BRUN brɯ⁴n, adj. -are adv. -T. ( brunn 1562 -c. 1585)

[fsv. brun (i bet. 1-3); jfr d. brun, isl. brünn, fsax. brŭn, holl. bruin, fht. brŭn (t. braun), feng. brŭ (eng. brown), äfvensom de från de germ. spr. lånade fr. brun, it. bruno; af en germ. stam brŭn-, till en rot bhrŭ, bhereu (jfr BJÖRN, BÄFVER, BRINNA, BRUNN); jfr BRTNA v.²]

[BRUN 1]

1) (†) i förb. brun brand, blankt Svärd. Vnger Svenn drager sin brune brand, / Skijner som guldet röde. SvForns. 1: 297, Visb. 1: 131 (c. 1620).

[BRUN 2]

2) om ngt i dess egenskap att halva en af rödt, gult o. svart sammansatt färg, särsk. färg af de nyanser som förekomma på cigarrer, mogna nötter m. m.; äfv. i substantivisk anv., i sht i n. sg. obest. som benämning på ifrågavarande färg l. på färgämne som har l. gifver densamma. Gå klädd i bruna kläder. Hafva brun hy, brunt hår, bruna ögon. Vara brun ansiktet, om händerna. Kläda sig i brunt. Lägga mera brunt i färgen. Bruna råttan, råttarten Mus decumanus Pall. Bruna bönor¹⁰ ³², bönor af växten Phaseolus vulgaris nanus f. ellipticus Alef., resp. maträtt tillagad af dylika bönor; äfv. om nyssnämnda växt. (Tre) stycker skellert (dvs. ett slags skiftande taft) forste stycket brunt och gult. GR 8: 100 (1532); möjl. till 3. (Fru Dygd) war ../ Brun vnder ögon', och bränd af Soolskijn, mager af hulde. STIERNHIELM Herc. 279 (1648, 1668). Katrinas lockar gingo .. för mycket i brunt, för att riktigt kunna kallas röda. ALMQVIST Grimst. 8 (1839). Malt, torkadt vid 60 till 70 grader, kallas brunt malt och ger det mörkaste ölet. ArbB 42 (1887). Bruna höstlöf. KARLFELDT FlPom. 55 (1906). jfr BARK-, BLEK-, CHOKLAD-, DJUP-, GRÅ-, GUL-, HAVANNA-, KAFFE-, KANEL-, KASTANJE-, KOPPAR-, LJUS-, MÖRK-, NÖT-, OLIV-, ROST-, RÖD-, SNUS-, SOT-, SVART-BRUN m. fl. – särsk.

[BRUN 2.a]

a) i allittererande förb. med blå; se BLÅ 1 g y.

[BRUN 2.b]

b) om häst; äfv. (numera bl. i sammanhang hvaraf utan vidare framgår att fråga är om en häst l. hästar) i substantivisk anv. Rödhe, brwne och hwijte hestar. Sak. 1: 8 (Bib. 1541). En walsk brun. MeddSlöjdf 1886, s. 20 (1548). De små bruna trafvade muntert på genom snödrifvorna. HUMBLE Hem. 219 (1903).

[BRUN 2.c]

c) om dryck l. dryckesvara: mörkbrun, mörk; äfv.: mörk o. stark; stundom (numera knappast br.) substantiviskt: glas mörk toddy o. d. Bruna toddar. Brun miödh. GR 28: 46 (1558). Kanske jag först öfver Norrbro hör kila, / Att inne på Opris mig taga en "brun". SEHLSTEDT 1: 132 (1853, 1861)

[BRUN 2.d]

d) (†) om frukt: mörk (o. alltså föga lockande att se på)? Bruna Nötter haa sööta kiärnar. GRUBB 56 (1665). Effter brwna bäär klijfwer man högt i Trää. DENS. 174.

[BRUN 2.e]

[jfr t. bräune]

(†) i n. sg. best. ss. benämning på (den mörka beläggningen af tungan o. svalget vid) ett; visst slags halsinflammation. IERICI Colerus I: 199 (c. 1645).

