BLEK ble⁴k, adj.¹ -are adv. -T. ( beck En saml. öfvers. o. bearb. 125 (c. 1712), EHRENADLER Tel. 148 (1723: bleckt), RINMAN 1: 974 (1788: Bleck-slag) m. fl.) PERSSON Indog. wortf 880 (1912)] 1) (†) hvitaktig; matt ljusgul; gråaktig; black (se BLACK, adj. 1. När then sårnadhen warder bleeck eller rödhlighen. 3 Mos. 13: 49 (Bib. 1541; LUTHER 1524: bleich, Vulg.: alba, Sept.: χλωσίζουσα; jfr 3. All ansichte äro så bleek som leerpottor. Joel 2: 6 (Bib. 1541; LUTHER: bleich); jfr 2. Barnen haffna alment bleeckt watn som miölk nästan. B. OLAVI 195 a (1578). (Den hvita färgens) slagh äro: Lijffärgat, askefärgat, Bleek (etc.). SCHRODERUS Comenius 339 (1639). Vthan för Porten (till den persiske konungens borg) låge nije Leyon. ., aff hwilka ett war snöbwijt, men gohlachtigt framman til; The andre woro bleka. KIÖPING Resa 48 (1667). Hufvudet (på "pinormen") är blekt, bredt, trubbigt. LINNÉ Mus. reg. 25 (1754). – särsk. Upp. 6: 8, Vulg.: equus pallidus] i uttr. ryttaren på den bleka hästen, döden; jfr BLACK adj. 1 a. Så kom en hård wåldsammer Gäst, ʃ Then Ryttar på tben bleke Häst. ʃ Som gemeent plegar kallas Dödh. N. JACOBI Likpr. ö. Elis. Nilsd:r D 2 a (1623). jfr: Bleka hästens svans, ʃ Den jättehäst, på hvilken Döden rider ʃ I Uppenbarelsen. THOMANDER 3: 79 1826; eng. originalet: the pale courser's tail); jfr 2 g o. 3. jfr SILKES-BLEK. 2) om hudfärg, i sht ansiktshy: hvitaktig; med svagare, mera hvitaktig (mindre rödlätt) ansiktsfärg än vanligt l. än hvad människor i allm. hafva. Var. rer. 21 (1538). Sorgen fäller snart rosenfärgan .. (dvs.) Hon giör snart röda kinder bleek. GRUBB 752 (1665). (Vattnet i Medevi surbrunnar) Gifwer .. ett bleekt och förfallit Ansichte sin naturlige Hyy, och förlorade lijffliga Färga igen. HIÄRNE Surbr. 23 (1680). Men hur mår Ni, min Far? Ni ser så blek nt. RUTSTRÖM Röfvarb. 1 (1799). Sednast kom hon hem med bleka kinder; ʃ Ty de bleknat genom älskarns otro. RUNEBERG 3: 67 (1829, 1852) De bleka se alltid intressanta nt. BLANCHE Våln. 658 (1847). Då man fryser om någon kroppsdel, blir den blek. BERLIN Läseb. 24 (1852, 1866) Mycket blek och innerligt vacker var hon. RYDBERG Vigg 19 (1875, 1883) Träda så (när goterna nalkades Aten) på talarstolen stadens råd och fäder opp; ʃ ack, men deras bleka läppar ega ej ett ord af hopp. DENS. Dikt. I: 26 (1876, 1882) Vaxgult blek och klädd i svart kaftan. HEIDENSTAM Vallf. 109 (1888, 1900; om en jude). Bleka af skräck. PT 1912, nr 25 A, s. 2. jfr ASK-, BLÅ-, BRUN-, DÖDS-, ELFENBENS-, GUL-, HUNGER-, HVIT-, IS-, JUNGFRU-, KALK-, KALL-, KLAR-, KRIT-, LIK-, MJÖLK-, RÖD-, SMÄRTE-, SNÖ-, SORGE-, SVART-, VREDE-BLEK m. fl. – Särsk. a) (hvard.) i uttr. blek om nosen l. näsan l. näbben; jfr BLEK-NOSIG, -NÄBBAD, -NÄST. DÜBEN Boileau Sat. 56 (1722). (Doktorn) har i lifstiden hjelpt mången på henen, som redan låg der blek om näsan. O. P. STURZEN-BECKER i Nordstjernan 1846, s. 131. – i öfverförd anv. (Tulpanerna) stodo .. der, visserligen något tunnare än i fjor och lite blekare om nosen. STRINDBERG Blomst. 