BLID bli¹d, adj. -are; n. -t blit¹. adv. -A (†, HUND 32 ( c. 1604: blijdhe)), -T; jfr BLIDELIG (blyd I. ERICI Colerus I: 9 ( c. 1645: Blydskära)) MAGNUS Hist. 9: 10 (1555)), motsv. d. blid, isl. bliðr, got. bleiþs, fsax. blîdi mnt. blide, holl. blijde, blij, fht. blidi, mht. blîde, feng. blîðe, eng. blithe, sannol. rotbesläktadt med BLY; jfr PERSSON Indog. wortf. 27 (1912). Bet. "glänsande, klar, ljus", hvilken föreligger i fsax., torde vara den äldsta] 1) (se anm. nedan) mild, god, vänlig, nådig. jfr HELGON-, HIMLA-, MÅNSKENS-, O-, SOL-, SORGE-, SVÅRMODS-, UNGDOMS-, VEMODS-, ÄNGLA-BLID m. fl.

[BLID 1.a]

a)

[jfr motsv. anv. i fsv., d., isl., got., mht. o ä. eng.]

om person, sinnesstämning o. d. Hennes blida väsen. Han är blidare stämd mot mig nu än förr. O. PETRI Sal. L 2 a (1535). (Gud) synes gröm och är doch blijd. Ps. 1536, s. 29. Herren wår Gudis ware oss blijdh, och fremie wåra henders werek medh oss. Psalt. 90: 17 (Bib. 1541). Christus hafwer .. icke altijdh warit lijke blijdh och sachtmodigh, han hafwer och warit wredh. CARL IX Bevijs D 4 a (1604). (Magnus Stenbock var) ojemn, ibland för blid, ibland för sträng. HSH 7: 213 (c. 1750). Den blidare sinnesstämningen omvexlar (hos E. XIV före Sture-morden) med en ursinnig vrede. SVEDELIUS i SAH 51: 250 (1875). En älsklig och blid qvinna. SÖDERWALL i 3 SAH 7: 16 (1892). Blida makter tycktes gynna alla hans förehafvanden. T. HJELMQVIST i Läns. f. hem. 1896, 7:8; jfr c. – i numera obr. förb. Eders Kongl. Höghet uttyde altid blidt sina undergifnas tänkesätt och ord. TESSIN Bref 2: 253 (1754). eufemistiskt: Som denne Prins hade för könet blida böjelser, blef han denna tid betagen af en ung adelig jungfru. DALIN Hist. III. 2: 49 (1762); jfr BLIDIBRAGD b) om uppträdande, uppsyn, ansikte, ögon, röst o. d.: som uttrycker l. gifver uttryck åt l. förråder mildhet l. godhet l. vänlighet. Itt blijdt ansichte glädher hiertat. Ordspr. 15: 30 (Bib. 1541). Gladt Hierta giör blijda laster. GRUBB 257 (1665). (Jupiters) liuflige och blida opsyn utsprider Frid och Glädie öfver hela Verldens Kretz. EHRENADLER Tel. 344 (1723). Tin blida röst. KOLMODIN Qv.-sp. 1: 61 (1732). Det blida ögat skymdes nu af inga tårefloder. RUNEBERG 2: 46 (1848). Visa en blid min. H. LILLJEBJÖRN Hågk. 1: 127 (1865). Kanske dolde han under den blida ytan en tyrann, som nu började komma i dagen. RYDBERG Vap. 66 (1891). – mer l. mindre bildl. Det var med allt annat än blida ögon, som han såg deras tilltag. Att E(ders) G(refliga) Excellens täktes wända sitt blida ansikte mot honom igen ok nådigast förlåta hwadh som sket är. RUDBECK Bref 371 (1699). Enkedrottningun .. lärer haft blida ögon till T. J. G. WAHLSTRÖM i Biogr. lex. 18: 79 (1850). Det kunde väl ej .. förtänkas professorerna, om de ej med blida ögon motsågo ett nytt afdrag i sina .. ej öfverdrifna löner. ANNERSTEDT Rudbeck Bref XCVII (1899). c) om lyckan, ödet o. d.: mild, huld, bevågen. Lyckan (skall icke) hafva varit honom blijd. L. PETRI Kr. 6 (1559). Nyttia lyckan mädan hon är blijdh. GRUBB 735 (1665). Naturen var i detta målet, ej mindre blid emot dem (dvs. våra förfäder), än emot oss. EHRENPREUS Præs. i VetA 1748, s. 10. Et Fruntimmer, som säkert förtient et blidare öde. SÄFSTRÖM Banquer. M 4 a (1753). Åter / har lyckan varit våra vapen blid. MELIN Breitenfeld 26 (1893, 1900) d) (†) om vind: gynnsam, förlig. O! herre Gudh gif oss bör (dvs. god vind, medvind) och blidan vindh! Sv. forns. 