[BRUN 3]

3) (†; jfr dock anm.) röd; mörkröd; blåröd, gredelin, violett. Puniceus .. (dvs.) mörkrödh eller brwn. VarR 21 (1538). Bruun Lettegräs. FRANCKENIUS Spec. E 3 a 1638; om Serratula tinctoria Lin. med violetta blommor). Konungen gaf .. monga Frjslenska männs bruna blod wargom till dricks. REENHIELM OTrygyr. 269) 1691; isl. texten: brunt .. Bloþ). Bruna Flickan. AHLICH 53 1722; om växten Adonis autumnalis Lin. med mörkröda blommor)

[efter t. braune(s) Mädchen; jfr eng. red maithes]

. jfr VIOL-BRUN. – Anm. Hit höra etymol. sett vissa ännu lefvande ssgr, i hvilka dock den egentliga bet. numera icke är lefvande.

Ssgr (i allm. till 2):

– BRUN-ALG. alg tillhörande familjen Fucoideæ Ag. NF 5: 484 (1882).

– BRUN-AND. anden Fuligula ferina (Lin.) Steph., rödhalsad dykand. 1Brehm 2: 523 (1875).

– BRUN-BARKA, v. i fråga om by (hud): göra brun o. grof; vanl. i p. pl. i adjektivisk anv. KULLBERG SBer. I: 14 (1847). Brunbarkade näfvar. HEDENSTIERNA Bondeh. 14 (1885).

– BRUN-BETSA, -ning. Brunbetsad ek.

– BRUN-BLACK, adj. (†) svagt ljusbrun; älv., i n. sg., i substantivisk anv. Hwit bruunblackt. HIÄRNE Förb. 57 (1706). DAHLMAN Humleg. 128 (1748).

– BRUN-BLACKOT. (†) jfr -BLACK. (Javanernae) färg är brun-blackot. WALLENBERG Gal. 234 (1771; uppl. 1921).

– BRUN-BLEK. (Lappars o. judars) brunbleka hy. HöGSTRÖM Lapm. 48 (1747).

– BRUN-BLOND. ljust gulbrun. (Axel Oxenstiernas) korta, uppstrukna hår, i ungdomen brunblondt, grånade.. tidigt. FinBiogrHb. 1628 (1901).

– BRUN-BLÅ. blå med skiftning i brunt; älv., i n. sg., i substantivisk anv. Brunblåa bölja! BELLMAN 5: 380 (c. 1775). Långt i norr skymtade de i brunhlått tecknade bokskogsränderna. MÅNSSON Rättf 1: 55 (1916).

– BRUN-BLÄSIG. om häst: brun till färgen o. försedd med hvit bläs. Een brunblässigh hoppa (dvs. sto). VRP 1694, s. 98.

– BRUN-BLÄSOT. (†) == -BLÄSIG. RÄÄF Ydre 3: 406 (i handl. fr. 1594). CAVALLIN Herdam. 3: 105 (i handl. fr. 1701).

– BRUN-BOTTNAD, p. adj. särsk. om tyger l. kläder o. d.: som har brun botten. BoupptVäxiö 1790.

– BRUN-BOTTNIG. jfr -BOTTNAD. SthmModej. 1850, s. 80.

– BRUN-BRÄNNA, v. bränna brun.

[BRUN-BRÄNNA.ssg 1]

1) i fråga om resultatet af en ren upphettningsprocedur: brunsveda. LINDFORS (1815). Det fordras mycken försigtighet att ej filtrum .. blir brunbrändt. BERZELIUS Kemi 3: 368 (1818).

[BRUN-BRÄNNA.ssg 2]

2) i fråga om process hvari hufvudsakligen ljuset har del; särsk. med afs. på hud; nästan bl. i p. pf. (i adjektivisk anv.): starkt solbränd; jfr -BARKA. LINDFORS (1815). På ömse sidor om vagnen gå ett par brunbrända, bararmade svenskor. BECKMAN Främl. 44 (1885).

– BRUN-BÄR. benämning på (de mörka bären af) en varietet af fruktträdet Prunus Cerasus Lin., morell(er). Körsbär: brunbär och klarbärr. ABELIN MTr. 67 (1902).

– BRUN-BÄR-GRÄS. (†) == -ÖRT 2?; jfr BRUNELLGRÄS. BOLAVI 176 a (1578).

– BRUN-BÄR-VATTEN. (†) dekokt på brunört?; jfr BRUNELLE-VATTEN. Giff barnet Brunbär watn vthi miölk til at dricka. BOLAVI 177 b (1578).

