BOFINK bω³~fiŋ²k, m. l. r.; best. -en; pl. -ar ((†) -er ASTEROPHERUS 18 (1609)). ( bo- Var. rer. 54 (1538) osv. bok- SPEGEL Guds verk 205 (1685), LIND 1749; under Finck). – -finke Var. rer. 54 (1538), TESSIN Bref 1:139 (1752). -finka SPEGEL Guds verk 205 (1685), GROENING Ry. spr. 198 (1750). -fink ARVIDI 63 (1651) osv.) [af mnt. bokvink(e), af boke, (trädet) bok, o. vink(e), fink, l. af det från mnt. lånade d. bogfinke; jfr t. buchfink. Växlingen mellan formerna bok- o. bo- kan vara föranledd af skiftande betoning (jfr
KOCK Altu. neuschw. acc. 198 (
1901), men formen bok- kan äfv. bero på inverkan från t. l. på medveten anslutning till
BOK sbst.¹,; jfr
BOHVETE]
[BOFINK 1]
1) [jfr motsv. anv. i d., mnt. o. t.]
tättingen Fringilla cælebs Lin. Var. rer. 54 (
1538).
Bookfinkans gälla Liud tykz som een Bielra klinga. SPEGEL Guds verk 205 (
1685).
Bofinken (honorna nemnligen) fara alla til Jtalien om vintern, men komma igen om våren. LINNÉ Beskr. ö. stenr. 8 (c. 1747). Bofinken har blott två ord att säga: "Litet hö!" Säger han detta mycket tidigt på våren, blir det en torr sommar. E. WIGSTRÖM i Sv. fornm.-fören. tidskr. 10:177 (
1898).
Bofinken .. föll in i det ena lilla musikaliska kikskrattet efter det andra. GELLERSTEDT Gläntor 84 (
1909).
[BOFINK 2]
2) [jfr motsv., af likartad anledning framkallad anv. af NÄBB-GÄDDA, GRÖN-GÖLING m. fl.; jfr
E. HELLQUIST i
Språk o. stil 1916, s.
64]
(hvard., skämts.) i öfverförd anv., om personer l. mänskliga förh. o. d. [BOFINK 2.a]
a) [med anslutning till BOF]
bof, skälm; jfr BOF 1 c. Hoppsasa, hippsasa" / Nu tar hin bofinkarna! / Under denna ofta upprepade refräng, störtade Olof på dörren. BLANCHE Våln. 697 (
1847); jfr slutet. (
Det) reder .. sig nog på något vis, skall du få se, din gamla bofink!
NORDSTRÖM Landsortsbohème 28 (
1911). – särsk.
i uttr. nu tar (l. tog) fan (hin) (vid) bofinken o. d., om person: nu är det ute med honom, l. allmännare (utan syftning på bestämd person): nu barkar det åt skogen, går alldeles på tok. WEANÉR Storgubbar 34 (
1895).
BLOMBERG Uvdal. 25 (
1917).
[BOFINK 2.b]
b) [med anslutning till
BOD sbst.¹, (som hvard. uttalas äfv. utan -d)]
(
föga br.)
bodbetjänt. Det var bokhandlaren och bofinkarne (som skrattade). BLANCHE Flick. i Stadsg. 152 (
1847). jfr: Grefve, student, eller
handels-bofink.
SEHLSTEDT 1: 106 (
1850,
1861)
Ssgr (till
1):
A
:
–
BOFINK-DRILL.
( bofinks- GELLERSTEDT Fr. hult 15 (1906)).
–
BOFINK-HANNE.
( bofinks- G. BROBERG i Fauna o. flora 1907, s. 82).
–
BOFINK-HONA.
( bofinke- BIBERG Linné Oec. nat. 73 (1750)).
B
)†):
C