BLÅSA blå³sa², v.² -er, i södra Sv. samt i Finl. stundom blås, -te blå³ste² (rimmande med måste hos F. T. BERGMAN (1689) i Lejonkulans dramer 63, TEGNÉR 3: 121 (c. 1820)), -t blå⁴st, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE; jfr BLÅST ( inf. blåsa (blåse) Apg. 27: 13 (NT 1526), O. PETRI Kr. 326 (c. 1540) osv. bläsa Upp. 7: 1 (NT 1526), Sak. 10: 8 (Bib. 1541), COLUMBUS Bibl. v. A 3 a (1674). jfr vpblesning 2 Kor. 12: 20 (NT 1526, Bib. 1541). pr. ind. sg. blä(ä)s O. PETRI Sakr. H 6 a (1528), Syr. 28: 14 (Bib. 1541), SPEGEL Guds verk 73 (1685; samma s. äfv. blåås). blå(å)s Joh. 3: 8 (NT 1526), GRUBB 139 (1665), SEHLSTEDT 3: 18 (1867), Landsm. V. 5: 22 1886; i finl. vaggvisa). bläser 1 Kor. 8: 1 (NT 1526: vpbläser), PALMCRON Sund. sp. 101 (1642). blåser BULLERNÆSIUS Lögn. 287 (1619) osv. – pass. bläses 1 Kor. 13: 4 (NT 1526, Bib. 1541: vpbläses), blässes En saml. öfvers. o. bearb. 11 (1712), blåses SCHRODERUS Comenius 715 (1639) osv. imper. sg. blääs Hes. 37: 9 (Bib. 1541), bläsz Sv. ords. C 5 b (1604). blåås STIERNHIELM Fred. 14 (1649) osv. ipf. blå(å)ste Joh. 20: 22 (NT 1526) osv. bloste SVART G. I 82 1561; vanl. blåste). bläste Mat. 7: 25 (Bib. 1541), En saml. öfvers. o. bearb. 61 (c. 1712: blästes). bleste G. I:s reg. 25: 417 (1555), LINDNER Tijdhfördriff 87 (1641).– sg. blä(ä)ss GYLLENIUS Diar. 11, 20, 82, 95, 143 (c. 1660); blees(z) DAHLSTIERNA Kunga skald H 1 b, L 2 b (1697). sup. blåsit ARVIDI 15 (1651), BACKMAN Dickens Pickw. 1: 45 (1871), blåset SCHERPING Cober 2: 263 (1737). blåst A. OXENSTIERNA 1: 14 (1605) osv. p. pf. blåst Kol. 2: 18 (NT 1526: vpbläster), Job 20: 26 (Bib. 1541: vpbläst), SP 1780, S. 199 (: upbläst). blåst Fin. urk. I. 1: 64 (1597: uthblåste, best.), CHESNECOPHERUS Fulkom. skäl Z 3 b (1607) osv. bläsen BUREUS Påv. stempel. A 3 a (1604: anbläsne, pl.), B. SKYTTE (1656) i Hist. tidskr. 1912, S. 120 (: upblæsen). blåsen Vg fornm. tidskr. III. 3–4: Bil. 2, s. 23 (: aff blåsitt, n.; i handl. fr. 1583), C. E. ANDERSSON hos SUNDBLAD Sed. o. br. 382 1888; i bygdemålsfärgad framställning)) HESSELMAN i Språk o. stil 1905, S. 101] jfr AF-, AN-, BE-, BORT-, DIT-, FÖR-, GENOM-, HOP-, IHOP-, IN-, KALL-, KRING-, KULL-, NED-, OM-, OMKULL-, PROF-, PÅ-, REN-, SAMMAN-, SLUT-, SÖNDER-, TILL-, UNDAN-, UNDER-, UPP-, UR-, UT-, VARM-, YT-, ÖFVER-BLÅSA. Öfversikt öfver betydelserna. A) i fråga om luftströmmar i atmosfären. 1) om vindens rörelse.

[BLÅSA.v2 2]

2) föras af vinden, svaja för vinden. 2) i fråga om utstötande af luft ur människol. djurkropp.

[BLÅSA.v2 3]

3) pressa luft ur lungorna. 4) flåsa, pusta. 5) i uttr. hafva ngt att blåsa på.

[BLÅSA.v2 6]

6) i damspel o. räfspel: "ta".

[BLÅSA.v2 7]

7) annektera, lägga vantarna på ngt. 8) i fråga om djurläten. C) i fråga om tonbildning å blåsinstrument.

