BLYSA bly³sa² (bly'sa WESTE), r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er ROSENFELDT Vitt. 238 (c. 1700)). [af mnt.
blüse, fyr, motsv. t.
blüse, fyr, bloss; jfr sv. dial.
blysa (Blekinge); liksom isl.
blys, fackla, feng. blysa; fackla, flamma, bildadt med
j-afl. till stammen i
BLOSS (jfr
BLOSSA,
BLYS o.
BLYSA v.,)]
[BLYSA.sbst 1]
1) (
numera knappast br.; jfr: Blysa .. kallas numera nästan alltid lanterna. 2 NF (
1905)
) större skeppslykta, skeppslanterna. ROSENFELDT Vitt. 238 (
c. 1700).
Blysor, af bleck, väl lödda, med infogade klara och rena glas. SFS 1847,
nr 32, s. 4. jfr
AKTER-,
ARKLI-,
BETINGS-,
DURK(S)-,
KOMPANS-,
KRUTDURKS-BLYSA m. fl.
[BLYSA.sbst 2]
2) durklanterna. I krutdurken sitter konstapeln .. och skrifver vid skenet af en "blysa" eller ett slags lanterna med dubbla glas och vatten dem emellan. E. A. SMITH i Tidn. f. idr. 1897, julnr, s.
32. Underv. f mansk. v. fl. 3: 223 (
1906).
[BLYSA.sbst 3]
3) blysrum. ENGSTRÖM Sksppsb. 89 (
1889,
1904) Främre krutdurken och granatdurken .. äro särskildt väl ombonade rum, som få sin belysning från andra, smärre rum, de s. k. "blysorna".
WRANGEL Sv. fl. bok 24 (
1898).
Ssgr: (jfr
3) –
BLYS-GÅNG.
blysrum. Regl. f. fl. 1875, 3:
155. – (
1)
BLYS-HORN. (
fordom)
hornskifva till skeppslykta. Publ. handl. 6: 4074 (
1756).
Blys- och Lyckt-Horn. Taxa ö. st. sjötullen 17 april 1799, s. 29. –
BLYS-RUM.
Bredvid durken är ett särskilt litet rum, som kallas blysrum, och uti väggen, som sklljer blysrummet ifrån krutdurken, är en glasruta inpassad. Läsn. f. folket 1847,
s. 354.