10 (1888). b) (†) i uttr. (stå) blek och röd o. d., rädd o. skamsen. Ifrån denne scopum låter inga ambitieuse Menniskiors phantasier Eder movera, så kärt Eder är min högsta onåde at undwika, och der j icke hafwen lust at stå mig derföre blek och röder til swar. KRISTINA (1647) hos ARCKENHOLTZ Mem. I: 111. Men hwart willia thet älendige Foicket (dvs. katolikerna) taga wägen, när the en gång bleeke och röde skole medh Skammen stå för Gudh och heela Werlden. RUDBECKIUS Luther Cut. 67 (1667). (Förföraren förespeglade henne, att) ingen tingh (skulle) komma effter, att hon inthet skulle stå hwarken hlek eller röö för hans skull. Växiö rådstur. prot. 1695, s. 142. c) (i slit i ssgn BLEKANSIKTE) om den hvita rasens hud-, särsk. ansiktsfärg i motsats till andra rasers; i sht i uttr. blekt ansikte, om (ansikte hos) person som tillhör den hvita rasen, särsk. i motsats till indianer; hvit man, hvit kvinna; blekansikte (se d. o. 2. En Europæer tycker at then hvitröda färgen står et ansichte bäst. En Morian stygges i förstone vid et blekt ansichte. RYDELIUS Förn. 130 (1720, 1737) "Ädla Rödskinn, .. det bleka ansigtet från den nedgående solens land helsar er! .." NYBLOM M. Twain 2: 3 (1874). d) (†) i uttr. ligga blek, om död person. Vi stodo fulla med sorg, såsom hade vi sedt vår Fader ligga blek. Vi skölgde hans Lik med våra tårar. MÖRK Ad. 1: 383 (1743). jfr: Ur kula i kula han (dvs. döden) löpte så fiat, ʃ Se'n Hjelten låg kaller och bleker. BELLMAN 6: 146 (c. 1780). e) om aflidna, spöken, gengångare o. d. I Dig, du bleka Hamn, min Glädie slocknad är. FRESE Verldsl. dikt. 126 1726; om en afliden vän). Och ve blir slutet på hån och lek, ʃ Då hämdens vålnad sig reser blek. WALLIN Vitt. 1 49 (1839). Endast som irrande, bleka hamnar ʃ söka de än dig, Alhambra. QVANTEN Dikt. 153 (1880). – i bild. Den nyare vitterheten (äger) en .. förtjenst deruti, .. att man mera än förr undviker abstraktionens bleka vålnader och äfven i dikten vill se lefvande varelser, med kött och blod, med individuel begränsning. WISÉN i SAH 54: 71 (1878). jfr GAST-, SPÖK-BLEK. f) i jämförelser. Blek som döden, som ett lik, som ett spöke, som ett lakan, som ett lärft. The .. komo löpande in j stadhen, blotte och bleek, såsom dödh lijk. P. ERICI Musæus 2: 6 a (1582); jfr e. Munnen, förr Röder som blod, bleff bleker som hviteste Linne. A. WOLLIMHAUS Vitt. 31 (1670). Hans kona nederslagen, ʃ Blir som ett lakan blek. DÜBRN Boileau Pulp. 11 (1722). Klentrogen vardt hel betagen af förskräckelse, och så blek som et lärfft. LAGERSTRÖM Bunyan 1: 185 (1727). Han är blek som en gast. ATTERBOM Bref 93 (1824); jfr e. Pastorskan, blek som döden, .. kom inrusande med vild fart i rummet. CARLÉN Repr. 1: 68 (1839, 1861) Hon såg .. hemsk ut, blek och mager som ett spöke. CEDERSCHIÖLD Riehl 1: 79 (1876); jfr e. En ensling, blek som en hamn, ʃ med blick, som syntes befalla. GEIJERSTAM Sat. 57 (1892); jfr e. g) i