppsyn och blick, det der? STUREEN-BECKER 6: 150 (1868).
[BJÖRN 1.h]
h) (förr) rörlig björnfigur ss. mål vid målskjutning. Täfling å björn och pendel. Lunds veckobl. 1870, nr 64, s. 3. Skjutning å björn har hittills inom svenska jägareförbundet egt rum på 150 fots afstånd å björn af trä. F. LOVÉN i Tidn. f. idr. 1881; s. 12.
[BJÖRN 1.i]
i) i heraldiken. En Biörn medh gool Krona i hwijt Fäldt; (betecknar) Anhalt. RÅLAMB 4: 86 (1690). Ankar betyder hopp, tillförsikt, siösaker. .. Biörn; Krigs-tapperhet, beskedlighet, idoghet, kiärlek til sina. UGGLA Her. 82 (1746).
[BJÖRN 1.j]
j) om viss deltagare i vissa lekar l. till leken hörande föremål.
[BJÖRN 1.j.α]
α) (i sht förr) i leken mjölka björn(en), hvilken ännu ngn gg förekommer i Norrl., äfv. under namnet fälla björn(en), o. lekes af två personer på följ. sätt. Den ene, björnen, ställer sig på alla fyra. Den andre, den mjölkande, sätter sig under honom, vinkelrätt mot honom. "Björnen" träder då sin ena arm under den andres ena ben o. sitt ena ben under den andres andra ben samt välter Sig sedan på rygg, fasthållande den "mjölkande", så att denne icke kan röra sig. Mussla skor; och Mjölka björn.
Småsaker 5: 63 1756; omnämndt bland gamla jullekar).
[BJÖRN 1.j.β]
β) se BJÖRN-FÖRARE 2.
[BJÖRN 1.j.γ]
γ)
se BJÖRN-LEK.
[BJÖRN 1.j.δ]
δ)
se BJÖRN-SPEL.
[BJÖRN 2]
2)
bildl., om människor.
[BJÖRN 2.a]
a)
[jfr motsv. anv. i d., t. o. eng.]
om människa som i fråga om vissa egenskaper liknar björnen.
[BJÖRN 2.a.α]
α) vresig, brummande, knarrig, ilsken person. (Man skall) icke alltijd wara otåligh, knorrigh och olåten, ilskigh, harm-gerig, så at man icke gör sigh till en Biörn och Leyon i sitt egit Huus. BRAHE Oec. 93 (1581). jfr BRUM-BJÖRN.
[BJÖRN 2.a.β]
β) otymplig, klumpig, butter, ohyfsad person. Okammade Lunsar, obelefvade Biörnar. DALIN Arg. 2: 85 (1734, 1754) O Gud, nu far den gamla björnen / Med uppdrag, sådant onkel nyss det gaf – / Det blir bestämdt spektakel af. RUNEBERG 6: 33 (1862). Jag önskade jag vor' kapten – / en väderbiten gammal björn. FALLSTRÖM V. dikt. 2: 226 (1890, 1899) Amiral Dewey är en jemn sjömansnatur, om än något björn, och Washingtondiplomatiens spetsfundigheter har han aldrig kunnat få i sitt hufvud. SDS 1899, nr 204, s. 1; jfr γ. jfr KÖKS-, SJÖ-BJÖRN m. fl.
[BJÖRN 2.a.γ]
γ) stor, kraftig, rättfram o. oförskräckt person, äfv. med bibegrepp af godmodighet samt af otymplighet. Pohlens krona .. (har) den svenska björnen röfvat ifrån mig (August II). CRUSENSTOLPE Tessin 4: 75 (1849). Gubben var en björn till karl, / Som tog sin hlund lik mycket hvar. C. V. A. STRANDBERG 3: 333 (1853). Han .. var un storvulen, ljuslätt björn, hvars jämvikt icke tycktes lättrubbad. LUNDEGÅRD Dr. Marg. 1: 91 (1905). Det var kraftig stålklang i orden. Räven var borta och en hederlig björn med starka ramar hade kommit fram i stället. HÖGBERG Frib. 58 (1910). jfr: Ny fart den finska björnen tog ʃ och skakade sin ram och slog. RUNEBERG E. skr. 1: 3 (1852).
[BJÖRN 2.a.δ]
δ) stark o. stor person. Björn kallas den, som är faseligen stark, tjock och fet, jämväl den, som ej frågar efter snygghet i kläder eller seder. DALIN . Den starke eller klumpige (kan kallas) en björn. KOCK Spr. förändr. 63 . Mina båda tältkistor buros af två verkliga björnar till karlar. HEDIN Transhim. 2: 292 (1909).
[BJÖRN 2.b]
b)
[jfr motsv. anv. i holl. samt nt. enen bar anbinnen, t. einen bären anbinden, sätta sig i skuld, nt. enen har afbinnen, t. einen bären losbinden, betala en skuld; anledningen till anv. är oviss]
(skämts.) fordringsägare. Slå ihjäl en björn, betala en skuld. En Tiggare . ., som är skyldig hela verlden, och undflyr Björnar i sitt eget hus. DALIN Vitt. 6: 13 (c. 1755). Jag .. är trängd på alla sidor af biörnar. Ågerups arkiv Bref 13 dec. 1764. Vi heldre gå til fots i våra egna skor, ʃ An åka på credit i våra Björnars vagnar. KELLGREN 2: 148 (c. 1780). Jag flera björnar har, än himlahvalfvet stjernor, / Än Södertelje svin och Storsultanen tärnor. KEKÉL 1: 30 (1782). Mina björnar .. känna icke naturens lagar; de ligga aldrig i ide. E. SJÖBERG 288 (c. 1820). Lycklig den, som inga värre björnar äger / Och hvars skuld så litet väger / På kreditens falska våg! WENNERBERG 2: 84 (1848). Jag är på väg att bli söndersliten af mina björnar. RUNEBERG E. skr. 2: 30 (c. 1850). Det är en mycket betänklig sak att betala skulder. Besinnen, att ingen deltager så hjertligt i vår motgång och medgång som våra björnar. TOPELIUS Vint. I. 1: 333 (1880). (Han var) ansatt af björnar. STRINDBERG Inferno 49 (1897).
[BJÖRN 3]
3)
[jfr motsv. anv. i d., hol]
., t. o. eng. samt lat. ursa, gr. ἄϱκτος; jfr äfv. ARKTISK] namn på två stjärnbilder: Stora björnen l. Karlavagnen o. Lilla björnen. Månge Diwrs Beläten .. / I Firmamentet satte är. / Såsom äre .. Biörn, / Leyon. Vlff (osv.). SIGFRIDI H 4 a (1619). Den stora Biörn eller Carlwagnen. RUDBECK Atl. 3: 124 (1698). Lilla Björn. .. Denne lärer hafva erhållit sit namn af stora Björn, med hvilken den ehuru mindre hafver någon likhet. D. MELANDERHJELM i VittAH 5: 87 (1789). Polstjernan .. bildar yttersta ändan af Lilla Björnens svans. LINDHAGEN Astr. 1: 131 (1858). MELIN Hel. skr. Job 38: 32 (1861). LIDFORSS Dante III. 2: 146 (1903).
[BJÖRN 4]
4) (i sht i fackspr.) tvåhjulig skottkärra l. fyrhjulig vagn med små hjul, afsedd för transport af tunga föremål; jfr BJÖRN-VAGN. Der widare orter äro med god plaan, släpar man (malmen i wagn med små blockhiuhl, hwilka effter Storleken kallas Hundar, Suggor eller Biörnar. HIÄRNE Berghlychta 442 1687; jämfördt med originalet). En Björn med 2:ne Hjul, at bruka vid Byggnader. DA 1771, nr 115 s. 4. (Mjöl-)säcken ombindes (i kvarnen) .. och forslas sedan på en liten "björn" till sin upplagsplats. 2 Uppf. b. 4: 468 (1899). – jfr HAND-, PLOG-, RULL-, STEN-, VED-BJÖRN m. fl.
[BJÖRN 5]
5) skogsv. björnbindsle. EKMAN Skogstekn. handb. 61 (1908).
[BJÖRN 6]
6) sjöt.
[BJÖRN 6.a]
a) (förr) rortrumma på örlogsfartyg. EKBOHRN Naut. ordb. (1840). DALIN (1850) .
[BJÖRN 6.b]
b)
[jfr motsv. anv. i d.]
(föga br.) björnhål, märsruta. Midt i märsen är ett fyrkantigt öppet rum, kalladt märsruta (äfven björn). WITT Skeppsb. 245 (1863).
[BJÖRN 6.c]
c) stöd för bråspel. Till spelposternas akterkanter äro fogade två träpjeser, kallade björnar. NF 2: 1241 (1878).
[BJÖRN 6.d]
d) i uttr. skjuta björn, under segling nära fördevind låta fartyget falla af så mycket, att det får sjön på andra sidan o. därigenom tvingas med förskeppet upp i vinden, så att alla segel slå back. EKBOHRN Naut. ordb. (1840). DALIN (1850). FALBE-HANSEN (1911).
Ssgr (i allm. till 1):
A
:
BJÖRN-AKTIG ³~²⁰. Det är något björnaktigt, trögt, klumpigt, halft drömmande (i början af hallingen). BREMER Strid 156 (1840). A. SANDSTRÖM i Verdandi 1890, s. 74.