[BLÅSA.v2 9]

9) frambringa toner l. utföra musik på blåsinstrument. 10) om blåsinstrument: ljuda. 11) om signaler med ånghvissla o. d. D) i fråga om luftströmmar alstrade af fläkt, pust, bälg o. d. l. ångtryck.

[BLÅSA.v2 12]

12) om bälg l. dyl.: drifva fram en luftström. 13) med bälg l. dyl. framdrifva en luftström. 14) gm blåsning i hytta l. ugn tillverka. Ordspr. äro anförda under 1, 1 c, 3 b, 5, 9 d α, β. A) 1) om vindens rörelse; jfr BLÅST 1 a. Uädhret blåås hwart thet will. Joh. 3: 8 (NT 1526). Wädret blåås sött (dvs. mildt). WIVALLIUS Dikt. 103 (c. 1637). Nyttia Winden, du west intet huru länge han blåås. GRUBB 573 (1665). När det b] ås sunnanväder eller Sirocco. ENEMAN Resa 2: 267 (1712). Hon tåhl eij wädret blås på hennes fijna hull. En saml. öfvers o. bearb. 37 (1712). Trompetens klang hörs klart, ty vinden blåser hit. BELLMAN 1: 216 (1771). Ute blåser sommarvind. HEDBORN Minne 159 (1835). Vinden, som blåste från hafvet. RYDBERG Sägn. 50 (1874, 1884) – särsk. a) (†) i uttr. låta vinden blåsa (sig) öfver hufvudet o. d., underlåta att begagna sig af vinden. Wårt krigsfolck .. som .. medh rätte (skola) forth åth Lijfland .. pläge .. förtöffwe vthi .. Finlandz Skäriegårder och låthe winden blåse utöffwer hufwuded. SUFH 4: 287 (1614). – bildl.: icke bry sig om l. icke taga notis om (ngt). Jag sluter .. af alt detta, at vij .. conspirationsrycktet ey böra som et lätt väder låta oss blåsa öfver hufvudet .. utan skrida til en laglig .. ransakning. 2 RARP 4: 325 (1727). b) tillsammans med ett predikativt adj. l. adverbial styrande ett obj. o. uttryckande en förändring resp. förflyttning gm luftströmmens påverkan af det som objektet betecknar; gm blåsande göra l. föra l. drifva. Östan vinden sades .. blåsa kornen utur hvetaxen. THUNBERG Resa 1: 144 (1788). En gruflig storm, som blåste oss fulla af damm. BERZELIUS Reseant. 253 (1819). På f. m. blef en af .. grönsaksförsäljerskorna af en häftig stormil rent af blåst i kanalen. SD 1899, nr 131, s. 2. Kom nordan, .. / som blåser oss hälsa och gunst! KARLFELDT Frid. lustg. 24 (1901). Det är en dålig vind, som inte blåser gott åt någon. LAGERLÖF Liljecr. 5 (1911). – mer l. mindre bildl. Lyckan blåste .. honom och dess Kamerater hit til Riket. SCHULTZE Præs. i VetA 1762, s. 28. En oemotståndlig storm af känslan skall blåsa henne i armarna på en man. RUNEBERG E. skr. 2: 77 (c. 1850). c) opers. Det blåser hårdt, friskt. Ther watn är, ther blåås thet offuer. Syr. 43: 22 (Bib. 1541). Gott sittia wedh styret när intet blåås. GRUBB 275 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 58 (1865). Min hustru får ont i hufvudet, då det blås ute, fast hon det ej vet. LINNÉ Diet. 1: 68 (c. 1750). I morgon blåser kallt öfver strand och sjö. GEIJER (1835) hos MARCUS Geijers lyrik 361. Det började snart blåsa sydost. LUNDGREN Mål. ant. 1: 153 (1849, 1873) Fram skulle båten .., om det ock blåste stickor. TOPELIUS Planet. 2: 6 (1889) . Det blåser vår / i alla snår. KARLFELDT Frid. vis. 14 (1898). d) i vissa mer l. mindre bildl. uttr. (jfr a slutet, b slutet). Monge hande veder år blest szedan tu fick vår villie och mening vm for(skrif)ne Boyart. G. I:s reg. 9: 336 (1534). Vellen i ränna uthur kiörkian i wredesmodh .., så giörer, men .. här skall blåsa tu väder, förr än i komma in igen. Växiö domk. akt. 1682, nr 17. Man weet huru tijderne äre beskaffade och sig ändra effter som wädret blås. J. CEDERHIELM (1701) i Karol. krig. dagb. 8: 204. Hvad blåser nu för väder (dvs. hvad står nu på), efter du kommit hit? SERENIUS (1741). Lyckans vind blåste ej altid i seglen. DALIN Hist. 1: 300 (1747). Gifta dig med jaktlöjtnanten? Hå, hå, blåser vinden från det hållet (dvs. står det så till)! CARLÉN Rosen 702 (1842). Nog skulle det komma att blåsa många väder, innan han .. kröp till .. korset. LUNDQUIST Vid aftonlamp. 