BLANKLÄDER blaŋ³k~lä²der, i Skåne vanl., i västra Sv. o. på Gottl. ofta ⁴~¹⁰ (bla'nkläder WESTE), n.; best. -dret. [jfr d. blanklæder, t. blankleder]
[BLANKLÄDER 1]
1) barkgarfvadt häst- l. koläder l. kalfskinn som ingnidits med tran o. glättats med limglans l. schellakglans; äfv.: med lack glanskadt läder l. skinn, lackeradt läder. DA 1793,
nr 22, s. 3.
Då (omkr. 1810) stöflor begagnades, voro de spetsiga för tårna och gula stöfvelkragar af blankläder omslöto vadorna. H. LILLJEBJÖRN Hågk. 1: 13 (
1865).
Blanklädret användes till seldon och urfordrar jämte förträfflig kvalitet den högsta elegans i beredningen. HIRSCH Lärob. f. garfv. 198 (1898). Skor af blankläder. CRONHOLM Minnesbl. 82 (
1908).
[BLANKLÄDER 2]
2) (
†)
skinn l. läder som kan blankas. ALMQVIST 1844;
betecknadt ss. mindre br.).
DALIN 1850.
A
(
föga br.):
–
BLANKLÄDER-STÖFVEL, se
B.
B
–
BLANKLÄDERS-HATT ³⁰⁰~². (i sht förr)
BLANCHE Tafl. 1: 115 (
1845,
1856)
De raske sjöbussarne .. (voro) alla klädde i blanklädershattar. RYDBERG Frib. 347 (
1857,
1866)
– (
1,
2)
BLANKLÄDERS-SKO ~². (-läder- ALMQVIST, Journ. f dam.) ALMQVIST (1844). Blankläderskor med rosor af svarta sidenband. Journ. f. dam. 1853, s. 39. KLINCKOWSTRÖM Örnsjötj. 23 (1906).