BJÖRN-APA ~²⁰. zool. (individ af) aparten Colobus ursinus Penn. DALIN (1850). Björnapan, björnbabianen eller tsjakman .. träffas i stora hjordar på Kap och i hottentotternas land. Rebau Naturh. 1: 67 (1879). E. LÖNNBERG i Fauna o. flora 1907, s. 24.
BJÖRN-ART ~². (Jag) anser .. att i Skandinavien icke finnes mer än en björnart. NILSSON Fauna 1: 208 (1820, 1847). DENS. Ur. 1: 190 (1866).
BJÖRN-BABIAN ~⁰⁰². zool. björnapa. NF 2: 628 (1877). Rebau Naturh. 1: 67 (1879).
BJÖRN-BEGRAFNING ~⁰²⁰. ( björne-) (fordom) ceremoni hos lapparna hvarvid en dödad och upp. äten björns alla ben samlades i en näfverskräppa och lades under en stor stock. Sv. fornm. tidskr. 10: 317 (cit. fr. 1699).
– (jfr 5) BJÖRN-BINDSLE ~²⁰. skogsv. SD(L) 1902, nr 342, s. 2. Björnbindsel .. ett slags häfstång, genom hvilken kedjorna åtdragas kring (timmer-)lasset och fastgöras. EKMAN Skogstekn. handb. 61 (1908).
BJÖRN-BITARE ~²⁰⁰, m.||ig. l. r.
[jfr t. bärenbeisser]
(individ af) viss hundras som användes vid jakt på björn o. annat större vildt; jfr -HUND. WIKFORSS 1804; under b ä r e n b e i s s e r). Björnbitaren (Bullenbeisser) .. användes flerstädes till hetsjagt på vildsvin, men äfven, enär han till följd af sitt stora mod anfaller allt vildt, hvarpå han hetsas, på björn, varg m. fl. HAHR Handb. f. jäg. 1: 115 (1866, 1881)
BJÖRN-BITEN ~²⁰, p. adj. biten af björn. Det björnbitna barnet (är) utskrifvet från sjukhuset. Dagen 1898, nr 154, s. 1. SD(L) 1898, nr 326, s. 2.
BJÖRN-BLOD ~². Hildebrand Magia nat. 157 (1654). EKMAN Norrl. jakt 474 (1910).
BJÖRN-BREF, se under BJÖRNA, v.
BJÖRN-BRODD ~².
[jfr nor. bjørnbrod]
(individ af) växtarten Tofieldia borealis Wahl. FISCHERSTRÖM 1: 128 (1779). FRIES Ordb. (c. 1870). Rent alpina växter .. såsom .. björnbrodden. J. FRöDIN i Sv. turistfören. årsskr. 1911, s. 173.
BJÖRN-BRÄM ~². bräm af hjörnskinn. En Fruntimmers Levantinspäls med .. Björnbräm. DA 1824, nr 5, s. 9.
BJÖRN-BRÄMAD ~²⁰, p. adj. försedd med bräm af björnskinn. Ett .. äldre fruntimmer, med .. en björnbrämad svart sidenpäls. Sv. lit.-tidn. 1820, sp. 470.
BJÖRN-BRÄNNVIN ~²⁰. (förr) med björngalla m. m. blandadt brännvin i sht för medicinskt bruk. Björnbrännevin kallas Kuminbrännevinet. när 1 kanna däraf med 2 lod Björngalle, 2 lod Hvitlök och 1 qvintin Dyfvelsträck i Bouteille några dagar digereradt blifvit. HAARTMAN Sjukd. 253 (1765). FISCHERSTRÖM 3: 338 (c. 1788). LINDERHOLM Handlex. f. landth. (1802).
BJÖRN-BYGD ~². bygd där det finns godt om björnar. J. CEDERHIELM (1708) i Karol. krig. dagb. 6: 64.
BJÖRN-BÄR, se d. o.
BJÖRN-BÖSSA ~²⁰. jfr -STUDSARE. Bland husgerådet skönjer jag den långa björnbössan; nalle är nämligen en vanlig gäst här i Vistas. MC LONY i Sv. turistfören. årsskr. 1909, s. 368.
BJÖRN-DALER ~²⁰. ( biörne- RISINGH)
[efter t. berntaler]
(fordom) taler präglad i kantonen Bern, hvars vapen är en björn. Icke fullgående (myntsorter, t. ex.) .. korsz- och Biörne-Daler. RISINGH Kiöph. 118 (1669). Leyon- Kors- samt Biörn- och nye Hollänske daler (skola vid stora sjötullen beräknas) till 61 1/8 öre sölfwermynt. STIERNMAN Com. 4: 666 (1686).
BJÖRN-DANS ~². ( biörne- PETREIUS, Småsaker)
[BJÖRN-DANS.ssg 1]
1) dans utförd af björn(ar). Samma Spelmän wandra medh Biörnar och sina spel öfwer hela Landet .. och förtiena med sin biörnedantz, tiutande och spelande monga penningar. PETREIUS Beskr. 5: 12 (1615). NICANDER G. sann. 88 (1767). LENNGREN 62 (1799). TEGNÉR 3: 413 (1838).
[BJÖRN-DANS.ssg 2]
2) dans som härmar hjörnens rörelser. Småsaker 5: 64 (1756). Den andre med stopet i näfven, är en Finne, som dansar björndansen bara ni ger honom en sup. J. WALLENBERG 172 (1771). Björndansen (i Kamtschatka) är ett efterapande af alla en björns rörelser. ÖDMANN Beskr. om Kant. 47 (1787). BjörnDansen. Begagnas i Norrland. Fyra eller flere karlar lägga sig framstupa på golfvet, med hufvudet vändt inåt, mot samma medelpunkt, och kroppen såsom radier i en cirkel. Golfvet vidröres endast med flata handen och tåspetsarne. Sålunda hoppa de på händer och fötter, efter takten af nedanstående musik, under oafbruten kretsrörelse. hvarvid de, vexelvis, draga händer och -fötter tillhopa, och sträcka dem åter utåt. ARWIDSSON Sv. forns. 3: 453 (1842). om melodi till dylik dans. Uppifrån Refsunds socken i Jemtland ha vi en karakteristisk och vacker "björndans". EICHHORN Stud. 1: 30 (1869).
[BJÖRN-DANS.ssg 3]
3) (fordom) dans som dansades till björnvisan. G. TUDERUS (c. 1673) i Två ber. om lapp. omv. 16. Konv.-lex. (1845). Björndans .. En högst egen, lappsk folkdans, hvilken företages strax efter den glädjemåltid, som äger rum, då en björn hlifvit fångad. DALIN 1850. NF (1877).
BJÖRN-DANSARE ~²⁰⁰. (numera knappast br.) björnförare (se d. o. 1. Staden Smorgonie .. är .. nog bekant der utaf, at alle Biörndantzare, som stryka kring i verlden, hafva der sin Hög-Schola och egenteliga hemvist. NORDBERG K. XII 1: 846 (1740). Så slog jag mig ihop med tattare .. och en tid dref jag kring landet med hjörndansare. TOPELIUS Vint. I. 2: 39 (1867, 1880) Distings marknad .. med baler, skådespel, konstridare, björndansare och mera dylikt. AFZELIUS Minnen 46 (c. 1870).
BJÖRN-DILL ~².
[jfr etym. afd. under BJÖRNKLO 2]
(föga br.) växten Libanotis montana All., säfferot. Björndill. Bärwurzel. NEMNICH Waarenlex. (1797). WESTE (1807). DALIN (1850) .
BJÖRN-DJUR zool. individ l. art l. släkte af rofdjursfamiljen Ursidæ; särsk. i pl. (best.) om nämnda familj, björnfamiljen. NILSSON Fauna 1: 190 (1847). Den grofva och klumpiga kroppsbyggnaden utvisar, att björndjuren icke äro några särdeles rörliga eller snabba djur, om de än äro mycket mjuka och böjliga i sina rörelser. LILLJEBORG Däggdj. 619 (1874). Kragbjörnen .. hör till familjen björndjur (Ursidæ) inom rofdjurens ordning och däggdjurens klass. NF 8: 1469 (1884).
BJÖRN-DRAG jäg. gillerbössa för björn. MÖLLER (1807). N. KEYLAND i Fataburen 1906, s. 15.
BJÖRN-DREF ~². HÖGBERG Vred. 2: 106 (1906). Det var icke endast som fortsättning på idenas afjagning, som björndrefven företogos, utan man spårade äfven upp björnar, som själfmant gått upp från sitt vinterläger. EKMAN Norrl. jakt 69 (1910).
BJÖRN-DROPPAR ~²⁰, pl.
[jfr -BRÄNNVIN]
apot. dyfvelsträcksdroppar. LINDGREN Läkem. (1902).
BJÖRN-DRUFVA ~²⁰.
[efter nylat. uva ursi (CLUSIUS); jfr holl. berendruif, t. bärentraube, eng. bearberry, fr. raisin d'ours]
(mindre br.)
[BJÖRN-DRUFVA.ssg 3.a]
a) växten Aretostaphylos Uva ursi Spr., mjölon, mjölbär; jfr -MJÖLON. Blåbärsriset skjuter upp, och det kommer nya, ljusa blad på björndrufvans refvor. P. ROSENIUS i Sv. turistfören. årsskr. 1901, s. 298.