– BRUN-FLAMMIG. LUTTROPP Svarfk. 456 (1839). Brunflammig eller blåaktig ishafslera. Uppl. 1: 53 (1902).

– BRUN-FLÄCKIG. LINNÉ Ungd. 2: 240 (1734). THOMSON Insect. 45 (1862).

– BRUN-FLÄCK-SJUKA. af svamparten Phoma Hennebergii Kühn framkallad sjukdom i hveteax, yttrande sig däri att agnarna äro fläckvis besatta med små brunsvarta upphöjningar. LAHT 1890, s. 183.

– BRUN-FOTAD, p. adj. i sht zool. som har bruna fötter. DALIN (1850). Brunfotade råttan (M(us)fuscipes). STUXBERG (o. FLODERUS) 2: 538 (1902).

– BRUN-FÄRGA, -ning. MÖLLER (1790).

– BRUN-FÄRGAD, p. adj. brun till färgen; äfv.: färgad brun. En brunfärgad pulpet med lådor uti. WRANGEL TessPal. 40 (i handl. fr. 1735).

– BRUN-GARFVA, -garfning.

[BRUN-GARFVA.ssg 1]

1) med als. på läder: garfva brun. RETZIUS EtnolSkr. 224 (1856).

[BRUN-GARFVA.ssg 2]

2) (hvard.) == -BRÄNNA 2. KOCH Timmerd. 243 (1913).

– BRUN-GLÄNSANDE, p. adj.

– BRUN-GLÖDGA, -ning. VetAH 1812, s. 239. UB 6: 134 (1874).

– BRUN-GRÅ.

[BRUN-GRÅ.ssg 1]

1) grå med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. RUDBECK Atl. 3: 431 (1898). (Eld-)Husen .. stå gråa eller mörkt brungråa mot fäbodvallens frodiga gräs. Fatvb. 1917, s. 198.

[BRUN-GRÅ.ssg 2]

2) (tillf.) brun o. grå. KINDBLAD (1868).

– BRUN-GRÖN.

[BRUN-GRÖN.ssg 1]

1) grön med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i Substantivisk anv. VetAH 1818, s. 56. En .. matt brungrön bladfärg. ArkBot. XI. 11: 73 (1912). B) (tillf.) brun o. grön. KINDBLAD (1868).

– BRUN-GUL. (bruntGR)

[BRUN-GUL.ssg 1]

1) gul med skiftning i brunt; älv., i n. sg., i substantivisk anv. GR 2: 44 (1525).

[BRUN-GUL.ssg 2]

2) (tillf.) brun o. gul. KINDBLAD (1868).

– BRUN-GÖRA, -ing; -are. tekn. brunera (se d. o. 2. JernkA 1823, s. 371. 2UB 6: 399 (1904).

– BRUN-HAFRE. (numera knappast odlad) varietet af hafrearten Avena sativa Lin. GADD Landtsk. 3: 405 (1777). GROTENFELT LandtbrFinl. 72 (1896).

– BRUN-HIRS. gräsarten Panicum sanguinale Lin. (med brunvioletta ax), blodhirs. LILJEBLAD Fl. 44 (1792). TORÉN Rebau o. Hochstetter 150 (1851).

– BRUN-HVEN. gräsarten Agrostis canina Lin. (med rödbruna blomvippor), hundhven. LINNÉ Vg. 9 (1747). UtsädT 1893, s. 205.

– BRUN-HYAD, p. adj.

– BRUN-HYLLT, p. adj. som har brun hud; brunhyad. SCHOLANDER 3: 278 (1859). Brunhylta barn .. plaska i de grunda fioderna. HIRN Hearn Exot. 1: 134 (1901).

– BRUN-HYSSJIG. (†) brunspräcklig. Pipor, hvilka .. om sommarn äro brunhyssioga, men om vintern hvita. LENÆUS Delsbo 145 (1764).

– BRUN-HÅRIG. SUNDEVALL Zool. 35 (1835).

– BRUN-HÖ. (föga br.) landt. hö som bragts att torka väsentligen gm själfupphettning (i stackar). SFS 1859, nr 68, s. 43. 2UB 4: 98 (1899).

– (2, 3) BRUN-JORD. (†) bolus. Then bäste Brwnjord eller Bolus är then som är bara rödh vthan andra färghor. FORSIUS Mitn. 5 (c. 1613).

