BOLMA bol³ma², r. l. f. best. -an; pl. -or. ( bolme MÅNSSON) [jfr fsv. bölma, bolme, bolma-, bulme, fd. bylne, ä. d. belme, d. bulme, fsax. bilena, belna, feng. belene, beolone, t. dial. bilme, span. beleño, veleño, ry. bělena samt mnt. bilse, mul. belsemcruut o. beelde, holl. bilzenkruid, fht. bilisa, t. bilsenkraut. På örtens hetsande l. sinnesbedöfvande egenskaper syfta sådana benämningar som gr. ὑπνωτικόν, πυϑώνιον, ἐμμανές, lat, insana, nt. dullkrud, dullbillerkrud, t. tollkraut, ä. sv. GALEN-ÖRT, HJÄRN-BRYLLA, SÖMN-ÖRT, måhända äfv. kelt. bilinuntia, som sammanställts med Belenos, ett galliskt gudanamn hvars bärare närmast jämförts med Apollo (jfr växtens lat. namn apollinaris). Ordets etymologi är dunkel; jfr HOOPS Reallex. d. germ. altertumsk. (
1912)] (
föga br.)
bolmört. Om rooten aff Bolme
(blir) soden vthi Ättickio, och Tänderna twättas ther med, medhan thet är warmt, tå är thet och gott för Tannawärk.
MÅNSSON Ört. 332 (
1628).
Både hwijt och swart Bålma är förgifftig. I. ERICI Colerus 1: 194 (
c. 1645).
Normalfört. ö. sv. växtn. 16 (
1894). jfr
GIFT-,
HVIT-BOLMA.
Ssgr:
A
:
–
BOLM-FRÖ.
( bolm- RÅLAMB 13: 172 (1690: Bolmfröö-Olja) osv. bolme- B. OLAVI, Lex.Linc. bolmo- Var. rer.) [fsv. bölmofrö, bulmefrö, bolmafvö(rot)]
[BOLM-FRÖ.ssg 1]
1) [jfr motsv. anv. i fsv.]
bolmörtsfrö. B. OLAVI 8 b (
1578).
En Hustru i Nore botar susande öron med rök af bolmfrö. HÜLPHERS Dal. 188 (
1762).
[BOLM-FRÖ.ssg 2]
2) [bet.-utvecklingen sammanhänger med den stora medicinska anv. af växtens frön liksom af dess rot; jfr -ROT 2, äfvensom andra växtnamn ss. MOROT, BLADKNOPP, GROBLAD, som urspr. betecknat blott en del af resp. växt]
(
†)
bolmört. Var. rer. 58 (
1538).
Lex.Linc. (
1640).
–
BOLM-FRÖ-OLJA.
( -frös- STIERNMAN Con). 4: 1123 (1688)) B. OLAVI 13 b (1578). –
BOLM-GRÄS.
( bolm- FRANCKENIUS Spec. C 4 a (1638), LIND 1749; under bilsen-kraut). bolme- Lex.Linc. (1640; under iusquianus), RÅLAMB 13: 164 (1690) (†) bolmört.
–
BOLM-ROT.
( bolm- STIERNMAN Com. 4: 1132 (1688) osv. bolme- I. ERICI Colerus 1: 168 (c. 1645), KOLMODIN Qv.-sp. 1: 50 (1732). bolmo- BERCHELT Pest. ors. G 4 a (1589)) [BOLM-ROT.ssg 1]
1) bolmörtsrot. HAARTMAN Sjukd. 98 (
1759).
[BOLM-ROT.ssg 2]
2) [jfr -FRÖ 2]
(
†)
bolmört. BERCHELT Pest. ors. G 4 a
1589;
möjl. till 1.
ROBERG Beynon 190 1709;
i ssgn bolmrotsfrö).
[BOLM-ROT.ssg 3]
3) [likheten med afs. på namngifningen af Hyoscyamus niger o. Cicuta virosa bör sig också gällande i benämningarna vild palsternacka på (roten af) bolmörten o. VATTEN-PALSTERNACKA på spränörten; jfr äfv. andra på -rot slutande namn på den senare, ss. BUNAROT, NÄCKAROT, SPRÄNGROT]
(
i sht i Västergötl.)
växten Cicuta virosa Lin., sprängört. J. A. GYLLENHAAL (c. 1770) i Landsm. 1909,
s. 80.
POST Ogräsv. 99 (
1891)
–
BOLM-STAKE.
[jfr östsv. dial. staka, potatisstjälk (Ål., Nyl.)]
(på Ål.) bolmört. P. H. OLSSON i Bot. notiter 1896,
s. 6 (anfördt i pl.).
–
BOLM-VÄXT.
bot. växt af familjen Solanaceæ Juss.; i sht i pl. FRIES Ordb. (c.
1870).
B
(
†):
–
BOLME-ROT,
se A. -ÖRT, se BOLMÖRT.
C
(
†):