[BJÖRN-DRUFVA.ssg 3.b]
b) växten Aretostaphylos alpina Spr., ripbär. HEMBEBG Fr. Kola 22 (1902).
BJÖRN-DYRKAN ~²⁰. ( björna-) dyrkan som fordom ägnades björnen af lapparna o. andra folkslag; jfr -TJÄNST. G. TUDERUS (c. 1673) i Två ber. om lapp. omv. 13.
BJÖRN-EK ~². (individ af) trädarten Quereus ilicifolia Wangenh. Alnarps prisfört. 1892, s. 39.
BJÖRN-FAMILJ ~⁰².
[BJÖRN-EK.ssg 1]
1) familj af björnar. 1906 visade sig en björnfamilj, bestående af hane, hona och två ungar, i Husby socken i Dalarna. EKMAN Norrl. jakt 56 (1910).
[BJÖRN-EK.ssg 2]
2) zool. i best. form: viss familj (Ursidæ) inom rofdjurens ordning af dåggdjurens klass; jfr -DJUR. THORELL Zool. 2: 102 (1861). Utmärkande för representanterna af björnfamiljen är, att de trampa på hela foten (äro hälgångare). STUXBERG (o. FLODERUS) Djurv. 1: 114 (1900).
BJÖRN-FASONER ~⁰²⁰, pl. otympliga, klumpiga, grofva, plumpa fasoner; dylikt sätt att vara l. uppträda. Man kan vara kraftig och kärnfull utan att vara plump och rå. .. Man kan hafva björnens kraft utan björnfasoner. SVDELIUS Förfl. lif 409 (1887). FORSSMAN Gretaby 100 (1897).
BJÖRN-FEST ~². (i Finl.) fest som firas när en björn dödats. Sv. lit.-tidn. 1817, sp. 297. Björnfesten firades .. flera dagar å rad, efter det en björn blifvit fälld. LÖNNROT Sv. skr. 1: 60 (1835). HAHNSSON (1884).
BJÖRN-FETT. HOLM N. Sv. 121 (1702). STAGNELIUS 1: 134 (1812). DALIN (1850) .
BJÖRN-FJÄRIL ~²⁰.
[namnet är trol. föranledt af larvens långa, yfviga o. mörka hår; jfr -SPINNARE o. -LARV]
(individ af) fjärilsarten Bombyx Rubi Lin. DAHLBOM Skand. insekt. 164 (1837). DALIN (1850) .
BJÖRN-FLOKA ~²⁰.
[jfr etym. ufd. under BJÖRNKLO 2]
(individ af) växtarten Heracleum Sphondylium Lin.; jfr -LOKA 2, -STUT 2, BJÖRNKLO 2 b. LINNÉ Flora nr 243 (1755; anfördt fr. Medelpad). Björnfloka, Björnram, Harkummin, Hundloka, Qväsgräs, Tåpperot. ROTHOF Hush. 38 (1762). NATHORST Sv. växtn. 29 (1905).
BJÖRN-FLÄSK ~². (numera knappast br.) björnkött. HOLM N Sv. 130 (1702). Några anse björnfläsk för den läckraste spis i verlden. NILSSON Fauna 1: 207 (1847).
BJÖRN-FOT ~². ( biörna- Upp., SCHENBERG. björne- SCHLEGEL o. KLINGSPOR Ättart. 223 (cit. fr. RR 1675), RÅLAMB 4: 86 (1690))
[BJÖRN-FOT.ssg 1]
1) en björns fot; jfr -LABB, -TASS, BJÖRNKLO 1 b, BJÖRNRAM, sbst.¹ 1. Upp. 13: 2 (NT 1526). SCHENBERG (1739). STRINNHOLM Hist. 1: 463 (1834).
[BJÖRN-FOT.ssg 2]
2)
[jfr t. bärenfuss]
veter. visst slags missbildning af fot hos häst l. nötkreatur; jfr TRAMPARE WAHRMAN Manski o. Wolstein 118 (1807). Är (hos hästen) Kotbenet för långt eller Karleden af svag sammansättning, så faller den igenom eller sänker i trampet, .. hvilket fel i dess högsta grad kallas Björnfot. EHRENGRANAT Häst. rör. 19 (1818). Hos nötkreaturen kunna äfven .. styltfot och björnfot (förekomma); men .. dessa fel äro vida sällsyntare än hos hästen. SJÖSTEDT Husdj. 1: 235 (1859). BOHM Husdj. sjukd. 254 (1902).
[BJÖRN-FOT.ssg 3]
3)
[efter t. bärenklaue]
ett slags framtill tvära o. breda skor som användes under förra hälften af 1500-talet. Uppf. b. 6: 114 (1875).
BJÖRN-FOTAD ~²⁰, p. adj.
[jfr t. bärenfüssig]
vetet-. som har björnfot (se -FOT 2). FLORMAN Häst. känned. 100 (1794, 1798). SJÖSTEDT Husdj. 1: 237 (1859). BENDZ Hofbesl. 15 (1866, 1897)
BJÖRN-FROSSA ~²⁰. frosskakningar framkallade af fruktan för björn. Aldrig hade Salmon sett maken till björnfrossa som hans, kamratens .. Den skakande uslingen hade sett en björn bakom hvarje träd. MOLIN Ådal. 65 (c. 1895).
BJÖRN-FÅNGARE ~²⁰⁰. TESSIN Bref 1: 114 (1751).
BJÖRN-FÅNGST ~². WIKFORSS 1804; under bärenfang). Alm. 1869, s. 37
BJÖRN-FÄLL ~². ( biörne- LUCIDOR).
[BJÖRN-FÄLL.ssg 1]
1) afdragen björnhud. AFZELIUS Sæm. E. 127 (1818). En vacker björnfäll, tjenlig för Kappsläde, åstundas att köpa. DA 1825, nr 114, s. 4; jfr 2. Af björnfällar förekomma flere olika slag. I allmänhet anses de vara dyrbarare, ju mörkare de äro till färgen. Arb. bok 87 (1887).
[BJÖRN-FÄLL.ssg 1.slutet]
särsk.
[jfr t. auf der bäreuhaut liegen]
() i uttr. sitta på björnfällen, sitta hemma i lugn o. ro. Han .. / Satt ey som Hwettbröds Barn nu giöra innan Knuth / På Biörne Fellen fast ok mogne Äplen steker. LUCIDOR Hel. Y 2 b (1672).
[BJÖRN-FÄLL.ssg 2]
2)
fäll l. täcke af björnhud(ar), björnskinnsfäll. (På) lösöreauktion å Axelvolds gård (försäljes bl. a.) 1 kibitka med björnfäll. SDS 1906, nr 61, s. 1.
[BJÖRN-FÄLL.ssg 3]
3) (föga br.) björns hårbeklädnad, björnpäls. De hästar som gå ute hela vintren få .. en långhårig fäll, som mest liknar en björnfäll. NILSSON Fauna 1: 471 (1847).
BJÖRN-FÄLLA ~²⁰. JUSLENIUS (1745). HILLERSTRÖM Biörnf. 33 (1750). Björnfällor äro vanligen placerade på ensliga ställen. Dagen 1900, nr 233 B, s. 1.
BJÖRN-FÄNGE ~²⁰. (björna- FJELLSTRÖM) (numera föga br.) björnfångst. Vestmanlands Biörn- och Varg-Fänge. HILLERSTRÖM 1750; boktitel). Kort Berättelse, om Lapparnas Björna fänge. FJELLSTRÖM 1755; boktitel). HEINRICH (1814).
BJÖRN-FÖRARE ~²⁰⁰. (björna P. ERICI)
[BJÖRN-FÖRARE.ssg 1]
1) person som för omkring till dans o. hvarjehanda konster dresserad(e) björn(ar) för att mot betalning förevisa honom (dem) för allmänheten; jfr -DANSARE, -KARL 1, -LEDARE. Biörna och Apeförare .. som fara ifrå thet ena rumet til thet andra, genom onyttigt aperij och kucklerij sökia penningar. P. ERICI Musæus 5: 70 a (1582). WIKFORSS 1804; under bärenführer). (CAVALLIN o.) LYSANDER Sm. skr. 277 (1875).
[BJÖRN-FÖRARE.ssg 2]
2) lek hvari deltagare som föreställa apor söka med daggar slå en deltagare, "björnen", ngt som en annan deltagare, "björnföraren", med sin dagg söker hindra, hvarvid den af björnförarens dagg träffade blir "björn" o. den förre björnen "björnförare"; viss deltagare i samma lek (se ofvan). NORMAN Goss. lek. 9 (1878, 1883)
BJÖRN-GALLA ~²⁰, förr äfv. -GALLE. (biörne- O. MARTINI, LINDER m. fl.) Stark som björngalla (i Finl. om dryck, särsk. kaffe). Faller någon i Brott (dvs. får något fallandesot) Skall man gijffwa honom biörne galla dricka medh watn, thett hielper wistt. O. MARTINI Läk. 28 (c. 1600). Bönder och annat gement folck .. gifwa strax in åth then, som fryser, .. Biörnegalla, Hwijtlök och Bäfwergäll i Brännewijn. LINDER Fross. 27 (1717). "Björngallan är ju", sade en lapp från norra Jämtland, "lapparnas förnämsta läkemedel mot alla inre sjukdomar". EKMAN Norrl. jakt 85 (1910).