– BRUN-KALK. miner. mineral bestående af kolsyrad kalk, kolsyrad järnoxid o. talkjord. RETZIUS Min. 137 (1795). BJÖRKMAN (1889).

– BRUN-KLÖFVER. klöfverarten Trifolium spadiceum Lin. (med till en början gula, sedan kastanjebruna kronblad). WAHLBERG Foderv. 239 (1835). MosskT 1893, s. 458.

– BRUN-KOL.

[BRUN-KOL.ssg 1]

1) till färgen brun l. svart fossil kolbildning, i ålder o. värde stående mellan stenkol o. torf. VetAH 1820, s. 114.

Ssgr:

– brunkols-brikett,

– brunkols-brytning,

– brunkols-bädd,

– brunkols-flöts,

– brunkols-grufva,

– brunkols-lager, n.,

– brunkols-stybb,

– brunkols-tjära m. fl.

[brunkols-brikett.ssg 2]

2) (mindre br.) tekn. i mila torkad (ofullständigt kolad) ved; "brandigt" kol. JernkA 1842, s. 240. SVEDELIUS Koln. 30 1872; se under BRAND, sbus.¹ I ⁶ b.

– BRUN-KOLA, -ning.

[jfr -KOL 2]

(mindre br.) tekn. ofullständigt kola (ved i mila); i p. pl. i adjektivisk anv.: ofullständigt kolad. Försök att i Mila torrka ved, eller att brunkola ved som det i Frankrike kallas. JernkA 1842, s. 235. Därs. 1880, s. 545.

– BRUN-KOPP, m. l. r. (†) == -NACKE 1. VetAH 1809, s. 198 (från Gottl.).

– BRUN-KRUT. ett slags krut af brun färg med större mängd syre o. väte samt mindre svalvelhalt än det vanliga svartkrutet. SFS 1889, Bih. nr 21, s. 26. 2UB 9: 647 (1906).

– BRUN-KULLA, r. I. f. orkidéen Nigritella nigra Rchb. fil. (Satyrium nigrum Lin.), som har svartröda blommor med rödbruna skärmblad. SERENIUS Kkkk 3 a (1757). KINDBERG SvNamn 29 (1905).

– BRUN-KÅL.

[BRUN-KÅL.ssg 1]

[jfr d. brunkaal]

till 2: maträtt af brynt hvitkål.

[BRUN-KÅL.ssg 2]

[jfr anm. till 3]

till 3: benämning på olika af violetta hufvuden karakteriserade varieteter af kålväxten Brassica oleracea Lin., rödkål; älv. om maträtt al rödkål. RÅLAMB 14: 16 (1690). Blå- eller brun-kål brukas af bättre och sämre, folk, både stufvad och hackad. VetAH 1783, s. 20. ÖSTERGREN (1917).

– BRUN-LACKERA, -ing.

– BRUN-LAGD, p. adj. (numera mindre br.) i fråga om människors hudfärg: brunäktig, som går i brunt. LEOPOLD 2: 441 (1789, 1816). En skär brunlagd hy. EKMANSON Sterne 1: 57 (1790).

– BRUN-LASERA, -ing.

– BRUN-LOCKIG.

– BRUN-LÄDER. brungarfvadt läder. FFS 1861, nr 27, s. 14

– BRUN-LÄTT, äfv. -LETT.

[BRUN-LÄTT.ssg 1]

1) (numera mindre br.) == -LAGD. Fast en Krigs-Man, brun-let är (osv.). BRENNER Dikt. 1: 255 (1713). LAGERLÖF Theokr. 64 (1884).

[BRUN-LÄTT.ssg 2]

2) (†) till 3: (mörk)röd. Brunlätta Flickan (dvs. växten Adonis autumnalis Lin.). AHLICH 63 (1722).

– BRUN-MELERAD, p. adj. Grått & brunmeleradt Strumpgarn. SDS 1897, nr 37, s. 1.

– BRUN-MES. sångfågeln Accentor modularis Bock (Motacilla modularis Lin.), järnsparf. VetAH 1816, s. 28 (c. 1690).

– BRUN-MOGNAD, r. benämning på det sista mognadsstadiet hos lin. Brunmognad, då frökapslarna (på linet) äro bruna och fullt mogna. 2NF 16: 562 (1911).

