BORTRE bor³tre stundom ³², komparativt adj.; superl. BORTERST bor⁴terst, stundom ³³; adv. (superl.) BORTERST. (bol'test LINNÉ Ungd. 2: 97 (1732). bortast LINNE i VetAK 1746, s. 64, ScxÜcx (1854) -m. Ordet tyckes först tämligen sent hafva kommit i mera allmänt bruk. Borterst afvisas af ÅBERG Gram. Ios (1815) o. uppges af DALIN (1860) förekomma i det lägre språket. Bortre inkommer i ordböckerna först med KINDBLAD (1868). belägen l. befintlig längre (längst) bort från en gifven plats; aflågsnare (aflägsnast); fjärmare (fjärmast); motsatt NITRE (HITERST), FRÄMRE (FRÄMST); stundom i öfverförd anv. om tid. De bortesta (bergen) höllo snö. LINNÉ Ungd. 2: 97 (1732). Arfked bindande släkt vid släkt j ända mot bortersta tider. LEVERTIN Dikt. 0 (1901; om språket). Den bortre (berg,,ggge,l) .. reser sig hög och dominerande ..; den hitre, nordliga .. har mera sansade, beskedliga linjer. HEDIN Atieo 2: 69 (1909). (Kan) smet .. undan till allra bortersta vrån i den omfångsrika salongen. LINDQVIST De g. herr. 39 (1917). – särsk. i uttr. Bortre Indien ss. benämning på östra indiska halfön. SÖRENSSON Palmblad Lärob. i geogr. 391 (1854; infördt samtidigt med benämningen "Främre Indien".