BJÖRN-GARN ~². björnnät. Allmogen åligger hålla Biörn och varga-garn. BRUMMER Jagtlex. 32 (1789).
BJÖRN-GILLER ~²⁰. Med fördel nyttjas .. björngiller, då de väl göras och med försigtighet nyttjas. FALK Björnskall 26 (1828). HAHNSSON (1884).
BJÖRN-GROP ~².
[BJÖRN-GROP.ssg 1]
1) grop att fånga björn i. Björngrop är .. lik .. varg- och räfgroparne. KÄLLSTRÖM Jagt 164 (1861). EKMAN Norrl. jakt 76 (1910).
[BJÖRN-GROP.ssg 2]
2) grop hvari björn hålles fången; jfr -GÅRD. NF 2: 625 (1877).
BJÖRN-GÄNG ~².
[BJÖRN-GÄNG.ssg 1]
1) gymn. gång uppför l. utför ribbstol, stege o. d. hvarvid höger hand o. vänster fot samt vänster hand o. höger fot flyttas samtidigt, klifgång, vantgång. Olika slag af den s. k. lodräta klif-, björn- eller vantgången. LING Tillägg t. tab. 27 (1869, 1880)
[BJÖRN-GÄNG.ssg 2]
2) (föga br.) stege bildad af på ett träd l. en stock påspikade tvärribbor. Förr hade den (dvs. tallen) .. tjänat som utkik och behöll ännu en halfmurken björngång som trappstege. STRINDBERG Fagervik 21 (1902).
BJÖRN-GÅRD ~². inhägnad plats där björnar förvaras; jfr -GROP 2. Lejongårdar, björngårdar, djurgårdar ingingo som bekant i tidens (dvs. 1500-talets) furstliga lyx. G. UPMARK i Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 1886, s. 20. BJÖRKMAN (1889).
BJÖRN-HALLON ~²⁰.
[BJÖRN-HALLON.ssg 1]
1) == BJÖRNBÄR 1. WESTE 1807. DALIN 1850. HAGDAHL Kok. 1053 (1879).
[BJÖRN-HALLON.ssg 2]
2) == BJÖRNBÄR 2. FRANCKENIUS Spec. E 3 b (1638, 1659; se under BJÖRNBÄR 2. LINNÉ Flora nr 445 (1745, 1755; anfördt från Östergötl.). Björnhallon förekomma mångenstädes vilda i vårt land, synnerligast utåt kusterna, där de ofta ses äfven i Norrland. ABELIN M. trädg. 73 (1902).
BJÖRN-HALLON-BUSKE ~⁰⁰~²⁰. ( -hallons- TAMM Sammans. ord 54 1900; jämte -hallon-)) GOSSELMAN Blek. flora 88 (1865). A. PIHL hos LINDGREN Trädg. 3: 129 (1872).
BJÖRN-HAMN ~². ( biörne- BJÖRNER) skepnad af en björn. BJÖRNER Hrolf Kr. 60 (1737). RYDBERG Myt. I: 651 (1886).
BJÖRN-HANDSKE ~²⁰. Björnhandskar af läder eller järn, öfversållade med små järnkrokar eller döljande någon inre utfällbar mekanism med hullingar, hafva i Jämtland och Härjedalen begagnats att köra i gapet på björnen. N. KEYLAND i Fataburen 1906, s. 117. EKMAN Norrl. jakt 474 (1910).
BJÖRN-HANNE ~²⁰. SP 1779, s. 482. NILSSON Fauna 1: 211 (1847).
BJÖRN-HARF. (i Finl.) Björnharfven har en kvadratisk träram, bestående af 4 tvärträn och 4 vinkelrätt mot dem stälda korsträn. I hvarje kors finnes en rak järnpinne. GROTENFELT Jordbr. met. 340 (1899).
BJÖRN-HARNESK. () schabrak af björnskinn? Hästarne hade biörn-harnesk och hela Equipagen var hotande och glindrande. DALIN Arg. 1: 59 (1733, 1754)
BJÖRN-HETSNING ~²⁰.
[jfr t. bärenhatz, bärenhetze]
DELEEN 1836; under bärenhetze). Han grasserar på kyrko-invigningar, bondmarknader och björnhetsningar. HAGBERG Shaksp. 8: 335 (1849). Högtidligheterna (vid E. XIV:s kröning) fortsattes i Uppsala under fem dagar med gästabud, .. björnhetsning och fyrverkeri. F. HILDEBRAND i Sv:s hist. 4: 10 (1904).
BJÖRN-HIDE, se -IDE.
BJÖRN-HOLMNING ~²⁰,. särsk. konkretare == -RING. Vi voro fyra som slagit oss tillsammans och inköpt en björnholmning vintern 1851. SCHRÖDER Min. fr. skog. 207 (1888, 1899)
BJÖRN-HONA ~²⁰. jfr BJÖRNINNA 1. LIND (1749). Den ryske naturforskaren Eversmann påstår, att björnhonan tvingar de äldre ungarne till att vårda de yngre. 1 Brehm 1: 266 (1874). Då en björnhona med sina ungar blir öfverraskad, är vanligen hennes första göra att drifva ungarne upp i närmaste träd, hvarefter hon anfaller den som ofredat henne. LILLJEBORG Däggdj. 632 (1874).
BJÖRN-HUD ~². (biörneSCHRODERUS, Oxenst. brefv. 11: 724 (1637)) SCHRODERUS Osiander 2: 795 (1635). Björnhuden brukas til täcken på slädar samt til fällar. ROTHOF Hush. 37 (1762). Nyss .. på sin björnhud .. / Thorsten bland vännerna satt. TEGNÉR 1: 16 (1825). Banérherrarne beslöto att icke rådslå om björnhuden, innan de skjutit björnen. De uppsköto med att tvista om Jerusalems krona, innan hon stod till deras förfogande. RYDBERG Kulturh. förel. 6: 180 (1888); jfr BJÖRN 1 e slutet. EKMAN Norrl. jakt 474 (1910).
BJÖRN-HUDS-LÄGER ~⁰~²⁰. LING As. 293 (1833).
BJÖRN-HUND ~³. hund som dresserats l. användes till björnjakt, särsk. om jämthund; jfr -BITARE. SERENIUS (1734; under dog). Hvad angår s. k. björnhundar, elghundar m. m., kunna de icke betecknas som någon särskild race. BERGSTRÖM Handb. f. jagtv. 112 (1872). Flere än två dugliga hundar hade han aldrig fått behålla så länge, att de kunnat blifva fullt inöfvade björnhundar. WETTERHOFF Fr. skog o. sjö 1: 23 (1883). (Jämthunden) går mycket ofta under andra namn, såsom gråhund, älghund, björnhund, pälshund etc. EKMAN Norrl. jakt 261 (1910).
BJÖRN-HUNDS-VALP ~⁰~². AHRENBERG Män. 2: 20 (1907).
– (jfr 6 b) BJÖRN-HÅL ~². sjöt. vid sidan af masten befintligt fyrkantigt hål i märs, afsedt att vid manöver till väders låta manskapet komma upp i märsen. D. SJÖBOHM Sjöm. 32 (1787). Björnhål, eller Soldatgatt. EKBOHRN Naut. ordb. (1840). EKELÖF (1898).
BJÖRN-HÄLSA ~²⁰. ( biörna- KALM) synnerligen stark hälsa, berghälsa. Andra onyttiga gamla få ofta niuta biörna-hälsa och krafter til sednaste åren. P. KALM (1777) hos FRIES 2 Linné 2: 39. WESTE (1807). DALIN (1850) .
BJÖRN-IDE ~²⁰. JUSLENIUS (1745). F. A. BURMAN i Norrl. saml. 113 (1802). Man afjagade .. björnidena nästan endast vid djup snö och lagom hård skare. EKMAN Norrl. jakt 69 (1910).
BJÖRN-ISTER ~²⁰. ( biörna- MÅNSSON Åderlåt. 117 (1642). biörne- O. MARTINI Läk. 52 (c. 1600), Hildebrand Magia nat. 22 (1654) m. fl.)
[fsv. biorn(a)ister]
O. MARTINI Läk. 42 (c. 1600). Biörne Ister är hoos Medicos mycket affhållet. I. ERICI Colerus 1: 394 (c. 1645). Björnister, Kamschadalens vällust, passar äfven til Lamp-olja lika som Tran. SWARTZ Præs. i VetA 1797, s. 9. Björnister är ett hvitt, mjukt fett, mycket likt svinister. AHB 54: 4 (1871).
BJÖRN-ISTER-POMADA ~¹⁰~⁰²⁰. AHB 54: 71 (1871).
BJÖRN-JAKT ~². ( biörne- RF 1634) Att biörne- och skadelige diurs jacht icke försumes. RF 1634, § 23. I förgåårs vorom vij här (i Kungsör) på biörniacht. CARL XII Bref 31 (1699). Åtskillige af Sveriges Konungar hafva älskat Björn-jagt. TESSIN Bref 1: 114 (1751). RYDBERG Dikt. 1: 27 (1882). EKMAN Norrl. jakt 52 (1910).
BJÖRN-JAKTMARK ~²⁰ l. ~⁰². De fordom ryktbara björnjaktmarkerna i Stöttingfjället. EKMAN Norrl. jakt 54 (1910).
