BLACK blak⁴, sbst.², m. l. r.; best. -en; pl. -ar. black häst. – Anm. Ordet hör hufvudsakl. hemma i Sveal. o. där, liksom i Norrl., betecknar det en häst med den under BLACK, adj. 1 angifna färgen. I Götal., där ordet är mindre br., afser det i allm. en (ljus)grå, grådaskig, musgrå, apelgrå, svartaktig häst; jfr BLACK, adj. 2, särsk. 2 b.

[BLACK.sbst2 .a]

a) i sg. best. närmande sig anv. som egennamn. Det är ej nytt, at se en gammal klädning lemnas / För den, som mer i bruket är: / At höra Blacken hurtig nämnas, / Mot gamla Grolle, som sit hufvud luta bär. NORDENFLYCHT QT 1746–47, s. 141. RYDQVIST SSL 2: 462 (1860). Tag Blacken – han är blott af bonde-ras, / Men står sig båd' längst och bäst. SNOILSKY 2: 71 (1881). (Vid lek med små barns fötter säges:) Sko, sko blacken, / Stampa stöfveln i klacken. Nyland 5: 230 (1900); jfr nedan. – särsk. (i sht förr) i uttr. sko blacken, benämning på en (jul)lek, hvilken går så till, att en person sätter sig grensle på en stång, som hvilar på två stöd, o. söker hålla sig kvar i den ställningen, medan en annan person tager hans ena fot o. slår på den med banden l. ngt annat; jfr BLACKA sbst.¹ slutet, samt sko hästen. Småsaker 5: 65 (1756). LIVIN Kyrk. 111 (1781). Anm. En senare form för leken beskrifves af SUNDÉN Allmogelifvet i en vg.-s:n 83 (1903). b) i rent appellativ anv. Till färg och teckning äro hästarne ganska olika; svarta kallas rappar, röda fuksar, gulgrå blackar. BERLIN Lärob. 24 (1852, 1880) Så black som skäck af frostens fläck / till grå-skymlar blefvo de båda två. HALLSTRÖM Skogsl. 154 (1904). Bruntarna och blackarna / med svallande svans och man / knoga uppför backarna. KARLFELDT Flora 85 (1906).