öfverförd anv., om död, sjukdom, nöd, sorg, förskräckelse m. m., Som gör människor bleka; stundom i personifiering. Then bleke dödhen hau stigher så wäl vp i Konunga Palatz .. såsom vthi the fattigas hyddor. N. JACOBI Likpr. ö. N. Bengtsson A 3 b 1623; efter lat. pallida mors æquo pulsat pede paupeium tabernas ʃ regumque turres (HORATIUS)). Gud allzmechtigh haar behagad nyligast genom dhen bleeka döden hädankalla wår fordom Höghährewyrdige Herr Probst. Växiödomk. akt. 1707, nr 835. Den bleka sorgens svarta dräkt. NORDENFLYCHT QT 1745, s. 46. Der, mot sitt högsta kraf, den bleka hungern strider. LEOPOLD 2: 150 (1796, 1815) Blek förgängelse ʃ Betäcker fälten. STAGNELIUS 2: 477 (1812). För den bleka nöd j stäng igen min dörr ..! TEGNÉR 2: 83 (1813). Då (dvs. vid Marias död) steg från underjordens floder ʃ ej döden, men hans yngre broder, ʃ det bleka vanvett opp. DENS. 1: 178 (1822). så länge han stod vid .. (fanan), var han henne trogen i bleka döden. TOPELIUS Vint. II. 1: 116 (1881). I den ödsliga rymden skymta skepnader. Det är de hämnande samvetsaggens, de bleka sjukdomarnes, hungerns, bekymrens, dödens skuggor. RYDBERG Vap. 194 (1891). I grefvinnans hjärta bodde blek förfäran. LAGERLÖF Berl. 2: 74 (1891). – Anm. Från språkprofvet från TEGNÉR 1: 178 utgår uttr. (det är) det bleka vanvettet l. det blekaste vanvett, hvilket användes hvard. i bet.: rena vanvettet l. galenskapen, rent nonsens. Araberna sade Stanley, att en sådan färd var det blekaste vanvett. HEDIN Pr. pol t. pol 2: 276 (1911). 3) om hvad färg som helst: mätt, svag, oklar; färgsvag; urblekt; äfv. on, föremål, i sht växter, af matt l. svag l. oklar l. urblekt färg; motsatt BJÄRT, KLAR; jfr BLACK adj. 2. BUUEUS Suml. 61 (c. 1600). Plinius .. sägher, at (den nämnda stenen) .. är bleek i färghone någhot fallandes in på hwitt. FORSIUS Min. 127 (c. 1613). Men är han (dvs. mångården) bleek och blåå tå wil han Bodskap bära ʃ At Regn i wentan är. SPEGEL Guds verk 74 (1685). Bleek Tulpan. RUDBECK Hort. bot. 114 (1685); jfr 1. En Paulun-Säng, af godt behållit Sarss och blek rosenfärg. LAGERSTRÖM Den gir. 37 (1731). Det lefverbruna (teglet) nyttjas i eldstäder och skorstenar öfver tak samt alla utmurar. Det röda uti andra sträckmurar, och det bleka under tak der ingen eld, vatn eller frost tilkommer. WINBLAD Tegelbr. 75 (1761); jfr 1. Blekt bläck. LEOPOLD 6: 208 (c. 1785). Snart faller sommarns bleka prakt ʃ För höstens väder, som den skaka. STAGNELIUS 1: 71 (1813?). Hvarje färgart kan genom olika intensitet af färgämne hänföras till Dunkel. Hög, Ljus och Blek. G. J. BILLBERG i VetAH 1813. s. 100. Blek Fjällnarf. LILJA Sk. flora 294 (1870). Eternellernas eftertrupp i svaga försynta, bleka toner som böstsolen, STRINDBERG Blomst. 