BRINK briŋ⁴k, r. I. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er GR 16: 249 (1544), SYLVIUS Curtius 608 (1682)). [fsv.
brink; jfr dan. o. eng.
brink; sannol. af mnt.
brink; jfr
BRÄCKA brant backe]
[BRINK 1]
1) brant backe l. lid; brant sluttning. SCHRODERUS Dict. 80 (
c. 1638).
På den sydliga brinken af Kolmåren stodo vi länge. TÖRNEROS Bref 1: 269 (
1827).
De .. redo i susande fart uppför brinken fram till gården. MELIN VikSaga 130 (
1910). – jfr
BACK-,
ÅS-BRINK m. fl. – särsk.
[BRINK 1.a]
a) om vissa branta gator i Sthm. Tyska brinken. Huset är beleget nidhen for Köpmanna gatune paa then södre brinken. O. PETRI (
1524) i
SthmTb. 1: 23. Som ..
(Ö. o. V. Långgatorna i Sthm) lågo lägre än den gamla staden, blefvo förbindelselederna tämligen branta; man lade därför från hvar öppning i husraden två sluttande gator, en åt hvart håll, s. k. brinkar.
H. HILDEBRAND i
SvH 2: 27 (
1904). jfr
KÅK-,
KÖPMANNA-,
STORKYRKOBRINKEN m. fl.
[BRINK 1.b]
b) brant strandbrädd; äfv.: dikesvägg. ALMQVIST JK 61 (
1835).
Ångarn glider / Längs älfvens grusgula / Brinkar fram. BÅÅTH GrStig. 101 (
1889).
Vid de svenska insjöarnas stränder äro brinkarna i allmänhet låga. SJÖGREN Tornetr. 126 (
1909). – jfr
FLOD-,
STRAND-,
Å-,
ÄLF-BRINK m. fl.
[BRINK 2]
2) öfversta kanten l. randen af en sluttning. SPEGEL (
1712).
Örnen ju sitt näste bygger, / På the högsta bergens brinck. KOLMODIN Dufv. 154 (
1734).
FISCHERSTRÖM 3: 128 (
1783). – särsk.
om öfre kanten af en strandbrädd; äfv, om dikeskant (jfr BRINK-TORF). LILLJEBORG Fisk. 3: 371 (
1890).
[BRINK 3]
3) (
numera knappast br.)
bildl.; jfr BRANT sbst. 2 slutet. Nu är jag på brincken af mitt förderf. Missförståndet 24 (
1740).
THORILD 1: 193 (
1805).
Ssgr – (
1)
BRINK-BÄR.
[sv. dial.(Bohusl.) brinkbär]
== BRINGBÄR. WAHLENBERG FlSv. 318 (
1824),
HENRIKSSON Handledn. 41 (
1890).
– (
1)
BRINK-HAKE.
HOLMBERG 1795;
under enrayoir).
Brinkhake .. Jernhake i ändan af en kedja, fästad vid underredet på en vagn, och som, då man skall köra utför branta backar, sättes på ena bakhjulet, för att hämma farten. DALIN 1850.
– (
1)
BRINK-LOSTA.
växten Bromus commutatus Schrad., hårig råglosta. Brinklosta .. (förekommer) På torra ställen, t. ex. branta stränder. THEDENIUS Fl. 53 (
1871).
NormFört. 35 (
1894).
– (
1)
BRINK-SIK.
Den sik, som vistas på djupet, kallas Grässik eller Brinksik. LAT 1863,
s. 210.
HAGDAHL Kok. 369 (
1879).
–
BRINK-TORF.
jfr DIKES-TORF. När med spada dikas, då bör brink-torfven .. först läggas vid åkerrenarne, och botnmullen kastas längre bort. GADD Landtsk. 3: 86 (
1777).
Avledn. –
BRINKIG l.
BRINKOT,
adj. (
†)
till 1: backig. Linc. 1640;
under clivosus: Brincot).
Hamb. (
1700:
brincig).