BORR bor⁴, sbst.¹, r. l. m., äfv. (i sht i södra Sv.) n.; best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. ==. (boor BtFH 3: 237 (1549), bohr Oxenst. brefv. 11: 715 (1637), RISINGH Landb. 45 (1671); båhr Bröl.-besv. 280 (c. 1670), Bouppteckn. fr. Växiö 1763. bor Lex.Linc. 1640; under terebra), VetAH 1769, s. 289; bår GRUNDELL Underr. om artill. 221 (1705), HARTMAN Geogr. 77 (1806). borr (bårr) Voc. lib. afd. 37 (c. 1580) osv. båre LIND 1749; under bobrer o. böhrlein)) [jfr fsv.
boriärn, borrjärn, samt d.
bor, n., (m)nt.
bor, mnl. o. holl.
boor, f., fht.
bora, t.
bohrer, bohr, m., feng.
bor, ä. eng.
bore; af samma rot som föreligger i lat.
forare, borra (se
PERFORERA), gr. φαϱᾶν, plöja. Formerna boor, bohr, båhr antyda det uttal med förlängd vokal som ännu för
(
1777) o.
SCHULZENHEIM Sv. spr. skrifv. 33 (
1807) var det normala i riksspråket. Att formen borr upptagits af
SAHLSTEDT i hans ordböcker (
1757 o.
1773) har säkerl. i hög grad bidragit till dess spridande.
Formen båre torde hafva bildats till pl. bårar efter mönstret af BORRE : BORRAR o. d.] [BORR.sbst1 1]
1) verktyg för åstadkommande af cylindriska hål i fast material, i sin enklaste form bestående af en, vanl. i en spets utlöpande, med skärande kanter försedd (metall)stång l. ten, som kringvrides under tryck. BtFH 3: 237 (
1549). Man .. bohrar .. någre hohl medh itt .. Bohr.
RISINGH Landb. 45 (
1671).
Hvarje ord från det vansinniga barnets läppar gnagde som en borr i mitt hjerta. BLANCHE Våln. 726 (
1847).
Borren, som drifves med komprimerad luft eller ånga, Tekn. tidn. 1871,
s. 28.
Redan under qvartärtidens stenålder användes skrapor och borr af flinta. HILDEBRAND Förhist. folken 349 (
1875).
Med kraftiga slag drifva arbetarne så småningom borrar djupt in i det hårda berget. Läseb. f. folksk. 129 (
1890). – jfr
BERG-,
BOTTEN-,
CENTRUM-,
CYLINDER-,
DIAMANT-,
DRILL-,
EFTER-,
FRÄS-,
FÖRSÄNKNINGS-,
GÄNG-,
HAND-,
HJUL-,
JORD-,
KANON-,
KRON-,
LIN-,
LUFT-,
MASKIN-,
MEJSEL-,
MODELL-,
MÄRG-,
NAF-,
NAFVAR-,
OST-,
PINN-,
PLANTERINGS-,
ROSEN-,
RYM-,
SKED-,
SKRUF-,
SPETS-,
SPIK-,
SPIRAL-,
STÅL-,
STÅNG-,
SVARF-,
SVICK-,
SÄCK-,
TILLVÄXT-,
TIMMER-,
TIMMERMANS-,
TRÄ-,
VRET-,
VRICK-,
VRID-BORR m. fl.
[BORR.sbst1 2]
2) obst. förlossningsborr. CEDERSCHIÖLD Qv. slägtlif 2: 88 (
1837).
Borr. Ett skarpt instrument att användas på fostret, för att vid svår förlossning öppna dess hufvud eller någon annan håla till befordrande af dess omkrets förminskning. DENS. Ordl. (
c. 1847).
[BORR.sbst1 3]
3) zool. om de yttre könsdelarna (l. viss del af dessa) hos honorna af vissa insekter. DAHLBOM Skand. insekt. XVII (
1897).
Det såglika borret i äggläggningsröret. NF 16: 12 (
1891).