141 (1889, 1891) Det blåser åter fredsvindar i den storpolitiska världen. PT 1899, nr 77 A, s. 2. e) (i biblisk o. af den bibliska påverkad högre sti] ) om anden (Guds ande osv., se ANDE VII) tänkt ss. en med vinden analog (lefvande o. lifgifvande) kraft, delvis anslutande sig till 3. Tu ande, kom här til jfrå the fyra wädher, och blääs vppå thessa dödha at the warda leffuande igen, Hes. 37: 9 (Bib. 1541). Re'n blåser Herrans anda / I trädens kronor lif. STAGNELIUS (SVS 2: 303 (1821); jfr b. (Vetenskaplighet är) äfven för det ortodoxa systemet .. nödvändig, i fall det skall blåsa någon lefvande ande deruti. TEGNÉR 6: 170 (1832). När jag såg all .. (turkarnas) villfarelse, undrade jag, .. hvarför ej .. Herrens) Ande blåste äfven öfver detta mörka land. BESKOW Resem. 18 (1861, 1881) jfr: Den dig glömmer, han kan glömma / .. Stormen, då dess anda blås. INGELMAN 134 (1843). 2) föras l. drifvas af vinden, svaja för vinden. War ther .. en Zedel (dvs. löst blad) vti edertt bref, som bläste för oss vti Elden, när wij opbrote brefwet. G. I:s reg. 14: 337 (1542). Boken blås (i de dragiga kyrkorna) uthur handen på Predikanten, när han står i Predikostolen. RUDBECKIUS Kon. reg. 168 (1615). Hvart blåste min peruk? BELLMAN 1: 139 (1771). Der blåste en paraply afvig för en herre. BREMER Grann. 2: 217 (1837). Det grå håret .. blåste nu hit och dit i draget. HRIDENSTAM Svenskarna 1: 121 (1908). – särsk. a) om vimplar l. flaggor. SCHMEDEMAN Just. 923 (1685). Ammiralen (lät) dagen efter .. Danska blå flaggan blåsa på Örlogs-flottan. LOENBOM M. Stenbock 2: 20 (1758). Den röda fiaggan blåser (i Petrograd) på taket af hvarje officiell byggnad. SDS 1917, nr 79, s. 4. b) bildl. (I ett ögonblick) blåste .. all Goedings stormodighet sin väg. ANNERSTEDT UUHist. II. 1: 321 (1908). B) 3) pressa luft ur lugorna (gm förträngd munöppning), gm munnen (l. näsan) utsända en luftström. Then som blåås med munnen. Var. rer. 25 (1538). Om tu bläs på een gnijsto, så warder ther aff en stoor eeld. Syr. 28: 14 (Bib. 1541). Nordan Wind, han år wäl skarp och skamper (dvs. bister) / Så man i Näfwen blåås, med kalla Footen stampar. SPEGEL Guds verk 73 (1685). Munnen hålles (vid en viss uttslsöfning) öppen, det blåses utan läte genom näsan, hvarpå i det samma blåses genom munnen. A. ARGILLANDER (1762) hos ROSENSTEIN Barns sjukd. Nn 3 b. Våre .. Fäder .. läto alltid kylslå sitt Öl, och blåste fitigt på det heta. THORILD 4: 198 (1795). Ingeborg jollrar (till Magnus). Tala om nu hvar det gör ondt, så ska vi blåsa på't! STRINDBERG Folkung. 78 (1899); jfr c. oeg. o. skämts. (Kvinnan) bleste medh bakändan. LINDNER Tijdhfördriff 87 (1641). – särsk. a) i bild. (Den ryske officerens bildning är) ett snömos .., som ej håller blåsa på. TOPELIUS (1835) hos VASENIUS Topelius 2: 63. b) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Man kan ey bådhe blåsa, och haffua miöl j munen. Sv. ords. B 5 b (1604); jfr Sv. ordspråksb. 60 (1865) . Thet tig inthet brenner ther bläsz inthet vppå. Sv. ords. C 5 b (1604); jfr GRUBB 81 (1665), RHODIN Ordspr. 44 (1807) . Bättre blåsa på Gröten, än bränna sigh. GRUBB 76 (1665); jfr RHODIN Ordspr. 12 (1807) . Dhen en gång bränner sigh aff Grööten, han b] åås dher på en annan gång. GRUBB 139 (1665). Jw meer man blås på Elden, jw mehr han brinner. DENS. 401; jfr O. PETRI Sakr. H 6 a (1528). Ondt (dvs. det är svårt) swpa (dvs. dricka, svälja) och blåsa tillijka. GRUBB 632 (1665). . Man blåser så länge i askan, tills gnistorna fara en i ansigtet. Sv. ordspråksb. 59 (1865) . –