BJÖRN-JÄGARE ~²⁰⁰. Någre äro så dristige björnjägare, att de angripa djuret bröstgänges. ÖDMANN Beskr. om Kamt. 153 (1787). Björnjägaren Lloyd. WINGÅRD Minnen 5: 134 (1847). Sveriges dåvarande förnämste björnjägare, hofjägmästaren Falk i Vermland. WIESELGERN Vår samt. 139 (1876, 1880) EKMAN Norrl. jakt 67 (1910).
BJÖRN-KAM ~². (individ af) ormbunksarten Blechnum Spicant Roth, kambråken. WAHLENBERG Flora sv. 701 (1826, 1833). KINDBLAD (1867).
BJÖRN-KARL ~². ( biörne- Sv. ords., ULLENIUS m. fl.)
[BJÖRN-KARL.ssg 1]
1) (numera knappast br.) björnförare. Sv. ords. A 4 a (1604; se under BJÖRN 1 e). ULLENIUS Ro vnder oro § 302 (1730).
[BJÖRN-KARL.ssg 2]
2) () björnjägare. I de öfra delar af Soknarna (i Västerbotten) finnas goda Skyttar och Björn-karlar. HÖGSTRÖM Præs. i VetA 1765, s. 13.
BJÖRN-KATT ~². (individ af) rofdjursarten Arctictis Binturong Raffl.; jfr -MÅRD. Binturongen eller "björnkatten". STUXBERG (o. FLODERUS) Djurv. 2: 88 (1901).
BJÖRN-KEDJA ~²⁰. kedja hvarmed björn ledes. Lekarna kommo med harpan på ryggen och blosset i ena handen och björnkedjan i den andra. HEIDENSTAM Folkung. 2: 238 (1907).
BJÖRN-KLO, se d. o.
BJÖRN-KLÄDE. () S. k. björnkläde; d. v. s. (kläde) med temligen lång ull och tigrig innersida. N. journ. f. dam. 1857, s. 153.
BJÖRN-KRAGE ~²⁰. (föga br.) björnskinnskrage. DÜBEN Lappl. 162 (1873).
BJÖRN-KRÄFTA ~²⁰. (individ af) kräftarten Scyllarus arctos Lin. Björnkräftan .. lefver vid Medelhafvets stränder, der hon utgör en eftersökt och dyrbar läckerhet. NF (1877).
BJÖRN-KÖLD ~². (föga br.) synnerligen sträng köld. SDS 1904, nr 59, s. 2.
BJÖRN-KÖTT ~².
[fsv. biorna kiöt]
Lapparna hålla biörnkiötet för een synnerligh delicaat. S. RHEEN (1671) i Landsm. XVII. 1: 43. HÖGSTRÖM Lapm. 118 (1747). PALMBLAD Norige 50 (1846).
BJÖRN-LABB ~². ( björne- DALIN) jfr -FOT 1. Hon händer har som Björnelabbar. DALIN Vitt. 4: 290 (c. 1743). HAHNSSON (1884).
BJÖRN-LAND ~². ( björna- LUNDIN N. Sthm 66 (1887)) jfr -RIKE. TROLLE-WACHTMEISTER Ant. 2: 92 (1816). Detta "is- och björnland". BREMER Strid 144 (1840; om trakten kring Tromsö). Ett högnordligt vinter- och björnland. ATTERBOM 1: X (1854). EKMAN Norrl. jakt 56 (1910).
BJÖRN-LARV ~².
[jfr holl. beerrups, t. bärenraupe]
larv med lång, mörk ragg, som påminner om björnens. MARKLIN Illiger 305 ("315") (1818). Rebau Naturh. 1: 605 (1879).
särsk. björnfjärils larv. (Björn-)Fjäriln är sällsynt. Björnlarven deremot är högst allmän från våren till långt in på efterhösten, på buskar och bland gräs i ängar, betesmarker och lundar öfver hela Skandinavien. DAHLBOM Skand. insekt. 163 (1837).
BJÖRN-LED ~², n. (fordom) pilgiller för björn. N. KEYLAND i Fataburen 1906, s. 14. EKMAN Norrl. jakt 474 (1910).
BJÖRN-LEDARE ~²⁰⁰. (föga br.) björnförare. Piggsvinet .. är icke sällan et af de underdjuren som göra Björnledares lycka. SWARTZ Præs. i VetA 1797, s. 22. HAHNSSON (1884).
BJÖRN-LEK(EN) ~². om "hök o. dufva" påminnande lek, där "björnen" har liknande roll som "höken" i "hök o. dufva". NORMAN Goss. lek. 6 (1878, 1883) HAHNSSON (1884).
BJÖRN-LOKA ~²⁰.
[jfr etym. afd. under BJÖRNKLO 2]
[BJÖRN-LOKA.ssg 1]
1) (individ af) växtarten Angelica silvestris Lin.; jfr -PIPA, -STUT 1, -STÖT. FRANCKENIUS Spec. A 3 a (1659). LINNÉ Flora nr 246 1755; anfördt från Dalarna). RETZIUS Flora oec. 52 (1806). NYMAN Sv. växt. naturh. 1: 217 1867; anfördt från Dalarna).
[BJÖRN-LOKA.ssg 2]
2) == -FLOKA. FRIES Bot. utfl. 3: 223 (1864). R. TOLF i Sv. mossk.-fören. tidskr. 1893, s. 115.
[BJÖRN-LOKA.ssg 3]
3)
[jfr nor. bjørnetort]
(individ af) växtarten Mulgedium alpinum Cass. O. SWARTE i VetAH 1789, s. 49.
BJÖRN-LYA ~²⁰. (föga br.) björnide. En dag .. träffade han på en björnlya, som ännu var helt och hållet betäckt med snö; endast det vanliga andhålet ledde dit. PERDÉN Kitunen 18 (1834).
BJÖRN-LÅR ~². särsk. herald. STIERNMAN Höfd.-m. 2: 309 (c. 1750). C. HALLENDORFF o. S. LEIJONHUFVUD i Uppland 1: 340 (1903).
BJÖRN-LÄGA. () björnide. Hijde, vel ut quædnm Dialecti, Iide, Biörn-läga Latibulum seu cubile Ursi. J. REENSTIERNA (1687) hos COLUMBUS Bibl. v. A 2 a.
BJÖRN-LÄGER ~²⁰. ( biörne- GRUBB) björnide. Läggia Katt i Biörneläger. i. e. När en renomered, eller wäl meritered man kommer genom Dödzfall, eller elliest, ifrå ett ämbete, och dhen som kommer i stället, är aff ringare Qualiteter; Då plägbar man säya: Dher kom Hatt i Biörneläger. GRUBB 481 (1665). God ledning (att finna björnide) kunde man .. få genom att iakttaga, hvar grenar och bark voro afrifna från träden, ty där var ej långt till björnlägret. EKMAN Norrl. jakt 64 (1910).
BJÖRN-LÄM ~². ett slags giller för björn. HAHR Handb. f. jäg. 1: 319 (1866. 1881).
BJÖRN-LÖK ~².
[jfr ä. d. bjørneløg, t. bärenlauch]
jfr BJÖRNE-HVITLÖK. WIKFORSS 1804; under bärenlauch). Ramslök, björnlök; Allium ursinum, Linné, är en flerestädes i Sverige i löfskogar vildväxande, flerårig, 1–1 1/2 fot hög lökart. LINDGREN Trädg. 2: 61 (1872).
BJÖRN-MARK ~². mark där björn uppehåller sig; eländig mark där man kan vänta att björn uppehåller sig. SCHRÖDER Min. fr. skog. 89 (1888, 1899) Dessa oländiga trakter (i Bjurholms socken) voro förr i världen synnerligen goda björnmarker. EKMAN Norrl. jakt 53 (1910).
BJÖRN-MJÖLON ~²⁰. (föga br.) mjölon, mjölbär; jfr -DRUFVA. SVENSSON Sv:s kulturv. 403 (1893). LYTTKENS Sv. växtn. 423 (1906).
BJÖRN-MJÖLON-RIS ~⁰⁰~². (föga br.) mjölon, mjölbär; jfr -DRUFVA. LILJA Sk. flora 267 (1870).
BJÖRN-MOSSA ~²⁰.
[BJÖRN-MOSSA.ssg 1]
1)
[jfr t. bärenmoos]
mossarten Polytrichum commune Lin. FRANCKENIUS Spec. C 3 b (1638, 1659; osäkert, jfr FRISTEDT J. Franckenii Botanologia 95). Om hösten då biörnen giör sin vinter säng, bär han till sammans Biörnmossa, hvaraf detta muscus (dvs. denna mossart) fått sitt svänska namn, och där uti hela vintren sofver. LINNÉ Bref I. 1: 339 (1733). Björnmåsa, Dufråg, Gjökråg, Guckulin, Guckuråg, Kråkkorn, Kråkhvete, Sopmåsa. Polytrichum commune. ROTHOF Hush. 39 (1762). 2 Lass BjörnMåssa till Tråssning. Växiö gymn. räk. (1807–08). De mesta mossor äro gröna, såsom björnmossan, som man brukar att stoppa i dynor och madrasser. BERLIN Läseb. 256 (1852; 1866). QUENNERSTEDT Torfm. 7 (1896).