– BRUN-MOSSA. benämning på mossarter tillhörande släktet Amblystegium Schimp. Uppl. 1: 110 (1902).

– BRUN-MÅLA, -ning. BELLMAN 5: 178 (1781).

– BRUN-NACKE, m. l. r.

[BRUN-NACKE.ssg 1]

1) (mindre br.) simfågeln Clangula Glaucion (Anas Glaucion Lin.), hvars hufvud hos honan o. ungfåglarna är mörkbrunt; knipa. LINNÉ SystNat. 46 (1740). DALIN (1850) .

[BRUN-NACKE.ssg 2]

2) simfågeln Anas Penelope Lin. (med hufvud o. hals rödbruna), bläsand. NILSSON Fauna II. 2. 2: 296 1834; från Skåne).

– BRUN-NÄBBA. == -NÄFVA. NYMAN VäxtNatH 1: 362 (1867).

– BRUN-NÄFVA, äfv. -NÄF. örten Geranium phæum Lin. (med mörkt brunvioletta blommor). SVENSSON Kulturv. 236 (1893). KINDBERG SvNamn 20 (1905).

– BRUN-OCKRA, äfv. -OCKER, r. l. m. brun järnockra. SthmPackhns Vägaretaxa 1722, s. 1.

– BRUN-PRICKIG. NORDFORSS (1805).

– BRUN-RANDIG. MÖLLER (1790).

– BRUN-ROST. ett slags af chokladbruna fläckar karakteriserad sädesrost på råg o. hvete, framkallad hos det förra sädesslaget af svamparten Puccinia dispersa, hos det senare af svamparten Puccinia triticina; älv. benämning på nämnda svamparter. ERIKSSON Sädesrost 19 (1896).

– BRUN-ROSTA, -ning. Brunrostadt bröd. Mjöl, brunrostadt uti brynt smör. SJÖBERG Singstock VIII (1832).

– BRUN-ROT.sbst1, sbst.¹

[BRUN-ROT.sbst1.ssg 1]

1) apot. rotstocken af örten Serophularia nodosa Lin. LINDGREN Läkem. (1902).

[BRUN-ROT.sbst1.ssg 2]

2) ört af släktet Serophularia ,Tourn., flenört. FRANCKENIUS Spec. E 3 a (1638). ÖoL (1852).

– (2, 3) BRUN-ROT.sbst2, sbst.²

[efter nt. brunrood, eg. brunröd; jfr anm. till 3]

mål. järnoxidlärg, brun l. röd ockra l. bolus. OxBr, 11: 705 (1637). SFS 1894, Bih. nr 58, s. 13.

– BRUN-RUTIG.

– BRUN-RÖD.

[BRUN-RÖD.ssg 1]

1) röd med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. HELSINGIUS F 5 h (1587). Färgen på hennes hår stötte i brunrödt. ALMQVIST Grimst. 8 (1839).

[BRUN-RÖD.ssg 1.slutet]

särsk. i n. sg. ss. benämning på brunröd rödfärg (järnoxidfärg); jfr -ROT sbst.², LINDER Färg. 37 (1720). 5,000 kg. Brunrödt (Caput Mortuum). SDS 1895, nr 69, s. 1.

[BRUN-RÖD.ssg 2]

2) (tillf.) brun o. röd. KINDBLAD (1868).

– BRUN-RÖR. gräsarten Calamagrostis purpurea Trin. (med Stundom helt rödbruna vippor). NornFört. 37 (1894). NEUMAN o. AHLFVENGREN Fl. 769 (1901).

– BRUN-SKIMLOT. (†) brunskimlig. BtFinlH 3: 234 (1549).

– BRUN-SKIMLIG l. -SKYMLIG. om häst: som är hvit l. ljus med tätt isprängda bruna hår; älv. om djur i allm.: brunspräcklig. VRP 10/6 1738. (Gösen) är .. på sidorna strimmigt brunskymlig. LfF 1905, s. 232.

– BRUN-SKIMMEL l. -SKYMMEL. brunskimlig häst. NATHORST LandtbrSk. 34 (1896).

– BRUN-SKYMLIG, se -SKIMLIG.

– BRUN-SKYMMEL, se -SKIMMEL.

– BRUN-SKÄCK. brunskäckig häst. FLORMAN HästKänned. 133 (1794).