[jfr motsv. uttr. i andra spr. efter satyrens yttrande i Avianus' o. Lafontaines fabel om satyren o. bonden hvilken blåste på fingrarna för att värma dem o. på soppan för att afkyla den]

(†) i uttr. blåsa (både) varmt och kallt med l. ur en mun, inte vara att lita på. Sv. ords. A 4 a (1604). GRUBB 51 (1665). c) . samt fd. vm thu welt helæ saar, tha scalt thu blæsæ thrøswæ yuer sarit, t. anhauchen, fr. souffler; jfr äfv. FEILBERG 1911; under 2. ånde)] om blåsningar i magiskt syfte; jfr BLÅSA AF 2 slutet. (Kristus) blååste .. vppå them och sadhe till them, Tagher then helgha anda. Joh. 20: 22 (NT 1526). Elfblåst .. botas således, att en som blifvit ormhuggen, tager en torr nässle-stjelk och derigenom blåser på den sjuke. J. J. TÖRNER (c. 1720) hos HYLTÉN-CAVALLIUS Vär, 1: VIII. Uno .. blåste litet på tärningarne, och slog ännu en träff. CEDERBORGH UvT 51 (1809). Exorcisten (i den äldre kristna kyrkan) blåste på baptizanden .., upprepade besvärjelse-formlerne öfver honom och tecknade .. korstecknet på hans bröst. AGARDH Bl. skr. 1: 236 (1854). Om våren, när svalan först visar sig, (skall man) blåsa åt henne, så får man sedan lätt att reda upp härfvor. HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1: 321 (1864). d) om gastar, älfvor, vesslor o. d., som i folktron ansetts kunna förgöra folk o. kreatur l. göra dem sjuka gm att blåsa på dem. Jörans son .. war blefwen siuk af dhet, at hans dödhe modher hadhe .. blåst på honom. BtFH 2: 267 (1666). Om någon oroar Elfvorna, så blåsa de på honom, hvaraf kommer en sjukdom med röda fläckar i huden, som får namn af Elfblåst eller Elfbläst. HYLTÉNCAVALLIUS Vär. 2: XIII (1868). Den ko, som vess] an b] åser på, blir förgjord. BESKOW Greta 49 (1901). e) stöta ut luft mellan läpparna till tecken af ringaktning, förakt o. d. Pyh! blåste Wirén, det var mig ena ömtåliga nerver herrarna bestå sig! SÖDERHIELM Brytn. 85 (1901). – särsk. (hvard., föga br.) bildl. i uttr. blåsa på, ngn gg i l. åt (ngn l. ngt), icke bry sig om, ge en god dag, strunta i, göra en konst i. Palne blåse deruppå (dvs. på förf:s protest) huru honom synes. G. NILSSON STRUTS (1587) i Vg fornm. tidskr. II. 6–7: 118. SERENIUS (1741). En förrädisk sång, .. hvilken blåser i all patriotism. LD 1904, nr 210, s. 2. SocialDemokraten (tar) nu helt enkelt .. och "blåser" på kongressen. SD(L 1914, nr 341, S. 2. f) F. TAMM i Arkiv f. nord. filol. 16: 160 (1900)] (†) bildl. i uttr. blåsa i bössan, nödgas betala ut penningar, punga ut, plikta, lätta på pungen. FREUND Fredsalm. 1653, S. 21. RijkzStäderne måste falla til föga, och tämmeligen blåsa i Bössan. BRASK Pufendorf Inl. t. hist. 312 (1680). Att han pro divortio (dvs. för skilsmässa) nogot måtte blåssa i Bössan. Växiö domk. akt. 1682, nr 87. (Han hade ofta måst) blåsa i bössan för utvräkta lösa ord skull. Weise Narrar 1: 125 (1769). g) (†) bildl. i uttr. blåsa i elden, underblåsa osämjan, uppegga, upphetsa. Min H(err) Fader vett, hvadh vij för vener hafve, som i elden blåsa. G. HORN (1633) i Oxenst. brefv. 