[BJÖRN-MOSSA.ssg 2]
2)
[jfr t. bärenlappe]
(mindre br. (art af) kryptogamsläktet Lycopodium Lin., lummer. Lycopodium, .. Biörnmåsza, Hiorthornszmåsza, Krypandemåsza, Wispmåsa, Diefwuls-Kloor, Leyone eller Wariefoot, Tåågmåsza. BROMELIUS Chloris 69 (1694).
BJÖRN-MOSS-FRÖ ~⁰~². (mindre br.) till -MOSSA 2. Björnmossfrö (nikt). NORMAN Goss. lek. 324 (1878, 1883).
BJÖRN-MOSS-TORF ~⁰~². till -MOSSA 1. E. HAGLUND i Sv. mossk.-fören. tidskr. 1904, s. 280.
BJÖRN-MOSSTUFVA ~⁰~²⁰. (-mosse-) till -MOSSA 1. GADD Landtsk. 2: 293 (1775). Kärret med Granskog och Björnmåsse-tufvor. DENS. i VetAH 1776, s. 104.
BJÖRN-MUFF ~². (mindre br.) björnskinnsmuff. WIKFORSS (1804; under bärenmuff). DALIN (1850; med hänvisning till björnskinnsmuff).
BJÖRN-MÅRD ~². == -KATT. Rebau Naturh. 1: 107 (1879). E. LÖNNBERG i Fauna o. flora 1910, s. 63.
BJÖRN-MÄRG ~². A. I. ARWIDSSON i Poet. kal. 1817, 1: 125. HEIDENSTAM Svenskarna 1: 77 (1908).
BJÖRN-MÖSSA ~²⁰. (mindre br.) björnskinnsmössa. LINDFORS (1815). ALMQVIST (1844).
BJÖRN-NÄSTE ~²⁰. ( björna-) (föga br.) tillhåll för björnar; björnide. AFZELIUS Sagoh. 1: 97 (1839).
BJÖRN-NÄT ~². ( biörne- SUFH) jfr -GARN. Fougdterne skole .. holle almoghen .. der till, at de effter Laghen holle huar Sex Fampner Wargho och Biörne Näät. SUFH 3: 111 (1610). Biörnnät äro bundne utaf en fierdedels tums tiocka streck, och äro 5 alnar höga; maskorna äro 7 tum i fyrkant. HILLERSTRÖM Biörnf. 30 (1750). Björnnät tyckas numera öfverallt vara okända utom i Frostviken. EKMAN Norrl. jakt 71 (1910).
BJÖRN-OST ~². ALMQVIST (1844). Björnost .. I Vermland benämningen på en rätt af mjöl, blandadt i kalfblod och stekt. DALIN 1850. SCHÜCK (1854).
BJÖRN-PALETÅ ~⁰⁰². (förr) Till morgonnegligé eller till hemfärden om aftnarna, hafva de elegantaste damerna såkallade björnpnletåer af långhårigt ylletyg, som visserligen är temligen fult, men varmt och beqvämt. Sthms modejourn. 1850, s. 95.
BJÖRN-PIPA ~²⁰.
[jfr etym. afd. under BJÖRNKLO 2]
(i bergstrakter i norra o. mellersta Sv. förekommande stor varietet af) Angelica silvestris Lin.; jfr -LOKA 1. SAMZELIUS Blomster krants 29 (1760). NYMAN Sv. växt. naturh. 1: 216 (1867). i pl. WAHLENBERG Flora sv. 183 (1824, 1831). IVERUS Västmanl. fanerog. 82 (1877).
BJÖRN-PULVER ~²⁰ apot. mot kvarka användt pulver, rödt kvarkpulver, rödt hästpulver. LINDGREN Läkem. (1902).
BJÖRN-PÄLS ~².
[BJÖRN-PÄLS.ssg 1]
1) björnskinn. RYDBERG Ath. 176 (1859, 1866).
[BJÖRN-PÄLS.ssg 2]
2) (mindre br.) björnskinnspäls. Björnpäls är bäst för den som skall åka i släde långa vägar. QUENNERSTEDT Ol. Magnus 19 (1899); jfr 1.
[BJÖRN-PÄLS.ssg 3]
3) björns hårbeklädnad; jfr -FÄLL 3, -RAGG. Järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. LAGERLÖF Holg. 2: 281 (1907); jfr 1.
BJÖRN-RAGG ~². SUNDEVALL Zool. 96 (1858, 1864)
BJÖRN-RAM.sbst1, sbst.¹, se d. o.
BJÖRN-RAM.sbst2 ~², sbst.² förr bruklig apparat att fånga björn. Björnram. Denna fångapparat består af en bred träram, uti hvilken jernspetsar med hullingar blifvit islagna. HAHR Handb. f. jäg. 193 (1866).
BJÖRN-REFVA ~²⁰. (individ l. art af) växtsläktet Calystegia R. Brown; jfr -VINDA. G. LÖWEGREN hos LINDGREN Trädg. 6: 42 (1876).
BJÖRN-RIKE ~²⁰. jfr -LAND. HEIDENSTAM Karol. 1: 56 1897; om Sverige).
BJÖRN-RING ~². område inom hvars gränser björn finnes enl. hvad ngn öfvertygat sig om gm att kringgå det o. finna inspår af björn men inga utspår (== "ringa" l. "holma" l. "hvärfva" björn); i förb. sälja, köpa en björnring o. d.: upplysning om hvar dylikt område finnes o. ensamrätt att jaga där befintlig björn; jfr -HOLMNING. Bruksegaren B. och godsegaren A. ha köpt en björnring i Vestra Gausdal. .. Det är två pojkar som lyckats ringa björnen och sålt ringen för 500 kr. SD(L) 1902, nr 30, s. 2. Ändamålet med resan är att jaga björn i Drangedal, där kammarherre M. eger en björnring. PT 1905, nr 42 A, s. 2.
BJÖRN-RINGARE ~²⁰⁰. person som ringat l. brukar ringa björn. U. GODENHJELM i Jägaren 1897, 2: 93.
BJÖRN-RIS ~². (föga br.) == -MOSSA 1.
BJÖRN-RIS-MATTA ~⁰~²⁰. (föga br.) HALLSTRÖM En g. hist. 77 (1895).
BJÖRN-ROT ~².
[jfr holl. beewortel, t. bärenwurz samt etym. afd. under BJÖRNKLO 2]
(individ af) växtarten Meum athamanticum Jacq. SERENIUS K k k k 3 a (1757). KROK o. ALMQVIST Flora 1: 184 (1900, 1910)
BJÖRN-RUMPA ~²⁰. ( biörne-) (starkt hvard.) jfr -RÖF. Kasta Bäär i Biörnerumpan .. (dvs.) När man wil bära fram något som intet förslår til dhet man förehafwer. GRUBB 413 (1665).
BJÖRN-RÖF ~². (biörna- GRUBB 451 (1665). biörne- GRUBB 913 (1665)) (vulg.) jfr -RUMPA. Leyonet fångar inga flugor. .. Som man sade: Kasta bäär i Biörnaröff. GRUBB 451 (1665). DENS. 913.
BJÖRN-SAX ~². gillersax för björnfångst. Jernk. anm. 1833, s. 610. Det finnes (trampsaxar) från björnsaxen till de små har- och roffogelsaxarna. HAHR Handb. f. jäg 174 (1866). Björnsaxarna voro .. synnerligen stora pjäser, försedda med kraftig fjäder och taggar på bågarna. EKMAN Norrl. jakt 72 (1910).
BJÖRN-SENA ~²⁰. Björn-senor tjäna Lapparna till samma nytta såsom Älgens och Renens. NORDHOLM Djurf. 26 (1749). EKMAN Norrl. jakt 474 (1910). i bild. TEGNÉR 5: 500 (1826).
BJÖRN-SKALL ~². ( biörne- G. I:s reg.) Man (må) wäl bära thett (dvs. armborstet) i wargheskall, Biörneskall, räfweskall, och Ekorneskogh. G. I:s reg. 7: 224 (1530?). LIND 1749; under bärenhetze). Björnskall, äro af två slag, drefskall och knäpptskall. Det förra .. begagnas då man ungefär vet hvar björnen kan finnas, och det sednare .. då man har honom ringad. SVEDERUS Jagt 323 (1832). EKMAN Norrl. jakt 71 (1910). i bild. Man gör nu från alla håll björnskall på den så kallade nordiska poesien. TEGNÉR 5: 415 (1825).
BJÖRN-SKALLE ~²⁰. (biörneSALMENIUS) C. SALMENIUS (1754) i Finsk tidskr. 1904, 1: 309Efter flerfaldiga undersökningar af ett stort antal Björnskallar, är jag fullt öfvertygad att i Skandinavien icke finnes mer än 1 art af björn. NILSSON Fauna 1: 210 (1847). EKMAN Norrl. jakt 474 (1910).
BJÖRN-SKINKA ~²⁰. En sådan björnskinka och en fågel med denna vilda smak ha aldrig varit framsatta på borden i Versailles och Palais Royal. CRUSENSTOLPE Tessin 4: 399 (1849). SCHULTHESS (1885).