– BRUN-SKÄCKIG. hvit med isprängda stora bruna fläckar; i sht om häst. DALIN (1850). WoJ (1891).

– BRUN-SKÄGGIG.

– BRUN-SKÄRA, förr äfv. (jfr LYTTKENS Växtn. 1, 2, 1611, 1629) -SKÄR l. -SKÄRDA l. -SKÄLA.

[BRUN-SKÄRA.ssg 1]

1) ört af släktet Bidens Tourn. (med brungula l. gula blommor); särsk. om arten Bidens tripartita Lin. FRANCKENIUS Spec. B 1 b (1659). Brunskär .. samlades då bon var mogen och gul, at dermed färga gulbrunt. LINNÉ Sk. 240 (1751). MosskT 1891, s. 5.

[BRUN-SKÄRA.ssg 2]

2) örten Centaurea jacea Lin. LINDER Färg. 89 (1720: Brunskälor). LILJA SkFl. 351 (1838).

– BRUN-SOT. af svamparterna Tilletia Caries o. Tilletia lævis framkallad brand på hvete, stinksot; äfv. benämning pa nämnda svamparter. TLandtm. 1881, s. 523. LB 2: 173 (1900).

– BRUN-SOTIG l. -SOTOT. (-sotet VRP -sotig Bouppt.) (†) om häst: svartbrun? VRP 1642, s. 1084. BoupptRasbo 1772.

– BRUN-SPRÄCKLIG. Brunspräklig Marmor. WALIERIUS Min. 48 (1747). Morkullan .. är brunspräcklig. SUNDEVALL Zool. 84 (1858).

– BRUN-STARR. benämning på vissa starrarter med bruna axfjäll.

[BRUN-STARR.ssg 2.a]

a) starrarten Carex disticha Huds. (Carex intermedia Good.). WAHLBERG Foderv. 173 (1835).

[BRUN-STARR.ssg 2.b]

b) starrarten Carex fuliginosa Schkuhr (Carex misandra R. Br.). KINDBERG SvNamn 32 (1905).

[BRUN-STARR.ssg 2.c]

c) starrarten Carex paludosa Good. (Carex acutiformis Ehrh.). KROk o. ALMQVIST Fl. 1: 222 (1903).

– BRUN-STEKA, -ning. äfv. bildl. Vara brunstekt i ansiktet af solen. Lät .. (löken) i en Panna och brwusteek honom. Kockeb. B 5 (1650). En brunstekt landsträcka. NYBLOM Österut 16 (1908).

– BRUN-STEN. miner. mangansuperoxid. Brunsten, hrytes i Tijweden wid Wettern i stor myckehet. HIÄRNE Berghl. 449 (1687). ROSENBERG OorgKemi 522 (1888).

Ssgr:

– brunstens-art, -element, -grufva, -haltig, -platta, -pulver m. fl.

– BRUN-STOLLE, r. l. m. (föga br.) == -KULLA vanl. i pl. FISCHERSTRÖM 3: 180 (1783). NYMAN VäxtNatH 2: 323 1868; från Jämtl.).

– BRUN-STRIMLIG. (†) brunstrimmig. Oldendorp 1: 187 (1786). NORDFORSS (1805).

– BRUN-STRIMMIG. WIKFORSS 1804; under braungestreift). --SVART. svart med skiftning i brunt; älv., i n. sg., i substantivisk anv. VarR 21 (1538). De tjärade, brunsvarta ladorna. HEIDENSTAM Folkung. 2: 347 (1907).

– BRUN-SVEDA, -ning. sveda (ngt) så att det blir brunt; nästan bl. i p. pl. i adjektivisk anv. STRAND Tidsfördr. 2: 46 (1763). Hans ansikte var brunsvett av solen. ALMQVIST Comfort 328 (1913).

– BRUN-SYRA.

[BRUN-SYRA.ssg 1]

1) örten Oxalis corniculata Lin. KROK: o. ALMQUIST Fl. 1: 104 (1900).

[BRUN-SYRA.ssg 2]

2) örten Rumex limosus Thuill. (Rumex palustris Sm.). NEUMAN o. AHLFVENGREN Fl. 583 (1901).

– BRUN-TUPPOR, pl. == -ÖRT 2. FRIES Ordb. (c. 1870).