8: 131. h) HJELMQVIST Förnamn 136 (1903)] om vinden tänkt som person, i uttr. blås Kajsa, brukadt af seglare som önska vind. WETTERSTEDT Conv.-ordb. 101 (1822). SEHLSTEDT 1: 209 (1861). Blås Kajsa! i morgon får du en bankovitten. GRANLUND Ordspr. (c. 1880). Blås, Kajsa, får du en buss. Landsm. XI. 2: 31 (1896). i) l. o. t.] motsv. 1 b. Blåsa eld på (l. i) glöden. (Trollpac. kan) tog sin serk och blåste'n fullan af väder och lade`n hos mannen. HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1: 116 (i cit. fr. 1618). The små Pijlar som the blåsa aff Puströren. KIÖPING Resa 125 (1667). Sen tager man .. (lodet) ur elden och blåser det väl rent, at Askan går af det. Oec. 161 (1730). Hvar vinkel och vrå var fejad och putsad, och dammet / blåst från väggar och hvalf. TEGNÉR 1: 188 (1820). (Tiggargossen) blåste värma i händerna och gnuggade dem mot hvarandra. BLANCHE Våln. 169 (1847). Ormslår komma) och blåsa lif i (den dödande huggormen). HYLTÉN-CAVALLIUS Vär. 1: 321 (1864); jfr c. i utvidgad anv. (Solen) blåås heta jfrå sigh. Syr. 43: 4 (Bib. 1541). – särsk. α) mer l. mindre bildl. Tidens ande .. blåser / all märg ur benen. TEGNÉR 2: 441 (1815?). Det var .. först Erik Gustaf Geijer, som blåste den rätta lefvande anden i Svenska historien. Sthms Fig. 1847, s. 129. – i numera obr. förb. The Swenske äre .. godtrogne och lätte, til at låta sigh blåse fulle medh lögn. SVART.Ähr 87 (1560). Ett rychte thet Satan blååste them öffuer (dvs. utspred bland dem). SVART G. I 114 (1561). The som blåsa kalt i ächta värma vilia. KOLMODIN Qv.-sp. 1: 24 (1732). β) (numera knappast br.) bildl. i uttr. blåsa ngn ngt i öronen, (hemligen) tuta ngn ngt i öronen, (söka) intala ngn ngt. Beren van Mlen fick sigh ett annadt sinne. Hwadh thet war för en geist honom thet bloste i örat kan man icke seia. SVARTG. I 82 (1561). The Arianiske Clärker .. blåste vthan återwända i Konungens Öron, at hans Rijke icke kunde wara fredligit och warachtigt. SCHRODERUS Osiander 1: 815 (1635). Von Melens Husfru .. blåste sin Herre i öronen den orätt, hvilken hon trodde, det Gustaf dem gjort. CELSIUS G. I 247 (1746, 1792) – abs. (De) blåsa .. hwar annan hemligha j öhronen. L. PAULINUS GOTHUS Mon. turb. 96 (1629). Blåsa en i öronen, genom lismeri söka ställa sig in hos någon DALIN 1850. j) medelst blåsning (med mun l. maskin; jfr 13) göra l. åstadkomma (ngt). En liten Pilt, som blåser .. i Luften Bublor. STIERNHIELM Virt. 7 (1650). – särsk. i fråga om tillverkning af glas(kärl). Man (kan) låta blåsa sigh een Fiol (dvs. flaska), som nedan är paszligen wijd, och bolkot. STIERNHIELM Arch. M 1 a (1644). På andra sidan om (den på ett stycke barometerrör utblåsta) kulan utdrager man röret och blåser på litet afstånd från henne en mindre kula. J. BERZELIUS i VetAH 1820, s. 252. Arb. bok 187 (1887). jfr GLAS-BLÅSNING. k) om säldjurens (ut)andning; jfr