Ssgr (till1; de flesta med anstrykning af fackspråk; jfr ssgrna under BORRA, v.):
–
BORR-BEFÄSTNING.
tekn. anordning för borrs fästande i borrmaskin. Tekn. tidskr. 1897, Allm.
s. 141.
–
BORR-BRICKA.
[BORR-BRICKA.ssg 1]
1) (
i sht förr)
betäckning för den borrandes bröst (ofta bestående af en brädlapp) mot hvilken borrhufvudet stödes vid borrning med drillborr af äldre sort; borrbräde, bröstbricka. DALIN 1843;
under plastron).
[BORR-BRICKA.ssg 2]
2) träknapp som är fäst på borrsvängar samt på drillborrar af mera modern konstruktion o. som vid borrningen stödes mot bröstet l. hakan, bröstknapp.
–
BORR-BRÄDE. (
i sht förr)
borrbricka (se d. o. 1, bröstbräde. DALIN 1849;
under palette).
–
BORR-DRUF. (
föga br.)
borrsväng. G. CHAMBERT i
Landsm. XVIII. I: 12 (
1912).
–
BORR-FODER.
tekn. mekanisk anordning för borrs fästande i borrspindel å (gröfre) borrverktyg l. borrmaskin.
–
BORR-FÄSTE.
fäste för en borr. –
BORR-HAMMARE.
hammare som användes för indrifvande af bergborr; jfr -SLÄGGA. RINMAN (
1788).
–
BORR-HUFVUD.
[BORR-HUFVUD.ssg 1]
1) [jfr SPIK-HUFVUD]
den spetsen motsatta änden på en borr; äfv. om fäste som omsluter denna ände.
DALIN (
1850).
Tekn. tidskr. 1874,
s. 233 (i fråga om borrmaskin).
[BORR-HUFVUD.ssg 2]
2) tekn. på maskin för urborrning: roterande skifva som utgör fäste för borrverktyg. G. MEYER i VetAH 1782,
s. 282.
2 NF 3: 1225 (
1905).
–
BORR-HÅLLARE.
borrfäste; jfr -FODER o. -SKAFT 2. Jernk. annal. 1874,
s. 207.
–
BORR-JÄRN.
[BORR-JÄRN.ssg 1]
1) (
numera mindre br.)
för tillverkning af borrar afsedt järn; äfv. om det i en borr ingående järnet.
S. SANDEL i
VetAH 1769,
s. 287.
[BORR-JÄRN.ssg 2]
2) den med skär försedda järn- l. stålstång som utgör den väsentliga delen af en borr; jfr -KLINGA. M. TRIEWALD i
VetAH 1740,
s. 230. Arb. bok 173 (
1887).
–
BORR-KLINGA. (
mindre br.)
== -JÄRN 2. WESTE 1807.
–
BORR-KRANS.
krans af halm (l. dyl.) hvarmed man vid arbete med bergborr tilltäpper borrhålets mynning. 1 stycke Bårrkrans af halm, Pyssia kallad. RINMAN 1: 347 (
1788).
–
BORR-KRONA.
tekn. på diamantborrmaskin: borrstångens nedre kant i hvilken diamanterna äro fästa. Tekn. tidskr. 1877,
s. 159.
–
BORR-LINA.
tekn. lina vid hvilken borren är fäst vid linborrning. –
BORR-LÄGG,
r. l. m., den cylindriska hufvuddelen af en borr hvilken nedtill mynnar ut i skäret o. upptill begränsas af den yta (borrnacke) som vid borrens användning mottager stöten l. trycket.
–
BORR-NACKE.
jfr under -LÄGG.
–
BORR-POST,
sbst.¹ (jfr sp. 3973) [jfr NAFVAR-POST]
uppsättning af gröfre o. finare borrverktyg för en borrare l. ett borrarlag; jfr -SATS. S. SANDEL i
VetAH 1769,
s. 286.
