© Svenska Akademien. SAOB spalt: B4226; tryckår: 1922
(Observera att webbversionen av SAOB inte är slutkorrigerad (senaste uppdatering: 31/8 2010). Text i rött är tillägg till den ursprungliga tryckta texten, t.ex. moderniserade stavningformer av uppslagsorden.)
BRINK briŋ⁴k, r. I. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er GR 16: 249 (1544), SYLVIUS Curtius 608 (1682)).
[fsv. brink; jfr dan. o. eng. brink; sannol. af mnt. brink; jfr BRÄCKA brant backe]
[BRINK 1]
1) brant backe l. lid; brant sluttning. SCHRODERUS Dict. 80 (c. 1638). På den sydliga brinken af Kolmåren stodo vi länge. TÖRNEROS Bref 1: 269 (1827). De .. redo i susande fart uppför brinken fram till gården. MELIN VikSaga 130 (1910). – jfr BACK-, ÅS-BRINK m. fl. – särsk.
[BRINK 1.a]
a) om vissa branta gator i Sthm. Tyska brinken. Huset är beleget nidhen for Köpmanna gatune paa then södre brinken. O. PETRI (1524) i SthmTb. 1: 23. Som .. (Ö. o. V. Långgatorna i Sthm) lågo lägre än den gamla staden, blefvo förbindelselederna tämligen branta; man lade därför från hvar öppning i husraden två sluttande gator, en åt hvart håll, s. k. brinkar. H. HILDEBRAND i SvH 2: 27 (1904). jfr KÅK-, KÖPMANNA-, STORKYRKOBRINKEN m. fl.
[BRINK 1.b]
b) brant strandbrädd; äfv.: dikesvägg. ALMQVIST JK 61 (1835). Ångarn glider / Längs älfvens grusgula / Brinkar fram. BÅÅTH GrStig. 101 (1889). Vid de svenska insjöarnas stränder äro brinkarna i allmänhet låga. SJÖGREN Tornetr. 126 (1909). – jfr FLOD-, STRAND-, Å-, ÄLF-BRINK m. fl.
[BRINK 2]
2) öfversta kanten l. randen af en sluttning. SPEGEL (1712). Örnen ju sitt näste bygger, / På the högsta bergens brinck. KOLMODIN Dufv. 154 (1734). FISCHERSTRÖM 3: 128 (1783). – särsk. om öfre kanten af en strandbrädd; äfv, om dikeskant (jfr BRINK-TORF). LILLJEBORG Fisk. 3: 371 (1890).
[BRINK 3]
3) (numera knappast br.) bildl.; jfr BRANT sbst. 2 slutet. Nu är jag på brincken af mitt förderf. Missförståndet 24 (1740). THORILD 1: 193 (1805).
Ssgr
– (1) BRINK-BÄR.
[sv. dial.(Bohusl.) brinkbär]
== BRINGBÄR. WAHLENBERG FlSv. 318 (1824), HENRIKSSON Handledn. 41 (1890).
– (1) BRINK-HAKE. HOLMBERG 1795; under enrayoir). Brinkhake .. Jernhake i ändan af en kedja, fästad vid underredet på en vagn, och som, då man skall köra utför branta backar, sättes på ena bakhjulet, för att hämma farten. DALIN 1850.
– (1) BRINK-LOSTA. växten Bromus commutatus Schrad., hårig råglosta. Brinklosta .. (förekommer) På torra ställen, t. ex. branta stränder. THEDENIUS Fl. 53 (1871). NormFört. 35 (1894).
– (1) BRINK-SIK. Den sik, som vistas på djupet, kallas Grässik eller Brinksik. LAT 1863, s. 210. HAGDAHL Kok. 369 (1879).
BRINK-TORF. jfr DIKES-TORF. När med spada dikas, då bör brink-torfven .. först läggas vid åkerrenarne, och botnmullen kastas längre bort. GADD Landtsk. 3: 86 (1777).
Avledn.
BRINKIG l. BRINKOT, adj. () till 1: backig. Linc. 1640; under clivosus: Brincot). Hamb. (1700: brincig).