BJÖRN-SKINN ~². ( biörna- PETREIUS Beskr. 2: 82 (1614). biörne- GRUBB 46 (1665))
[fsv. biornskin]
BtFH 3: 240 (1549). Biörneskinnet bijtz intet. GRUBB 46 (1665). Kloo för Biörnskinn. .. Som man wille säya: Han haar skinn på näsan. DENS. 417; jfr: (Jag, K. IX) hoppas .. till Gud allsmägtig, att der skall komma klo för björnskinn före, som man säger. FRYXELL Ber. 5: 47 1831; efter handl. fr. 1599)
[jfr d. der er klo for bjørneskindet]
. Ifrån Vesterbottniske Städerne äro per medium, åren 1769 och 1770, utförde .. 50 stycken Björn-skinn. HERMELIN Præs. i VetA 1773, s. 90. Ett vackert björnskinn betalas med 15-20 R:dr Banko och deröfver. NILSSON Fauna I: 207 (1847). EKMAN Norrl. jakt 85 (1910).
BJÖRN-SKINNS-FÄLL ~⁰~². G. I:s reg. 24: 160 (1553). När någon färdas (i Ångermanl.) och thet är kalt fordra theen (dvs. de honom) väl och läna honom fodhradhe klädhen biörskins kiortlar, Biörskinsfällar. BUREUS Saml 40 (c. 1600). Finnen bäddar sig ner mellan björnskinsfällar och sitter der varm i den strängaste vinter. ROTHOF Hush. 37 (1762). En parsläda med björnskinnsfäll önskas köpa. SD 1892, nr 335 s. 7.
BJÖRN-SKINNS-KJORTEL. () lifrock af björnskinn. BUREUS Saml 40 (c. 1600; se under -SKINNS-FÄLL).
BJÖRN-SKINNS-KRAGE ~⁰~²⁰. Han tog .. genast sin Syrtut med Björnskinskragen och gick. CEDERBORGH UvT 3: 7 (1810).
BJÖRN-SKINNSMAN ~⁰~². (enst.) i björnskinn klädd man. Luden björnskinnsman. TEGNÉR 1: 109 (1820).
BJÖRN-SKINNSMUFF ~⁰~². SCHULTZE Ordb. 3161 (c. 1755). KINDBLAD (1867).
BJÖRN-SKINNS-MÖSSA ~⁰~²⁰. EKELUND Fielding 2: 221 (1765). Det bär af, som hin håken, med kusk i björnskinnsmössa och livré. WETTERBERGH Altart. 119 (1848). (Vid centralstationen i Sthm) paraderade (vid kronprinsparets ankomst) ett kompani af Göta lifgarde i björnskinnsmössor. VL 1906, nr 228 A, s. 5.
BJÖRN-SKINNS-PÄLS ~⁰~². DA 1793, nr 58, s. 3. En .. björnskinnspels är .. ett rigtigt praktstycke, ytterst fln och lätt, men likväl det bästa skydd mot kölden man kan önska. Arb. bok 87 (1887).
BJÖRN-SKINNS-STÖFVEL ~⁰~²⁰. Johaij iagh ridher migh för lybeske broo, / medh biornskinsstöffler och bedragna skor. Visb. 1: 72 (1573).
BJÖRN-SKINNS-TÄCKE ~⁰~²⁰. R. PETRE (1708) i Karol. krig. dagb. 1: 177. DELEEN 1836; under bärendecke).
(1 h) BJÖRN-SKJUTNING ~²⁰. äfv. oeg. om skjutning mot rörlig tafla. Tiden 1848, nr 181, s. 4. Derefter företogs björnskjutning med 3 skott på 9-ringad tafla. Lunds veckobl. 1870, nr 64, s. 3. SDS 1899, nr 371 s. 2.
BJÖRN-SKOG ~². skog där björnar finnas. Af ortens björnjägare var Salmon den främste. Allt intill Dorotea socken fanns ingen, som haft sådan lycka i björnskog. MOLIN Ådal. 65 (c. 1895). U. GODENHJELM i Jägaren 1897, 2: 95.
BJÖRN-SKYTT ~². BROMAN Helsingb. 150 (1733). NILSSON Fauna 1: 208 (1847). N. KEYLAND i Fataburen 1906, s. 120.
BJÖRN-SKYTTE ~²⁰. PERDÉN Kitunen 11 (1834). EKMAN Norrl. jakt 70 (1910).
BJÖRN-SKYTTERI ~⁰⁰². (föga br.) jakt på björn. HÜLPHERS Norrl. V. 1: 177 (1789). HÖGBERG Vred. 2: 103 (1906).
BJÖRN-SLÄKTE(T) ~²⁰. zool. rofdjurssläktet Ursus Lin. NILSSON Fauna 1: 190 (1820, 1847) SUNDSTRÖM Fauna 29 (1877, 1880)
BJÖRN-SPEL ~². lek där de i en halfkrets uppställda deltagarna söka med kastade bollar l. träpinnar l. stenar nedslå en på en sten l. påle, "idet", upplagd träbit l. sten, "björnen". NORMAN Goss. lek. 132 (1878, 1883) AKERMARK Ut till lek! 1: 52 (1895).
BJÖRN-SPINNARE ~²⁰⁰.
[namnet är trol. föranledt af larvens långa, yfviga o. mörka hår; jfr -FJÄRIL o. -LARV]
(individ af) fjärilsarten Arctia Caja. THOMSON Insect. 168 (1862). 1 Brehm III. 2: 91 (1876). STUXBERG (o. FLODERUS) Djurv. 1: 454 (1900).
BJÖRN-SPJUT ~².
[fsv. biornspiut]
LAGERBRING 1 Hist. 2: 405 (1773). Björnspjutet består af en omkring fotslång jernspets, fästad vid ett af starkt träd förfärdigadt 5 à 6 fot långt skaft. HAHR Handb. f. jäg. 1: 294 (1866, 1881) Björnspjutets järn är .. försedt med två skarpa eggar och en lägre skarp köl längs hvardera bredsidan. EKMAN Norrl. jakt 275 (1910).
BJÖRN-SPÅR ~². Sedan the (dvs. skallkarlarna) så runt om (idet) äro i ordning stälte, kunna 4 eller 5 karlar följa biörnspåret efter, och honom utur lägan upfösa. HILLERSTRÖM Biörnf. 24 (1750). Vi .. leta efter björnspåren. K. E. FORSSLUND i Sv. turistfören. årsskr. 1911, s. 209.
BJÖRN-STARK ~². (mindre br.) stark som en björn. ALLARDT Byber. 1: 88 (1886). Den björnstarke lappen. R. MELANDER i Sv. turistfören. årsskr. 1896, s. 195.
BJÖRN-STEK ~². STAGNELIUS 1: 158 (1812). EKMAN Norrl. jakt 69 (1910).
BJÖRN-STJÄRNA(N). () nordstjäruan (hvilken tillhör stjärnbilden Lilla björnen). ALMQVIST 1844; betecknadt ss. stundom förekommande). DALIN 1850; med hän)visning till Nordstjerna).
BJÖRN-STUDSARE ~²⁰⁰. jfr -BÖSSA. HÖGBERG Frib. 15 (1910).
BJÖRN-STUT ~².
[jfr STUT, rör, lur, samt etym. afd. under BJÖRNKLO 2]
[BJÖRN-STUT.ssg 1]
1) == -LOKA 1; jfr -STÖT samt -PIPA o. MYR-STUT. P. ARTEDI (1729) hos LÖNNBERG Artedi 49 (anfördt fr. Ångertmanl.). LINNÉ Flora nr 246 (1745, 1755; anfördt fr. Västerbotten). WAHLENBERG Flora sv. 183 (1824, 1831; anfördt fr. Värml.). NYMAN Sv. växt. naturh. 1: 217 1867; anfördt fr. Västerbotten).
[BJÖRN-STUT.ssg 2]
2) (mindre br.) == -FLOKA, -LOKA 2. FRIES Ordb. (c. 1870). LYTTKENS Ogräs 50 1885; anfördt fr. Norrl.).
BJÖRN-STÅND ~². ställe där björnar bruka uppehålla sig. Långt in på 1800-talet fanns fast björnstånd här och där ganska nära (den norrländska kusten). EKMAN Norrl. jakt 53 (1910).
BJÖRN-STÖT ~².
[jfr etym. afd. under BJÖRNKLO 2]
(knappast br.) == -LOKA 1; jfr -STUT 1. GADD Landtsk. 2: 188 (1775).
BJÖRN-SÅNG ~². björnvisa. G. TUDERUS (c. 1673) i Två ber. an) lapp. omv. 15.
BJÖRN-TASS ~². jfr -FOT 1. WIKFORSS 1804; under bären – fuss). SP 1809, nr 46, s. 3. DALIN 1850.
BJÖRN-TISTEL ~²⁰.
[jfr etym. afd. under BJÖRNKLO 2]
== BJÖRNKLO 2 a. LILJA Flora 872 (1870). Alnarps prisfört. 1892, s. 55. LAURIN Konsth. 53 (1900, 1909)
BJÖRN-TJÄNST ~².
[BJÖRN-TJÄNST.ssg 1]
1)
[jfr d. bjørnetjeneste; syftar på La Fontaines fabel om björnen som för att drifva bort en fluga från en sofvande mans panna kastade en sten på flugan o. därmed dödade mannen på samma gång som flugan]
tjänst l. hjälp som blir till skada för den som den var afsedd för; otjänst. ARLBERG Tonbildn. 119 (1891). GHT 1894, nr 60 s. 2. Det förefaller, som om hr H:s vänner i stället för att gagna honom, göra honom en björntjänst med denna agitation. VL 1906, nr 35 s. 3.
