BRÖT brø⁴t, r. l. f.; best. -en; pl. -al-, stundom -er (MOLIN ÅdalP 31 (c. 1895)); i bet. 2 förr äfv. BRÖTE, n.; best. -et; pl. -en. ( bröt PoetK 1819, 1: 39 osv. bröte DAHLMAN Reddej. 209 (1743)) [fsv. bröt, f., väg, sv. dial. bröt, hop, hög, särsk. af kullfallna l. fällda träd o. d. (Ångermanl., Hälsingl., Finl.), afskild teg (Närke; jfr: En Bröt af samma utmålsskog.
JOHANSSON Noraskog I: 236 (i handl. fr. 1660)) samt nyodling (Finl.); jfr d. dial.
brøde, stycke, stump; till
BRYTA v.. – Jfr
BORT,
BROTT,
BRÅTE]
[BRÖT 1]
1) skogsv. gm timrets stockning vid flottning uppkommen timmerbråte, fäste; jfr BINDA sbst. 5. LAHT 1886, s.
66.
2NF 29: 83 (
1919). – jfr
TIMMER-,
VIRKES-BRÖT.
[BRÖT 2]
2) (
numera knappast br.)
nybruten åker. DAHLMAN Reddej. 209 (
1743).
PoetK 1819, 1:
39.
Ssgr (till
1):
–
BRÖT-HAKE.
större, vid lossande af brötar använd båtshake.
BörsT 1899,
nr 15, s. 2.