–
BORR-SATS.
sats af olika slags borrar (borrjärn), i sht sådana som höra till en borrsväng; jfr -POST, sbst.¹ Växiö lärov. bibl. Bouppteckn. 1805.
–
BORR-SKAFT.
[BORR-SKAFT.ssg 1]
1) (
numera föga br.)
borrlägg. S. SANDEL i
VetAH 1769,
s. 288.
ROTHSTEIN Byggn. 491 (
1875).
[BORR-SKAFT.ssg 2]
2) skaft till borr(järn), i sht om borrsväng o. i denna bet. ofta inbegripande äfv. själfva borren (borrjärnet). GRUNDELL Underr. om artill. 219 (1705).
–
BORR-SKÄR.
skär l. egg på en borr; jfr -AX. –
BORR-SLÄGGA.
slägga för indrifvande af bergborr. RINMAN (
1788).
–
BORR-SLÄNG.
borrsväng. Bouppteckn. fr. Växiö (
1817).
–
BORR-SMED.
smed som yrkesmässigt förfärdigar l. hvässer borrar; jfr -MAKARE. MÖLLER (
1790).
–
BORR-SMIDE.
En .. Klensmeds-Gesäll, .. som i synnerhet förstår Borrsmide. DA 1808,
nr 57, s. 11.
–
BORR-SNID.
[jfr t. bohrschneide]
(
numera knappast br.)
== -JÄRN 2. DALIN 1850.
–
BORR-SPETS.
WIKFORSS 1804;
under bohrspitze).
–
BORR-SPINDEL.
tekn. rörlig(t) skaft l. stång (skruf) hvari borren i ett borrverktyg är fäst. ALMROTH Karmarsch 291 (
1839).
–
BORR-STÅL.
[BORR-STÅL.ssg 1]
1) stål som är afsedt l. lämpligt för stålning af borrar. RINMAN (
1788).
[BORR-STÅL.ssg 2]
2) den stålade delen af en borr; stålad l. af stål tillverkad borr. Tekn. tidskr. 1872,
s. 313.
DIDRING Malm 2: 12 (
1915).
–
BORR-STÅNG.
tekn. stång l. ledning l. del af sådan vid hvilken (l. på hvilken) en borr är fäst; numera i sht i fråga om djupborrningsmaskiner. G. MEYER i
VetAH 1782,
s. 282.
–
BORR-STÄLL.
borrställning. Jernk. annal. 1879,
s. 574.
–
BORR-STÄLLNING.
ställning för aptering af borr l. borrmaskin. Sedan borrställningen blifvit uppsatt, inriktades o. fastskrufvades borrmaskinen. –
BORR-SVING.
[jfr d. borsving]
(
mindre br.)
borrsväng. Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 1900,
1: 69.
PT 1904,
nr 11, s. 1.
–
BORR-SVÄNG.
borrskaft bestående af en C-formig bygel gm hvars kringvridning under tryck borren indrifves; ofta inbegripande äfv. själfva borren (borrjärnet); borrsläng, borrskaft, borrvind, bröstborr.
–
BORR-TAND.
skärande tand å borrjärn; pinnborr. Jernk. annal. 1833,
s. 627.
Därs. 1878,
s. 388.
–
BORR-VIND,
sbst.¹ (jfr sp.
3974) l.
-VINDA.
[jfr t. bohrwinde]
borrsväng; jfr VIND-BORR. 1 Bohr wind med 12 bohr.
Bouppteckn. fr. Växiö (
1765).
–
BORR-VINDEL. (
†)
borrsväng. Bouppteckn. fr. Växiö (
1784).
–
BORR-VING l.
-VINGE. (
föga br.)
borrsväng. PT 1909,
nr 22 B,
s. 1. Jfr:
1 Trädborrvinge utan Borr ..
1 Iernborrvinge med
9 Borr.
Bouppteckt. f. Växiö (
1826).
–
BORR-ÄMNE.
ämne till en borr. Tekn. tidn. 1871,
s. 111.