BLÅS-HÅL 2. Allmänna tron år att Skälen på huru tjock is som hälst, när han vill, blåser hål. HOLMERS Sättet att skjuta skälar 3 (1828); jfr j. Det finnes sprickor och hål, där sälen blåser. C. SKOTTSBERG i Antarctic 2: 470 (1904). l) om hvaldjurens utandning af luft o. vatten(ånga); jfr BLÅSHÅL 3. På de bredare ställena af Amasonfloden .. hör man alltid en eller annan af de .. trenne delfin-) arterna tumla, blåsa eller fnysa. LINDSTRÖM Bates 86 (1872). När hvalen kommer upp till vattenytan "blåser" han, d. v. s. han sprutar upp en vattenstråle. C. F. HYLTÉN-CAVALLIUS i Tidn. f. idr. 1894, Julnr s. 47. 4) (numera mindre br.) flåsa, pusta. Om någhot aff hans Godz förgåås, / Han häfftigt suckar hårdt och blås. PALMCRON Sund. sp. 153 (1642). Under sin dans blåste några (af de väckta) med helt täta andetag. E. LENCQUIST (c. 1778) i Fin. kyrkoh. samf. prot. 5: 122. (Hon) blåste .. och pustade, så snart hon kom in genom dörren. LILLJEBJÖRN Spr. minnen 64 (1874). 5) STRINDBERG under 3] (numera knappast br.) bildl. i uttr. hafva l. få ngt att blåsa på, ha l. få bekymmer för ngt l. ngt att dragas med. Wij hafue fulle haft her någet till att blåsa på. T. BJELKE (1595) i Hist. bibl. 2: 269. Nog har han nu at blåsa på, med sina många små barn! PORTHAN Bref t. Calonius 167 (1795). DALIN (1850) . – i ordspr. Dhen fromme får altijdh något at blåsa på. GRUBB 113 (1665). Hwar haar sitt korsz at dragas medh .. (dvs.) Hwar haar jw något at blåsa på. DENS. 354; jfr: Så plä och mäst i werlden gå: / Att hwar har sitt te' blåsa på. I. HOLMSTRÖM (c. 1700) i 2 Saml. 2: 100 o. Sv. ordspråksb. 3 (1865). 6) spelt. taga (en af motspelarens pjäser när han bort slå med den, men underlåtit att göra det, l. har slagit, men underlåtit att borttaga alla slagna pjäser, hvarvid man brukat blåsa på den pjäs man tager); i dam- o. räfspe] . Om inte räfven tar, när han kan, blir han blåst. MÖLLER 1745; under souffler). WILSON Spelb. 160 (1888). 7) (hvard. o. skämts., föga br.) annektera, lägga vantarna på, lägga sig till med. Om .. han kom in i ett kök, och ej någon der var tillstädes, så borde han ej försumma att "blåsa" något smått och godt som kunde ligga framme. ROSÉN Nov. 5 (1845). Vinden .. hade icke mäktat blåsa bort .. (skjortorna). Någon annan hade "blåst" dem, derom fanns intet tvifvel. ENEROTH I skansen 251 (1883). jfr: Då (under förf:s studenttid) någon tog fram en pennknif .. eller dylikt föremål, passade en annan på att rycka det till sig samt blåsa på det under yttrande: "Det blåser jag", och därmed var han rätt ägare därtill. CRONHOLM Minnesbl. 93 (1908). 8) i fråga om djur] äten: frambringa ett blåsljud. HOLMGREN Skand. fogl. 698 (1870). På ett första pipande, som höres från den på lekplatsen inryckande (orr-) tuppen, följer den s. k. blåsningen, en underlig, ihålig hväsning. ERICSON Fågelkås. 1: 146 (1906). C) 9) frambringa toner l. utföra musik på blåsinstrument; ofta i förb. med prep. i l. på