[BJÖRN-TJÄNST.ssg 2]
2) () == -DYRKAN. G. TUDERUS (c. 1673) i Två ber. om lapp. omv. 15.
BJÖRN-TRAKT ~². trakt där björnar vistas. E. HEMBERG i Bibl. f. jäg. 4: 97 (1897).
BJÖRN-TRAMPARE ~²⁰⁰, m.||ig. l. r. veter. björnfotad(t) häst l. nötkreatur. Har .. karleden öfverdrifven längd, kallar man hästen långkotad, hvilket vanligen är förbundet med en viss svaghet, som gör att djuret vid hvarje steg sänker kotleden djupt mot marken; en så beskaffad häst kallas björntrampare. SJÖSTEDT Husdj. 1: 74 (1859). JUHLIN-DANNFELT (1886).
BJÖRN-TRAMPNING ~²⁰ veter. björnfotadt djurs sätt att trampa. HOFLING Häst. 9 (1870).
BJÖRN-TÄMJARE ~²⁰⁰. AFZELIUS Minnen 47 (c. 1870).
BJÖRN-UNGE ~²⁰.
[BJÖRN-UNGE.ssg 2.a]
a) i eg. bem. LÆLIUS Jungf. P 5 a (1591). Ilt är hualpen ath lecke medh biörn vngar. Sv. ords. B 3 a (1604)
[jfr fsv. ilt är rakka leka mz biorna hwalpe]
. Niute then, som utom skall, fångar eller fäller skadediur, af Häradssakören, eller af Stadens medel, ther thet sker å Stadens mark, .. för biörnunge en daler. BB 23: 6 (Lag 1734). Det är ytterst farligt att angripa en björnunge, .. innan man försäkrat sig om modren. NILSSON Fauna 1: 199 (1847). Björnungar om ett par, tre månaders ålder äro lustiga små kräk. Otympliga och drumliga äro de, men lifliga och upplagda för upptåg. STUXBERG (o. FLODERUS) Djurv. 1: 263 (1900).
[BJÖRN-UNGE.ssg 2.b]
b) bildl., om barn l. ung person som saknar belefvenhet l. har ett oborstadt o. otympligt sätt l. yttre; jfr BJÖRN 2 a. Då kom äfven er bror, en vild björnunge från norden, / Teg en dag och svarte ett ja och ett nej på den andra. RUNEBERG 1: 198 (1836). "Björnunge", sade de (till pojken), och hotade honom med näfvarna, "tig, om du vill behålla lifvet!" LAGERLÖF Drottn. 102 (1899).
– (jfr 4) BJÖRN-VAGN ~². (föga br.) TIGERHIELM 25 (1880). BJÖRKMAN (1889).
BJÖRN-VAKTARE ~²⁰⁰.
[BJÖRN-VAKTARE.ssg 1]
1) person som vaktar björnar. WIKFORSS 1804; under bärenhüter). DALIN (1850). En björnvaktare vid cirkus. BOËTHIUS Hist. läsn. 2: 67 (1898).
[BJÖRN-VAKTARE.ssg 2]
2)
[jfr ä. d. bjørnemand, ä. eng. bearward]
i best. form: stjärnbilden Arctophylax l. Bootes. WIKFORSS (1804; under bärenhüter). DALIN 1850. CAVALLIN (1875).
BJÖRN-VINDA ~²⁰. == -REFVA. SVENSSON Sv:s kulturv. 424 (1893). POST Flerår. blomsterv. 109 (1910).
BJÖRN-VISA ~²⁰. (fordom) visa som sjöngs af lappar, sedan de dödat en björn; jfr -SÅNG. (Sedan björnen dödats o. slagits med ris) begynna the (lappar som deltagit i björnjakten) medh frögdh siunga Biörnwijsan, som så efter deras tungomåhl lyder: Att the tacka Gudh som Creaturen them till godho Skaapatt hafwer, och behagat gifwa them frijmodigheet och macht, ett sådant grymt Och mächtigt Creatuur at Öfwerwinna. S. RHEEN (1671) i Landsm. XVII 1: 44. När the (lappar som varit med om att döda björnen) komma till det Rum, där the willia förtära Biörn, skohla theras hustror möta them, tå alle lappar siunga tillsamman medh frögdh och stoor hiertans frijmodigheet biörnwijsan, så at thet höres een långh wägh och lyder således: Här komma nu Män ifrån Sweriges landh, Tysklandh, Engeland och alle landh. Them mööta hustrorna och siunga medh lägre stämma: Ach wälkomne i Erlige Män ifrån Sweriges landh, ifrån Tysklandh, Engelandh och alle landh som biörnen dräpit hafwa. Därs. Sv. fornm. tidskr. 10: 317 (cit. fr. 1690).
BJÖRN-ÖL ~². (fordom) ett slags synnerligen starkt öl. SERENIUS 1734; under stingo). J. FAGGOT i VetAH 1766, s. 258.
BJÖRN-ÖRA ~²⁰.
[BJÖRN-ÖRA.ssg 1]
1) i eg. bem. WIKFORSS 1804; under bärenohr). HEINRICH (1814).
[BJÖRN-ÖRA.ssg 2]
2) benämning på vissa växter.
[BJÖRN-ÖRA.ssg 2.a]
a)
[jfr holl. berenoor, t. bärenöhrlein, af nylat. auricula ursi (TOURNEFORT), sannol. af fr. oreille d'ours]
(individ af) växtarten Primula auricula Lin. FRANCKENIUS Spec. A 4 a (1638, 1659) RUDBECK Hort. bot. 16 (1685). AHLICH Träg. 94 (1744). SERENIUS I i i i 2 b (1757).
[BJÖRN-ÖRA.ssg 2.b]
b) () (individ l. art af) växtsläktet Pinguicula Lin., särsk. P. vulgaris Lin., tätört. TILLANDZ D 3 b (1683).
[BJÖRN-ÖRA.ssg 3]
3) () ett slags mossa l. laf? Muscus tubulatus viridis lapideus vel montanus, Biörnöra, Ävelnävre. P. ARTEDI (1729) hos LÖNNBERG Artedi 41 (anfördt fr. Ångermanl.).
BJÖRN-ÖRT. ( biörne- Lex.Linc. 1640; under daucus)
[efter t. bärwurz]
()
[BJÖRN-ÖRT.ssg 1]
1) Daucus .. Biörneört.. Berwurtz. Lex.Linc. (1640). Anm. Det är ovisst, hvilken ört Lex.Linc. afser. Lex.Linc. åberopar, liksom DECIMATOR, Mattiolis kommentar till DIOSKURIDES, hvilken förf. har δαῦκος i tre bet., näml. sannol. Athamantha cretensis Lin., Peucedanum Cervaria Lin. o. Sesli ammoides l. Ammi majus Lin. Jfr BERENDES Dioskurides 310 (1902) o. LYTTKENS Sv. växtn. 504 (1906).
[BJÖRN-ÖRT.ssg 2]
2) Caucalis .. Daucum sylvestre. Wild Biörnört. Lex.Linc. (1640). Anm. Det är ovisst hvilken ört Lex.Linc. afser. Liksom DECIMATOR, hvilken som tysk motsvarighet angifver Wilde Beerwurtz, rauche Bibenellen, åberopar Lex.Linc. DIOSKURIDES, hvars καύκαλις är Pimpinella saxifraga Lin. Jfr BERENDES Dioskurides 228 (1902).
B
(numera bl. arkaistiskt, föga br.):
BJÖRNA-DYRKAN,
BJÖRNA-FOT,
BJÖRNA-FÄNGE,
BJÖRNA-FÖRARE,
BJÖRNA-HÄLSA,
BJÖRNA-ISTER, se A.
BJÖRNA-KLO, se BJÖRNKLO.
BJÖRNA-LAND,
BJÖRNA-NÄSTE, se A.
BJÖRNA-RAM, se BJÖRNRAM.
BJÖRNA-RÖF,
BJÖRNA-SKINN, se A.
C
():
BJÖRNE-BEGRAFNING, se A.
BJÖRNE-BÄR, se BJÖRNBÄR.
BJÖRNE-DALER,
BJÖRNE-DANS,
BJÖRNE-FOT,
BJÖRNE-FÄLL,
BJÖRNE-GALLA,
BJÖRNE-HAMN,
BJÖRNE-HUD. se A.
BJÖRNE-HVITLÖK. (individ af) växtarten Allium ursinum Lin, björnlök. RUDBECK Hort. bot. 4 (1685).
BJÖRNE-HÄSAD, p. adj. björnfotad. BURE Häst. 26 (1802).
BJÖRNE-ISTER,
BJÖRNE-JAKT,
BJÖRNE-KARL, se A.
BJÖRNE-KLO, se BJÖRNKLO.
BJÖRNE-LABB,
BJÖRNE-LÄGER,
BJÖRNE-NÄT, se A.
BJÖRNE-RAM, se BJÖRNRAM.
BJÖRNE-RUMPA,
BJÖRNE-RÖF,
BJÖRNE-SKAL,
BJÖRNE-SKALLE,
BJÖRNE-SKINN, se A.
BJÖRNE-TORKA. Om hösten pläger wara Biörnetorckan, .. och då torckar biörnen måse och gräss, som han samblar till sitt hye. GYLLENIUS Dagb. 246 (1662).
BJÖRNE-ÖRT, se A.