BOKARE bω³kare², i bet. 1 m., i bet. 2 r. l. m.; best. -en, äfv. -n; pl. ==. (bockere G. I:s reg. 18: 580 (1547). pocker G. I:s reg. 17: 207 (1545)) till BOKA, v.¹ b.

[BOKARE 1]

1) person som bokar. G. I:s reg. 16: 685 (1544). Jernk. annal. 1845, 2: 106. – jfr HAND-BOKARE.

[BOKARE 2]

2) bokverk. The bookare som ther bygges skulle. G. I:s reg. 18: 215 (1547). Af bokar'ns dån hörs hvalfven klinga. Sv. Merc. 1763, s. 91. Bokaren och blåshjulet stå under bar himmel. Jernk. annal. 1849, s. 187. jfr VATTEN-BOKARE.

Ssgr (jfr ssgrna under BOKA, v.¹ ): (¹) BOKARl. (förr vanl.)

– BOKARE-FOLK. Jernk. annal. 1904, s. 49.

– BOKARE-HAMMARE. Jernk. annal. 1848, s. 105.

– (2) BOKARE-HJUL. vattenhjul som drifver en bokare. J. JENNINGS i VetAH 1756, s. 194.

– (2) BOKARE-HUS.

– BOKARE-HÄLL. häll på hvilken malm bokas, bokhäll. Jernk. annal. 1833, s. 604.

– BOKARE-RUM. lokal där malm bokas.

– (2) BOKARE-STAMP. RINMAN 1: 280 (1788).

– BOKARE-STÄD. RINMAN 1: 280 (1788).

– (jfr 2) BOKARE-VERK. bokverk. Jernk. annal. 1817, 1: 82.