13 (1888). Blek i trycket. WENSTRÖM o. LINDGREN 1889; under friary). Han var en bondpojke. Hans hår var blekare än björklöf om hösten. LAGERLÖF Länkar 4 (1894). (Taraxacum Ekmani) utmärker sig särskildt genom sin mycket blekt ljusgröna bladfärg. H. DAHLSTEDT i Arkiv f. bot. X. 6: 20 (1911). jfr FÄRG-, GRÖN-, LJUS-, MOSSROS-, MÅN-, MÄNSKENS-, RÖD-, SILFVER-, VINTER-BLEK ln- fl. – särsk. a) (föga br.) kok. om stek, steksås o. d.: ljus, ljusbrun. Om man vii hafva honom (dvs. kalkonen) blekt stekter, så fästes han på spettet med smort papper öfver. WARG 180 (1755). Men ingen af dem vet .. ʃ .. Om han (dvs. tjädern) sig skickar bäst till soppa eller stek, ʃ Om saucen gjöres brun, om han skal vara blek. LIVIN Kyrk. 128 (1781). b) om ljus l. dager l. lysande föremål: svag, mätt, hvitaktig. När tu får see Månan på Himmelen, tå märck, är han bleek, tå wil thet regna. Bondepract. E 8 b (1662). En blecker låga knapt de wåta ståckar (till bålet) tände. En saml. öfvers. o. bearb. 125 (c. 1712). Vi åter äro födda under en blekare sol, som icke färgar inbillningskraften så rosenröd. TEGNÉR 4: 34 (c. 1830). Den bleka månen sken på mon. RUNEBERG 2: 305 (1832). Den bleka skymningen i de långa hvalfven. J. J. NERVANDER 1: 135 (1833). En blek, nyss vaknad morgon. RUNEBERG 5: 235 (1863). Höstsolen lyser blekt öfver talltopparna. NYBLOM Österut 114 (1908). I förstone rådde ett djupt mörker. men snart föll sommarnattens bleka dager in i gången. MELIN De svarte vik. saga 318 (1910). c) bildl.: matt, vag, svag, oklar, färglös. WALLIN Vitt. 2: 110 (1821). Helst tog han (dvs. Leopold) dock en bild ur menskolifvet, ʃ för mängdens syn betydningslös och blek. ʃ Hur den får färg ..! TRGNÉR 2: 498 (1829). (Paojkulls öfversättningar) äro .. tämligen bleka kopior af originalen. NF 12: 575 (1888). Ett genomskinligt blekt småleende. LUNDEGÅRD La Mauche 278 (1891). Inom den lägre engelska medelklassen .. har man ej ens den blekaste aning om en grundlig elementarbildning. SDS 1896, nr 392 s. 1. För logiken betyder det i och för sig ingenting, om något uttryckes .. mer eller mindre åskådligt och lifligt eller blekt. LARSSON Poes. log. 33 (1899). Det är liksom de (passionerade italienska melodierna) hörde bättre samman med (det italienska) landskapet än t. ex. våra nordiska folkvisor, som bär förefalla märkvärdigt bleka. C. CAVALLIN i SDS 1902, nr 305, s. 4. Modlösheten hos Jim Cox gaf vika för ett blekt hopp. JANSON Costa Negra 1: 209 (1910). Signorans praktfulla, metallklingande stämma, så olik våra bleka, men kanske skönare nordiska röster. PT 1911, nr 111 A, s. 3. 1) (†) till 1. B. OLAVI 195 b (1578). (Det är) orimligt, at Rhone bibehåller sin strida fart och blekaktiga vattn, obemängt med sjövattnet, ända igenom (hela Genèvesjön). Sv. Merc. 1764, s. 757. 2) (numera mindre br.) till 2, om hyn: nägot blek. Bleekachtigh aff ogunst eller wrede, eller nijt. Öex. Linc. 1640; under lividulus); jfr 1. 3) (numera mindre br.) till 3: något blek. Är ther (dvs. i fårens ögon) månge röda Ådror inne, tå äre the (dvs. fåren) hålsosamme, men äre the samma Adror bleekachtige och osynlige, tå äro the siuklige. Hildebrand Magia nat. 137 (1654). HEIDENSTAM Birg. 124 (1901).