1: 167. Vinden var hela denna dagen .. mycket blid och härlig. KALM Resa 2: 161 (1756); jfr e o. 3. e) i annan anv.: mild, vänlig, ljuflig, vän, god. Freden .. är blijd och liuflig. STIERNHIELM Fred. 18 (1649). Således fingo nu Konung Carls föreställningar, vid Turckiska Hofvet, ett blidare anseende (dvs. ett gynnsammare mottagande). NORDBERG C. III 2: 85 (1740). Landet (hade) fådt öfver alt et blidare och mera upbrukadt utseende. LAGERBRING 1 Hist. 3: 253 (1776). Blidare seder. BOËTHIUS Nat. sed. 136 (1782). Det under en lycklig och blid Himmel belägna Brasilien. C. P. THUNBERG i VetAH 1819, s. 65; jfr 3. Vikingahämnden är föga blid. TEGNÉR 1: 106 (1825). Det inre Finlands blida natur. SÖDERHJELM Tavaststjerna 63 (1900). Det blida behaget i hennes sånger. C. D. AF WIRSÉN i PT 1901, nr 125 A, s. 3. – i numera obr. förb. (De egyptiska böndernas) åkerredskap är den enfaldigaste (dvs. enklaste), som dock gör tilfyllest, at bruka den blidaste jord under Solen. HASSELQUIST Resa 109 (1750). Lären Eder, at rätteligen lefva med Eder Sjelfvan, så varder Eder sammanlefnad med andra bild och angenäm! TESSIN Bref 1: 254 (1753). Nu varande blida varupris. Posten 1768, s. 60. Alle trälar (i Skandinavien under hednatiden voro) i almänhet i blidare tilstånd än hos de Romare. LAGERBRING 1 Hist. 1: 371 (1769). till 1. Ordet tillhör i denna anv. i allm. det mera vårdade tal- o. i sht skriftspr., men har i vissa trakter en anstrykning af bygdemål. 2) (†) glad, munter. (Gud) kommer medh hielpen, j rettom tijdh, / Så at man bliffuer ther aff, bådhe gladh och blijdh. Tob. com. E 3 a (1550). Och tå han (dvs. E. III) mest stälte sig lustig och blid och uthlofvade gott, tå hade han någet ondt i sinnet. RA 2: 326 (1569); jfr 1 a. 3) i fråga om temperatur, väderlek o. d.: mild, icke kall, icke sträng, icke rå; öfver fryspunkten, tö-. Ett blidare luftstreck, klimat. Alm. 1624, s. 10. Blijdt Wäder lockar Barn vth. GRUBB 49 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 7 (1865). Blida solskins dagar uti Mars månad. SRRENIUS Eng. åkerm. 224 (1727). Vintren var det året blid och regnaktig. HALLENBERG Hist. 3: 17 (1793). Hur ljuf och blid / Är sommarns tid. GEIJER I. 3: 235 (1812). Vädret (var) herrligt och luften blid. ATTERBOM Minnen 228 (1818). Väderleken var blid, men marken betäckt med snö. ZETTERSTEDT Sv. lappm. 1: 1 (1822). Kappan nyttjas den blida årstiden rullad på packningen. Tj.-regl. 1858, 1: 150. En blidare temperatur. H. LILLJEBJÖRN Hågk. 2: 70 (1867). Det är två grader blitt. AUERBACH o. BLOMQVIST (1907).– (i Finl.) om snö: kram. (Han) kramade .. sig en snöboll af blid snö. STRÖMBORG Runeberg 1: 69 (1880).