[jfr spela på]

, fött äfv. med: frambringa toner l. utföra musik l. spela på (ett blåsinstrument). Tå blåste Joab j basunen. 2 Sam. 18: 16 (Bib. 1541). Blåser medh basuner. Psalt. 81: 4 (Därs.). Jagh skal bläsa til them, och församla them. Sak. 10: 8 (Därs.). Vthi .. (ryssarnas) Skantz är .. blåsit på 6. Trumpeter. N. Av. 12 sept. 1656, partik. skrifv. (J. De la Gardie) Lät .. om Midnatztijdh gifwa Alarm och blåsa til Storms (mot stora Novgorod). WIDEKINDI Krigsh. 3I7 (1671). Röda ögon .. ser (man) både på klockare och andre, som blåsa på instrumenter. LINNÉ Diet. 2: 68 (c. 1750). (Flöjtisten) blåste rätt rent. Journ. f litt. o. theat. 1810, s. 523. De blåste .. i sina lurar. MELIN De svarte vik. saga 211 (1910). jfr UT-BLÅSNING. – Särsk. a) med innehållsobj., betecknande ett musikstycke, en signal l. dyl. Blåsa Allarm. SCHRODERUS Liv. 90 (1626). (Trumpetare) blåste .. några morgon psalmar. C. GYLDENHIELM (c. 1640) i Hist. handl. 20: 325. Kuskarne .. blåsa på sina horn hela långa polskor och menuetter. J. WALLENBERG 70 (1769). Då "alle man på däck" blåses. Underv. f. mansk. v. fl. 1: 88 (1882, 1903); jfr c. Nu blåses uppbrott. S. BIRGER i Sv. turistfören. årsskr. 1902, s. 335. – mer l. mindre bildl. Thet war en ganska blodigh dans, / Som Gåsen blåste (vid gallernas anfall på kapitolium). SIGFRIDI K 1 b (1619). (Då dina medbröder) hviska dig sit beröm, blåses smädelsen i basuner. KELLGREN 3: 224 (1793). b) med obj. som betecknar visst blåsinstrument: traktera l. spela l. utföra musik på; med obj. i obest. form o. utan attribut äfv.: ha till yrke att blåsa (ett visst instrument). Kiättian begynner, / Blåssa sitt horn. STIERNHIELM Herc. 144 (1648; uppl. 1668: i sitt Horn). Trummetorne blåstes å den andra sidan (af strömmen). LAGERSTRÖM Bunyan 2: 234 (1727). Pan blåser sin pipa J. JULIN i VetAH 1800, s. 62. Bålda mån .., / som blåsa horn med makt. KARLFELDT Frid. lustg. 36 (1901). – i numera obr. förb. Tå skalt tu låta blåsa basunen offuer alt idhart land. 3 Mos. 25: 9 (Bib. 1541). c) gm signal mod blåsinstrument kalla (ngn till ngt ställe). Alls, som jag (med pipan) blåste till mig, kommo trafvande i sömnen. DALIN Arg. 1: 242 (1733, 1754) Vid vaktombyte, då vakten blåses på däck. Underv. f mansk. v. fl. 1: 112 (1903). Erling (lät) blåsa sina mån till skeppen. A. NEOVIUS i Fin. kyrkoh. samf. prot. 5: 181 (1908). Här har .. (hunden) i timvis legat framför fågeln, och jägaren blåser icke en sådan hund af ståndet. NORLIND J. F. Hell 1: 95 (1912). d) i bild. Sen blåses det till anfall och klappas och smekes. FRÖDING Stänk 90 1896; om några små flickor som tigga pengar till godter). – särsk. α) (†) i uttr. blåsa i horn, gm hornsignal påkalla uppmärksamhet. J kunne .. wäl sielffwe tänckie, att vm the haffwe någet ondt j sinnet emot oss .. att the icke blåse j horn ther widt. G. I:s reg. 16: 434 (1544). Dödhen blåås intet i Horn (dvs. döden kommer utan att förut varna). GRUBB 169 (1665) .

[BLÅSA.v2 9.d.β]

β)

[jfr motsv. uttr. i t.]