– BRUN-TÅG, r. örten Juncus castaneus Sm. (med svartbruna blomhufvuden). NYMAN VäxtNatH 2: 366 (1868).

– BRUN-VARM. tekn. om metall: upphettad till en brun färgton; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. GPOLHEM PVetA 1745, s. 13. Jernet .. kan upeldas under smidningen, ifrån brunvarmt til högrödt. RINMAN Jernförädl. 228 (1772). BERGMAN Hofbesl. 68 (1905).

– BRUN-VIGGE, m. l. r. (†) == -NACKE 1. FISCHERSTRÖM (1783). WESTE (1807) .

– BRUN-VIOLETT. violett med skiftning i brunt; äfv., i n. sg., i substantivisk anv. LAHT 1892, s. 268. Tallarna få genom .. (gråbarrsjukan) en .. brunviolett.. anstrykning. SkogsvT 1909, s. 517.

– BRUN-VÄPPLING. == -KLÖFVER. LILJEBLAD Fl. 263 (1792). NYMAN VäxtNatH 2: 125 (1868).

– BRUN-VÄRME. tekn. jfr -VARM. VetAH 1818, s. 26. Anlöpningen (af kanonerna).. sker vanligen vid en temperatur af brunvärme eller börjande rödvärme. TSjöv. 1890, s. 56.

– BRUN-ÅDRIG. Brunådrig marmor. RINMAN 1: 22 (1788).

– BRUN-ÖGA.

[BRUN-ÖGA.ssg 1]

1) (tillf.) brunt öga. Hans flammande brunögon öfverforo laget. Hö GBERG Vred. 3: 20 (1906).

[BRUN-ÖGA.ssg 2]

2) skämtsamt l. smeksamt om person med bruna ögon. NORDFORSS (1805). HÖGBERG Vred. 2: 337 (1906). jfr (†) Får jag följa dig snart til den lilla Brun-ögan? DALIN Arg. 2: 100 (1734, 1754)

– BRUN-ÖGD, p. adj. som har bruna ögon. En brunögdflicka. LIND 1749; under bräunlich).

– BRUN-ÖRT.

[BRUN-ÖRT.ssg 1]

1) (†) == -ROT, sbst.¹ ². SERENIUS 1734; under fig, sbst.),

[BRUN-ÖRT.ssg 2]

2) ört af släktet Prunella Lin.; särsk. arten Prunella vulgaris Lin. (med brunaktigt blomax), skogshumle; jfr BRUNELL sbst.¹ WAHLENBERG FlSv. 379 1824; från Ångermanl.). MosskT 1893, s. 21.

(†):

– BRUNT-GUL, se A.

Avledn.:

– BRUNA , v. -ade.

[jfr t. braunen]

(†)

[BRUNA.avl 1]

1) blifva brun. PJGOTHUS Tål. A 4 b (1601).

[BRUNA.avl 2]

2) bryna. Salé 22 (1664).

– BRUNAKTIG , adj.

[fsv. brunaktogher]

1Sam. 16: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: ljuslätt). Brunaktigt hår. Weise 2: 13 (1771). ULLMAN FlickÄra 142 (1909).

– BRUNERA , v., se d. o.

– BRUNHET , r. l. f. LIND 1749; under bräune).

– BRUNLIG , adj. (†) brunaktig. Brunlig hy. WALLIN Bref 247 (1849).

– BRUNSKA , sbst., se BRYNSKA.

– BRUNSKA , v. -ade. (föga br.)

[BRUNSKA.avl 1]

1) tr.: göra brun, brunbränna, bryna. WESTE 1807; med hänv. till bryna). särsk. i pass. i intr. anv.: blifva brun. Två vindrufvor hade brunskats. GHT 1895, nr 283 B, s. 2.

[BRUNSKA.avl 2]

2) intr.: blifva brun. VetAH 1763, s. 165. HEINRICH (1814).

– BRUNTE , m. l. r. smeksam benämning på brun häst. Holger blänkte på sin brunte. DALIN Vitt. II. 6: 133 (1740).

– BRYNA , v.² se d. o. BRYNSKA, r. l. f. (brunska 1776) (föga br.) brunhet, brunaktighet. TBERGMAN (1776) hos TROIL Isl. 337. NYBLOM Golfstr. 93 (1911).