(†) i uttr. blåsa i ett horn, hålla, tillhopa. När twå owänner blåsa i ett Horn, så gåret (dvs. går det) öfwer dhen tredie vth. GRUBB 587 (1665). LINDH (1749). 10) med subj. som betecknar blåsinstrument: gifva toner ifrån sig, spela, ljuda, blåsas. Tå begynte Trumpeterna att blåsa. KIÖPING Resa 110 (1667). Nu blåste lur i salen. TEGNÉR 1: 111 (1820). Skepparpipan blåste till frukost. GOSSELMAN Ertholm. 22 1842). På andra sidan viken .. började rökar stiga .., lurar blåste, sånger sjöngos. STRINDBERG N. sv. öden 1: 33 (1906). – med innohållsobj. Trumpeter blåsa Liud. SPEGEL Guds verk 175 (1685). Trumpeten .. / Blåser en ny fanfar. BÅÅTH På gr. stig. 51 (1889). Till dess hornen blåste "retirera". TENGSTRÖM Kipling Soldatsånger 13 (1899). 11) gifva signal med sånghvissla l. hvisselpipa, i sht om ångbåts- o. tågsignaler. Båten igger just färdig att afgå .. och har redan blåst första gången. ÖDMAN Våro. sommard. 2: 57 (1888). Tåget blåser och vi åro framme vid Bergsjö station. A. CALLANDER i Sv. turistfören. årsskr. 1900, s. 287. Efter att förgäfves ha blåst efter lots nalkades .. (kaptenen) Sandhamn. SDL 1912, nr 107, s. 4. – opers. Det blåste middag. G. ULLMAN i LD 1905, nr 286, s. 4. När det blåser från fabriken, stå .. dess arbetare redan utanför fabriksportarna, färdiga att rycka in till dagens arbete. SvD(N) 1917, nr 86, s. 10. D) 12) om bälg l. dyl.: släppa l. drifva fram en ström af luft l. ånga l. dyl. TRIEWALD Förel. 2: 211 (1729, 1736) Ju vidare ugnen är, ju mera måste bäljorne blåsa i kors. RINMAN 1: 523 (1788). Sädesrensare .., som genom .. blåsning skiljer flere slags säd från hvarannan. A. N. EDELCRANTZ i LAAnnal. 1813, s. 355. Denna säkerhetsventil bör alltid blåsa, då vid igångsättningen direkta påsläppningen användes. FRYKOLM Ångm. 161 (1881, 1890) Bälgen blåste och blåstern ljungade, / kväfvande hetta ur ässjorna slog. FRÖDING N. dikt. 57 (1894). 13) (med bälg l. dyl. åstadkomma o.) framdrifva en lufttröm. När Smeden .. / .. lägger .. (järnet) i eld, samt blås medh bälgen på, / Och slår medh släggan ti] , kan thet en ändring få. SPEGEL Öp. par. 70 (1705). Elfveblåst botas, med att den sjuke .. låter blåsa på sig med smeds-bälgen. HYLTÉNCAVALLIUS Vär. 1: 400 (1864). – särsk. a) i uttr. blåsa i vatten ss. beteckning för ett stundom i Norrl. förekommande vidskepligt förfaringssätt för åstadkommande af ett botemedel mot vissa hudsjukdomar. Ett .. läkemedel beredes genom att blåsa i vatten. Man tager härvid en flaska vatten, ställer henne okorkad med halsen i mynningen af smädjebälgen och blåser tre tag... Det sålunda tillagade vattnet strykes på den sjuka kroppsdelen och brukas .. mot hudutslag. J. NORDLANDER i Sv. fornm.fören tidskr. 4: 121 (1880). RITZÉN Ur öfre Ådalens folklif 10 (1912). b) motsv. 1 b. Det enda medlet (mot nämnda ohyra) är at ofta blåsa snus på .. Bien. ROTHMAN Bisköts. 1. 15 (1800). (De i puder gjutna) pastillerna ..afborstas .. och blåsas sedan rena med pust. GRAFTRÖM Kond. 42 (1892). 14) med hjälp af bläster i hytta l. ugn utsmälta l. framställa (ngn metall). Malmen, hvarutaf järn vid Massugnar blåses och tilvärkas. BROMELL Bergart. 90 (1730). Allt det tackjärn, som i riket blåsts. PT 1903, nr 154, s. 3. – särsk. abs.: gm blåsning i hytta l. ugn framställa järn, stål m. m. G. I:s reg. 18: 437 (1547). Samme dagh begyntes att blåse widh Åkers bruck. CARL IX Calend. 69 (1589). Meste partten af bergzmähnnerne fåå intet blåssa för vattulössa (dvs. vattenbrists) skuldh. Oxenst. brefv. 11: 8 (1612). När Råssla-hyttan .. blåste för tu år sedan, for jag dit. TIBURTZIUS Intr. VetA 1756, s. 11. Små och obetydelige Blåsningar äro mindre lönande. E. BERGENSKIÖLD (1785) hos JOHANSSON Noraskog 1: 9. Jernk. annal. 1854, s. 53. jfr BESSEMER-, BLY-, BOM-, BOTTEN-, HOPA-, KALLUFTS-, KOPPAR-, KOPOLUGNS-, LER-, MASUGNS-, MYRJÄRNS-, NED-, NICKEL-, PÅ-, SAM-, SJÖMALMS-, STENKOLS-, STÅL-, TACKJÄRNS-, VARM-, ZINK-BLÅSNING m. fl. samt BESSEMER-, JÄRN-, STÅL-BLÅSARE m. fl.